torsdag, juli 30, 2009

Det gick bra!

Ja, till och med över förväntan faktiskt!

Mötet var kort och gott
intensivt
produktivt
intressant
lite långt
innehållsrikt

Ja, bra helt enkelt.

Det handlade i stora drag om att fundera på hur vi ska föra projektet vidare när jag har mina första "verktyg" färdiga, vilket jag hoppas ha inom 1-2 veckor eller så. Chefen hade en hel del förslag. Bra sådana. Väldigt bra. Spännande tycker jag. Och inte nog med det. Chefen lyssnade mer än gärna på mig också.
Vi diskuterade lite olika idéer och tillvägagångssätt. Lite olika framtida vinklingar.
Chefen visade sig från sin allra bästa sida vilken är totalt motsatt den som tidigare visats i vissa mail. Idag var det entusiasm, mycket skratt, lite skvaller samt mycket mycket info. Tips, råd, och namn på olika personer som kan ge mig ytterligare information.

Efteråt kändes det oerhört skönt.
Det blev sedan en sushi-lunch med en av bästa vännerna här vilket kändes riktigt härligt.
Men oj vad jag blev trött.
Ett nästan 2 timmar långt intensivt möte som jag har gruvat mig inför i flera dagar.
Det tog på krafterna.
Har en begynnande huvudvärk på gång känner jag.
Tänkte avsluta lite tidigare idag.

Nu ska jag smälta all ny information och imorgon blir det till att ta tag i en hel del nya saker.
Och det bästa av allt är att det känns riktigt riktigt roligt!
Jag gillar verklgien mitt jobb!!

Ett par timmar kvar...

...sedan blir det möte med chefen. Eller ja, inte min "riktiga" chef utan den chef jag har här på labbet där jag just nu arbetar. Chefen som jag tidigare haft en hel del "problem" med.
Detta är vårt första riktiga jobbmöte. Sedan jag började här i maj.
Nu ska vi diskutera projektet och vad mitt nästa steg ska bli.
Jo, jag är lite nervös. Eller snarare lite spänd kanske man ska säga. Det är inte helt konstigt med tanke på vad som uppenbarat sig i min inbox tidigare. Men förhoppningsvis ska det gå vägen.

Jag är på ett vis glad över att vi äntligen ska prata om projektet eftersom vi hittills inte haft något riktigt möte utan bara korta stunder som jag lyckats "stjäla" till mig då jag haft mer "akuta" frågor. Stunder mellan chefens andra möten, telefonkonferenser etc etc.
Men givetvis vill chefen nu att jag ska ha en mängd intelligenta smarta och trixiga förslag på experiment. Det kan jag avslöja att jag inte har.
Detta fält är nytt för mig. Jag har försökt att läsa in mig, men sådant tar tid. Något jag tyvärr inte tror att chefen har någon som helst förståelse för eftersom chefens motto är "allt borde varit gjort igår eller ännu hellre förra veckan".

Men jag måste säga att jag ändå försökt. Har läst och läst (mellan labbandet). Och igårkväll kom jag tillbaks till jobbet efter middagen och satt här och läste till strax efter midnatt. Då var jag så trött att det inte gick in mer i skallen....
Tycker dock det var riktigt bra att få tid att läsa så mycket och jag känner att en del pusselbitar faktiskt fallit på plats. Men att därifrån komma till nivån där man kan föreslå egna nya och genomförbara idéer är det ändå en bit kvar. Känner jag.
Nu har jag ett par timmar kvar till mötet. Ska försöka hinna läsa lite till och fundera ut om jag kanske kan komma på några kluriga frågeställningar tills dess. Hjärnan är iallafall lite fräschare nu än igårnatt.

Jaja, det går som det går.
Men visst, det ska bli jädrans skönt när mötet är över. Oavsett hur det går.
Bara att ha det bakom sig kommer kännas som en lättnad.
Usch, det var länge sedan jag kände såhär inför ett jobbrelaterat möte!
Knasigt egentligen.

Men när det väl är över ska jag fira med lunch och en god kaffe!
Längtar....

tisdag, juli 28, 2009

Utvecklingsamtal

Tack alla för era omtänksamma och gulliga kommentarer nedan!
Självklart känner jag mig ju allra allra mest ledsen och sorgsen över min vän och hennes familjs förlust. Jag vet allt för väl vad de går igenom just nu. Att förlora någon närstående är verkligen just så hemskt och ofattbart som man inte ens kan tänka sig innan man upplevt det. Tyvärr.
Trösten för oss som genomlevt sorg på detta viset är väl att man vet att man kommer ut på andra sidan. Levande. Och man blir glad igen. Srogen kommer så småningom att blekna. Men saknaden kommer att leva kvar sida vid sida om de minnen man har kvar.

För vår del tickar annars vardagen på som vanligt.
Igår var det både utvecklingsamtal samt knytkalas på dagis. Det första på förmiddagen och det sista på kvällen.
Utvecklingsamtalet var det som blev uppskjutet för ett par veckor sedan. Nu fick vi dock veta att vår lilla tjej "has gone a long long way from sleeping in the bouncing seat":
- Hon har en klar vilja och visar den gärna både i "ord" och kroppspråk. Hon talar med andra ord om när hon inte är nöjd. Och hon är en bestämd liten dam.
- Hon kämpar hårt med de saker hon vill lära sig (som att krypa, gå etc) och är envis. Blir inte superfrustrerad när det inte går utan försöker igen och igen. Tills hon helt enkelt inser att det inte kommer bli bättre denna gången heller och då går hon glatt över till något annat som är roligare.
- Hon pratar mer och mer. Mest babbel men tydligen har hon börjat säga fler riktiga ord också.
- Hon har börjat interagera mer med de andra barnen nu vilket överraskande nog för oss visar sig bl a i att hon gärna agerar lite "polis". Alltså när hon ser eller hör att det är något "bråk" på gång så kryper hon gladeligen dit och ska "medla", vilket i hennes fall oftast mest innebär att hon säger "no no no...!" till det barn som gör något det inte ska/får. Detta är tydligen (förståeligt nog) mindre uppskattat av de inblandade parterna och resulterar alltså rätt ofta i att hon får en knuff eller liknande. Men enligt läraren så lär hon sig nu att hon kanske inte alltid ska blanda sig i.

Haha, både M och jag tyckte det här sista var lite lustigt att höra. För det är ändå lite svårt att tänka sig att ens dotter som nyss fyllde 1 kan agera på det sättet. Att hon förstår när barnen har någon dispyt och att hon då gärna vill lägga sin lilla näsa i blöt. Rätta till. Ojojoj, hur ska det bli i framtiden? Ska hon bli en liten " Fröken-jag-vet-bäst" som blir ordförande i elevrådet kanske? Eller en liten Besserwisser som alltid ska rätta andra och tala om vad de får eller inte får göra? Hm, förhoppningsvis kommer hon att inse att just den typen av "veta-bäst" inte är den allra bästa egenskapen, men däremot att ha känsla för vad som är rätt och fel. Likaså att försöka hjälpa de inbandade om de vill detta. Liksom att ha modet att faktiskt ingripa om det skulle behövas. Men som sagt, än är hon inte ens 14 månader så det är ju mycket som kommer hända innan hon ens är redo för skolstarten. Men jag fascineras nog mest av att så små barn faktiskt redan kan ha utvecklat en sådan lyhördhet för sin omgivning. Ganska fantastiskt!

Andra saker vi diskuterade under utvecklingssamtalet var av mer praktisk natur som mat. När gruppen flyttas upp och blir en "toddler group" istället för en "infant group" nu i september så kommer t ex matandet att vara annorlunda. De matar inte barnen på samma vis då. Inte på det så som de gör här. Däremot kommer de att "assist with spoon feeding" men det är tänkt att barnen mer eller mindre ska veta hur man äter och klara av detta själva. Kanske inte helt med sked men med händerna (s.k finger feed). Det kan Lill-Skruttan, men nu övar vi mer med skeden också. Dessutom ska vi nu försöka ge henne sådan mat som hon kan äta helt själv med fingrarna. För att även öva detta och få henne att mer eller mindre äta helt på egen hand. Detta tränas alltså fr o m nu även hemma. Det blir rätt kladdigt men hon är så otroligt glad över att få äta helt själv att det är riktigt roligt att se! Och katterna blir ju glada för de äter gärna det som hamnar på golvet...






måndag, juli 27, 2009

Ibland stannar tiden en stund

Sedan går den vidare igen.
Men allt är annorlunda....

Jag har tappat orden.
Det är som om mitt huvud ekar tomt.
Men mitt bröst är sprängfyllt av känslor.

Fick i helgen veta att en av mina allra käraste vänners mamma gått bort.
Jag har vetat sedan länge att hon varit sjuk.
Men eftersom jag inte pratat med min vän sedan i mars när vi träffades då jag var i Sverige så har jag inte riktigt förstått hur pass dålig hennes mamma blivit under de här senaste månaderna.
Så trots allt så kom budskapet som en chock.

Det var år sedan jag träffade hennes föräldrar. Senast var nog på mina vänners bröllop tror jag... Och det är länge sedan. Ändå är det något alldeles speciellt med de vänner man har känt sedan man gick i skolan. Inte enbart för att man har följts åt så länge, utan också för att man faktiskt känt och träffat deras familjer. Föräldrar. Syskon.
Man har på något vis en liten relation även till dem.

Det är annorlunda med vänner man träffat under senare år. Tycker iallafall jag. Inte så att man har en sämre eller svagare relation till dessa vänner. Men man har definitivt mindre "bakgrundshistoria" med deras familjer. Detta är såklart inget som spelar någon roll för den egentliga vänskapen i sig. Men när något sådant här händer så blir känslorna annorlunda när det handlar om en vän vars familj man känt. Jag tänker då på känslorna man själv får när man får reda på att något hänt deras familj. Deras sorg blir än mer tydlig i ens eget liv. Man delar den på ett annat sätt än med de vänner som förlorar anhöriga man aldrig träffat. Säkert för att deras sorg då inte enbart är "deras" utan för att den också snuddar lite vid en själv. Trots att det kan vara åratal sedan man faktiskt sågs så gör det ont. Som en skärva vasst glas i foten.

Efter att jag fått veta vad som hänt kom tårarna.
Och med dem minnena.
Det är många år sedan nu. Men jag minns nyårsfester vi hade hemma i min väns föräldrahem. Jag minns övernattningar. Frukost. Fika. Tjejkvällar.
Jag minns sköldpaddorna.
Jag minns provningar av min balklänning som gjordes där eftersom min vän sydde den till studentbalen.
Och framförallt minns jag värmen.
Det var alltid alltid alltid en enorm värme i hennes hem.
Som att gå in i en öppen famn.
Alltid fanns det tid att lyssna. Att prata. Att skratta.
Alltid fanns det plats för ytterligare en tallrik till middagen.
Ett hem fyllt av kärlek.

Älskade E.
Jag hoppas önskar och tror att ni i din underbara familj ska kunna stötta varandra nu.
Och jag vet att det frö av kärlek som såddes och vårdades av dina föräldrar spritt sig och nu blommar för fullt både i din familj och hos dina systrar.
Jag är så ledsen att jag inte finns på närmare håll.
Både jag och M vet ungefär vad ni går igenom nu, även om sorg alltid är individuellt. Alla har vi vår egen sorg. Alla handskas vi med den på olika vis. Men vidden av den är ofta densamma oavsett vem som sörjer eller på vilket sätt.
Och även om det ligger ett hav mellan oss.
Så tänker vi på er.
Känner vi med er.
Vi finns här trots avstånd i både tid och rum.

Och jag kommer för alltid att minnas din mammas underbara skratt!
Hennes skånska R när hon med sina ögon fulla av glitter log stort och sa "Nämen ååååå vad rrrrrrrrrroligt!".

Hon kommer att lämna ett tomrum även hos mig.

torsdag, juli 23, 2009

Gårdagens firande

Gårdagens firande blev helt klart lyckat!
En date med M samt Harry Potter kunde bara inte gå fel. Och det gjorde det ju inte heller...
Att se senaste Potterfilmen på en IMAXbiograf som dessutom visade första 20 inuterna i 3D var en himla häftig känsla! Fast 3D-glasögonen var bland det fulaste jag sett på länge! Skulle tagit en bild men det glömde jag bort.
Däremot att gå på bio redan kl 10 en förmddag kändes lite udda måste jag säga. Jag har aldrig tidigare gått på bo så tidigt. Matinéer har jag sett men det har ändå varit på eftermiddagen. Fast vi kom båda på i efterhand att det nästan blev lite symboliskt ändå eftersom vår vigsel började kl 16 svensk tid, vilket ju faktiskt är kl 10 amerikansk tid. Så det var ju rätt passande ändå.

På vägen hem lunchade vi på en otroligt mysig restaurang. Det var Frederick´s där vi var på bröllopsmiddag då våra vänner E & M gifte sig i våras.
Lunchen blev en 3-rätters med varsitt glas rosé. Så gott ch så mysigt att få njuta av både sällskapet och maten utan att ha ständig uppsikt över Lill-Skruttan.
Det var även rätt kul och intressant att studera resten av gästerna på denna restaurang. En hel del s k "fina damer" med shoppingkassar från Gucci och andra fashionabla ställen. Annorlunda stil. Annorlunda manér. Helt klart en annan värld.

Att gå tillbaks till jobbet efteråt kändes lite trögt, men jag lyckades faktiskt vara riktigt duktig och effektiv ändå vilket kändes bra det med.

Här nedan är ett par bilder från vår lunch.









onsdag, juli 22, 2009

Årsdag med biodate

Iiih!
Nu ska vi snart till bion!
Ja, jag vet. Det är bara morgon än. Men vi har hittat en biograf som visar Potter redan nu kl 10. Och det passade oss precis.
Det är dessutom en IMAX-biograf och enligt hemsidan ska de förta 12 minuterna vara 3D! Vi får se hur det är. Bra eller dåligt. Jag har ingen aning.
Men strunt samma. Det ska bli så otroligt roligt att äntligen få gå på bio igen! Det är nu mer än ett år sedan jag gick sist.

Sedan blir det nog lunch ihop på något trevligt ställe. Vi får se var för det har vi itne bestämt än. kanske något som vi passerar från bion och som ser mysigt ut?
Ja det kommer bli en perfekt årsdag!
Konstigt att det är 3 år sedan vi gifte oss. Det känns på ett sätt mycket längre sedan och på ett annat vis som igår. Men tiden är ju sådan har jag insett. Totalt ologisk på många vis. Iallafall känslomässigt.

Nu ska jag skynda hem från jobbet.
Sitter nämligen här eftersom jag ville få igång en del saker innan våra lediga timmar.
Både Harry och M väntar så det är klart att man skyndar sig!

tisdag, juli 21, 2009

Regn och semestertankar

Regn regn regn.
Idag är det grått utanför fönstret med en nästan konstant tät ridå av regn. Men vi har haft riktigt vackra och fina dagar den senaste tiden så nu känns det inte så jobbigt med en regndag.
Kan meddela att helgen var fylld av aktiviteter och upplevelser, men jag har inte riktigt hunnit med att få ordning på bilder från dessa. Men det kommer. Både från Baby Showern samt från "The Sweet 15-festen".

I övrigt flyter det mesta på som vanligt här. Det är stor skillnad mellan Sverige och USA när det gäller sommaren. Särskilt just juli som ju är en typiskt semestermånad i Sverige. Under i stort sett hela sommaren har ju Sverige "semestertider". D v s många ställen har kortare öppettider eller t o m stängt under vissa veckor av sommaren. Bussar, tåg och tunnelbanor går inte lika ofta. Man ser betydligt fler folk som är lediga och bara strosar runt på gatorna. Sitter och fikar. Shoppar. Picknickar på gräsmattorna. Badar på badplatserna.
Här i USA är det inte alls så. Även under sommaren är det "Business as ususal". Och egentligen är det ju inte alls konstigt med tanke på att de flesta som jobbar här endast har max 2 veckors semester under ett år. Och av de två veckorna är helger som jul, Thanksgiving och Independance Day ofta inräknat. Det blir inte så många "fria" extra lediga dagar att ta ut då. Dessutom är det vanligt att man ändå inte tar ut mer än en vecka semester under året. Iallafall inte om man inte vill att alla andra på arbetsplatsen ska titta lite konstigt på en. Inklusive chefen. Alltså är det i stort sett ingen skillnad här på mitt jobb eller ute på stan nu trots att vi är i slutet av juli. Detta är väl en av de saker jag har svårast att tänka mig rent arbetsmässigt. Detta att man inte har rätt till nästan någon semester alls med europeisk standard mätt.
Å andra sidan är det oerhört skönt att allt fungerar som vanligt när man själv arbetar under sommaren. För det minns jag kunde kännas lite frustrerande i Sverige ibland under just semestermånaderna. Detta att om man behövde ha tag på någon eller något kunde man ibland hänvisas till att den personen som ansvarade för detta var bort på semester i 5 veckor!

Själv känner jag mig oerhört semestersugen.
Tyvärr vet jag inte riktigt när det kan bli någon.
Jag hoppas att ev kunna ta lite ledigt under hösten, men allt beror på jobbet.
Just nu känns det surt att jag faktiskt inte haft någon riktig sommarsemester sedan vi var på Hawaii i slutet av maj 2007. Men det har på något mystiskt vis alltid varit dålig timing för mig att ta ledigt under sommaren. Även om det är då man kanske allra helst vore ledig. I Sverige har jag ju inte varit på sommaren sedan 2006 då vi gifte oss. Och det är tre år sedan nu. Så sommar-Sverige kan jag defintivt sakna. Kanske särskilt just det där semsterstängda, loja och avslappnade sommar-Sverige. Det som man inte alltid uppskattade när man bodde och arbetade där. Men just det kan jag sakna nu när jag sitter i ett alltid lika busy New York.

Imorgon blir det dock lite ledigt!
Då ska M och jag fira vår bröllopsdag och detta kommer att göras med en lunch samt att gå och se nya Harry Potter. Eftersom vi tar ledigt några timmar på dagen behöver vi inte fundera på barnvakt eftersom Lill-Skruttan är på dagis! Jättebra!

torsdag, juli 16, 2009

Konst, bollar och en kommande festhelg

Det ni ser här till vänster är inte något alster som hänger på MoMa, utan helt enkelt det allra första konstverket som Violet Room har gjort. Jag hade till och med äran att få se lite när konstverket gjordes. Det var igår (onsdag) och jag kan meddela att de små konstnärerna målade ungefär lika mycket på sig själva som på denna tavla. Och även på mattan. Oooops! Efteråt blev det till att tvätta av sig i baljorna utomhus vilket var ungefär lika uppskattat det. Jag har bilder på allt detta också men vill inte lägga ut dem här i bloggen eftersom det handlar om nästan nakna små barn vilket tyvärr inte känns bra att lägga ut bilder på. Sorgligt att det ska behöva vara så men sådan är verkligheten tyvärr.
Men nu åter till själva konstverket. Till skillnad från många kända konstverk har detta inte på något sätt "värkts fram" utan enbart "lekts fram".
Jag tycker faktiskt att det är snyggt! Modern konst. Som något jag skulle kunna tänka mig att rama in och hänga på en av våra vardagsrumsväggar. Naturligtvis är jag inte partisk. Inte det minsta...

Nedan är bilder från imorse när jag lämnade Lill-Skruttan. Det var återigen en sådan där härlig morgon. Solen sken. Lagom temperatur. Lill-Skruttan på ett alldeles lysande humör. Särskilt när vi kommit fram till dagis. Som vanligt möttes hon i dörren av några av de andra barnen som kom fram och ropade "Eja", vilket såklart är deras sätt att uttala hennes namn. Som en liten virvelvind kröp hon iväg uppför "rampen" för att ansluta till de andra som lekte där uppe med bollarna. Sedan blev det även lite kritritning.
Jag passade på att ta lite bilder innan jag gick därifrån.

Lill-Skruttan på väg uppför trappan. Lite bakom den syns "rampen".


Undrar vad hon tittar på?


Rull med liten boll.




Lite armviftning medan man funderar vilken boll man ska ta sig an nu.


Det fick bli den stora melonbollen.


Så var det dags för kritorna. Lite mindre kladdigt än gårdagens målande.





Imorgon har vi fixat avskedsfrukost för en av Lill-Skruttans kompisar på dagis. Lille H ska flytta och slutar därför i Lill-Snorpans grupp. Lite vemodigt och tråkigt men jag gissar att deta enbart är den första i en lång rad av flyttar under den tid hon kommer gå här. Det är ju så det är att jobba med de yrken vi har. Många stannar endast ett par år och sedan är det dags att söka sig vidare.

Under helgen kommer det sedan att vara två större händelser som går av stapeln. Tyvärr är båda på lördag så vi kommer missa en stor del av den ena. Först en Baby Shower får våra vänner E och M. Och senare samma kväll är vi inbjudna till ett "Sweet 15 party" eller Quinceanera som det kallas. Det är en av mina kompisar på min förra arbetsplats som ska fira sin lillasyster. Detta är, om jag förstått det rätt, en latinamerikansk tradition som framförallt firas i Mexiko och jämförs lite med den amerikanska "Sweet 16". Enligt en annan av mina vänner har MTV just nu en show på TV som heter "My Super Sweet 16" där man följer familjer och flickor som ska ha sina Sweet 16 parties/Quinceaneras. Min kompis familj blev tillfrågad om att medverka men de tackade nej vilket nog var klokt gjort. Ofta blir personer i sådana där serier rätt "exploaterade".

Det kommer i vilket fall bli spännande att kastas rakt in något som jag misstänker kommer bli en ren och skär kulturkrock. För det första lär de flesta enbart prata spanska. Även inbjudan var enbart på spanska. Som ganska "lagom svensk" tror jag att man kommer tycka att tillställningen kommer vara allt från storslagen till kitchigt överdriven, men framförallt annorlunda...!
Jag känner mig otroligt glad och hedrad att jag och M blev bjudna. Detta är något stort. Ungefär likvärdigt med ett svenskt bröllop i storlek. Och gästerna är framförallt familj, släkt och vänner till familjen. Självklart ska kameran med under lördagen och jag hoppas få en del bra bilder både från Baby Showern och festen på kvällen.

onsdag, juli 15, 2009

Ska detta bli den första...


...filmen jag kommer se på bio sedan förra våren???
Jag både hoppas och tror det!




Jag älskade boken. Alla böckerna såklart, men denna är en av favoriterna i serien. Helt klart. Mörkare. Kampen mellan ont och gott tätnar.
Å jag hoppas så att kunna se den på bio!







tisdag, juli 14, 2009

Bomullsskalle

Oj idag har jag bomullsskalle. Igen.
Och jag kan helt ärligt säga att det inte har något som helst att göra med min utekväll igår. Den blev varken särskilt sen eller särksilt blöt. Bara sådär trevlig och mysig som kvällar kan bli när man träffar gamla vänner och pratar om gammalt och nytt. God mat (burrito för min del samt guacamole och nachos chips) samt Margaruitas och vatten. Gott sällskap. Hemma igen redan vid 22-tiden. Lite te och sedan läggdags.

Men vid halv två tiden bestämde sig Sömnkryparen för att göra ordentlig entré. Till och med såpass ordentlig att det mer handlade om Vakenkryparen. Det blev blöjbyte och sedan läggning i vår säng. Mellan M och mig. Sedan följde resten av natten och för att säga det i korta ordalag så blev det inte mycket sömn alls. Nästa ingen alls förutom små korta stunder. För oj vad det rullades, grymtades, kröps och gräts. Ofta hade man antingen en liten fot i ansiktet, ett huvud på sin mage, eller en hel liten människa liggandes mer eller mindre ovanpå en. Ibland hade den lilla människan huvudet neråt mot fotänden och ibland uppåt. Ofta fick man dra i den lilla människan för att hon inte skulle köra huvudet in i sänggaveln när hon kröp eller ålade runt. Eller för att hon inte skulle rulla iväg ner mot fotändan och ut ur sängen. Eller så fick man halvt lyfta halvt vrida henne så att hon inte skulle klämmas under en. Eller så fick man trösta. Ibland bara försöka lugna och hålla still alla de fäktande armarna och benen.
Att man kan fara omkring så mycket när man sover. Det är nästan obegripligt.

Så nu sitter man här igen med bomullsskalle.
Hm, ska försöka hitta mig en kaffe snart.
Allt går segt. Tankarna känns som om de simmar i sirap. Kroppen känns mörbultad. Som om jag både festat hela natten och samtidigt deltagit i någon sorts supersport.
Kaffe var det ja....
Kaffe.

måndag, juli 13, 2009

Sommarhelg i staden

Efter den smått kaotiska avslutningen på arbetsveckan kom så helgen. Dags att ladda batterierna. Umgås med familjen. Mysa. Ta det lugnt och bara "vara" stod högt på min priolista. Vädret har varit underbart hela helgen! Så det blev en hel del tid utomhus. I söndags hade vi först tänkt åka till stranden igen, men eftersom vi haft en ganska jobbig natt då vår lilla Sömnkrypare återigen var på besök så blev det inte så. Istället tog vi en riktigt lång promenad ner till Union Square och tillbaka. Vid närmare koll insåg vi att sträckan ner dit från oss är 4,8 km enkel väg, så vi har alltså idag promenerat ungefär en svensk mil. Det kändes lite i fötterna men det var skönt att vara ute. New York City är verkligen en stad att promenera i! 
Nedan är bilder från helgen:


Lördag:

Vi gick förbi en av de närmaste lekplasterna så att Lill-Skruttan skulle få gunga lite.


Iiiiiiih vad skoj!


Sedan skulle vi köpa "water shoes" till henne, d v s skor som tål vatten eftersom de ofta springer i vattenspridaren på dagis nu när det är varmt. I barnaffären var de slut men de hänvisade till en skoaffär alldeles intill.  I denna fancy butik på Upper East Side hade de såklart designerskor till småbarn. Hm, det blev inga Michael Kors skor till Lill-Snorpan.


Det blev dessa Tevasandaler.




Efter skoköpet promenerade vi vidare till Central Park där det blev lite picknick.


Här sitter hon med sina nya sandaler på fötterna.


Lill-Skruttan åt gladeligen både tonfiskröra samt sallad.


Det mulnade på lite så på eftermiddagen gick vi hemåt. Passerade ena favoritstället i Parken.


Här sitter M framför fontänen.


En glad tjej.


Söndag:

Här en av parkerna vi stannade i på vägen hem. Denna ligger nära St Mark´s place.


Självklart vill Lill-Snorpan gå gå gå... Här går vi utanför Whiskers där M är inne och handlar kattmat.


Sedan ett depotstopp för lite energiintag.


Samt lite rastning av rastlös tjej igen...


Då blir man såhär glad.


Ikväll har jag "barnledigt". Ska ut och äta med mina vänner från gamla jobbet och det ska bli så roligt! Har inte träffat dem sedan Lill-Skruttans födelsedagskalas. Kvällen ska bli fin så det blir nog lite Mexmat samt margaruitas på ett av favoritställena Taco Taco.

söndag, juli 12, 2009

Tack!

Bloggosfären är verkligen helt underbar!
Jag vill verkligen TACKA alla er som engagerat er i min ilska och besvikelse. För råd, tips och framförallt för era fina uppmuntrande ord. Ja helt enkelt för allt Ert stöd!
Ni är underbara!
Tack för att ni finns och för att ni vill, orkar och tar er tid att skriva så fint i kommentarsfältet!

Jag kan även meddela att jag faktiskt har lyckats att ta det där första steget bort från det som hände. Att inte tänka alltför mycket på händelsen eller i varje fall inte lägga lika stor vikt vid den. Att fokusera på annat. Det började faktiskt redan igårkväll när jag genom slumpen råkade hamna i samma hiss som nedan nämnda person. Inte nog med det. Vi råkar bo nästan på samma ställe också vilket gjorde att vi hade i stort sett exakt samma promenadväg hem. Alltså "gick vi hem tillsammans". Och då var vi ju tvungna att prata lite också. Ingen nämnde på minsta vis det email som gjort mig så upprörd. Vi pratade helt enkelt jobb. På en ganska ytlig nivå. Men ändå. Jag var faktiskt riktigt stolt över mig själv efteråt. Att det gått så bra. Att jag lyckats föra ett normalt samtal utan att få ett utbrott. Och kanske framförallt att jag inte mådde dåligt av det hela. Nej, jag hade verkligen kommit till den nivån där jag hittat min egen styrka. Därför var hela situationen i sig nästan mest skrattretande. Att vi gick där bredvid varandra en underbar kväll i juli. Småpratandes. Ingen som såg oss skulle kunnat ana att personen bredivd mig dagen innan skickat ett i mitt tycke otroligt aggressivt email. Ingen skulle heller kunnat tro att jag på grund av detta email blivit både rosenrasande och totalbesviken. Det kändes lite som att gå på nattunn is. Ni vet sådan där is som frusit till över natten och är så tunn att den krasar lite under fötterna. man vet inte om den ska hålla eller ej. Självklart lite oroande. Men den höll. Och ja, efteråt kändes det hela faktiskt ganska bra. Jag klarade av att hantera situationen och jag känner mig styrkt av detta.

Jag insåg dessutom då att det som jag hela tiden misstänkt kan vara sant. Nämligen att denna person inte själv inser hur dennes sätt att kommunicera uppfattas av andra. På något vis tror jag att de ordval och det oerhört "passivt aggressiva" sätt som personen använder sig av, främst i skriftlig form,  är något som personen inte alls kanske upplever som något opassande eller oproffessionellt? Eller iallafall inte i den grad som jag tycker att det är.
Kanske har vi helt olika nivåer? Helt olika standarder?
En sak är iallafall säkert och det är att vi är nästan så olika som två personer kan bli. I vår syn på vad som är viktigt här i livet. Och i vår syn på hur man kan och bör behandla sina medmänniskor. 

Jag hoppas att jag nu när denna insikt faktiskt sjunkit in i mitt medvetande, ska kunna hantera det som hänt. Och framförallt att jag ska kunna hantera eventuella framtida händelser på ett hyfsat bra sätt. För tyvärr tror jag att detta kommer att komma att upprepas. Kanske snart. Kanske inte förrän om länge. Men jag vill tro att jag när det än kommer att ske, ska vara hjälpt av min insikt och min erfarenhet från denna gången. Det är faktiskt inte mig det är synd om.
Jag vet vad jag kan och vad jag står. 
Jag vet att jag i detta fallet inte gjort något fel.
Jag vet nu även att jag klarar av att svälja lite skit och ändå le.
Det senare kan säkert ses som tecken till svaghet. Själv ser jag det just nu som tecken på mognad. Och mod. Att lyckades att inte låta mig sjunka ner på samma låga nivå.
Jag står med ryggen rak.

Om det är ett krig vi utkämpar måste jag nog ändå tillåta mig att se detta som en liten seger.
Fast kanske inte över personen ifråga egentligen.
Utan främst över maktmissbruk, uppblåsthet och självupptagenhet. I allmänhet.
Jag har utkämpat ett slag i Livets hårda skola och vunnit en verktygslåda med verktyg som jag förhoppningsvis ska kunna använda nästa gång något liknande händer. 
Men jag hoppas det dröjer lite.
Nu vill jag återigen fokusera på det goda här i livet.


fredag, juli 10, 2009

Mentalt oväder

Ok igår var ingen bra dag. Alls. Rena rama skitvädret drog förbi. Storm, orkan, åska, blixt och dunder. Samt störtregn.

Konstigt tycker ni som har koll på vädret här i nordöstra USA. Det var ju kalasväder igår ju. Sol från blå himmel, lätt vind samt alldeles lagom skön temperatur på lite över 20 grader. Vad snackar hon om egentligen???

Jodå, ni har så rätt. Utanför mitt fönster var det sol och sommar.
Orkanovädret som drog förbi under gårdagen var helt enkelt mentalt.
Jag fick ett email igår som gjorde mig extremt upprörd. Arg. Genomledsen. Besviken. Skitförbannad. Frustrerad.
Ja känslorna pendlade hej vilt fram och tillbaka. Som ett pendeltåg som fått spatt. Mest mellan stationerna "Så-arg-att-jag-gärna-skulle-tagit-en-påk-och-smällt-till-personen-ifråga-på-käften" samt "Så -ledsen-över-att-jag-inte-vet-vad-jag-ska-göra-åt-situationen".

Jag blir sällan arg. Iallafall sådär riktigt riktigt arg. Visst, irriterad, småilsken och allmänt sur det kan jag bli till vardags. Då oftast över småsaker. Ni vet det där man oftast blir irriterad över men som egentligen inte betyder något. Att den som tog sista toapappret inte satte dit en ny rulle. Att soppåsen stått och luktat urkans hela dagen för att man glömde slänga den på morgonen. Att man missar bussen. Att man kommer till jobbet och inser att man glömt mobilen hemma.

Men riktigt riktigt arg, det blir jag bara någongång ibland. Hittills har det varit väldigt sällan faktiskt. Och det är nästan alltid en och samma grundkänsla som utlöser ilskan. Känslan av att ha blivit orättvist beskylld för något. Att känna att man blir anklagad för något man inte alls tycker att man borde bli anklagad för. Att någon har negativa åsikter om ens uppträdande eller person eller instats som man helt enkelt inte kan förstå. OCH när dessa åsikter uttalas på sådant vis att man har noll möjlighet att försöka förklara eller ens få en mer nyanserad bild av händelseförloppet. Då blir jag arg. Arg arg arg arg arg. Så arg att jag mer än gärna skulle vilja göra något fysiskt. Som att slå hårt. På något. Eller någon. Ofta faktiskt personen ifråga.... Det är inte vackert. Inte vackert alls. Jag vet. Men sådan är känslan. Inte ett dugg kreativ. Inte ett dugg fantasifull. Bara bara ren skär urilska.

Oftast mynnar den även ut i tårar. Ilsketårar. Besvikelsetårar. Tårar av frustration. Tårar även av ledsnad. Faktiskt. För under ilskan bor även ledsenheten. Iallafall i min värld.
Jag vill ju inte vara missförstådd. Jag vill ju inte att andra ska tycka och tänka negativa saker om mig som jag inte ens kan ha en möjlighet att försöka förklara. Sådant gör mig ledsen. Ända in i märgen. Ända ut i hårstråna. Genomledsen. En ledsnad som nästan genast göder min ilska igen. Tårar som regnar ned på en redan välgödd ilskeåker.
Så går det runt runt runt. Ilska-ledsenhet-ilska-ledsenhet. Varv på varv på varv.

Som sagt. Inte vackert. Inte kreativt. Bara känslor som rusar runt i huvud och kropp likt galna andar. Fyller en så man knappt kan fungera. Man kan inte tänka på något annat. De har liksom intagit alla ens system. De pumpar runt i kroppen. Vare sig man vill eller inte.

Så vad gör man ?
Vad gjorde jag?
Jo, jag mailade M. Ett lååångt mail. Berättade om situationen som uppstått.
Stackarn. Han kom och torkade mina tårar och lyssnade på min ordsvada.
Jo för vi sågs hemma sedan och pratade igenom det hela.
Han höll med mig. Han stöttade. Och vi vred och vände på det hela. Fram och tillbaka.
Men ingen har någon lösning. Inte i nuläget iallafall.
Mer än att jag nog får försöka acceptera situationen som den är.
Svälja lite och gå vidare.
Tills den dag när det faktiskt inte går längre.
Och om det fortsätter såhär så vet jag att den dagen kommer att komma.
Förr eller senare.
Jag kan bara hoppas på senare...

För det är ju detta med mig också.
Det att när jag blir så här urilsken och genomledsen.
Då har jag svårt att hålla tyst.
Jag vill prata. Förklara mig. Få förklarat för mig.
Jag vill förstå. Förstå den andres tankar. Hur kunde detta uppkomma? Hur kan min och den personens världsbild vara så diametralt olika?
Jag vill reda ut. Hitta en lösning och gå vidare.

Men nu skulle detta troligen endast göra ssituationen än värre. Inte tillföra något bra vare sig för mig själv eller situationen ifråga. Absolut inte i detta specifika fall.
Så jag har lovat mig själv att hålla tyst. Att sköta mig. Att inte få ett utbrott, även om det banne mig fortfarande ligger och skälver under huden. Om någon testade skulle jag nog mäta ett antal siffror på Richterskalan.
Men jag skärper mig.
Jag har lovat mig själv och jag har lovat M.
Det stjäl energi.
Enormt mycket energi.
Men jag ska verkligen göra mitt bästa.
Jag vill åtminstone agera på ett sätt som gör att jag kan fortsätta se mig själv i ögonen. Att jag kan bära mitt huvud högt. Att jag inte sjunker till samma låga nivå som personen ifråga.
Jag vill inte komma med anklagelser som inte har någon grund.
Om det är något jag vill. Något enda. Så är det att reda ut detta. Att prata igenom det och komma fram till något. Ja, jag vet inte vad egentligen, men kanske något kreativt?
Om det går.
Men som sagt i nuläget håller jag tyst.

Skönt att det är helg snart.
Just nu behöver jag bara stå ut en dag. Idag. Sedan har jag två hela dagar på mig att försöka komma över ilskan. Låta orkanen dra vidare och förhoppningsvis dö ut.
Och mitt i allt detta känner jag mig så oändligt lyckligt lottad över att jag har min familj. Att jag har M som stöttar mig till 2000%.
Att jag har Lill-Skruttan.
Att borra in näsan i hennes nackveck kan lugna den värsta tromb.
Så det har jag gjort. Mycket.

Nu får vi se vad som händer.
Only time will tell...

torsdag, juli 09, 2009

Gårdagens BBQ

Igårkväll var det dags för BBQ igen. Det blir en del sådana nu på sommaren. Denna gång var det resten av köttet och fisken som blivit över sedan M´s labbs årliga stora BBQ som skulle ätas upp.  Denna tillställning är inte alls så stor, utan det är mer de på labbet som känner för att dyka upp som kommer. Och det är helt okej att bjuda in vänner. Så vi hörde självklart av oss till våra gamla vapendragare M & E samt M & U vikla kom förbi för att äta lite, ta en öl eller två och framförallt träffas. Det blev en riktigt skön kväll i gott sällskap.

Som bonus visade sig att två av Lill-Skruttans dagiskompisar också var där. Det är så kul att se att de verkligen har knytit vänskapsband med varandra trots deras låga ålder. Så fort de ser varandra så ropar de varandras namn och vill springa och leka. Även lill-Skruttan som ju knappt kan prata än. men hon säger helt klart de flesta barnens namn på dagis, även om alla namn ännu inte uttalas felfritt. Här kramas hon om av A när hon sitter i A´s pappas knä.

Kvällen blev alltså en blandning mellan allmänt barnprat med föräldrarna till Lill-Skruttans kompisar samt med E som ju är höggravid nu, öldrickande, promenerande med Lill-Skruttan, mer eller mindre konstant småätande av allt grillat, kattprat samt allmänt babbel.
Vädret var perfekt. Lagom varmt och ingen fuktighet. En riktigt skön och lyckad vardagskväll i glada vänners lag helt enkelt.


Nedan är fler bilder:

Lill-Skruttan i sin gamla vagn.


Pratar med U.


Sedan ska även E charmas.


Här står gänget. Och lill-Skruttan har svidat om till PJ.


Lite kvällsmjölk.


Glada vänner. E som blir större och större för var gång vi ses. Här har hon min gamla gravidtop på sig. M & U som alltid på glatt humör!

måndag, juli 06, 2009

Sömnkrypare

Vi har fått en liten Sömnkrypare i familjen.
Varje natt runt 4-tiden kommer den lille Sömnkryparen fram. Det brukar börja med lite gråt. Lite gnäll. Lite grymtanden. Sedan mer gråt. 
När man går upp för att titta till den lilla Sömnkryparen så står hon inte alltför sällan på alla fyra. Eller är på väg upp. Hon kryper några "steg". Sedan ner på magen igen. Rullar kanske ett varv eller två beroende på utrymmet. Gråter lite igen. Så upp. På händer och knän. Kryper vidare tills huvudet körs in i bumpern.
Ofta försöker man då dra ner Sömnkryparen mot fotändan av sängen. Stoppa in en napp och hoppas att Sömnkryparen i-och-med detta ska återvända till drömmarnas land. Tyvärr är Sömnkryparen en envis rackare och kommer oftast tillbaks. Inom loppet av 2-10 minuter. Ofta så väl timat att man precis har hunnit tillbaks till sin egen säng och lagt ner huvudet på kudden. Då. Grymt, gråt, gnöl. Sömnkryparen är tillbaks!

Det hela brukar sluta med att Sömnkryparen blir upplyft ur sin säng och nerstoppad mellan M och mig. Där brukar Sömnkryparen sedan böka omkring. Rulla ett par varv åt ena hållet och sedan åt andra. Sparka lite. Vifta med armar och ben. Gråta. Krypa tills huvudet slår i sänggaveln med ett pang. Men inte vaknar Sömnkryparen för det inte. Nejdå, men lite mer gråt blir det. Man försöker lugna. Trösta. Till och med väcka för att Sömnkryparen ska somna om och då förhoppningsvis hamna i en annan Dröm. En där det är lite mer vilsamt. Men oftast är det dömt att misslyckas. Ibland kan Sömnkryparen dock få lite ro. En liten stund. Då oftast liggandes ovanpå mitt eller M´s huvud, hals eller ibland överkropp. Men ganska snart är det dags för Sömnkryparen att vakna till liv igen. Sömnkryparen ångar vidare genom natten. Och sängen.

Puh, det är ganska svårsovet nu när Sömkryparen tagit över vårt sovrum om nätterna.
Man är lite lätt mosig i huvudet på morgonen.
Mosighet som inte riktigt vill släppa taget.
Mycket kaffe blir det.
Hoppas att Sömnkryparen bara är här på kort besök och sedan kryper vidare. Till någon annans sovrum. Någon annans säng. 
Finns det möjligtvis  Sömnkryparexorcister?????



*) eftersom Sömkryparen är rätt stor och ibland även gärna ställer sig upp har M i helgen ändrat sängen så att madrassen nu är på lägsta möjliga nivå (vilket kan ses på bilden ovan). Detta för att förhindra eventuella svanhopp ner på golvet...

söndag, juli 05, 2009

Senaste dagarna i bilder.

Lille M. Knappt1 månad och ca 2,3 kg tung....


Lill-Skruttan var nyfiken på bebisen och ville gärna hälsa.


Brighton Beach



Perfekt temperatur, lite vindsamt ulliga så sommarmoln. Äntligen känns det som om sommaren är här!


En härlig sommardag på stranden. Och ändå är man faktiskt fortfarande i New York City. Rätt otroligt ändå.



Vilken härligt stor sandlåda!!!


Efteråt blev det middag på den ryska restaurangen "Tatiana".


God mat, god öl och gott sällskap. Kan det bli bättre???


Strandpromenaden ovanförsjälva stranden.


Glad tjej.





Nöjesparken på Coney Island.


Det är ju här Nathan´s Hot dogs har sitt urpsrung.


Och den årliga korvätartävlingen går av stapeln varje 4:e juli. Här ser ni nedräkningen inför nästa år.