En månad

Till att börja med vill jag TACKA er alla som hört av er till mig efter förra inlägget. Era kommentarer och email har gjort mig väldigt glad. Att ni är många som varit med om liknande situationer. Som har egna erfarenheter att dela med er av. Det känns så fint. Självklart vet jag att det tar tid med sådana här omställningar i livet. Och visst är det så att en del av mig sörjer det jag lämnat i NYC. Både staden i sig. Men kanske framförallt människorna. Vännerna. Att vara en helt självklart och naturlig del i sitt eget sammanhang på något vis. Att kunna bara vara. Att veta vem man kan kontakta och fråga om vad. Och veta att man har folk omkring sig som både kan och vill hjälpa med i stort sett vad som helst. Och att bara springa på varandra på väg till eller från skolan, affären, lekparken... Prata en stund. Inga stora saker men det är så otroligt värdefullt. Och DET saknar jag här.

Idag är det exakt en månad sedan vi lämnade NYC och tog flyget hit. En månad. På något underligt vis känns tiden återigen sådär dubbel. Å ena sidan känns det som om vi bott här väldigt mycket längre än en månad. New York City-livet känns ganska långt bort. Både i tid och i rum. Å andra sidan känns det som om vi nyss kom hit. Det är så mycket som fortfarande liksom "hänger i luften". Saker vi inte hunnit med att fixa.

Och ja, än så länge går det även rätt långsamt på nätverksfronten. Jag tycker det är galet mycket svårare här än hur jag upplevde det i New York. Beroende på flera faktorer såklart. Dels jobbade både jag och M på universitet när vi kom som gröna svenskar till New York. Och det är helt klart enklare att träffa nytt folk i en sådan miljö. Dels så finns det så otroligt många fler naturliga "mötesplatser" i vår förra hemstad. Här sätter sig alla i sin egen bil och kör dit de ska. Man träffas inte "på väg någonstans". Inga bussar, inga tåg. Inga tunnelbanor. Man promenerar inte till affären. Oftast inte heller till lekparken. Man springer inte på folk i hissen eller lobbyn. Så nej, jag tycker det är lite svårt.

Dessutom har Storasysters klass inga klassföräldrar och man verkar inte alls ha någon klasslista med kontaktinformation så som vi hade i hennes förra skola. Så det har inte varit helt enkelt att få kontakt med andra föräldrar heller. Förra veckan introducerade dock hennes lärare mig och en annan mamma när båda var i skolan för att hämta på eftermiddagen. Våra tjejer verkar ha kul ihop i klassen och igårkväll var vi ute och åt middag på Chipotle tillsammans. Det var egentligen ett fundraising event för skolan där 50% av intäkterna för middagsgäster som åt mellan 17-21 går till skolan. Jag och den här andra mamman hade lite sms-kontakt under eftermiddagen och hon kom sedan med sina två barn vilket var himla trevligt eftersom vi fick lite tid att prata då. Vi kommer helt klart att ses igen och även fixa lite playdates för tjejerna. Det känns positivt. Så jag peppar mig själv med att jag helt enkelt "bara" får fortsätta så här. Heja heja!

Nu måste jag sluta för det är kort dag i skolan idag. Varje torsdag slutar de redan kl 12 så nu måste jag och Lillebror iväg för att hämta.