Feber och besök

Lite tyst på bloggen nu igen. Det beror på två saker. Det ena är att Lillebror varit sjuk denna veckan. Feber i tre dagar. Efter läkarbesök igår kunde öroninflammation konstateras och nu får han antibiotika. Idag var han feberfri så imorgon kan han gå till dagis igen. De har ringt därifrån både igår och idag och frågat efter honom. Han är efterlängtad... Det andra är att vi har besök. Våra underbara vänner är här och vi njuter av att träffas, prata, skratta, diskutera, promenera och bara vara tillsammans med dem. Här är några bilder från dagens lunchäventyr.

Våra vänner var sugna på lobster rolls så vi promenerade upp till Luke´s på 81st and 2nd

Inte så stort men mysigt inrett

Chips till "hummerrullen"

I solen

På väg mot Carl Schurtz Park

Eftersom vädret var skönt åt vi lunchen på vår picknickfilt

Lobster roll (som ser ut ungefär som hummer i korvbröd, vilket det ju är...)

Feberfri (och betydligt gladare) liten kille

För er som inte ätit Lobster rolls så vill jag varmt rekommendera detta! Så GOTT! Men se till att få det från en bra restaurang. Luke´s här är bra för er som råkar vara i NYC. Finns på flera ställen runtom i stan. Imorgon är det fredag och det känns fint. Lillebror ska som sagt till dagis då. Vi har dessutom Room Breakfast just imorgon så det känns fint att han blev frisk tills dess. Sedan är det återigen tid för läkarbesök. Influensavaccinering för båda barnen är inbokad. Varsin liten present är redan inhandlad till dem som de kommer få efter att de fått sina sprutor. PÅ kvällen blir det middag här hos oss. Och ja, sedan är det återigen helg.

Hemma igen

Så är vi tillbaka igen. Bloggen fick vila under hela Sverigevistelsen och det kändes faktiskt riktigt skönt. Det var på många vis fantastiska veckor vi hade. Först jag och barnen i Stockholmstrakten och sedan hela familjen efter att M anslutit i Skåne. Många intryck. Många tankar. Många känslor. Ja, på det hela taget var detta ett mer känslosamt besök än tidigare. Iallafall för min del. Jag vet inte riktigt varför det blev så men det kändes annorlunda. Måste nog landa lite i detta och fundera lite mer över de tankar och känslor som väcktes denna gången. Återkommer kanske mer om detta senare.

Det kommer givetvis bilder och mer om olika händelser under den här senaste månaden, men jag tror det kommer dröja in i nästa vecka. Då ska jag gå igenom bilderna som tagits och försöka få ihop ett par inlägg.

Hittills sedan vi landade i torsdagseftermiddag har vi hunnit med att njuta av ett underbart sommarväder här i NYC. Vi har ätit frozen yogurt, lekt i vår närmsta park och jag har hunnit med ett besök på vår närakut. Det senare på grund av ett insektsbett (troligen myggbett) som jag fick i Sverige men som jag kliat hål på och som sedan blivit infekterat. Nu har jag fått en kur antibiotika och rådet att tvätta benet med såret i ljummet tvålvatten tjugo minuter åt gången ungefär två till tre gånger i timmen (eller så ofta som jag orkar....). Jag kommer inte att få amma under tiden jag äter antibiotika och är i nuläget väldigt glad över att jag fortfarande har nästan hela frysen full med mjölk. Det kommer räcka ett tag i varje fall. Och jag hoppas givetvis att antibiotikan kommer att ta hand om infektionen snabbt.

Vi lever

Det är tyst här på bloggen just nu. Jag vet. Ytterst lite datortid, och den lilla tid som finns går oftast åt tills annat än bloggande. Jag kommenterar även väldigt dåligt på andras bloggar också. Men jag läser. Dock ofta från mobilen under tiden jag ammar eller pumpar. Och då är det knepigt att skriva så det blir mest läsande.

Men en snabb uppdatering kommer här. Helgen har varit en långhelg. Memorial Day Weekend. Igår var själva Memorial Day. Dagen då man ska tänka på alla som offrat sig i krig för detta landet. Historiskt. Och Nu. Själv gjorde vi inget som hade med Memorial Day att göra igår. Ingen parad eller annat. Istället hade vi planerat en picknick-fika med svensk familj som nyligen flyttat hit. Jag blev kontaktad för ett tag sedan av mamman i familjen som läst min blogg ett tag. De har två tjejer varav deras äldsta är jämngammal med Storasyster. Så vi ville gärna ses så att tjejerna skulle kunna få leka. Och igår var det som sagt dags för träffen. Tyvärr visade det sig att Storasyster var sjuk. Feber. 38.4. Vilket förklarade hennes hastigt påkomna händighet som infann sig redan på söndagseftermiddagen. Så det blev bara jag och Lillebror som promenerade till Central Park.

Det var jätteroligt att träffas. Vi hade en otroligt trevlig stund tillsammans i ett sommarvackert Central Park. Helt klart kommer det att bli fler träffar och jag hoppas att inga sjukdomar kommer i vägen för nästa som vi hoppas ska ske om ett par veckor.

Vädret har under denna söndagen och gårdagen varit strålande fint. Runt 26 till 30 grader varmt och sol med lätt bris. Ingen fukt! Så härligt!! I söndags hade vi bjudit över den våra svenska vänner som bor här i huset. Fika. För att fira M´s artikel. Det var jättekul att ses. Tyvärr flyttar de hem till Sverige nu i sommar så det blir nog inte så många fler träffar innan dess.

Idag är Storasyster hemma från skolan eftersom hon hade feber igår. Hon verkar iallafall mycket piggare idag vilket känns bra. Hoppas det är över för denna gången.

Vår egen lilla Semla

Så har det hänt. Igen!
Early delivery. På självaste Fettisdagen. Vår alldeles egna lilla Specialsemla. Med "sugar on top".

Verkligen inte väntat. Med tanke på att jag på eftermiddagen var till min gynekolog samt gjorde ett kontrollultraljud på sjukhuset. Tillväxt. Samt mätning av cervix. Igen. Allt såg fint ut. Inga varningstecken alls. Min livmoderhals var 2.4 inches. Vilket i sammanhanget tydligen var ett bra mått. Tillväxtkontrollen visade 4 pounds och 5 ounces. Lite drygt 2 kg. Liksom förra gången större än medel.

Så allt var frid o fröjd. Ingen oro. Inga misstankar om vad som komma skulle.
Men för att göra en längre historia kortare så vaknade jag helt enkelt på natten och insåg att vattnet gick. Och ja, knappt tre timmar senare var vår Lilla Semla ute hos oss! På tok för tidigt. Vecka 31. Två veckor tidigare än Lill-Skruttan. Men allt har hittills ändå gått så bra det kan. Med tanke på omständigheterna.

Det svåraste är att inte få vara hos Semlan. Inte veta vad som händer. Jag var ju sängbunden i stort sett hela dagen. Kejsarsnitt även denna gången. Men kunde komma till NICU på kvällen. M var såklart där en del under dagen och uppdaterade mig då. Men på eftermiddagen hämtade han Lill-Skruttan efter skolan och sedan kom de inte förrän på kvällen. Hon får tyvärr inte vara på NICU p g a infektionsrisken vilket gör det hela lite mer komplicerat.

Nu väntar återigen en lång tid på sjukhuset. Troligen 6-8 veckor minst. För vår lilla Semla. Och tanken har slagit mig mer än en gång att ibland händer saker "for a reason". För det min humla surrade om tidigare var nämligen att mitt jobbkontrakt inte kunde förlängas. Alltså är jag återigen arbetslös. MEN, nu med tanke på allt detta känns det ändå som något positivt. Jag slipper nu stressen och ovissheten om hur det här skulle lösts sig om mitt kontrakt förlängts. För enbart tiden här på NICU kommer ju att bli runt två månader. Och min mammaledighet var inte helt löst även utan sådana komplikationer. Så nu känns det faktiskt som en "blessing in disguise".

Nu är det "bara" att vänta och se hur vår lilla Semla klarar sig här ute i den stora vida världen. Det kommer säkert bli en väg kantad av både hopp, besvikelser och en hel del oro. Men förhoppningsvis även lycka och glädje. Eftersom vi gick igenom nästan samma resa med Lill-Skruttan tycker jag det känns väldigt tudelat. En del av mig känner sig mer avslappnad eftersom detta inte är helt nytt. Vi har varit här förut. Vi minns. Känner igen. Men en annan del känner en större oro just på grund av detta. Mer kunskap kan också leda till mer oro, eftersom man vet hur mycket som kan gå tokigt. Men Hoppet lever och är stort stort stort. Liksom Kärleken. Jag tror vår lilla Semla är en riktig Kämpe. Och jag känner redan en helt förunderligt stark kärlek till det här underbara lilla knytet. Som jag helst bara skulle vilja sluta i min famn. Hålla nära nära. Så ja, jag Tror detta kommer att gå vägen. Det bara MÅSTE det göra.

Blindtarmsblommor

Alltså, min chef. Vad ska man säga?!?
 VILKEN CHEF!!!!! Idag ringde ett blomsterbud på dörren. Jag tog emot eftersom jag jobbade hemifrån. När jag såg blombudet var jag i stort sett säker på att det var blommor till M. Antingen skickade från familjen i Sverige eller från hans kollegor här. Trodde jag. Jag hade rätt i att det var blommor till M. Men jag hade helt fel beträffande avsändaren. De var nämligen från min Storchef i Paris! Som aldrig någonsin ens träffat M. Jag hade inte heller berättat om hans blindtarmsoperation för henne. Men min gulliga chef här i USA, måste ha berättat för Parischefen som då gått iväg och skickat blommor till honom. Med en hälsning om "Speedy recovery". Alltså, hur gullig får man vara? Jag blev helt rörd. 

Om jag någonsin någonsin någonsin blir någon form av chef önskar och hoppas jag verkligen att jag ska komma ihåg min Parischefs otroligt fina egenskaper. Både de rent professionella och de här andra. De. Personliga. Egenskaperna. Ja, hon är lite som vår "Team-mamma". Hon bryr sig verkligen. Hon månar om oss. Utan att "hönsa". Hennes inställning är att jobbet är viktigt viktigt viktigt. Man slöar inte där inte. Man levererar. Raka rör och direkt kommunikation. Kritik måste man vara beredd på att få om man inte presterar på den nivån hon tycker att man borde. MEN, hon har också ett hjärta av guld. Och hennes filosofi är verkligen att familjen och livet utanför jobbet ändå går först. Det finns "Jobbet". Och så finns "Livet". Ens egen och familjens hälsa går alltid först. Alltid. 

Och denna inställning är väl den som ligger bakom att hon nu skickat en bukett blommor till min M och en hälsning om ett snabbt tillfrisknande. Hon är fasiken min idol!

Hemma igen

Först vill jag börja med att TACKA alla er som tänkt på oss. Som stöttat och peppar. Med kommentarer här i bloggen eller hälsningar via Facebook eller sms. Det känns verkligen så fantastiskt fint att få ett sådant stöd. Här långt från familjen kan det ju ibland kännas lite ensamt då det händer sådana här saker, men att då få stöd och pepp från vänner och familj runtom i världen hjälper verkligen. Så snälla, söta, rara ni TACK! TACK! TACK!

Och nu är vi återigen fulltaliga. M är hemma igen. De ringde från sjukhuset i förmiddags och sa att jag kunde komma och hämta honom. Vi fick vänta ett bra tag innan vi kunde lämna sjukhuset men det gjorde inget. Bara att få träffas igen och veta att han skulle få komma hem med mig kändes som den bästa presenten! Och sköterskan som skötte om det sista var så himla gullig. Hon såg såklart att jag var gravid (det går verkligen inte att undvika nu) och frågade vilken vecka jag var i. Sedan sa hon att det ju var "tur i oturen att M opererats nu och inte senare när det var större risk att bebisen skulle komma ut. Inte så roligt om vi legat i varsin säng på sjukhuset samtidigt med något som skulle ut ur våra magar..." Och det hade hon ju alldeles rätt i. Den tanken flög faktiskt genom mitt huvud igår också. Att det var tur att detta inte hände samtidigt som en förlossning.

Det verkar som om M fått väldigt bra behandling på sjukhuset också. Han sa att alla varit så otroligt gulliga och hjälpsamma där. Även om det varit rätt kaotiskt till och från också. Särskilt på akuten såklart. Där märktes det verkligen att han var på ett av de störta sjukhusen här i NYC. Men på det stora hela verkar han nöjd. Att de gjorde en titthålsoperation var ju väldigt bra också. Nu har han "tre mindre hål i magen" istället för ett stort snitt över hela buken. Hans mage liknar lite ett bowlingklot om man tänker på hålen. De sitter liksom i en "triangel".

M mår efter omständigheterna bra. Självklart har han ont men han får smärtstillande nu och jag kan se att det ändå är stor skillnad på sviterna efter en titthålsoperation jämfört med en "vanlig" bukoperation. När Lill-Skruttan kom ut med kejsarsnitt kunde jag ju inte gå de första två-tre dagarna utan M skjutsade mig i rullstol till och från NICU. Men M promenerade hem från sjukhuset idag (ca 5 block) och det gick bra. Här hemma har han dock tagit det lugnt och på eftermiddagen sov han mest. Så nu hoppas jag att han återhämtar sig ordentligt. Både jag och Lill-Skruttan är så glada över att ha honom hemma!


Bowlingklotet är lånat från nätet: http://www.soderhamn.se/upplevaochgora/idrottmotionochfriluftsliv/bowlinghallen/faqfragorsvar.4.3dfd1c6f124b57369b980001426.html

Inte riktigt som man tänkt sig

Dagen blev inte som vi tänkt oss. M hade fortfarande lika ont i morse då jag åkte iväg till jobbet (tidigt) så våra vänner fick hämta Lill-Skruttan och ta henne till skolan. Jag hade ju redan åkt till jobbet då och satt i ett stort Kick-Off-möte under dagen och hade därför mobilen på ljudlöst. Vid lunch kollade jag dock och såg då att jag fått ett sms. Från M. det stod "Är på ER nu". Självklart skenade både hjärtat och tankarna iväg och jag försökte nå honom men utan resultat. Någon dryg halvtimme senare ringde han dock själv upp och jag sprang ut från konferensen och fick veta att han gått till akuten och där hade de mer eller mindre konstaterat att det måste vara blindtarmsinflammation. CT-scan och operation var det som skulle ske. Jag pratade med min chef, avslutade det jag behövde och körde sedan tillbaka hem. M ringde då jag kommit hem. Jag kunde tyvärr inte nå honom eftersom det är noll täckning inne på sjukhuset. Väldigt jobbigt att inte kunna höras tycker jag. Varken via samtal eller sms. När vi väl kunde prata berättade han att man nu konstaterat med allra största säkerhet att det var blindtarmen så CT-scannen var inte längre aktuell utan istället skulle han in och opereras ganska snart.

Själv tyckte jag det var jobbigt att inte veta var eller hur jag skulle kunna få tag i honom efter operationen. Men på väg till skolan för att hämta Lill-Skruttan gick jag förbi akuten och fick då två telefonnummer jag skulle kunna ringa senare. Efter att vi ätit middag ringde jag sjukhuset och fick då veta att M just kommit in till uppvaket men fortfarande sov. Jag skulle höra av mig igen om ca 40 minuter. Men redan efter kanske 10 ringde M själv upp för då hade han just vaknat. Det kändes så otroligt skönt att höra hans röst! Trots att en blindtarmsoperation ju är en rutinsak för ett stort sjukhus, så hade jag ändå känt mig lite orolig. Jag vet, logik och känslor går inte alltid ihop...

Jag och Lill-Skruttan promenerade sedan till sjukhuset för att träffa M och för att se om han eventuellt skulle kunna komma hem redan samma kväll. Det hade han sagt i telefonen att han kanske skulle få. För säkerhetsskull hade vi med oss lite saker till honom ifall han skulle stanna hela natten. Och det var tur för det visade sig att han inte kunde följa med oss hem utan skulle bli kvar för observation till imorgon. Lill-Skruttan tyckte det var jobbigt att lämna M på sjukhuset. Liten. Under kvällen här hemma har det varit en del tårar och oro. Inte så konstigt med tanke på att detta är första gången hon ens besökt ett sjukhus sedan hon som två veckor gammal fick lämna just det sjukhuset där M nu ligger. Själv känner jag mig otroligt lättad över att de här tre dagarnas magsmärtor (och oron över den) är över och att det hela gick så bra till slut. Nu får vi hoppas att det inte blir några komplikationer och att M verkligen får komma hem imorgon. Vi saknar honom.

Årets första måndag

Idag var det dagen D för oss. D. Som. I. Deadline. Nu blev den faktiskt uppskjuten till imorgon p g a vädret i Chigaco (fråga mig inte om logiken i det när alla "submittar online", men så var det). Det sköna i kråksången var ändå att vi nu har skickat in alla våra abstrakt iallafall så inget är kvar till imorgon. Nu är det bara att vänta och se om de blir accepterade.

Det fanns alltså dubbel anledning att fira idag. Jag och Lill-Skruttan bakade muffins igår som jag sedan fyllde (gjorde en fyllning av gräddfil, jordgubbssylt, florsocker och lite vaniljsocker som blev riktigt god) och dekorerade idag. Det var för att fira min underbara chef som ju fyllde år på Nyårsdagen. Bilden är från de muffins som blev över efter vår lunch med teamet idag.

Något som är mindre kul är att M är riktigt dålig. Magen. Det började redan igåreftermiddags och har fortsatt. Hela natten och dagen. Sängläge. Utom i morse då han lyckades masa sig till skolan för att lämna Lill-Skruttan. Men han sa att det var med nöd och näppe. Imorgon måste jag in till jobbet för ett möte klockan 8 så vi har bett våra fina vänner om hjälp. De kommer och hämtar Lill-Skruttan på morgonen och tar henne till skolan ifall M fortfarande är såpass dålig att han inte kan följa henne dit. Jag har sagt det förr, och säger det igen, vad gjorde man utan vänner?! Nu hoppas vi att han snart ska vara bättre igen och inte ha så jädrans ont. Stackarn!

Ännu något jag inte gillar riktigt är temperaturomslaget som kommer ske nu inta. Från att ha varit 12 PLUSgrader idag ska det bli ungefär 12 MINUS imorgon. GALET!!!!! Det blir till att köra försiktigt imorgonbitti för de har varnat för halka. Blir tidig sänggång kväll. Känner mig trött men det är skönt att vi nu passerat vår deadline. Mer jobb står på vänt, men förhoppningsvis ska det vara något lugnare åtminstone ett litet tag. Och jag längtar redan till helgen....

Sjuk

Japp, jag har misstänkt det ett par dagar och igår insåg jag att jag kommit till The point of no return. Och idag har det fortsatt. Jag gjort av med en hel hög pappersnäsdukar under dagen. Druckit hur många muggar varmt te som helst. Förberett för en presentation som jag sedan höll med mycket kraxig stämma. Sedan tackade jag för mig och körde hem. Med sprängande bihålor, en hals som ser ut ungefär som om jag har påssjuka samt en näsa med konstant läckage. Imorgon blir jag hemma. Jobb, men jag kan ta det lite lugnt emellanåt. Välbehövligt. Och jag hoppas alla mina mediciner börjat verka då. Jag vet att det är lite tidigt att förvänta sig något men det struntar jag i. Mirakel vill jag ha. Mer mirakel till folket!

Och till er som inte redan lyssnat på Leo Razzak kan jag VARMT rekommendera hans Sommarprat. Jag är fortfarande fascinerad. Och tänker. På mycket av det han sa. Kraften. Energin. Fokus på Positivt tänkande men utan den "enkelhet" som ibland kan följa på det där alltför glättiga. Istället handlar det väl om att försöka hitta lösningar och orka peppa sig själv och sin omgivning även då det känns helt meningslöst. Att orka bita ihop. Att inte ge upp. Att kämpa. Och att inte bara försöka ta de små chanser som glimtar förbi. Någongång. Utan att även försöka skapa sina egna chanser. Oerhört svårt. Iallafall om man tilldelats några av de inte alltför bra korten i livets kortlek. Och jag funderar återigen på det här med vad det är som gör att vissa personer så lätt gör sig till offer. Att skylla på omständigheterna. Skylla på andra. Ödet. Otur. Olycka. Medan andra har kraften och styrkan att resa sig och inte bara gå vidare, utan snarare bygga ett helt tåg och ta med sig nya passagerare på vägen. Sådana tankar väckte Leo´s sommarprat hos mig. Och det finns väl inget direkt, enkelt svar på de frågorna. Men man kan ju fortsätta fundera lite. Då och då. Från och till.

Snö

Så är snön här. Men än är det mest slask. Blötsnö. Inte roligt alls ute. Det tog mig ungefär en timme att åka crosstown med bussen i detta väder. Jag skulle hämta bilen som varit på service. Sedan tog det ganska lång tid att köra hem med bilen också. Men jag måste säga att jag är glad över att de flesta här ändå kör vettigt när vädret är såhär. Låga hastigheter. Mycket artighet och vänlighet i trafiken. Det gillar jag.

Här säger man att det kommer att utvecklas till ett ordentligt snöovader. Vi får väl se. Än så länge skulle jag säga att det snöar helt enkelt. Varken mer eller mindre. Att det skapar problem är jag helt medveten om eftersom bilar här inte har riktiga vinterdäck. Vind och häftiga snöfall kan därför bli stora problem både för bil- och tågtrafik. Skolor stänger ofta. Likaså kan arbetsplatser stänga p g a just snö. Så ett annat tecken på att det är ett lite större s.k snöoväder som är på väg är att man får email som är väderrelaterade. De här (nedan) dök upp i min inbox under dagen.

Först från jobbet:

Subject: Inclement Weather Update: Bridgewater and North Brunswick Sites to Close at 1:30 p.m. Today

Due to worsening weather conditions, the Bridgewater and North Brunswick sites will close today, February 8, at 1:30 p.m.

The 55 Corporate Drive cafeteria will remain open until 1 p.m., and takeout meals are available.

As always, the safety of all employees and contractors is our top priority. Please check local forecasts and use your best judgment when determining work arrangements, and coordinate directly with your manager.

Colleagues who need to be on site to perform business critical activities should discuss work schedules with their managers and use caution when traveling.

Sedan från dagis:

Subject: IMPORTANT Update re: snow storm

Dear Parents,

Because of the snow storm, scheduled to worsen this afternoon, the NYC Board of Education has cancelled all after-school programs.  Those of you who are picking up children from public school programs may want to do an early pick up at the CFC, as well.

The CFC will remain open until 6pm, however, we encourage those families who can pick up their children early to do so.

Warm regards,

K, T and A

Nu får vi se vad helgen bjuder på för väder. Kan även berätta att jag inte mår sämre. Jag är dock glad att jag fick anti-virus medicin utskrivet eftersom jag kände att det började utvecklas blåsor i munnen igår  igen. Men efter att ha börjat ta min medicin känns det bättre. Inga fler blåsor verkar ha kommit och de som var på gång igår känns som om de har stannat upp och nu så sakteliga börjar gå tillbaka. Puh! Nu kan jag njuta av att det är fredag. Och kanske kanske kanske kommer det vara tillräckligt mycket snö i Central Park i helgen så vi kan gå dit och njuta av den imorgon och/eller på söndag. Det hoppas jag!

Snö på väg

Tack för era gulliga kommentarer om min födelsedag och om min nya ålder! Goa ni! Roligt också att ni inte tröttnade på min bildbomb. Fast här i NYC är vi långt från tropisk värme, turkosa hav och sandstrandshäng. Mer sådana bilder kommer senare. Det lovar jag alla er som frågat efter mer. Men här är det tydligen en snöstorm (amerikansk sådan så man vet aldrig ifall det bara blir lite "flurries" eller om det blir något stort och jobbigt) på väg. Det ska enligt meterologerna börja snöa här redan ikväll och under morgondagen, men det värsta ska braka igång under imorgonkväll/natt. Vi får väl se. Just nu känns det i vilket fall bra att jag ska jobba hemifrån imorgon. Dock måste vi ut med bilen i rusket för den ska på service.

Men rent allmänt känner jag att det ska bli kul med snö så jag hoppas verkligen det kommer att komma tillräckligt för att vi ska kunna åka lite pulka eller så med Lill-Skruttan. Och framförallt hoppas jag att den inte helt ska regna bort vilket annars är det vanliga här i staden. Snöblandat regn snarare än snö....

Ikväll blir det dock middag. Ute. Det är M's chef som bjuder labbet på den årliga middagen. Samma tid och restaurang som vanligt. Lill-Skruttan kommer att få följa med en av sina dagiskompisar hem. Så hämtar jag henne där när jag kommer tillbaka från middagen. Väldigt smidigt och bra. Hon blev jätteglad när jag berättade att hon skulle få följa med sin kompis hem efter dagis. Det är verkligen fantastiskt att vi kan hjälpas åt på det viset med barnpassning när det behövs.

I övrigt verkar det som om mitt virus från i höstas är på gång igen. Började känna lymfkörtlarna vid halsen svullna upp igår. Imorse gick jag till läkaren på jobbet. Hon tyckte att jag skulle beställa tid hos en specialist. Infektionsläkare. Ska försöka hitta någon och boka en tid till nästa vecka. Känns lite jobbigt eftersom man här måste hitta en läkare som tar ens försäkring. Och sådant brukar alltid innebära en hel del surfande och ringande.... Det är det allra värsta med att behöva kontakta nya läkare tycker jag.

Fick iallafall anti-viralt utskrivet igen. Men jag hoppas hoppas hoppas att det inte ska bli så illa som i oktober. Fy! Men än känner jag mig inte sjuk alls. Ingen feber. Ingen värk i kroppen. Det enda är att min lymfkörtel under hakan känns som en hård och lite öm boll. Och så har jag lite överkänslig tunga. Jag fick ju enorma blåsor och sår på tungan förra gången jag var sjuk vilket egentligen var det allra jobbigaste då. Nu hoppas jag som sagt att det inte ska bli så illa denna gången. Men OM det känns värre de närmsta dagarna så har jag iallafall mina anti-virus-tabletter. Jaja, vi får väl se vad som händer men har jag tur så har mitt immunförsvar sina soldater ute på fältet redan.

Bättre

Idag jobbar jag hemifrån vilket är skönt. Särskilt när man inte känner sig helt frisk. Har dock lovat mig själv att ta det lite lugnare idag och försöka vila lite också. Lyssna på kroppen. Det som är bra är att det endast är en enda sak som just nu (läs idag) har hög prio och måste bli klart under dagen. Så det är te och kleenex som gäller här nu. Vid datorn. Ute har vi en strålande vacker och kylig dag! Här inne vilar katterna på sina värmedynor. Det ser så himla gosigt ut och jag är glad att se att de verkar tycka bra om "sin nya möbel" också.

Känner mig lite bättre idag. En lång natts sömn var verkligen vad kroppen behövde. Det känns fortfarande som ett övertryck i bihålorna, näsan rinner mer eller mindre konstant och det killar lite i halsen än. MEN jag har inte blivit sämre, så jag hoppas och tror att this is it. Ett par dagar med snuva och allmän förkylning men inte värre.

Nu hoppas jag bara att M och Lill-Skruttan slipper bli sjuka för det vore otroligt tråkigt om de sjuknade in under nästa vecka. Särskilt med tanke på att vi om ungefär en veckas tid (nämligen nästa lördag) kommer sätta oss på flyget. En veckas semester blir det då. Och DET ska bli SÅ fantastiskt SKÖNT att jag nästan kryper ur skinnet när jag tänker på det! Så därför är alla baselusker, virusar och annat skräp som kan äventyra den semesterveckan bannlysta!! 

Här ligger Tazo på den värmedyna vi köpte speciellt för honom. Han är en katt som ständigt söker värme. Så när vi tidigare såg honom ligga på spisen då den var igång (gasspis med öppen låga) insåg vi att vi måste ge honom alternativ. Ofta ser vi honom inte på denna dynan dock, men han verkar ha tagit sin tillflykt hit nu idag när det är lite extra kyligt.

Förkylt också

Jag tror jag har åkt på någon liten virus eller så. Igår började känna av halsen lite. Ni vet sådär lite ömt. Idag började huvudet kännas fullt med snor. För att inte tala om näsan som rinner konstant. Och ikväll lite lite lite feber, eller kanske snarare något förhöjd temperatur. Men i övrigt är jag rätt okej. Hoppas det bara är en vanlig liten oskyldig förkylning och inte influensan. Det vore ju otroligt ironiskt om det var flunsan. Jag tog ju min vaccination tidigare i veckan men det tar ju ett tag innan den ger det skydd man hoppas på. Och om jag då nu skulle smittats innan vaccinationen kickar igång så vore det verkligen en rejäl långnäsa. Men som sagt, jag känner mig absolut inte helt däckad så än har jag hoppet uppe. Trött dock. Men det kan ju bero på de senaste veckorna som varit så fyllda med jobb jobb och åter jobb....? Somnade på soffan nu när Lill-Skruttan badade. Inser att jag nog vill gå och sova på riktigt strax. I min säng. Det blir tidig sänggång ikväll med andra ord. Och så hoppas jag att kroppen ska tillfriskna under natten. Jag har varken tid, lust eller ro att bli sjuk nu!

TGI Friday!

Ja idag känns det extra skönt att det är fredag! Tisdag och onsdag var intensiva och långa dagar och de tog en del på mina krafter kände jag. I morse var jag på återbesök hos läkaren och det är nu konfirmerat att jag verkligen hade körtelfeber. MEN mina värden har redan blivit avsevärt bättre så jag är verkligen på bättringsvägen. Dock varnade hon mig för att ta ut mig. Hon sa att jag antagligen kommer känna mig tröttare än vanligt i ett par månader framöver. Och jag ska lyssna på kroppen och ta det lugnt. Ingen fysisk ansträngning som känns jobbig. Dessutom ska jag hålla koll på min mjälte eftersom den ofta kan bli förstorad av just körtelfeber och jag ska vara extra försiktig så jag inte får några slag eller sparkar eller så mot magen eftersom mjälten då kan spricka vilket INTE är bra. Visst var det förresten Foppa som fick en brusten mjälte för ett antal år sedan?

Något som känns extra roligt idag är att jag blev inkallad till ett "stormöte" med BossBossen (egentligen var jag inte alls inbjuden till detta mötet men han hade tydligen frågat min chef om hon inte trodde att jag skulle vilja närvara). Under detta möte avhandlades en massa och det var otroligt lärorikt att få vara där och lyssna. Dessutom fick jag se ännu ett par kollegor i Paris eftersom detta var en videokonferens. Min första faktiskt. Men det roligaste var ändå att lilla jag fick beröm på mötet. Det var min Överchef (som jag träffade nu i veckan då hon kom hit från Paris) som gav mig beröm, och även min chef här. Det kändes väldigt roligt för det var verkligen inget jag väntat mig på ett sådant här "stort" möte med BossBossen.

Så förhoppningsvis får man inte sparken över lunchrasten den närmaste tiden.... 

Men nu är det helg och det känns fantastiskt skönt! Jag hoppas det blir en ganska lugn helg och att Sandy som förväntas dyka upp här på söndag inte blir värre än Irene förra året. Men vi får se. Om det är riktigt illa kommer dagis att stänga på måndag och eventuellt kanske jag inte kan köra till jobbet utan får jobbar hemifrån. Men vi tar en dag i taget som sagt. Värst är de ju för de som bor nära öppet vatten. Här är vi nog relativt skyddade ändå vad gäller översvämningar och liknande.

Äntligen vänder det!!

Eller det känns i varje fall så. Jag hoppas och tror att det värsta är över. Min tunga känns bättre. Hej, idag har jag kunnat äta både en pannkaka, ett äpple och lite kyckling och ris! Och jag kan prata igen. Inte helt smärtfritt, men jag KAN. Det går. OCH folk verkar förstå åtminstone det mesta jag lyckas få ur mig.

Det känns verkligen HELT FANTASTISKT! Som att ha varit nere i en mörk brunn, men nu äntligen börjat kravla upp mot ljuset igen. Så SKÖNT! Den här senaste veckan (eller tio dagarna) har verkligen inte varit kul. Alls. Jag fick mina provsvar häromdagen också och det verkar som om allt det här stavas Körtelfeber. Eller Mononukleos ("mono" som det ofta kallas här i USA kort och gott). "Kissing Disease" brukar den också kallas. En virusinfektion. Som ca 90% av den vuxna befolkningen  bär på. Epstein-Barr Virus (EBV). Hallå, mitt examensarbete gjorde jag i ett labb där en av forskarna studerade just EBV. Fast då som faktor i vissa lymfom. Många som får körtelfeber blir otroligt sjuka i veckor. Så på sätt och vis klarade jag mig nog ganska lindrigt undan. Och det värsta för min del har helt klart varit de här blåsorna i munnen och på tungan. Vilket egentligen inte är från körtelfebern direkt utan troligen något sekundärt. Men FY, i mitt liv har det verkligen varit detta som styrt allt den senaste tiden. Nu äntligen börjar jag se en vändning och det går inte att beskriva i ord hur skönt det känns. Fast jag är inte i mål än.  Men varje litet steg framåt känns som en enorm seger. Jag längtar som en galning till den dag jag kan äta och dricka precis vad jag vill utan att munnen ska kännas som om den är satt i brand, men gläder mig över att jag KAN äta nu.

Idag kände jag mig även såpass pigg att jag följde med på vår planerade utflykt till Storm King Art Center som ligger lite norr om New York City. En helt fantastisk dag fick vi. För jo, det har jag nog glömt berätta mitt i allt sjukdomselände, men vi har ju besök nu! Olgakatt kom i måndags (vi hämtade upp henne på Newark just efter att jag blivit släppt från Akuten) och hon har alltså varit här i snart en vecka. Bilder från dagen kommer senare. Men det var som sagt en underbar dag.

Nu blir det snart sängen och imorgon ska vi till vänner på Brunch. Det ska bli kul och jag hoppas att min tunga ska vara ytterligare lite bättre då. Jehooo! The only way is up....!

Jävla Skitsjukdom!

Just så känns det nu. Fast en driljard gånger om. Jag är så trött så trött så trött. På smärtan. På att känna mig handikappad. Funktionsnedsatt. På att känna magen kurra men inte kunna göra något åt det.

Idag har jag ätit glass. Till lunch. Och nu till middag. Låter kanske superhärligt. Men det är faktiskt ingen höjdare kan jag meddela. Jag skulle mycket hellre äta riktig mat. Men glassen går iallafall ner. Och munnen domnar bort en stund av kylan vilket är skönt. Men jag ska erkänna att jag redan känner mig väldigt väldigt mätt på gräddig glass Just nu står det mig lite upp i halsen faktiskt. Jag längtar SYRA! SALT! Textur. Den dag jag kan knapra knäckebröd med hårdost igen kommer jag känna mig salig!

Imorgon blir det en supertidig morgon. Jag har ju bilen kvar på jobbet så jag måste ta mig in med tåget från Penn Station. Och jag har en kurs som börjar klockan 08.30 så därav den okristligt tidiga tiden. Jag ska dessutom få träffa min "högre chef" för första gången. Hon flyger in från Paris nu. Det känns spännande, men samtidigt hade det ju varit så otroligt mycket roligare om man åtminstone kunnat prata med henne. Nu kommer jag om jag har tur, kunna sluddra fram något ohörbart till henne. Och det känns ju sisådär. Men hon vet om att jag blev riktigt dålig så jag tror inte att hon kommer att hålla det mot mig på något vis alls.

Usch, nu längtar jag verkligen bara efter att få bli frisk. Det här är hemskt hemskt hemskt och jag vill bara att det ska vara över!

Recept på Kvällens Cocktail

1 motrin (tablett med ibuprofen, jmfr med en ipren)
1 skvätt vatten
några droppar grädde

Ta ibuprofentabletten och lägg i en mortel
Krossa fint
Tillsätt lite vatten
Rör tills tablettpulvret löst sig
Häll i glas
Droppa i några droppar grädde
Rör om noga

Skölj munnen med detta
Om du klarar - svälj skiten! Helst utan att kräkas.


SKÅL!

Akuten

Ja, där låg jag igår. På akuten. Under natten till måndagen sov jag väldigt dåligt. Smärtan i min mun och i halsen gjorde det svårt att sova. Men på morgonen gick jag upp och körde till jobbet ändå. Jag hade bestämt mig för att gå till läkaren där (vi har nämligen läkare på jobbet ungefär som en vårdcentral för de anställda) och jag fick en tid vid halvtiotiden.

Jag gick dit. Med förhoppningen om att få recept utskrivet på antibiotika och något för min otroligt onda tunga. Och nu menar jag inte ond som i att prata illa om folk utan ond som i smärtsam. I ärlighetens namn var det framförallt tungan som jag kände mest oro inför. Den gjorde så ont så ont så ont. Kunde knappt prata. Inte äta. Hade googlat (ni vet just det man INTE ska göra... jag hade plötsligt tungcancer....) och trodde att jag jag efter att ha sållat bort mun- och tungcancer att jag eventuellt hade drabbats av en svampinfektion eller så.

Men när jag kom in till läkaren och hon kollade min hals såg hon otroligt allvarlig ut och sa att jag var tvungen att åka till akuten. För att få intravenöst antibiotika. Snabbt. Hon var mycket orolig för att min hals var otroligt svullen.

Och jag som redan kände mig otroligt låg. Jag började gråta. Som en barnunge. Och ja, just då kände jag mig både liten och ynklig. Men tanken på akuten kändes just då som det absolut sista jag ville. Detta samt oron för hur allvarligt det här nu var? Jaja, lite pinsamt men så var det. Lite tårar. Och så ringde jag M.

Min rara chef körde mig till akuten i den intilliggande staden. Och hon stannade tills M kom. Väl på akuten togs en hög prover men som tur var blev jag släppt efter ett antal timmar. Då hade man kollat mina förstorade lymfkörtlar med ultraljud, tagit blodprover, fått antibiotika intravenöst, steroider och tagit svalg- och urinprov. Man hade ingen direkt diagnos för flera av proverna skulle det ta dagar innan man fick resultaten från, men man kunde mer eller mindre konstatera att det inte var någon bakterieinfektion utan troligen virus. Och läkaren trodde det var någon form av Herpesvirus och att det därför min tunga blivit så otroligt illa åtgången. Jag fick recept på jättestarka smärtstillande som jag faktiskt inte tagit än på grund av den otroliga styrkan i dem (vill helst inte bli helt neddrogad) och ett recept på anti-virus-medicin.

Idag har jag jobbat hemifrån. Mår mycket bättre. Svullnaden i halsen och mina pingpongbollar har börjat gå ner. Men tungan är tyvärr inte bättre. Snarare värre. Blåsor jag dessutom börjat utvecklats på insidan av underläppen. Och just detta är så fruktansvärt jobbigt! Det gör så jävla ont rent ut sagt. Och jag är så trött på att inte kunna vare sig prata eller äta ordentligt på grund av smärtan. Jag väntar nu mest på att den här medicinen ska börja få effekt på min tunga. Å jag längtar verkligen! För det här börjar verkligen kännas så tröstlöst och hemskt nu. Jag kan verkligen förstå att personer med kronisk smärta kan bli depressiva.

Fru Ofräsch

Ja, det är JAG som är Fru Ofräsch just nu. Riktigt riktigt riktigt ofräsch känner jag mig. Men kanske är det ett friskhetstecken. För innan har jag inte ens brytt mig. Jag har legat avdomnad mest hela dagen idag. Efter morgonen då jag gick upp med M och Lill-Skruttan gick jag raka vägen tillbaks till sängen igen då de gått ut genom dörren. Och somnade PANG! Sov sedan djupt och drömlöst fram till halv ettiden. Då gick jag upp och kände mig lite bättre. Febern kändes bortblåst. Åt lite soppa till lunch. Läste lite. Sedan blev jag sådär omåttligt trött igen och somnade igen. M kom hem en stund på eftermiddagen. Då vaknade jag igen och jag sade till honom att jag tror det har vänt nu.

Men sedan kom kvällen. Och då kom febern tillbaks. Usch! Och huvudvärken. Den förbannade huvudvärken. Som knivar. Bihålorna gissar jag. Dessutom ser jag ut som jag fått en ordentlig dubbelhaka!! Efter lite googlande insåg vi att det nog är fråga om svullna lymfkörtlar under hakan. Så en ofräsch kalkon alltså. Lite tidigt med tanke på att Thanksgiving inte är än på en dryg månad.

Vill så gärna tro på en vändning nu. Men jag tror tyvärr mer att denna känsla av bättring nu under kvällen beror på att jag tog ytterligare två motrin. För att orka vara uppe lite med min familj. Vi har spelat spel och det har varit mysigt. För att förhoppningsvis ska jag även kunna somna hyfsat bra och slippa huvudvärken en stund. Dessutom skönt att slippa huttra i feberfrossor.

Nu hoppas jag så otroligt mycket att jag snart ska bli bättre på riktigt. Helst redan imorgon. Men vi får se. Just nu känns det som en väldigt envis förkylning detta. Det var länge sedan jag hade feber och mådde såhär pass dåligt. Flera år sedan tror jag. Och det får man väl vara glad för iallafall. Nu blir det snart sängen igen.

Sjuk

Som rubriken säger här ovan så har jag åkt på en rejäl förkylning. Eller vad det nu är. INTE KUL ALLS! Började känna av det redan igårkväll. Öm i kroppen. En sådan där lite pirrig känsla i huden som man kan få om man har lite feber. I morse kändes det tyvärr inte bättre. Men jag körde in till jobbet ändå. Väl där hann jag med en del vilket var bra, men min chef gav mig först två Motrin (ungefär som Ipren) för att få ner febern och sa sedan till mig att packa ihop och köra hem innan jag kände mig värre.

Men oj vad de där små pillren gör underverk! Efter dem kände jag mig inte alls så dålig längre och kunde jobba lite till vilket känns skönt. Men vid halv tvåtiden gav jag upp och begav mig hemåt. Bra tänkt där för väl hemma hade effekten av ibuprofenet slutat verka och jag kände mig riktigt dålig igen. Hoppade raka vägen i säng huttrandes och frysandes. Och sov som en stock tills M och Lill-Skruttan kom hem. M fixade middag och jag kunde sova lite till. Nu har jag varit uppe i snart en timme, fått i mig lite mat och försöker värma mig med en mugg te. Sedan lär det bli sänggång igen känner jag. Kroppen trött och frusen. Huvudet trött och tungt. Hoppas alla timmar av sömn ska kunna mota iväg den här dumma förkylningen! Jag har varken tid eller lust att vara sjuk. Som tur var känner jag inget dåligt samvete för att jag lämnat M ensam uppe i stort sett alla kvällar denna veckan. Han har just köpt sig ett, eller två var det nog faktiskt, nya spel till sin XBox. Så det går verkligen ingen nöd på honom.