tisdag, juni 05, 2007

Nationaldag i antågande

Ok.
Så imorgon är det Sveriges Nationaldag. Jag har ju aldrig direkt firat den. Nationaldagen alltså. För mig är nog nästan Midsommarafton mer en Nationaldag. Men det känns ganska svenskt att vi inte förrän nu på de senaste åren ens riktigt reflekterat över att vi inte firat Vår Dag. Vi är ju inte direkt det mest patriotiska folket i världen. På gott och ont. Istället ”ber vi ofta om ursäkt” över vår nationalitet. Att vara ”osvensk” är ett mått på att något är ”bra”, vilket faktiskt kan kännas lite underligt. En nation fylld av invånare som när de ska ge en komplimang använder uttryck som ”Jamen hon är verkligen supertrevlig, inte alls svensk!” eller ”Den restaurangen är en av mina favoriter för den känns verkligen inte alls svensk.”.

Det känns även som om vi är det folk som till största del är villiga att anpassa oss och ta efter andra kulturer. Ta t ex mat. De flesta i min generation idag tror jag har t ex italienska köket som storfavorit. Tätt följd av kanske sushi, thai och andra mer exotiska rätter. Någon frågade mig här om vad man har för traditionell mat i Sverige. Och första tanken är såklart att vi inte har särskilt exotisk mat. Husmanskost är ju för många förknippad med ganska tråkig mat. Men faktum är att våra olika typer av sill, gravad och rökt lax, dill med sötsur sås, kroppkakor alt pitepalt ju ändå ÄR exotiska rätter för många i länder med en helt annan matkultur än vår. Men man tänker liksom inte riktigt så som svensk.

Jag har i-och-för-sig alltid varit stolt över att jag är svensk och över mitt land. Men visst, även jag har ju många gånger varit mer än nödvändigt ödmjuk när man träffat på folk från andra kulturer. Man har liksom lett lite sådär generat och nickat och hummat över att ”Javisst svenskar kan ofta uppfattas som lite inbundna (utom när de är onyktra) och är kanske lite väl fyrkantiga.” Men nu sedan jag flyttat från Sverige har jag verkligen insett hur svensk jag faktiskt är. Och inte nog med det. Jag har plötsligt blivit så otroligt patriotisk! Det är inte klokt!! Man känner något lite extra i magen bara av att se en Volvo eller Saab köra förbi på gatan. Eller se Absolut Vodka reklamen. Man berättar gärna och glatt om hur vi hoppar runt och imiterar grodor och grisar runt en stång klädd med blad och blommor en gång om året. En stång som dessutom är en fallossymbol. Och man berättar glatt att man gör om samma djurimitationer runt julgranen på julafton. Höjdpunkten för min Sverige-fanatism kom självklart vid senaste OS när vi spelade hockeyfinal mot Finland. Och vann!!!!!!! Hemma i Sverige hade jag varit himlastormande glad. Åt att vi spöade just Finland och åt guldet. I den ordningen. Här blev det en extra krydda just för att Sverige känns så långt bort. Man känner liksom lite extra mycket. Lite extra starkt. Mmmmmm Sverige. Mitt land.

På många vis tycker jag det är så sorgligt att svenskar inte är gladare och stoltare över Sverige och våra traditioner. Jag har funderat på varför men inte riktigt kommit fram till något svar. Vissa har teorier om att det beror på att vi inte varit i krig på så otroligt länge. Krig brukar ju ha en enorm förmåga att ”samla” en nation. Det stämmer säkert. Men jag undrar om det inte också har att göra med att vi i Sverige ibland inte inser vilket bra land Sverige ändå är. För vissa säkert på grund av okunnighet? För andra kanske lite av ren lathet? Det är enklare att klaga på saker man inte gillar än att se de saker som faktiskt är bra. Gräset är alltid grönare på andra sidan…

Nej jag tycker vi borde skärpa till oss lite svenskar! Istället för att gömma undan vår nationalitet borde vi vara stolta över det som vi tycker är bra med svenskheten. Istället för att klaga på det vi tycker är dåligt borde vi ta tag i det och försöka ändra det. För tyvärr är väl en del av det negativa hos oss svenskar att vi har en viss benägenhet att klaga väldigt mycket. Över vädret. Över politkerna. Över jobbet. Över tidsbristen. Över att vi inte får så mycket som vi tycker att vi förtjänar. Det tycker jag är tråkigt. Vi kanske inte är så himla bra på att njuta av nuet. Eller att försöka förändra det vi inte gillar. Tyvärr.

Jag klagar också. På ganska mycket. Titt som tätt. Men jag måste säga att det är nyttigt att se sitt land "utifrån" ibland. Att liksom ta ett steg tillbaks. När den första rosaskimrande hemlängtande patriotismen lagt sig så kan man ändå se det hela något mer objektivt. Tycker jag. De här sakerna älskar jag med Sverige. De här är jag mindre stolt över. De här gör mig arg. De här gör mig lycklig. Och jag hoppas självklart att jag så småningom, när jag återvänder till Sverige, ska kunna ta med mig mina erfarenheter härifrån och importera de saker jag tycker är bra. Åtminstone i mitt eget liv.

Om jag ska fira Nationaldagen imorgon? Njae, knappast. Däremot hoppas jag kunna dricka nubbe och äta sill på Midsommarafton! Och glad att jag är svensk - det är jag!!!

1 kommentar:

min stora lilla värld sa...

Jag brukar känna mig lite patriotisk och lite generad när det pratas svenska i amerikanska filmer ... Det låter så konstigt samtidigt som det är kul och rörande att de brytt sig om att ragga reda på någon som kan (eller ids lära sig) säga något på svenska.

Vi firade nationaldagen i Humlegården - med jordgubbar (svenska), champagne (fransk givetvis), lax (norsk?), potatissallad ("fransk"), melon (från Longtbortistan), ostar (italienska och svenska). Samt choklad (svensk - eller finsk?). Och förbi oss travade människor med svenska flaggor. Men alla dessa människor såg ut att vara turister från andra länder. Intressant!