onsdag, mars 30, 2011

Liten tonåring?

Lill-Skruttan är inne i en fas nu när hon är vad vissa skulle kalla jobbig, bångstyrig, energikrävande... Ingen större dramatik egentligen, men man märker på något vis att hon har det lite kämpigt nu, skulle man väl kunna säga. Och då får henne föräldrar det också något kämpigare. Det ena leder till det andra. Främst handlar det om rätt stora och frekventa humörsvängningar. Glatt betyder väldigt glatt, men på en millisekund kan det så glada humöret svänga om till ilska, förtvivlan och gråt. I vissa stunder kan det kännas väldigt frustrerande. Särskilt när man har lite bråttom. Ett tips till alla er småbarnsföräldrar där ute ha aldrig bråttom!!!! Det gör de flesta situationer värre. Haha, just den upppmaningen har man hört tusen gånger men det hjälper inte. Likt förbaskat får man bråttom...

Många av de situationer som uppstår kan jag förstå. Med detta menar jag att jag kan förstå vår lilla tjej och varifrån frustrationen kommer. Det handlar ofta om att hon vill göra saker själv nu. "Neeej, JAG kan göra det." eller "Jag kan göra det HÄLV" är meningar som duggar tätt nu här hemma hos oss. Men fortfarande är det så många saker hon inte riktigt behärskar till fullo, vilket självklart utlöser en enorm ilska, besvikelse och just frustration. I de ögonblicken vill hon absolut inte ha hjälp. Om man erbjuder henne det blir hon tvärilsk och sårad. Man kan tro att det bästa är att då strunta i henne och bara låta henne vara. Men om man bara låter henne vara så blir hon ändå tvärilsk och sårad. Över att man inte vill hjälpa henne. Tidsspannet mellan att vägra hjälp och att sedan kräva densamma är ofta inte mer än ett par sekunder. Det gäller att ha exakt rätt timing....

De gånger jag har svårast att förstå är de gånger det inte handlar om konkreta saker. Som när vi går till dagis på morgonen och hon plötsligt mitt på vägen får ett vredesutbrott för att "Jag ville ju HOPPA!!!". När jag då stannar och säger "Men då hoppar vi då" blir hon rasande och säger "Nej, mamma INTE SÅ!! GÖR INTE SÅDÄÄÄÄ!!!" Sedan följer en stund där jag försöker mig på en blandning av tröst, övertalning och lite småilska vilket möts med tårar, skrik, ilska och uttryck av uppgivenhet. Sådana gånger händer just nu ofta minst en gång om dagen inte sällan flera. Och dessa har jag som sagt svårast att förstå och därmed också svårast att hitta "lösningar" till. Just för att det inte finns någon form av vuxenlogik i dem. Att man blir arg för att man inte klarar av att sätta på sig byxorna helt själv, eller knäppa sin dragkedja i jackan det kan jag förstå. Men att man blir urilsken och ledsen över att man mitt under en promenad inte hoppar där man tänkt sig, eller att den man promenerar med inte gör det, eller att man ser folk som sitter och äter i kafeterian man passerar men man tycker detta är fel fel fel.... sådana saker är det svårt, om inte säga omöjligt för en som vuxen att försöka förstå. Det går bara inte.

Nu strävar jag inte heller efter att försöka förstå sådana här saker, men de gör helt klart vår vardag lite mer komplicerad just nu. Det som dock slår mig är att jag tycker att jag känner Lill-Skruttan så väl nu. Jag kan läsa henne. Och jag ser att den här perioden med de här "infallen" inte alls enbart handlar om trots eller om att "vara jobbig". Som stressad vuxen är det annars rätt lätt att i stundens hetta känna det så. Som om barnen jävlas med flit. Att det handlar om någon form av maktkamp. Men så är det ju inte alls. I vår lilla tjejs fall tycker jag mig se att hela hon känns mer ifrågasättande. Att hon är i någon form av "mellanläge" just nu. Jag tycker det har vissa likheter med "tonårstrots", om man nu kan bunta ihop de jobbiga känslor och tankar man hade i tonåren och kalla dem för något sådant. Jag kan känna av en större osäkerhet. Ungefär som om hon har alla sinnen öppna utåt och liksom suger in världen. Iakttar. Intensivt. Scannar. Pejlar. Och är uppenbarligen inte helt nöjd med vad hon får in på sin radar. Jag har även uppmärksammat att de här utbrotten ofta verkar kopplade med en slags klängighet jag tyckt varit borta en period. Nu är det återigen mer mammigt och hon vill ofta ofta bli hållen, buren. Vara nära. Men på sina egna villkor såklart. Det är den klassiska balansgången mellan obundenheten, viljan till frihet och rädslan för allt otäckt som kan finnas där ute.

Jag gissar att det handlar om en sådan s.k utvecklingsfas. Att den lilla larven just nu bygger sin kokong. Ihärdigt. En kokong av utbrott, ilska och tårar. Det gäller dessutom att kvalitetstesta den sköra tråden kokongen hänger i. Är den stark nog? Ska den hålla? Kan hon få in tillräckligt mycket kärlek inbyggt i kokongens skal för att den ska kunna skydda henne tills hon åter kan krypa ut? För hon är helt klart återigen på väg genom någon form av "puppstadie" för att på andra sidan kliva ut som fjäril. Med nya färdigheter i baggaget.

Själv undrar jag hur länge det här kokongstadiet ska vara? Och jag är otroligt nyfiken på hur fjärilen kommer att vara den dag hon är redo att möta världen igen. Lite intressant tycker jag att det hela är också. Eller ganska mycket faktiskt. Jag hade aldrig trott att en 2,5-åring skulle kunna kännas som en "tonåring". Trots kände man ju till. Ungar som skrikande på marken fäktar med både armar och ben. Med halvt generade halvt förbannade föräldrar, som ömsom drar och sliter ömsom lockar på de små liven. DET hade man ju sett långt innan det var man själv som var den där stackars plågade föräldern. Men jag hade ändå aldrig kunnat drömma om att sådana här faser kan ha andra "djup". Just känslan av att inte helt förstå sig på omvärlden eller ens sig själv. Att känna sig lite vilsen. Att känslorna ofta kan ta överhanden totalt även fast man kanske egentligen inte riktigt önskar det. Detta kan jag se att hon kämpar med just nu, och jag tycker att det liknar just min egen tonårstid rätt mycket. Även om frågorna, tankarna och känslorna handlade om helt andra saker. Men just känslan av att inte ha riktig kontroll. Den finns där helt klart. Samt känslan av att vilja så mycket mer än man ibland klarar av. Att man i vissa fall känner sig vuxen och kämpar för sin självständighet, och i andra stunder enbart vill krypa ihop och känna tryggheten i att vara liten och omhändertagen igen.

Är det någon av er med äldre barn som känner igen och minns detta från då era barn var i 2-3-årsåldern? Varade perioden länge? Och hur gjorde ni för att stötta? Hade ni svårt med ilskebalansgången? Alltså att visa vanlig sund "gränssättningsilska" utan att falla ner i megairritations- och frustrationsilsketräsket? Jag kan dessutom i vissa situationer känna att det är svårt att hålla mig för skratt. Situationen blir nästan komisk och jag försöker att inte skratta även om det är svårt. Kunde ni känna likadant?

34 kommentarer:

Sara sa...

Vilket härligt och insiktsfullt inlägg! Jag bara njöt när jag läste det. Men tyvärr har jag inga bra råd att komma med, eftersom jag inte själv har fått några barn än. Som det låter i ditt inlägg har du dock koll på läget och som förälder är man ändå bara en människa, så tålamod och förståelse har i vissa situationer också sina gränser, även om man har en god insikt i barnets emotionella läge.
Lycka till och ta inte så hårt på att du ibland inte klarar att vara den pedagogiska föräldern! :D

Eva Henriksson sa...

Jag tror det kan vara ganska länge.
Bra att inte stressa.
Bra att försöka förstå men ibland måste man nog bara lämna barnet ifred.....De blir liksom irriterade om man försöker vara tillags. Vårt barnbarn i tioårsåldern - en helt underbar tid- är mycket klängig och trött efter sin skoldag och vill vara nära nära sin mamma. Så påtagligt.
I treårsåldern brukar det vara besvärligt och ryckigt och ologiskt.....Det går inte att reda ut vad de vill.....De vet det säkert inte själva.

franziengland sa...

Jag tror att merparten av alla föräldrar kan känna igen sig i det som du så bra sätter ord på! Vi har tre barn och mer eller mindre har alla gått igenom sådana perioder. Den äldsta nästan inte alls faktiskt, men båda de andra. Jag har inga bättre råd, än det du faktiskt redan gör. Jag tycker du verkar vara en HELT fantastisk mamma! När det går över? Ja, det är väl olika. Min erfarenhet från våra och kompisars barn är att 4-årsåldern är en väldigt harmonisk period, men att sedan kan 6-årsåldern bli lite "tonårsaktig" igen. Det kanske är rimligt, då är det ju dags att börja skolan och en ny medvetenhet dyker upp. Brytningstid (som jag tycker 2-årsåldern är också, från småbarn till förskolebarn) är ju oroliga vilket tar sig dessa uttryck. Sedan är det väl som alla andra varnar för, att inget av detta kan mäta sig mot de riktiga tonår man sedan ska igenom. Hua! Då kan man känna sig maktlös...

bettankax sa...

Det är underbart att läsa dina kloka och insiktsfulla inlägg. Tänk om fler föräldrar hade bemödat sig om att försöka förstå.(nu låter jag negativ men jag skyller på yrkesskada;))
Jag har heller inga konkreta råd men känner så väl igen din beskrivning. Balansgången mellan att välja "vilket krig" man ska utmana och vilket man bara ska, om inte ignorera, så låta det bedarra.
Du skulle mycket väl kunna skriva en bok om hur olika utvecklingsfaser tar sig uttryck i vardagen. Det är ju många gånger en stor hjälp att just känna igen sig och få höra hur andra föräldrar tänker och funderar.
KRAM!!

YraTyra sa...

Årsmodell -08 har en del problem av det här slaget just nu - vi har en här hemma också. Han har dessutom fått en lillasyster och det minskar inte utbrotten precis. "Kris är utveckling" har varit mitt mantra under tidigare kämpiga perioder och nu gäller det mer än någonsin. Hade jag haft ork hade jag broderat detta på en gammaldags bonad och satt upp centralt i hemmet. Sätta gränser, välja sina strider, ge lagom mycket val och viktigast hjälpas åt som föräldrar för att ORKA och inte bli för arg, det är väl så vi försöker ta oss i genom detta på bästa sätt. För mig är det en stor hjälp att få höra att vi inte är ensamma - tack för att du delar med dig! Hörde av M att du har haft TOKMYCKET på jobbet dessutom.....Styrkekram!

Katarina sa...

Jag har ju inga barn, så jag vet lite om hur en 3 åring är,, men du skriver så vettigt, att jag är övertygad att du gjort analysen rätt! :) Vem vill inte visa att man kan själv,, Jag tror att lilla tjejen håller på att bli stora tjejen nu! Det är så roligt att få följa lilla E. väg..

Kram

Saltistjejen sa...

Sara,
tack vad glad jag blir! Haha, nej man skan inte analysera så mycket över hur "pedagogisk" man är som förälder tror jag. I detta fallet kännr jag inga som helst "skuldlkänslor" eller så utan mest fascination och förundran. Men självklart med mycket frustration inblandat också bitvis.
Kram!!


Eva,
japp att stressa ÄR verkligen som att bädda för problem. Det har man ju märkt. Men ibland är det ju oundvikligt. Särskilt de gånger när man faktiskt planerar för tidsmariginaler men det sedan ändå tänjer så mycket på dessa att det i slutänden blir stress ändå.
Och ja, just nu känner jag väl mycket att jag försöker att mest bra närvara. "att finnas tillhands" på något vis. Särskilt när hon blir sådär "klängig" och mammig.
Tack!!!
Kramar!


franziengland,
intressant att höra att det kan variera så mycket mellan barnen också. Så som du berättar om dina tre. Att olika personligheter reagerar helt olika. Och jo, jag har hört att just 6-årstiden även kallas "lilla Tonåren" men hade ingen som helst aning om (innan vi fick E och hon kom in i den fas hon är i nu) att såhär små barn också får liknande perioder. Men som du säger är det ju mycket som händer nu både i och runt dem.
Tack också för dina otroligt fina ord om mig!! Så otroligt gulligt! Det värmer!!! :-) Blir så glad för dina ord.
Jag tror att vi alla föräldrar gör så gott vi kan. Kanske är jag bara lite bättre än vissa på att formulera mina funderingar så att ni andra kan läsa och förstå? Jag tror kanske inte det sitter i mammarollen så mycket?
Kram!!


bettankax,
tror du ändå inte att de allra flesta föräldrar försöker att förstå sina barn och deras egenheter? Jag tro det, men jag tror också att det kan handla om att man ibland själv inte alltid "orkar" av olika anledningar. Det kan vara allt från "vanlig tidsstress" till "mentala spärrar" man har vilka bottnar i egna upplevelser när man växte upp kanske???
Glad blir jag iallafall av att du tycker om att läsa mina barninlägg! Och ja, tack för rådet också! Just att välja sina krig har jag också hört av andra. Det stämmer så väl! :-)
Det där med bok vore ju intressant, men en bok är lång så jag vet inte om jag skulle lyckas fylla en hel sådan...haha! ;-)
Stor Kram!!


YraTyra,
hahha kanske kommer de snart komma ut med ett Pressmeddelande från Storken AB om att just årsmodell 08 ska tas tillbaka p g a att smärre "fel" hittats...?? Återfås i bättre skick om några månader. ;-)
Jag tror att det i ert fall säkert blir ännu starkare reaktioner just p g a att er 08:a just fått syskon. Sådant tar ju tid att vänja sig vid. Det kan inte vara lätt att ha varit familjens centrum och sedan plötsligt över en natt behöva dela det med någon annan. Som man inte ens känner ordentligt och som inte kan vare sig prata eller leka! ;-)
Och jo, ang jobbet var det ett tag helt galet, men nu är det lugnt igen. Sedan blir jag ju arbetslös om bara ett par veckor så då kanske jag blir stressad åt andra hållet...? Vem vet.
Hoppas det går bra för er iallafall med er 08:a samt med den nyare årsmodellen också!!
Kram!!


Katarina,
tack! Det är självklart en balansgång mellan att vara stor och att vara liten. Och ja, jag kan endast intyga att vår lilla tjej definitivt håller på att bli stor. Det märks i mångt och mycket. :-)
Kram!!

Millan sa...

Ja josses vad jag kanner igen det dar!! Bade nu fran Sofia och valdigt mycket ocksa fran Nils. Bada tva har saklart gatt igenom trotsaldern (sofia ar mitt i den just nu) och reagerat pa samma fullstandigt vuxenlogiklosa satt. Jag tror att du har kommit en valdig tlang vag genom att helt enkelt acceptera att det ar sa har just nu, att de inte gor det pa flit och att det kommer ga over!! For jag lovar att det gor det. Fast sen kommer de val ga in och ut i olika utvecklingsfaster hela livet egentligen... vissa lattare att hantera an andra!

Jag tror, men det ar alltsa bara min asikt och har stamt inte pa mina barn, att just den har 2-3 ars aldern ar jobbig for barnen eftersom de haller pa att ga fran att vara mamma och pappas lilla bebis till att sta pa egna ben och vara barn! De gar fran att sorglost leka med saker till att bli kloka nog att inse att det finns ganska mycket laskiga saker i livet att vara lite radd for och orolig infor. Samtidigt ar de annu inte helt sakra pa hur de ska kunna uttrycka sig med hjalp av sitt sprak och da frustrationen blir for stor sa racker det med minsta lilla for att utbrottet ska vara ett faktum. Ibland tror jag till och med att de letar efter ett brak for att kunna bli av med sin frustration! Och det gor det ju inte mindre jobbigt for oss vuxna...

Jag tycker att Sofias utbrott ar mycket lattare att hantera an Nils. Dels for att hon har ett lattsammare humor och ar lite lattare att lasa men dels ocksa for att jag vet den har gangen att det faktiskt gar over!!

Nar det galler Nils sa brukade han ha valdigt tydliga perioder da han var 'jobbigare' an vanligt och efter varje sadan period kom en annan av lugn och dar man tydligt kunde se att han tagit ett stort skutt framat i utvecklingen. Ben och jag brukar saga att Nils alltid gar igenom allt med stor dramatik.

Sofia ar lite mer jamn i humoret och aven om hon ocksa far rejala utbrott nu och da, sa kommer de inte alls i sadana har tydliga perioder utan kan handa precis nar som helst och dagen efter ar hon hur lugn och rofylld som helst igen.

Jag tycker det har med trots ar himla intressant egentligen och onskar att jag alltid kunde se det med en vuxen manniskas mogna sinne... men sa ar det sjalvklart inte. Allt som oftast sa reagerar jag sjalv i det narmaste med trots och blir skitirriterad rent ut sagt nar barnen trotsar!

Du har helt klart ratt i att det basta vore om man kunde forsoka att aldrig ha brattom nagonstans for stress ar definitivt en faktor som INTE gar bra ihop med trotsiga barn (och deras lika trotsiga foraldrar) ;-). Men stresser gor vi dock anda och jag gissar att vi kommer fortsatta gor det ocksa! :-)

Kram!!

Millan sa...

Oj... skams lite... vilken jattelang kommentar det blev...

Desiree sa...

Ja nog kan det liknas till en tonårsperiod på många sätt. Det verkar vara många känslor som svallar för lilla E. Men visst jobbigt med dessa ständiga toppar och dalar för er båda. Det positiva är ju att hon är bra på att uttrycka sina känslor, hon är inte den som håller allt inne.
Kram!

Taina sa...

Fasiken vilket BRA inlägg Saltis! Så himla bra skrivet. Som en sa, skriv en bok!

Ja som du vet så har jag tre barn och kan inte påminna mig om att den äldsta någonsin gått igenom den här fasen. Så när andra kom trodde jag det skulle bli likadant men tji fick jag. Det var precis som du beskriver med E. När hon kom ur fasen för att befinna sig i fjärlisstadiet så blev det plötsligt dags att bygga kokongen igen. Hon är ju 18 nu och är idag en fjäril. Men när och hur hon klev in i de här stadierna/faserna är lite suddiga. Jag tror det är väldigt individuellt. Men jag tror att naturen är smart och ger oss föräldrar en period av lugn och för att återhämta krafter som sedan behövs vid nästa "krigsfas".
Minstingen däremot är mer som den förstnämnda men tar kål på oss på ett annat sätt. Hon slutar ju aldrig prata!!! Och det har pågått i 7 år nu....

KRAMAR!!

Saltistjejen sa...

Millan,
Å TACK vännen för att du delar med dig av dina erfarenheter!!!!! :-) Inte gör det ngt att kommentaren var lång. Det var jätteintressant att läsa och könns trösterikt att veta att olika perioder kommer men att de också försvinner. Ibland när man står mitt upp i det känns det som om man inte minns något annat. Å andra sidan tycker jag att jag just nu klarar av att hantera det hela rätt bra. Visst blir jag som du jätteirriterad och "trotsig" tillbaka ibland, men på det hela fungerar det ändå bra. Men detta sättet är något jag nog i ärlightens namn blev lite "tagen på sängen" av. Jst att det inte endast är "trots" utan att det finns sådana djup bakom. Och att man faktiskt kan se och läsa av detta i barnen!
KRAM!!!


Desiree,
hahaha nej hon håller minsann inget inom sig inte! :-D Drama Queen är hennes andra namn tror jag...! ;-)
Jag är dock tacksam som du säger, att hn är duktig på att uttrycka sig. Ofta kan hon säga lite mer hur hon känner när allt lugnat ner sig. Mitt i sådana här utbrtott går det naturligtvis inte. Då är hon helt uppe i sin egen frustration och vi kämpar väl med både hennes och vår egen... ;-)
Kram!!


Taina,
Hahahahaaaaaa att Liisa inte slutar prata är ignet jag förvånas över direkt!!!!! Med de generna...! ;-) :-D
Visst är det så att det går i faser och detta känner man ju till som sagt. Säkerligen är olika barn otroligt olika beroende på personlighet, Vår lilla tjej är helt klart ett rätt känsligt barn skulle jag vilja säga, och jag gissar att din mellantjej också är det. Så kanske hänger det ihop lite detta att ha mer "dramatiska" faser under barn- och ungdomsår när man har ett stort och varierat känsloregister?
Jag är känslomänniska jag med, men min mamma hävdar att jag aldrig var "jobbig" som barn utan rätt enkel. Antingen var det väl så eller så har hon ehlt enkelt glömt bort hahaha, det var ju rätt länge sedan.
Och du TACK också för dina fina ord om inlägget. En bok, tja, kanske det+ Men jag får nog vänta några år till så jag hinner samla på mig lite mer kunskap och erfarenhet. E är ju inte ens 3 än! ;-)
KRAM!!!

✿Ewa sa...

Du skriver så bra om det som pågår precis just nu. Jag minns att en av mina tre barn hade en intensivare "trots?"period än de två syskonen. H*n tog nästan all min energi under en mycket lång tid. Precis som du beskriver så kunde glädje vändas i ilska så snabbt så jag knappt hann förstå vad som hände och varför. H*n ville vara nära då men lika mycket precis tvärt om. Jag minns att jag ofta tänkte -är det hon eller jag som är vuxen...jag ville också lägga mig ner och skrika :/, av trötthet. Just de orden gav mig styrkan att förstå att det var jag som måste göra något åt saken. Om h*n skulle vara den som dirigerade så skulle allt ha eskalerat ännu mer, h*n var en gränssökare. Det jag minns bäst så här i efterhand är att jag bestämde mig för att bestämma. Om h*n inte ville gå hem från "dagis", vilket h*n en period aldrig ville! Det hjälpte inte om vi var kvar en stund. Så bestämde jag ATT vi SKA gå hem. Jag tog barnet under armen (h*n var ARG) och kläderna under den andra och gick. När vi närmade oss vårt hem så var jag rätt genom svettig, men hon vaknade liksom till, såg en kompis som h*n ville leka med. Undrade lite förvånat varför h*n inga hade ytterkläder på sig. Jag hade mest lust just då att inte låta henne leka alls...Men hörde min mammas råd i huvudet, gör det inte svårare för dig än det är -h*n är ju glad nu. Efter en tid så avtog just det här vid hemgång. Andra saker pågick samtidigt. Men när jag visade var gränsen gick så blev det lättare. Olika barn har olika sätt att testa gränser, den här lilla personen var precis i din dotters ålder då. Den här kraften har gjort att h*n som vuxen har gjort en massa spännande saker. Då testades gränser på ett sätt som jag sällan skådat...Kan nästan skriva hur mycket som helst om detta, nyanser kommer inte riktigt med. Varför jag skriver "jag" hela tiden är för att pappan inte orkade, inte hade förmågan att ta tag i utbrotten...Vilket är en helt annan historia...
Kramar!

Anne sa...

Jättebra skriver och så intressant. Mmmmm, I liket it!
Det här du säger med att det kan finnas sånt djup därunder, det tycker jag också är så intressant. Som du säger, man har kanske inte tänkt det så utan som nåt mer "enkelt". Vad som är så fascinerande är hur små barn kan vara så "kloka", komplicerade och med betydligt större register, djup än man tänker sig (fysiskt har de ju så många begränsningar, de är helt beroende av en vuxen för att överleva, klara varadagen högt upp i åldern osv). Jag tycker man även med riktigt små bebisar ibland kan se nåt så klokt i blicken, hur de kan titta på en, som om där låg hundra år av klokhet.... Lite flummigt siodospår.

I alla fall, det jag hör från kompisar med barn i 2-3 årsåldern är just det jobbiga med svängningarna, det sekundsnabba. Att aldrig veta. Visst kan vi vuxna vara lynniga också, men kanske inte lika....
Det andra jag tycker många säger är det här med balansen, gränsdragningen. Var dra gränsen med att förstå, försöka i alla lägen att hantera frustrationen på barnets sätt och ge det utrymme till att faktiskt helt enkelt gå igenom allt det här och försöka förstå till att sätta gränser, vara frustrerad, vara hård och även visa det för barnet. Ingen människa kan ju i alla lägen hela tiden pedagogiskt vara perfekt och tålmodig, låta barnet få igenom sina nycker.
Kanske det inte ens är att eftersträva utan att utveckling för barnet och trygghet, säkerhet handlar också om att se frustration, ilska, "bli överkörd" av mamma och pappa och bara få gränseroch för stunden som barn bli ännu mer frustrerad. Balansgång som sagt.
Här tycker jag det skiljer en hel del hur föräldrar gör, som utomstående betraktare tycker jag man kan se hur olika folk hanterar det här. Det har väl att göra med vad man tror på, hur dagsformen är osv. Som du sa, allting går ju över.... Alla faser passerar och ersätts av nåt nytt. Det är väl ledordet man hela tiden får ha med barn tänker jag. I mitt fall tänker jag på den första tiden med nästan ingen sömn, hur man ska hantera den utan att bli knäpp, men det gäller väl bara upprepa som ett mantra för sig själv att det går över. Allting passerar och ersätts av nyta faser.
KRAMIS!

Saltistjejen sa...

Ewa,
å TACK för att du vill dela med dig av dina egna erfarenheter!!! Det känns så fantastiskt att ni läsare finns där ut och kan sttta, peppa och komma med råd eller "bara" finnas till. Jag blir så otroligt glad!
Att olka barn har helt olika sätt att handskas med sig själva och sin utveckling har jag förstått. Riktigt såpass gränstestande som ditt barn var är inte Lill-Skruttan. Än iallafall. Kanske kommer det mer senare? Men jag tror att man måste göra så som du gkorde. Man måste vara bestämd. Vissa barn kräver mer "regler" medan andra klarar av att man "diskuterar" mer med dm. Jag tor det är olika och kan säkert även variera under deras olika faser i livet.
Det låter tufft att du fick ta i stort sett hela ansvaret och jobbet med denna fasen ditt barn gick igenom i stort sett ensam. Att ha en annan vuxen att dela ansvar, jobb samt tankar med hjälper otroigt mycket och jag har svårt att sätta mig in i hur det skulle vara att ha detta helt själv. TUR att du är såpass stark och är en sådan positiv person som du är! Annars hade något sådant säkert kunnat kännas ännu värre.
Stor Kram och Tack igen för att du ville dela med dig!


Anne,
ja visst är det fascinerande att redan så små barn har ett enormt känsloregister och att de verkligen kämpar med både känslor och tankar som kan vara otroligt svåra ibland. Som förälder vill man ju finnas där för sitt/sina barn. Vill kunna stötta hjälpa och visa trygghet. Samtidigt ÄR det som du säger, så att man måste "köra över" dem ibland. Jag tror att det är en del i hela utvecklingfasen. Att de lär sig var gränserna går. Att de på så vis kan få en struktur i den värld som annars för dem är så föränderlig. Säkert ett sätt för dem att föröska få tillbaka kontrollen igen. Över hur omvärlden är och hur de ska kunna hantera den.
Jag kan även hålla med om att olika föräldrar är väldigt olika vad gäller detta. Kanske ser man ännu mer prov på detta när man som svensk bor i ett land som USA, där jag tycker att många har en mycket mer "strikt" syn på barnuppfostran än vad man har i nordliga Europa (undantag Storbritannien då) ren generellt och kanske Sverige i synnerhet.
Jag själv tror på att försöka ha regler, men att också som förälder försöka vra flexibel och se till varje stuation. De skiftar och då måste man nog kunna vara lite skiftande själv också. sedan betyder ens egen "grundstatus" stor roll den med. Det märker jag på mig själv. Då jag är trött, stressad och har mycket annat i hvudet som tar energi (som jobb eller andra saker) så har jag definitvt lägre tålamod och det blir oftare lite "hårdare" lösningar än annars. Men detta är ju också naturligt och mänskligt.
Jag tror att du kommer bli en jättefin mamma och det där med sömnen kan givetvis vara jobbigt i början, men kroppen har en enorm förmåga att vänja sig ändå! Sedan kan du ju vara glad över att du inte behöver arbeta samtidigt. DET är betydligt tuffare då man även lider av sömnbrist. ;-)
Stor KRAM och TACK för dina kloka ord!

Marianne sa...

Jag kan inte minnas att min son var riktigt så, och som Taina skriver om SIN äldste, som också är pojke, får mig att kanske tro att det är mer uttalat hos flickor? Fast det här är ju inte direkt statistiskt tillförlitligt : )

Jag har inga bra råd att komma med, men en sak är säker: Hon har de bästa och mest insiktsfulla föräldrar ett barn kan önska sig.

KRAMAR!

Saltistjejen sa...

Marianne,
nej alla barn verkar upopenbarligen ha sådana här faser, eller iallafall inte lka starka sådana som vår lilla tjej har. Enligt min egen mamma hade ju t ex aldrig JAG sådana... ;-)
TACK för dina jättegulliga ord!!!! haha, ja jag vet inte om vi är de mest insiktsfula föräldrarna direkt, men vi försöker såklart som alla föräldrar att förstå och stötta vår dotter. :-)
Kramar!!!

Annika sa...

saltis, det talas om the terrible two's, men jag tycker att treårsåldern var värre. Hade väl inga problem med K då hon var två, men jag minns att runt tre var det MYCKET!!! Visst, det gällde att stötta.
K gick på lekis två dagar i veckan som treåring, och hon hade det svårt. SÅ svårt att jag fick vara med under ngra veckors tid. Annars bara grät och grät hon.
Lite som Ella-bella-bus...
jag var nog frustrerad, men jag minns att jag fick intala mig själv att det skulle gå över. OCH det gjorde det!! När K fyllde 4 var hn som en annan männsika. Jag hade henne på lekis 3 dagar i veckan, hon skaffade vänner och var sååå glad.
Karolinas mest problemfyllda tid i livet var runt tre. Sedan dess har allt bara rullat på.
tror kanske också att det var språken som ställde till et lite för henne då, den enda ggn det gjort det. Men med hjälp av flsklärarna på lekis så uppmuntrades jag att prata ännu mer svenska med henne. Tror att hon kände sig LOST över att inte höra svenska, tror faktiskt det. OCH att sedan inte riktigt kunna uttrycka allt hon kände för ngn.
Exakt, som du skriver ÄR hon nog lite i ett mellanläge nu.
Jag vet att DU, du kloka Saltis, gör det allra bästa.
Jag är impad av dig som mamma. Jag har sett ditt tålamod. DU gör alla rätt i min bok.
Med facit i hand genom alla år som mamma kan jag ÄRLIGT säga att treårsåldern VAR den allra tuffaste.
Kramar till dig, bästa Saltis!!!

Saltistjejen sa...

Annika,
gulledu! :-)
Men du i ditt och K´s fall kan det ju också handlat om att det blev en rätt stor omställning för henne då hon började förskolan efter att ha varit hemma med dig på heltid? Samtidigt så genomgår de små liven ju stora omställningar i olika former ändå. utvecklas jättesnabbt och hinner kanske inte riktigt med. Det är inte altid lätt. Jag minns dock att du förut sagt att du tyckte det var jobbigast då K var just i 3-årsåldern.
Man kan ju iallafall hoppas att det kommer bli lättare för dem när de blir äldre. Men själv vet jag att jag ahde en ehl del "grubblerier" och så när jag var pre-teen.... DET tyckte jag var en jobbig tid med många känslostormar för min del.
tack igen för att du delar med dig av din erfarenhet!!!
Och Varm KRAM!

Lotta sa...

Oj så många fina och bra svar! Min erfarenhet är intensiteten i olika faser beror på personlighet och omständigheter. Mina barn är helt olika. Du vet Lotta på Bråkmakargatan? Det är ungefär så det har varit. De äldsta lite lugnare och allt har tuffat på mer eller mindre. Lillan är....a handfull (sagt med kärlek). Hon vet vilka knappar hon ska trycka på för att få igång oss. Hon har även kommit på någon formel för att slippa vissa sysslor, jag är nästan impad ibland hur hon får till det ;) Alla faser är temporära och det är paus emellan. Hang in there!

Kramar!

Saltistjejen sa...

Lotta,
ja jag tror mycket på att olika personligheter har olika faser och att faserna (som är rätt lika rent generellt) skiljer sig rätt mycket beroende på person. Haha, ja du men säger inte många att de yngsta ofta är de som är "tuffast" på vissa sätt? ;-)
Hon lär gå långt!!!
Stort tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!
Kramar!

Trillingnöten sa...

Men du, oj vad jag kände igen en hel del av det du beskrev! Som det där med hjälpen...N blir superarg ibland när jag vill hjälpa (när jag vet att hon INTE kan) och sen försöker hon och två sekunder senare VILL hon ha hjälp, men är fortfarande sur för att hon inte kunde OCH för att jag försökte hjälpa henne tidigare...ojojoj. Och ibland kan jag hjälpa till på en gång utan problem...Det kanske är frustrerande för dem att kunna så mycket själv, men ändå inte allt! De vill, men kan inte ännu...Jag hoppas att det blir en snabb tunnel denna gång :)

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
hahaha ja N och vår lilla tjej skiljer ju inte så mycket i ålder så det är väl ungefär samma krig de för med sig själva och omvärlden just nu gissar jag. ;-)
Skönt att höra att man inte är ensam iallafall! Visst kan det vara otroligt frustrerande men samtidigt är det ju ibland så att man nästan börjar skratta också. Iallafall jag. För mitt i allt detta är de så söta ibland när de kämpar. Och stoltheten när de verkligen lyckats lyser ju om dem och DET är verkligen roligt att se. Medan andra gånger är man redo att själv kasta saker och skrika av ren trots....
Kramar!!

✿Ewa sa...

Mmm, det är tufft att inte ha en vuxen person att dela striderna med. Men jag bytte ut honom senare, ;))dock inte enbart av detta skäl....Du har fått så kloka svar OCH du/NI är två kloka vuxna. Tänker som någon ovan, det kan ibland handla om språket, innan man kan uttrycka precis det man vill. Hemspråk kontra språket i sin omgivning också....kanske. Vi ber alltid föräldrar med annat språk än svenska att tala det med barnet hemma.Det ger ett rikare andraspråk. Vi på fsk uppmanar föräldrar att ge barnet sitt känslospråk (hemspråk) är viktigt med alla nyanser. Vi pratar svenska med barnet/en på fsk. Då får barnet det bästa av det bästa. Ofta svarar barn som har lärt sig att prata, på det språk som de omges av..utanför hemmet, men det gör inget. Senare sorterar de även det.

Detta lite snabbt, men förmodligen saker som du redan vet. :))

Stor morgonkram från ett regnigt Stockholm

Eva Henriksson sa...

Så medveten och klok som du är så vet jag att du klarar det bra.

Var lugn!

olgakatt sa...

Hörde ett radioprogram häromdagen där en barnterapeut berättade att barnen från "curlinggenerationen", nu 20-25 år gamla, ofta får det tufft i mötet med verkligheten. De fick för litet gränser och "nyttiga" frustrationer tidigare och är nu dåligt rustade!
En föreläsning av en fantastiskt barnpsykolog jag var på för 30 år sen fastnade i mitt minne. Hon sa att familjen ska vara en avskjutningsramp för barnen. Den ska vara stabil och stå kvar ett tag för att kunna ge ny energi om det krånglar i starten. Jag tycker det är en jättebra liknelse. Ungar ska laddas för att kunna sticka iväg på egen hand så småningom men veta att man kan komma tillbaka och fylla på batterierna!

Anna, Fair and True sa...

Jag förundras alltid hur bra du sätter ord på allt detta. Både de som du tror hon känner och på hur du och M känner och hanterar det.

Jag har inga råd att ge - tror ni gör vad ni kan. Antar att hon går igenom en fas där hon har en massa tankar och föreställningar om hur saker är. Hon kanske funderade på att hoppa och så blir hon ledsen när själva utförandet kommer efter tanken, dvs för sent. Det försigår ju så mycket mer i deras huvud som aldrig kommer ut, för att de inte kan sätta ord på det men även för att de inte hinner. Och en vuxen kan ju ha en massa konstiga funderingar men hantera det för man har ett sammanhang för det mesta men det har ju inte ett barn.

Kram!

Saltistjejen sa...

Ewa,
ja visst kan det även handla om språket. För även om hon är väldigt bra på att uttrycka sig redan nu så har hon ju nte ful koll på språket, eller språkeN som det ju faktiskt är för hennes del. Men att uttrycka känslor är hon rätt duktig på ändå. Både på engelska och svenska. Och det uppmuntras mycket både av hennes lärare och av oss. Att använda ord. Att säta ord på vad man känner och vad man vill. Men visst, i stundens hetta kan det säkert bli så att hon känner att hon "tappar orden" och då kasnke känna sig än mer frustrerad?
Kramar från ett regnigt NY!


Eva,
tack vännen vad söt du är!!!


olgakatt,
kan säkert ligga mycket i det. Intressant. Jag tror också att man måste hjälpa barnen att få struktur i sin tillvaro. Och detta sker ofta med hjälp av regler av olika slag. Att visa dem gränser och samtidigt vara villiga att lyssna till dem till viss del. Men att ändå kunna gudia dem i den här föränderliga världen. Lättare sagt än gjort ska erkännas hahaha men det handlar ju om att man vill att de ska växa upp till kloka och oberoende indivder. :-) Som du beskriver.
Kram!


Anna Fair and True,
tack vad fint sagt! Jag blir jätteglad av att höra att du tycker att jag beskriver det hela på ett sätt som är lätt att förstå. Mycket handlar ju om att jag funderar mycket över detta "hela" tiden och kasnke är det därför lättare att uttrycka tankarna?
Sedan är det ju som du säger så att de här småttingarna har såååå mycket som pågår i huvudet och kroppen hela tiden. Självklart blir det ibland lite för mycket. Kan säkert vara flera tankar och känslor samtidigt som kan störa varandra så att de ibland inte alls ens själva vet vad de vill eller känner. Plus som Millan skrev ovan, att de ibland kanske mer söker utlopp för sin frustration. Utan att själva orsaken till utbrottet/en betyder så mycket i sig själv/a.
Kramar!!

Västmanländskan sa...

Åh, vad jag känner igen mig i din beskrivning. Det är lilla T på pricken! Vi har också flera sammanbrott om dagen. Däremellan är hon hur go och glad som helst. Vi undrar också när det går över ...

Saltistjejen sa...

Västmanländskan.
ja jag har förstått ibland av dina blogginlägg om Lilla T att hon är i ganska liknande faser som vår tjej. De är ju rätt jämngamla så det är ju itne så kosntigt. :-)
Kram!!

Bejla sa...

Verkligen jättebra beskrivet! Känner igen det där, och tror helt klart att du är inne på rätt väg vad angår hur man ska hantera det. Samtidigt är det viktigt att acceptera att man inte är någon övermänniska. Ibland blir man frustrerad som förälder och man tappar humöret. Kanske inget man ska vara stolt över, men man är trots allt bara människa. Genom att verkligen pröva att sätta sig in i tankegången hos barnet, som du gör kan man dock säkert också undgå många frustrationer hos sig själv. Hur lång tid det tar att gå igenom fasen tror jag är en smått omöjlig fråga att svara på, men hur som helst, använder man bara sitt sunda förnuft och är konsekvent så är fasen något som går över. Och det är väl det viktigaste av allt att komma ihåg; det går över! Om jag verkligen hade haft den vetskapen i ryggmärgen skulle nog frustrationerna som kom av och till under sonens första ca 4 år varit långt mindre.

Saltistjejen sa...

Bejla,
ja du har rätt. Det handlar som så ofta om lyhördhet tror jag, men sedan kan man verkligen inte altid vara pedagogisk. Ibland blir det för mycket men det är nog också bra att man säger ifrån ordentligt ibland tror jag. Och faser kommer verkligen och går. Hela tiden. Själv tycker jag ibland det är svårt att hänga med. :-)
Kram!!

Emma sa...

Detta inlägg -och alla kommentarer-hjälper mig mycket i dagarna! Tack för att du påminde mig!

Saltistjejen sa...

Emma,
vännen ibland är det svårare att vara förälder och ibland enklare. Skönt att höra att både inlägg och klommentarer har kunnat hjälpa. Det är ju mycket därför man skriver. För att få vädra, ventilera och få andras tankar. Sedan kan det även hjälpa andra och t o m en själv igen senare. :-) Jag har ibland själv gått tillbaka till äldre inlägg och insett att "hm, DETTA har jag ju redan gått igenom förut" och det har varit bra.
Stor Kram!!