torsdag, oktober 20, 2011

Känslig

Just nu verkar Lill-Skruttan vara inne i en period då hon är extra känslig. Hon är mammigare än vanligt. Hon blir lättare upprörd över saker. Om hon inte får som hon vill, eller om hon måste göra saker hon inte vill. De dagliga bråken och diskussionerna kommer vid ungefär samma tidpunkter och handlar om samma saker igen och igen och igen. Som att gå upp på morgonen, sitta på pottan, klä på sig, gå till dagis, äta mat, ta på sig pyjamasen, borsta tänderna, gå och lägga sig... Alla de här "bråken" känns dock helt normala. De har man vant sig vid. Visst kan de kännas tråkiga, onödiga och ja ibland sliter de lite extra, men på något vis känns de ändå som om de har blivit en del av vår vardag. Och vi har lärt oss att försöka hantera dem som just en del av vår vardag. Det fungerar. Oftast.


Men den senaste veckan har Lill-Skruttan varit ännu känsligare. Hon har lättare till tårarna. Både orsakade av ilska, frustration och av ledsenhet. Hon tycker att det kan vara väldigt jobbigt att interagera med andra barn även sina kompisar. "I need my space!" är ett återkommande uttryck som hon upprepar ofta numera. Så även tillsammans med oss ibland. Det är ganska vanligt nu sedan en tid tillbaka att hon ber oss gå iväg. "Jag vill va ifred!" säger hon bestämt och med betoning på ifred. Eller ibland "I need my privacy!" Men däremellan vill hon krypa upp i knät eller hålla handen. "Jag behöver inte min privacy längre." Hon sover oroligare om nätterna och drömmer massor. Gråter ibland i sömnen så vi väcker henne lite så att hon förhoppningsvis ska komma ur mardrömmarna. De här nätterna gör att även jag och M sover lite sämre vi med. Hon är klängigare och morgnarna har varit lite jobbigare eftersom hon inte alls vill gå till dagis. Väl framme har hon även svårt att säga hejdå. Separationsångest igen. För min del känns det så konstigt. Det har gått så otroligt bra för henne med det nya rummet under hösten. Men så kommer detta nu?! Jag tror och hoppas ändå att det är en utvecklingsfas av något slag. En liten utvecklingskris. Att den ska vara övergående.

Fast M säger att han känner igen sig. Att han var precis likadan som liten och att det bara blev värre med åren tills han blivit stor nog att hantera sina känslor. Vi får väl se hur det går. Jag hoppas ändå på att det "bara" är en utvecklingsfas och att det ska bli bättre igen snart. Någonstans tycker jag mig se att det ändå faktiskt kan handla om det här med att vara Liten och Stor på samma gång. Sådant tar energi. Det är jobbigt. Att vilja men inte kunna. Att kunna men inte vilja. Hela tiden. Flera gånger per dag. Såklart man kan känna sig förvirrad. Och därmed få ett pendlande och ibland sviktande humör. Flera gånger om dagen.

Det här med att känna sig liten ena stunden och stor i nästa kommer även fram en del när hon pratar. Hon berättar ofta om saker hon vill göra eller tror ska hända när hon "blir stor". Som "När jag blir stor kommer jag att tycka om spicy mat som ni gör." Eller "När jag blir större så kommer jag inte vara rädd för stora hundar längre." Egentligen är det ju inte konstigt att de här små liven tycker att livet är jobbigt emellanåt. Det är så otroligt mycket som händer med dem och runt dem. Det är en ständigt pågående förändring. Kroppsligt som mentalt. Som förälder kan man ibland glömma bort det tycker jag.

Det som gläder mig mitt i den här lite jobbigare perioden är ändå att hon har sådana där fantastiska stunder då hon är som en sol. Tillsammans med oss. När hon trivs och får vara hemma i tryggheten tillsammans med både mig och M, då kan hon vara så underbar att man bara vill stanna tiden. Stopp! Ticka inte vidare nu. Här är Nu och Nu är så BRA. Här med vår fantastiska Stora Lilla tjej!

20 kommentarer:

eastcoastmom sa...

Det är ju så, det går liksom fram och tillbaka med barn. Ett halvår är de på ena viset och sen utvecklas de och så tycker man att man inte längre känner igen dem.

Sen blir det ändå alltid bättre. Tokgillar åldern på våra barn som är 10 och 12, lovar att du har nåt att se fram emot!

Kramar

nika sa...

åldern 10- 12. Är underbar inga konstigheter alls bara raka rör. Lillskruttan just nu har uptäckt sin egen kraft....hon är dam över sig själv. Mycket av det är att..."she is playing you as a fiddle"....Hon vet mycket väl era svagheter och använder dem väl. I detta läget var jag mycket försiktig men bestämd....så långt jag orkade. ibland är det faktiskt okej att säga..nehej hördudu..detta är inte ok. men jag kan lovar dig att det är det svåraste någonsinn...lycka till..and stay strong...lol

Trillingnöten sa...

Tänk vad de utvecklas de där små liven! Det är fantastiskt att se samtidigt som det ibland kan vara väldigt smärtsamt att stå på sidan och inte kunna göra så mycket som man skulle vilja...

KARLAVAGNEN sa...

Du har så rätt. Det är en ständig utveckling. Jag förstår henne så väl, eftersom jag också är sådan att jag vara ensam ibland och samla kraft. Fast det har ju, till stor del, att göra med att jag på jobbet hela tiden finns till för att serva andra.

Saltistjejen sa...

Eastcoastmom,
Ja på många vis ser jag fram emot när hon blir äldre, men samtidigt älskar jag faktiskt denna åldern också. Mellan trots och annat sådant ;-)
Men det låter fint att ha mkt att se fram emot.
Kram!


Nika,
Haha jo hon känner ju oss lika väl dom vi känner henne. Fast ibland tror jag ändå inte riktigt att hon försöker styra oss. Testar gör hon såklart. Våra gränser. Men jag tror att hon ibland inte ens vet själv riktigt vad hon vill.
Tack för stöd ändå!
Kramar!


Trillingnöten,
Ja det är helt otroligt vad fort de utvecklas! Vad mycket som händer under relativt kort tid.
Kram!


Karlavagnen,
Haha ja även jag kan behöva vara själv ibland. Inget konstigt egentligen. Fast i hennes fall är det nog mer så att hon pendlar mellan att vilja vara självständig och att vara liten igen?
Kram!

Pettas sa...

Det är precis som det skall vara med Ella. Hon är i utveckling och börjar bli en självständig liten människa. Frigörelse är på gång inom henne. Hon är inte så starkt förknippad med din kropp längre som tidigare och det är då hon behöver få vara med sig själv på ett annat sätt. Hon börjar bli sin egen person på ett helt annat sätt. Jag kunde skriva massor om det här tillståndet men hinner inte. Men det är fullständigt normalt att det blir så här. Det enda man kan göra är att finnas i närheten med varma famnen....att låta henne finna sig själv så gott det går av hennes egen kraft. Snart är hon i en annan fas igen och den tid som har varit innan kommer inte längre. Ella börjar bli stor....

Karinkram!

Loppan flyttar västerut... sa...

Låter absolut som en utvecklingsfas. Kan vara apajobbigt och frustrerande men det går över. Du får glädjas åt de braiga stunderna. Det är inte lätt att vara liten alla gånger, o inte så himla enkelt att vara förälder heller för den delen. Det svåraste jag har gjort. Häng i nu Anna, du är den bästa mamman E kan ha!

Kram

Annika sa...

Visst, allt går upp och ner, hela tiden.
Hela barndomen, kanske hela livet?
Just treårsåldern var ju en tuff period. Folk pratade om the terrible twos, men jag tyckte absolut att det var tuffare med en treåring. Just känslolägena som kom och gick.
Ja, som Åsa säger ovan så är DU den bästa mamman din flicka kan ha. DU vet att jag sagt det förr; men jag tycker du är en textboksmamma!!! Saltis, you rule!!!
Ja, och gläd er åt de fina stunderna som ju poppar upp hela tiden.
Fantastiskt så verbal den lilla E är med sitt "space" och "privacy".
duktiga ellan....
Kram!!

Saltistjejen sa...

Pettas,
ja jag tror också det handlar om utveckling och om att hon börjar bli stor nu. Det känns nästan lite som hon är som en pytteliten tonåring ibland. ;-)
När jag läste din kommentar kände jag mig nästan lite sorgsen. Att det som du säger är en större förändring på gång nu och att den här tiden som varit aldrig kommer igen. Det VET man ju såklart rent logiskt, men det kan kännas så vemodigt att tänka på det tycker jag. Samtidigt som jag också ser fram emot att hon utvecklas och blir mer och mer sin egen person.
Tack för din fina kommentar!
Kramar!!!!


Loppan,
ja det är fantastiska stunder när allt är bra. Men som sagt kan vara lite energikrävande för alla här hemma med alla diskussioner och utbrott. Dock tycker jag vi hatnerar det rätt bra. Men det är nog mer den här nya "känsligheten" som jag tycker känns lite jobbigare. Både rent praktiskt men kanske mer känslomässigt för min del också. Man vill ju så gärna att ens barn ska må bra och vara tillfreds.... :-)
Tack!!
Kramar!


Annika,
du jag håller helt med dig här. Här pratar alla om the Terrible Twos men jag tycker att det blivit så mycket mer trots och känslosvall nu sedan i 3-årsåldern! 2 tycker jag inte als var särskilt "farligt". Hemma i Sverige däremot kan man ju prata mycket om just 3 år som den jobbiga trotsperioden. 3-års-trotsen. Eller 3-årsknäppen. Tack vännen! Haha jag tror inte direkt jag är någon textboksmamma precis, men man funderar alltid lite extra när det är sådana här perioder tycker jag. Man vill ju så gärna att ens barn ska må bra. Och ja, hon pratar bra. Det är inget fel på hennes kommunikationsförmåga alls. Bara hon VILL. Nuförtiden kniper hon dock ibland ihop läpparna hårt hårt och vill absolut inte prata! ;-) Vilket säkerligen är en del av det här mönstret jag redan skrivit om i inlägget...
Kraaam!!!

KARLAVAGNEN sa...

Sant, Saltis. Så sant som det är sagt.

Saltistjejen sa...

Karlavagnen,
:-)

Monica sa...

Tycker det är spännande med utvecklingsfaser och det är rätt fantastiskt med hennes uttryck: I need my space, vem gör inte det;-) och I need my privacy, hon har kommit långt:-). Tänker som Trillingnöten att man ska vara försiktig och det mesta får ha sin gång. Hon börjar antagligen upptäcka hur förvirrande det är att vara människa och försöker hitta verktyg att hantera det med. Tror inte alls som du också säger att hon försöker styra er, ni är hennes trygghet, men testar förstås, vem skulle hon annars testa sina funderingar på? Och så är det vetenskapligt belagt att tjejer har en tidigare hjärnmognad än killar och hunnit lite längre, det kan skilja flera år mellan jämnåriga. Inte därmed sagt att det finnas undantag bland pojkar. Skulle hon sitta som en liten ängel alltid, då skulle då ha anledning att vara orolig:-)

Petra H sa...

men lilla snuttan, stackaren att hon drömmer mardrömmar och behöver sin privacy. Så sött men jag förstår att det är tufft, för både henne och er. Mrn det måste ändå vara härligt att hon kan uttrycka vissa av sina känslor o tankar. Tänk när vår lille V har kommit så långt i sin utveckling...
Jättefina bilder på henne! Stora kramar!!

Saltistjejen sa...

Monica,
tack för din fina kommentar! Ja jag tycker också det är spännande med utvecklingsfaser även om de kan vara väldigt jobbiga att gå igenom. Och visst får det ha sin gång. Det är ju inte så mycket vi kan göra mer än att visa att vi finns här precis så som du säger.
Tack!!


Petra,
ja det ÄR härligt att hon kan visa och säga åtminstone lite vad hon känner och tänker!!! Nu har jag svårt att minnas hur det var innan hon kunde prata... ;-) Det underlättar såklart enormt mycket!
Och du, V kommer gå igenom många utvecklingsfaser under hans närmaste år bara!!! Men visst, han kommer inte kunna prata om dem. Men ni lär märka dem ändå. :-) Då är det bra att veta att när de passerat blir det riktigt bra tider ett tag. Tills nästa. :-)
Stor kram!

Fröken Anki sa...

Utveckling är fascinerande och spännande, men samtidigt jobbig ibland. Tycker det verkar som ni har en bra inställning till E:s faser ändå och följer henne på bästa sätt. Hon har fått bra föräldrar! :) Hoppas att fasen inte ska vara så längvarig utan att det blir lugnare för både henne och er snart. Tur att hon har ett så bra dagis där hennes bästa vänner går också. Då blir det kanske inte lika jobbigt med att lämna på morgnarna.

Tycker att det låter som hon fått bra träning, eller vad man ska säga, i att verbalt uttrycka sina känslor. Inte alla treåringar som kan säga att de behöver sitt utrymme och egen tid! Även fast det ju är helt normalt som människa att vilja ha det. Lilla vännen, så stor hon är ibland.

Kram

Saltistjejen sa...

Fröken Anki,
javisst är det så. Och det gäller ju egentligen inte enbart barn även om de går igenom just utvecklingsfaser betydligt oftare än vuxna. :-)
Tack också för din fina komplimang till oss! :-) Vet inte, men man försöker ju öra allt till det bästa för henne OCH oss. Sedan detta med den verbala träningen ang känslor etc, det är mycket dagisets förtjänst. De har hela tiden jobbat väldigt mycket med just detta. Att få barnen att känna igen sina egna känslor, men inte låta sig dras med till 100% utan att försöka förmedla dem på bästa sätt till sin omgivning. Vilket såklart är via verbal kommunikation. Stor eloge till personalen där!
Tack för din fina kommentar!!
Kram!

Västmanländskan sa...

Som så ofta känner jag igen mig massor när du skriver om er lillskrutta. En treåring jag känner gör i mycket på samma sätt ;)
Svajandet mellan stor och liten. Att vilja vara ensam men ändå tillsammans. Toppat med en stor dos mammighet.
Lilla T pratar också om sådant hon ska göra när hon blir större.
En viss ny otrygghet tycker jag mig också märka, vår lilla kommer in oftare och vill sova hos oss och ligga nära, nära.

Er lilla E är ju mycket verbal och det är ju härligt att hon kan uttrycka att det är "space" hon behöver. Vad gäller utbrotten (som också är väldigt bekanta) så är det väl som tidigare - att bara bemöta med oändliga mängder tålamod. Och det har du, det vet jag! Kram!

Saltistjejen sa...

Västmanländskan,
tack! Det känns alltid skönt att höra lite mer från personer i ungefär samma situation. :-) Och ja, jag känner igen mycket i det du beskriver också på din blogg om Lilla T. :-) Er lilla tjej är ju också otroligt verbal vilket såklart underlättar. Både för de själva och för oss föräldrar.
Tror det är sååå mycket som händer nu med de små. Och ja du tålamod är något man banne mig år lov att "odla" om man inte har något från början. Hahaha!
Kramar!!

Anna, Fair and True sa...

Ögnade igenom det här inlägget när du la ut det men hann inte kommentera då. Jag hoppas som du att det är mer än fas än att hon kommer tampas med det under lång tid som M. Är det inte i den här åldern som man verkligen utvecklar jaget? Så när hon inte vill göra det ni vill att hon ska göra och hon vill göra en viss sak så är det för hon utvecklar sitt jag, sina känslor, sin vilja osv. Att ingen kan bestämma över mig. Första steget i den utvecklingen är tydligen när de har separationsångest och rädsla för främlingar som bebisar. Det är då de inser att de inte är samma person som mamma och pappa. Och så fortsätter den utvecklingen många år framåt.

Sedan tror jag det är mycket med detta som du skriver att de känner så mycket men inte kan förklara och sätta ord. Fast er dotter verkar väldigt bra på det. Hon kanske har ett extra stor känsloliv och även är tidig med att utveckla det men samtidigt för liten för att förstå allt som händer. Även om det är jobbigt av och till så måste det vara så fascinerande att följa hennes utveckling. Tänk att vi är sådana individer och det händer så mycket i en fast man är så liten!

Kram!

Saltistjejen sa...

Anna fair and True,
I E's fall tror jag det är både och. Hon är en rätt försiktig liten general och har nästan allltid varit det. Blyg och tar ganska lång tid på sig att värma upp inför nya personer. Har dessutom ganska svårt med förändringar som där hon känner att hon blir mer otrygg. Allt detta tror jag hon fått från M som varit (och till viss del fortfarande är) sådan. Men det förstärks såklart av utvecklingsfaser också. Jag tror rent allmänt att hon är en känslomänniska med många känslor som och jag är som du säger, glad över att hon trots sin ringa ålder är bra på att sätta ord på de flesta ändå. När hon själv vill... :-)
Kram!!