En förlust

Idag går mina tankar till Malik Bendjelloul's familj  och vänner. När jag läste om hans hastiga bortgång sent igårkväll fick jag en liten chock. Malik. Men han var ju så ung!! Hade jag missat något? Var han sjuk? Som Kristian Gidlund? Eller vad hade hänt? Självmord var en tanke som kom i nästa sekund. Var det självmord? Vad annars kunde det vara då den tidningsnotis jag nyss läst beskrev hans död som hastig men utan att nämna någon olycka. Att hans bror dessutom bett om att man skulle visa familjen hänsyn utan att säga något mer var ytterligare något som gjorde att jag misstänkte självmord som den dödsorsak jag trodde låg bakom Maliks alltför tidiga bortgång.

I morse bekräftades mina misstankar. Malik tog sitt eget liv. Endast 36 år gammal. Så fruktansvärt sorgligt. Främst för de som stod honom nära. Men även för oss alla som togs med storm av hans fantastiska dokumentär "Searching for Sugar man". Hans första. Och hans sista. Som det fullkomligt regnat priser över. Som det tog Malik över 4 år att göra. Ofta helt utan pengar från några externa finansiärer. Vissa delar filmade med en billig app. Andra delar gjorda för hand av honom själv på smörpapper från ICA. Ändå så mycket känsla. Eller kanske just därför. Känslan som lyser igenom hela filmen. Engagemanget. Kärleken till historien i sig. Till att få berätta den. Visa den. På sitt eget vis och sina egna villkor. Malik, som satt och klippte sin film själv hemma vid sitt eget köksbord. Envishet. Talang. Ödmjukhet.

Ja, jag tänker på hans familj och vänner. Men också alla de berättelser och historier som nu aldrig kommer att bli berättade. Och på oss som aldrig kommer att få ta del av dem. En stor förlust.

Jag tänker även på detta med att någon kan bli så desperat att han kan ta sitt eget liv. Att man kan tycka att ingen annan utväg finns. Så oerhört tragiskt. Och ensamt. Att inte kunna se något enda som gör livet värt att leva. Självmord som dödsorsak är ju en av de mest tabubelagda än idag. Läste detta inlägg hos Helga och jag tycker hon beskriver det så väl. Vi borde vara mer öppna. Inte gömma. Inte krypa under skamtäcket. Även om det är svårt. Nästintill omöjligt.

Och för er som ännu inte stiftat bekantskap med Malik Bendjelloul. Gör det! Se filmen "Searching for Sugar man". Och lyssna på hans Sommarprat från i somras (30 juli 2013). Själv har jag skrivit lite om honom tidigare i bloggen och där finns även en länk till just hans Sommarprat.


*) Bilderna är lånade från nätet: 
http://legallyblack.wordpress.com/2013/02/16/oscar-nominees-a-royal-affair-2012-searching-for-sugar-man-2012-the-invisible-war-2012/

http://legallyblack.wordpress.com/2013/02/16/oscar-nominees-a-royal-affair-2012-searching-for-sugar-man-2012-the-invisible-war-2012/

Idag vill jag skicka en tanke

En tanke till en fantastiskt fin tjej som jag lärt känna via bloggen. Hennes egen. Och min. Vi har endast träffats en gång, och det var för ett par år sedan. Då hon och hennes familj var på besök i NYC. Då bodde de fortfarande i Montreal. Men i somras flyttade de tillbaka till Europa.

Trots att vi inte setts mer än en gång känner jag att jag ändå fått lära känna både henne och hennes familj via bloggen. Och även då och då via något email som flugit genom cyberrymden. Följt deras med- och motgångar i livet.

I morse möttes jag av en uppdatering på FB som gjorde mig oändligt sorgsen. På sin egen blogg skriver hon såhär.

Emma, idag går mina tankar till dig och din familj! 

Ett sms

Inte mycket men ändå. Kontakt. Det är inte alltid lätt att befinna sig på andra sidan ett stort hav och även med 5 timmars tidsskillnad. Men jag har iallafall lyckats få kontakt med min kompis vilket känns skönt. Särskilt under sådana här omständigheter vill man visa att man finns, och ge sitt stöd även om man är långt borta. Skickade mitt sms under förmiddagen här lokal tid och fick svar något senare. Kväll i Sverige. Han var på väg att hämta ena sonen från fotbollsträningen. Det kändes fint på något vis. Att han skrev just det. Han var ledsen. Sorgsen. Såklart. Men den där lilla meningen andades ändå Liv. Vi sörjer. Men livet går vidare. Han - en son som just förlorat sin mamma. Samtidigt - en pappa som just är på väg att hämta sonen från fotbollen. Att få sörja, sakna. Men ändå inte förlora oss i sorgen. För den är ju en del av livet. Trots allt.

Ledsamheter

Idag fick jag en mycket ledsam nyhet. En av våra vänner i Sverige har förlorat sin mamma. Det känns så fruktansvärt sorgesamt tycker jag. Visst, vi är vuxna nu. Har egna barn. Så vi är själva föräldrar. Han. Pappa sedan flera år tillbaka. De har eget hus. Katt. Bil. Så vuxet det kan bli. Men ändå. De flesta av mina vänner har en eller kanske till och med båda sina föräldrar kvar i livet. Så vi är vuxna. Ändå. Vi är samtidigt någons barn. För så länge man har sin mamma eller sin pappa kvar i livet spelar det inte riktigt någon roll hur vuxna vi blir. Vi kommer för alltid att vara deras barn. Och man är nog aldrig redo för det där speciella avskedet. Det där som är för evigt. Det där då man går ännu ett steg från att vara någons barn till att så småningom enbart vara förälder.

Jag har inte hunnit höra av mig till mina vänner än men ska försöka få kontakt imorgon. Idag har mina tankar gått till dem.



*) Bilden är lånad från http://www.fotoakuten.se/gratisbilder_foto-6345.html

Fy FAN!!!!!

Jag har inte kollat nyheterna alls denna morgon. Och inte under dagen heller. Fullt upptagen med annat. Men nu nådde nyheten mig också. Ytterligare en Skolmassaker. Hittills nästan 30 döda varav nästan 20 barn. Jag ser rubrikerna. Men kan ändå inte riktigt förstå orden som möter mig. Strupen snörs samman. Och det finns inga ord. Fruktansvärt! Ändå det ordet är så fjuttigt i sammanhanget. Jag blir så ledsen, arg, förbannad, sorgsen, rädd. Jag tänker på alla som drabbats. Och nej, jag säger det igen. Det finns inga ord....

Alla ni som jag känner i Connecticut - jag hoppas så att ni mår bra! Ja, förutom sorgen, ilskan och rädslan som ju såklart drabbar oss alla vid sådana här hemska omständigheter.

Pappa

Idag är det exakt 20 år sedan min älskade pappa begravdes. Sjunde oktober 1992. Då. En smärtsamt vacker höstdag. Himlen blåaste blå. Trädens löv som stod i brand. Solen som sken så obarmhärtigt på den vita kyrkan.

Jag sörjde honom länge. På många olika plan. Och jag var arg. Men tjugo år är en lång tid. Jag sörjer inte längre. Inte på det viset. Men jag saknar honom. Och ibland kan jag fortfarande blir oändligt sorgsen.

"O det tar tid
innan gråten blir till sten
och ännu längre tid
innan stenen famnas av mossans vila"

(Maria Wine ur "Kärleken den ljusa, den mörka")


Maria Wine beskriver det så bra tycker jag. Detta är från en av mina absoluta favoritdikter ur en av hennes diktsamling som jag nästan läst sönder. Den följde mig genom mina tonår och många av hennes ord fick en ny betydelse för mig efter min pappas död. De liksom talade till mig igen. På ett nytt sätt.

Godnatt lilla pappa.
Jag hoppas du sover riktigt gott.

Ledsenledsenledsen

Inom mig en känsla av förlust. Av saknad. Redan. Ledsen ledsen ledsen. Sorgsen rent av. Fan! Jag vill inte ens tänka på det. Har försökt skjuta alla tankar ifrån mig. Hålla för mina öron. Rent mentalt. Knipa igen ögonen. Hårt. Vill inte. Lalalalalalaaaa.

Kvällen. Nu. Våra käraste finaste vänner. Här. Hos. Oss. På middag. Som så många andra liknande kvällar. Ändå så annorlunda. Ingen vill prata om det. Mer än att man snuddar vid det rent praktiska. Har allt gått bra? När kom flyttfirman i morse? Är bilen hyrd? Vad tar ni i den och vad tog flyttgubbarna? Lite lätt sådär snuddar vi vid detta. Då och då. Men i övrigt pratar vi på om allt och inget. Som vanligt. Allt från religion till blöjor och så lite småskvaller. Äter vår pasta. Lyssnar på ungarna som leker. Ingriper då och då. Vi dricker vårt te.

Kvällen blir allt senare. Ingen vill riktigt bryta upp. För vi vet. Att detta är den sista kvällen vi ses på det här viset. Och vi vet inte ens riktigt när nästa tillfälle kommer. Ingen vill kännas vid det. Ingen vill tänka på det. Ingen vill avsluta. Ändå hänger allt i luften. Tillsammans med den enorma tröttheten jag ser hos våra flyttande vänner. Som knappt sovit en blund natten till idag. Som fixat det sista under dagen. Som har tankarna halvvägs på väg redan. Som ska upp tidigt tidigt tidigt imorgon för att köra innan morgonen ens riktigt grytt ordentligt. Mot huvudstaden. Mot sitt nya liv där. En ny era. En ny tid.

Och vi är självklart glada för er skull. Vi önskar er allt gott och hoppas att allt det nya kommer att bli bra. Att barnen kommer att finna sig till rätta hyfsat fort. Att ni alla kommer att känna er Hemma. Att ni kommer att njuta av huset och att få en tomt. En som har en sandlåda på baksidan. Och ett skjul. Att förvara saker i. Herregud, efter ett antal år här i staden kan man knappt stava till ordet förvaringsutrymme. Men det kommer ni att få nu. Det och så mycket mycket mycket mer.

Och självklart är vi så glada för er skull. Det är vi verkligen.
Men fan fan fan fan fan fan - vi kommer att sakna Er!!!!! Så mycket att jag inte tror att jag förstått vidden av det än.

Jag säger som Mattis i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter:
"Ni fattas mig!"

Redan.

Årsdag

Idag är det elva år sedan flygplanen flög in i Word Trade Center här i New York. Jag bodde inte i USA då utan var fortfarande i Sverige. Men minns exakt vad jag gjorde då jag fick veta vad som hänt. Minns hur jag och mina kollegor samlades i lunchrummet för att se på de extrainsatta nyheterna med bilder från tornen. Ofattbart. Ändå är det inte förrän efter att vi flyttade hit till denna fantastiska stad, som jag rent personligen kan relatera mer känslomässigt till det som hände för över ett årtionde sedan. Nu sedan man gått så många gånger på gatorna, i kvarteren där det skedde. Nu sedan denna stad på så många vis blivit "min". Min hemstad. Mitt nya Hemma. Många tankar idag kring allt det onödiga hat som finns i vår värld. Så fruktlöst och så sorgligt.

Idag är det även nio år sedan en ung kvinna mördades. En mamma. En politiker. Av den sällsamma sorten som faktiskt berörde människor. Av den sällsamma sorten som på många vis arbetade och levde för att göra skillnad. Och detta på ett sådant vis att folk runtomkring henne trodde på det hon gjorde. Hon var en sådan politiker som man kände att "hon gör skillnad". Även vid detta tillfälle samlades kollegorna i lunchrummet. Kring TVn. Många av oss grät. Hon hade ju dött i huset alldeles intill oss. Vi passerade polisbilarna på väg till jobbet. Det kändes fruktansvärt overkligt och så oändligt sorgligt. Jag skickar många tankar idag till hennes söner. Som ju sedan ett par år tillbaka varken har sin mamma eller pappa kvar.


*) Bilden på Anna Lindh är lånad: http://c23.nu/2012/09/10/mordet-pa-anna-lindh/

Under gårdagskvällen...

...försökte jag att "telepatera" energi till en i bekantskapskretsen som fick oerhört jobbiga nyheter. Sorgligt, fruktansvärt, hemskt och på gränsen till det där man kallar Helvetet. Det är en kollega till M och än vet vi inte så väldigt mycket men jag har förstått på det lilla M hade fått reda på under eftermiddagen igår att det är fråga om grader där i Helvetet. Det finns inga ord.

Kladdigt

Ja det är rätt kladdigt här nu. Den där fuktiga hettan är här. Jag hoppas den ska försvinna snart igen. Det är ju ändå inte ens juni!! Himmel! Men nu går ACn för fullt. Idag var det ca 30 grader varmt OCH SUPERFUKTIGT! Inte riktigt my cup of tea om man säger som så. Men man ska inte klaga.

Dagen har trots allt varit bra. Skön. Avslappnad. Jag har inte känt mig lika ledsen som dagarna innan även om mina tankar självfallet farit iväg till min vän och jag har funderat en hel del på hur de har det nu. Men trots det så känner jag att vardagslivet för vår del knatar på. Lite dåligt samvete kan man nästan få för sådana känslor också, men jag tror det är naturligt. Det känns ändå bra att vi i det kompisgäng där min vän ingår nu håller på att diskutera blommor och annat sådant för att visa att vi finns här och att vi tänker på henne. Det är alltid skönt att göra något mer konkret och praktiskt i sådana här situationer tycker jag.

I förmiddags ringde vi mamma och gratulerade. Pratade en sund och det kändes så bra för hon lät väldigt glad trots att vi ju inte kunde fira hemma i Sverige med henne. Hon har själv valt att resa bort över helgen och det lät som om hon njöt för fullt av god mat, mysig miljö och lite extra lyx. Känns fint att veta att hon haft en topppendag.

Förörvrigt har vi promenerat i hettan och "kladdet" till Barnes & Noble idag för det var "till bokaffären" som Lill-Skruttan ville då vi frågade vad hon helst ville göra idag. Rätt skönt eftersom det var svalt där inne efter vår ångbastupromenad. Där lästes det böcker och fikades. Tog bussen hem och sedan hade vi våra vänner Familjen K här. Barnen lekte först ihop och sedan åt vi middag tillsammans. Barnen lekte mer, och såg lite till och från på Ponyo innan det var dags för Familjen K att gå hem igen.

Och javisst ja! Vi följde faktiskt en del av Eurovision Song Contest också. Men vi kom rakt in i omröstningen. På M's iPad. Mest för att vi ville visa vår kanadensiska vän det hela. Hon kände dock till det, vilket är rätt ovanligt att icke-européer gör, men ESC har ju inte direkt något "fint" rykte utanför Europa haha! Lite roligt var det iallafall. Särskilt som Sverige vann! Fast jag ska erkänna att jag mitt intresse för Melodifestivalen nästan helt försvunnit sedan vi flyttade hit. Och även om det såklart är roligt att Loreen vann idag så är jag inte alls lika glad över den vinsten som jag är besviken över att NY Rangers förlorade den sista och avgörande semifinalen mot Devils igår. DET känns så tråkigt! Så om man vill tolka detta på något vis alls innebär det kanske att jag är mer New Yorker än jag är svensk? Å andra sidan hade en seger för säg Tre kronor i något stort internationellt mästerskap fått mig oerhört glad, så kanske är det mer så att mitt hockeyintresse är större än mitt intresse för schlager? 

Men känslan inför båda dessa händelser känns ändå så betydelselösa och futtiga i skuggan av så mycket annat just nu. Min besvikelse vid gårdagens förlust och känslan av glädje för Sveriges vinst i ESC är mer som små "Jaha, var det SÅ det blev" än som något jag bryr mig om. Perspektiven just nu är så annorlunda. Känns lite som att försöka studera en myra på marken med hjälp av en kikare...

Imorgon ska vädret bli något svalare vilket känns skönt. Eventuellt blir det en liten eftermiddagstur till Brooklyn ihop med Lill-Skruttans kompis O och hennes familj samt Familjen K. Men inget är bestämt i detalj. Vi får se helt enkelt.

Grådimma

Vädret här idag är grått och dimmigt. Lite smått duggregn i morse då vi gick till dagis. Fuktigt. Tryckande luft. Men ändå inget rejält oväder. Ingen åska. Inga blixtrar. Inget befriande hällregn. Inga vindar som blåser bort de tunga skyarna. Utan bara sådär trött, hängigt, lågt Grått. Vädret ute stämmer helt perfekt med min sinnesstämning just nu. Grått ute och grått inne. Grått i hjärta och grått i sinne. Gårdagens besked tog verkligen. Hårt. Natten har varit fylld av drömmar av mycket konstiga slag. Och i vaket tillstånd har jag svårt att fokusera. Tankarna fladdrar hit och dit. Till och från gråter jag. Det känns så oerhört konstigt. Sorgligt. Hemskt.

Många tankar på liv och död. På familjeband och föräldraskap. Idag skulle min egen pappa blivit 76 år om han hade fått leva. Men han har varit borta i snart 20 år. En lång tid. Mer än halva mitt liv. Men jag minns honom tydligt. Både det bra och det jobbiga. Och jag är glad över det. Tacksam. Jag har en pappa om än enbart i mitt minne. Och i mitt hjärta. För min väns yngsta undrar jag hur det blir. Det barnet är så litet än att jag befarar att det inte ens kommer att ha några tydliga minnesbilder av sin pappa när det vuxit upp. Den tanken är just nu den jobbigaste. Det är den som får mina tårar att rinna igen och igen. Den bilden är som en symbol för det onödiga, hemska, fruktansvärt tragiska som drabbat min vän och hennes familj. Jag hoppas innerligt att det inte kommer bli så. Jag önskar och hoppas att även min väns barn ska få ha sin pappa kvar i sitt hjärta.

Grattis Lilla Pappa var du än är!

Jag vill även TACKA alla er som kommit med så fina, tröstande och insiktsfulla kommentarer till gårdagens inlägg! Ni är underbara!

När det ofattbara händer

Ett ljus brinner här bredvid mig. För en man jag aldrig fick möjligheten att träffa, men vars hustru jag känt i flera år. Även om vi inte haft så frekvent kontakt under det senaste året så betraktar jag henne ändå som en mycket god vän. En kvinna. Som just nu när jag skriver detta, sitter på en flygplats i en av de stora amerikanska städerna och väntar på att få flyga hem (om det ändå varit här, då hade jag tagit en taxi dit för att finnas nära). Hem. Till sina två små barn. Som sedan i morse inte längre har någon pappa. I livet.

Jag tänker så på dem! Och tårarna rinner. Livet är så jävla orättvist ibland. När det ofattbara händer. Varför?

Och mitt i allt detta, känner jag en sådan enorm tacksamhet över min familj. Över att de jag älskar mest i hela världen, ja i hela universum finns hos mig. Vissa dagar inser man med än större kraft än andra vad verklig lycka är. Men också hur otroligt, obegripligt, smärtsamt fort den kan tas ifrån en. Och just den tanken, den kan jag inte stanna för länge vid. Det klarar jag inte. Feghet? Kanske. Men just den tanken är den mest skrämmande av alla. Och nu är du där. Liten. Mitt i den värsta av mardrömmar. Jag önskar jag kunde ge dig styrka.

Älskade Liten.

Jag finner inga ord. 

För det finns inga.

Inte nu. Inte för detta. 

Mina tankar är hos dig.