lördag, september 29, 2007

Baby Shower

Idag ska vi ha en Baby Shower för en kompis på jobbet. Det hela ska gå av stapeln hemma i vår lilla lägenhet så det lär nog bli ganska trångt. Men det ska bli roligt! Innan jag flyttade hit till USA så hade jag överhuvudtaget inte hört talas om Baby Shower. Första gången jag hörde det nämnas så var jag bara tvungen att fråga "vadå dusch, ska barnet duschas rituellt eller?" Men här betyder "shower" tydligen att man "duschas" i presenter, fick jag förklarat för mig. Detta gäller även vid de traditionella "Bridal Showers" som man har för den blivande bruden innan bröllopet.

Som svensk, eller snarare icke-amerikan, tar det ett tag att vänja sig vid tanken att man ska fira någons barn med gåvor och presenter innan det ens är fött. För en Baby Shower har man innan barnets ankomst. Ofta 1-3 månader innan beroende på hur långt in i graviditetens slutfas man vågar vänta. Detta känns extremt konstigt eftersom man har vuxit upp med att man inte ska köpa alltför mycket saker till barnet om något går tokigt i slutet. Att fira innan är nästan som att utmana ödet. Men här är det som sagt tradition. Historiskt sett så handlar det helt enkelt om att hjälpa de blivande föräldrarna att skaffa allt som behövs så att det är klart till barnets födelse. Som säng, vagn, kläder, lakan och vad mer man nu kan behöva. Därför är Baby Shower något man enbart har för barn nummer ett. Eventuella småsyskon får helt enkelt nöja sig med att återanvända det första barnets saker. Traditionellt alltså. Men jag gissar att åtminstone familj och vänner ger presenter till kommande småsyskon också, men kanske då mer som vi svenskar gör, alltså efter födseln?

Detta ska iallafall bli en mycket intressant händelse.
Jag har redan insett att vi gått ett steg från den "riktiga traditionella" Baby Showern eftersom vi faktiskt har bjudit in den blivande pappan! Och dessutom är pojkvänner, äkta män samt de män som jobbar med den blivande mamman också bjudna. Det är tydligen inte helt vanligt eftersom detta traditionellt sett var något som kvinnor gjorde för och med andra kvinnor. Jag har också insett att USA jämställdhetsmässigt ligger otroligt långt efter Sverige beträffande synsättet på familjen. Detta märks extra tydligt i en situation som denna. När man har pratat med vissa och sagt att deras män också är inbjudna så har man tydligt fått veta att deras män nog inte kommer komma eftersom de inte är ett dugg intresserade av att gå på en Baby Shower. En av mina f d kollegors pojkvän uttalade sig själv direkt till mig att "han aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att gå på något så tjejigt som en Baby Shower" och sedan började han kackla som en höna och vifta med armarna som kycklingvingar. Jag blev först ganska ställd, för jag är inte alls van vid att bli jämförd med en kacklande höna när jag bjuder någon på fest, men det som ändå tog priset var att hans flickvän (min f d kollega) som är en otroligt bestämd och framåt tjej med mycket skinn på näsan, vänder sig mot honom, ler och säger glatt "Men du kanske kan följa med mig dit iallafall? Så kan du och M (min man) sedan gå till någon bar i närheten och dricka öl?" Men hallå! M ska inte gå till någon bar och dricka öl! Och ingen av de andra killarna heller. Vad jag vet.

Jaja, nu är det bara ett antal timmar kvar innan "Dekorationsklubben" anländer för att dekorera lägenheten. Det är tre av mina vänner på jobbet (alla tre amerikaner) som blev ansvariga för detta hedersuppdrag. Jag har som sagt ingen aning om hur detta med Baby Shower ska gå till så de som visste och hade åsikter fick helt enkelt uppgiften att vara ansvariga för inköp av dekorationer och de lekar man tydligen ska ha på showern. Och det lär säkert bli något mycket sött och mycket rosa. Det är nämligen en liten "baby girl" som vi firar, och här i USA är allt som har med bebisar att göra helt galet "snuttipluttigt", och är det en "baby girl" så är det om möjligt ännu mer sockersött, och självklart rosafluffigt!. En av de stora frågorna som togs upp av "Dekorationsklubben" var "ska vi ha bears eller ducks?" Så nu ska det bli intressant att se vilket tema det blev. De var nämligen och inhandlade dekorationerna häromdagen men ingen vet riktigt vad som köptes. Min uppgift är att tillhandahålla lägenheten och baka tårta. Det är iallafall något jag vet hur jag ska göra. Och det bör jag väl börja ta itu med nu gissar jag.

torsdag, september 27, 2007

Nyförälskad

Nu har jag tejpat upp sådana där fina blanka turistiga vykort med bilder där Stockholm visar upp sina bästa sidor. De sitter nu på min vägg här där jag har min skrivplats på jobbet!!!!
Känner mig sååååå nöjd!
Jag blev nämligen nyförälskad i Stockholm igen nu när jag var hemma. Efter ett drygt år utan att ha besökt denna min gamla hemstad så kändes det helt fantastiskt att återse den! Jag vet att jag hade tur. Vädret visade sig från sin bästa sida. Det hade ännu inte hunnit bli alltför korta dagar. Solen sken. Temperaturen låg sådär behagligt runt 20-graders strecket. Hösten när den är som bäst med löv som just börjar skifta från grönt till gyllene. Pendeltåg, tunnelbanor och bussar gick alla enligt tidtabell. Folk hade ännu inte dragit på sig det där ogenomträngliga ansiktet som brukar ofta brukar framträda x antal veckor efter att sommaren dragit vidare till andra sidor av jorden. Nej, folk såg fortfarande ut att vara tillfreds där de promenerade runt i innerstaden med sina barnvagnar, eller satt och läppjade på en kaffe latte i solen på trappan utanför Konserthuset.

Att bara gå omkring och njuta av att man känner sig helt hemma i en stad är verkligen en underbar känsla. Man vet vilken buss man ska ta för att ta sig till någon annan del av staden och man vet varifrån den går. Och vet man det inte så vet man iallafall var man kan fråga. Man vet vilka affärer man vill besöka och man vet var de ligger. Man vet vilka promenadvägar som är mysiga och vilka man bör undvika. Staden var sig lik, även om en del småförändringar såklart har skett under det gångna året.

Efter att ha varit borta från Stockholm i över ett år slogs jag av två saker nästan direkt, när jag strosade runt i staden:
1) Det är verkligen en fantastiskt vacker stad!
2) Alla ser nästan "likadana" ut!

Det sistnämnda är något jag aldrig tidigare tänkt så mycket på. Men nu slog det mig direkt. Om man lever och bor i en stad som NYC är man hela tiden omgiven av personer som har sina egna stilar. Och då snackar jag om väldigt många olika stilar. Det beror säkert dels på att det är så många från olika länder och kulturer här, men framförallt tror jag att diversiteten ligger på det individuella planet. En vanlig dag när man tar sig till och från jobbet så kan man se personer som är klädda som om de skulle på galamiddag, i otroligt tjusiga klänningar, skor och accessoarer. Men man ser också folk som kommer i vanlig kostym, små söta dräkter eller i jeans och t-shirt, samt alla de som kör en mycket "alternativ" stil. Detta blandat med mer "internationella" inslag som t ex indiska saris och afrikanska långa klädedräkter i vackra färger.

Men i Stockholm (iallafall i innerstan) så slogs jag av hur få som "stack ut". De flesta var så otroligt trendkänsliga. Och extremt "Rätt". Rätt modell på byxor, rätt färg och form på sina smycken, rätt väska, rätta stuket på stövlarna eller bootsen. Till och med frisyrerna var väldigt lika, och självklart rätt.

Man får känslan av att svenskarna (eller i det här fallet Stockholmarna) är rädda för att inte passa in i den allmänna mallen. Man ska inte sticka ut. Många vill synas, men inte på "fel" sätt. Min första tanke var att "jaha, nu har högstadiesyndromet fortsatt ända upp till 35+ åldern". För man minns ju hur det var när man gick i åttan och det gällde liv eller död om man hade de rätta jeansen, det rätta märket, de rätta skorna.

Först tyckte jag det kändes lite lustigt. Komiskt på något vis. Att alla var så lika. Men när jag tänkte efter så insåg jag att jag verkligen verkligen verkligen saknar diversiteten. För den gör mig glad! Jag tycker det är befriande att man kan ta på sig i stort sett vad som helst och ändå alltid känna sig "rätt". Eller åtminstone slippa känna sig totalt "fel". Självklart hänger olika stilar till viss del ihop med en känsla av tillhörighet till olika grupper. Det kan man se här i NYC likaväl som i Stockholm. Lite mer alternativa personligheter som rör sig på Söder eller i East Village t ex. jämfört med Stureplan eller på Wall street. Men på det stora hela så tycker jag att man ser betydligt större spridning på kläd- och personstilar här än vad jag gjorde i Stockholm.

Även om jag reagerade på den höga trendfaktorn och hur lika stockholmarna såg ut, så är det ändå Stockholms skönhet som slog mig mest. Att staden är så vacker och så njutbar som den är. Allt vatten, alla grönområden, arkitekturen i innerstaden. Jag visste ju detta även när jag bodde där och njöt av det redan då, men det är så otroligt lätt att bli "hemmablind" i vardagen. Nu däremot så kunde jag vekligen njuta ordentligt av allt detta. Samt av lugnet! Ja, för jämfört med NYC så är Stockholm en otroligt lugn, städad, avstressad och mysig småstad. Och det var skönt att få ta del av detta ett par dagar. Mmmmm.... jag är verkligen nykär!

Nu blir det till att spendera ett par månader till här innan jag återvänder till den vackra staden med de trendiga människorna. Jag ser redan fram emot nästa besök nyförälskad som jag ju är. Men till dess får jag nöja mig med att titta på mina vykort här på väggen. Och självklart passa på att njuta av de saker jag älskar med denna staden!

onsdag, september 26, 2007

Den svåra konsten att ramla oberört och att hålla sig till sanningen

Varför är man så jädrans rädd för uppmärksamhet? Och nu pratar jag inte om den där uppmärksamheten man får när man träffar en gammal kompis på stan som hejar glatt. Eller när kollegan tycker man har en fin ny tröja på sig och undrar var någonstans man köpt den. Inte heller om den där nyfikna blicken och lilla leendet man får av medpassageraren på bussen. Nej, all denna typ av uppmärksamhet är ju inom ramen för "normalt beteende" och sådan uppmärksamhet är för det mesta av det positiva slaget. Alltså man blir glad av sådan uppmärksamhet.
Vad jag tänker på är den där uppmärksamheten som liksom sticker ut. Den där när omgivningen kan få syn på dig och tänka saker om dig. Kanske till och med "döma" dig utifrån sina egna erfarenheter och fördomar.

För man vill inte sticka ut. Man vill inte göra bort sig. Man vill inte att andra personer ska veta saker om en själv som man inte vet om dem. Man vill inte att de ska se om du råkar göra en tabbe eller säga något pinsamt. För man vill inte hamna i underläge. Det skapar obalans. Obalans. Hu! Det värsta som kan hända är ju att det blir sådan där obalans... Du har bjudit på ett inte-så-roligt-ögonblick av ditt liv utan att få tillstymmelse till smakprov tillbaka. Näe, det vill man helst undvika.

Man gör verkligen allt man kan för att slippa denna typ av uppmärksamhet. Och så länge inget oväntat händer är det ju ganska enkelt. Men det är när något oförutsett sker som det kan vara knepigt att "låtsas som det regnar". Som när man råkar halka på den hala isfläcken på gatan och drattar på ändan. Eller när man glatt pratandes lyckas med konststycket att vandra rakt in i en stolpe.

Eftersom jag är en allmänt förvirrad person så händer det ganska ofta att jag hamnar i sådana situationer där det är svårt att försöka låtsas som om allt är som vanligt. En gång för flera år sedan promenerade jag genom city samtidigt som jag pratade så aktivt och fokuserat med mitt sällskap att jag vandrade baklänges. För att ha ögonkontakt med dem. Alltså gick jag baklänges ivrigt pladdrandes med dem över Plattan (Sergels Torg) men kom själv på att det kanske inte var det smartaste. Så jag vänder mig därför om för att gå med ansiktet åt samma håll som tårna pekar. Men eftersom jag gör allt detta hastigt, självklart fortfarande pratandes med de snett bakom mig, så stöter jag ihop med en mötande person. Såpass hårt att jag liksom studsar tillbaka och slutligen hamnar på rygg. med benen i vädret som en sprattlande skalbagge. Mitt på Sergels Torg. Hoppsan! Självklart gör det svinont för jag landade på svanskotan. Men för att undslippa att förbipasserande stannar till och/eller tittar, så hoppar jag bokstavligen upp från marken. Schvisssssss! Jag tror nästan att jag kom upp på fötter snabbare än vad det tog för mig att falla ner på marken. Och till den stackars mötande personen jag krockat med så lyckas jag självklart skrattand säga att "allt är bra". Han blev nog nästan mer chockad över med vilken fart jag hoppade upp från marken, än över det faktum att jag trillade omkull.

Nu när jag var i Sverige så råkade M ut för en liknande situation när han var ute och joggade här i NYC. Vi springer ofta längs med East River och där är det flera gropar i gångvägen. Eftersom M just skaffat sig en ny pulsmätare sprang han och tittade på den ganska ofta vilket gjorde att han trampade ner i en av dessa gropar och föll föll föll helt handlöst i backen. Hans fötter satt fast i gropen vilket resulterade i att han lyckades landa på sitt "heliga paket". Aoooutsch!!!!!!! Inte roligt. Efteråt beskrev han det som "att smärtan var så stor att han var väldigt nära att kräkas". Men trots detta så lyckas han ändå samla ihop sig själv och sina anletsdrag tillräckligt snabbt för att kunna svara en förbipasserande joggare som undrade hur det gick (joggaren hade självklart sett hela händelsen) att "jodå, det var inte så farligt". Sedan satt han där tills den värsta smärtan lagt sig så han skulle klara av att resa sig. Hela tiden aktivt fokuserad på att inte kräkas men självklart även på att försöka se ut som om han bara satt och vilade sig i största allmänhet. På marken bredvid gångvägen.

En annan typiskt konstig sak som jag ofta gör är att inte svara "ärligt" på frågor jag får. Det är inte så att jag ljuger medvetet eller så, utan ofta handlar det om helt oförklarliga saker som att jag får en fråga och tycker att svaret antingen är lite "pinsamt", eller att den riktiga förklaringen är för "lång och komplicerad", eller att jag är mycket stressad och svarar utan att tänka mig för, eller någon helt annan oförklarlig anledning som jag inte ens själv förstår. Självklart handlar det om situationer som egentligen är helt oviktiga, och ofta om frågor ställda av personer jag inte känner. Den här underliga och ytterst irriterande ovanan jag har brukar ofta leda till en massa konstiga och obskyra bortförklaringar. Man snärjer in sig i sitt egenhändigt vävda nät av lögner. Visserligen vita och oskyldiga sådana, men ändå. Helt oförklarligt och dessutom onödigt!

Förra veckan när jag skulle flyga till Sverige gjorde jag en sådan där typisk sak - jag trasslade in mig i totalt onödiga förklaringar bara för att "dölja" något som egentligen inte betyder ett dugg. Egentligen. För någon. Vare sig mig själv eller den jag pratade med.
Jag skulle ta en taxi från mitt hem till Grand Central som ligger på 42:a gatan. En ganska kort resa. Från Grand Central tänkte jag promenera en liten sträcka för att ta en "flygbuss" till flygplatsen. Allt detta istället för att ta en taxi hela vägen till flyget. Anledningen är framförallt att priset för en bussbiljett är 14 dollar och taxiresan till Grand Central går på ca 10-14 dollar. Så för att komma till flygplatsen betalar man mindre än 30 dollar om man tar bussen, medan en taxiresa hela vägen går på mellan 70-80 dollar.

Men självklart så hade mina tankar redan hunnit hela vägen till flygplatsen när jag var på väg att hoppa in i taxin. Så min tunga talade helt enkelt om för taxichauffören att jag ville åka till Newark (flygplatsen). Som tur var kom jag på mig själv i tid och bad om ursäkt när jag ändrade resmålet till Grand Central. Min taxichaufför tyckte tydligen att denna ändring var konstig. Kanske blev han besviken över att få en kort körning som skulle innebära mindre klirr i kassan, eller så blev han fundersam över att han fick ändra resrutt. Han fortsatte nämligen att fråga mig om varför jag plötsligt inte ville åka hela vägen till flyget utan endast till Grand Central. Varför jag ändrat mig.

Och då. Det var då det hände! Min tunga liksom bara pladdrade på av sig själv. Utan direktkontakt med hjärnan. Där sitter jag i baksätet och hör mig själv säga "Nej jag glömde att jag bestämt träff med någon på Grand Central." Varför i hela fridens nanm sa jag det??????? Som om jag inte ville erkänna att jag bara sagt fel första gången för att jag hade tankarna på annat håll. Himmel, det är ju verkligen inget konstigt med det. Inget att skämmas över. Men när jag väl kläckt ur mig den utomordentligt dumma och helt onödiga lögnen så går det ju inte att ta tillbaks det. Men jag tänkte väl i mitt stilla sinne att det inte spelar någon roll vilket skälet är till att jag ändrade mig. Taxichauffören behöver ju bara köra mig till min nya destination. Utan vidare frågor eller diskussion. Men ack vad jag bedrog mig. Denna taxichaufför satt tydligen och funderade över mitt ändrade resmål så till den milda grad att han inte kan hålla tyst utan börjar fråga ut mig om min vita lögn. Självklart helt ovetandes om att det är just en lögn, om än vit, som hoppade ur min mun i ett ögonblick av hjärnsläpp.

Sedan fortsätter min ihärdiga taxichaufför att förhöra sig om var och när jag ska möta dessa fiktiva personer. Under i stort sett hela resan. Han undrar även sjävklart över om de kanske också ska åka till Newark tillsammans med mig, eller om jag ska åka dit ensam efter mötet. Och han erbjuder sig med stort engagemang att vänta på mig/oss tills mötet är över för att sedan kunna köra oss allihop eller enbart mig vidare till flygplatsen. Det sista ifall det inte är fråga om något långt möte utan mer en kort träff. Typ sammanstrålning inför gemensam fortsättning på resan. Eller ett överlämnande av någon sak.

Och själv sitter jag bara där i baksätet och svettas, och försöker svara på hans frågor så gott jag kan (påhittade svar till en påhittad händelse) medan min hjärna febrilt försöker komma underfund med vad det var som egentligen hände? Varför varför varför kan han helt enkelt inte bara hålla tyst?! Varför bryr han sig så mycket om detta? Varför kör han helt enkelt inte bara till Grand Central och släpper av mig där? Utan följdfrågor och erbjudanden. Och framförallt, varför i alla sin dar sa jag att jag skulle träffa någon överhuvudtaget? Varför sa jag inte bara som det var. Att jag bestämt mig för att ta flygbussen eftersom det är både billigare och bekvämare än att sitta i en taxi hela vägen till flygplatsen?

Allt detta är verkligen en gåta för mig. Att min tunga kan hoppa snett då och då det är inget nytt eller ens ovanligt. Tyvärr. Men att den hoppar såpass snett att den svarar osanningsenligt på en enkel fråga det är något man kan undra över varför det sker?!?
För att man vill avleda uppmärksamheten och liksom avdramatisera hela situationen, eller vad?
Egentligen på det stora hela en ganska harmlös företeelse. Men jag tycker ändå ärligt talat att det är ett konstigt och högst opassande beteende. Det underligaste av allt är att det alltid sker när jag får frågor eller uppmärksamhet som inte betyder något. Så då spelar det ju egentligen ingen roll vad man svarar. Det finns inget att vare sig vinna eller förlora oavsett vilket svarsalternativ man väljer att ge. Och i sådana fall borde det vara så mycket enklare att automatiskt bara säga sanningen. Utan omskrivning. Så Varför detta fenomen med uppdiktade svar och fantasifulla historier????

Om någon av er där ute har någon som helst förklaring får ni mer än gärna höra av er! För jag är verkligen nyfiken. Helt ärligt.

söndag, september 23, 2007

Sverigesemester

Näst sista dagen hemma i Sverige. Jag har inte alls haft tid att gå in på nätet särskilt mycket under min vistelse här. Fast det var väl väntat. Trots att jag, vis av erfarenheten, inte bokade upp mig till 200% denna gången så har det ändå varit ett ganska fullt schema. Men det har varit otroligt roligt! Jag känner nog ännu mer nu efter detta besöket att jag verkligen saknar mina vänner här. Det har känts otroligt härligt att träffas och prata. Om allt mellan himmel och jord. Saker som hänt och saker som sker. Förändringar och nymodigheter blandat med gamla invanda samtalsämnen och händelser. Minnen av det som varit. Spekulationer om det som ska komma. Och framförallt vad som känns viktigt Här och Nu. I deras liv och i mitt.

Ja, jag saknar dem alla. Men jag är också så oändligt tacksam över att de finns. Det är inte alla förunnat att ha sådana fantastiska vänner. Och detn där känslan av att även om man inte setts på över ett år så tar man liksom bara vid där man slutade. Inga konstiga pauser där alla letar efter något att säga. Utan allt känns naturligt och lätt trots att man i vissa fall lever helt olika liv.

Ytterligare en otroligt häftig upplevelse under denna Sverigevistelse var att jag träffade ett gäng tjejer som jag inte tidigare träffat. Vi har "hängt" på samma forum på nätet och under drygt ett års tid "chattrat" med varandra nästan dagligen till och från. Och nu när jag äntligen kom till Sverige så var det dags att få träffa åtmintone en del av dem IRL. Detta var en otroligt rolig upplevelse. Om än något "konstig". För det är verkligen en mycket speciell känsla att träffa personer som man aldrig tidigare mött, men som man tycker att man känner rätt så väl ändå genom den kontakt man haft på nätet. Det är ju lite svårt att innan riktigt känna efter vilka förväntningar man har på ett sådant möte. Men jag blev verkligen inte besviken. Istället kändes det som en enorm bonus att nu ha ett ansikte, en person, till varje nick. Ja, nicken ja. Det var nog bland det svåraste. Att faktiskt lära sig folks riktiga namn och inte kalla dem för deras nick-name. Men det gick till slut. Åtminstone hyfsat. Jag har däremot inte alls hunnit in på vårt forum, men det ska bli otroligt roligt att logga in där igen när jag får mer tid. Vilket troligtvis inte förrän jag är tillbaks hemma i New York.

Självklart var det även flera personer jag hade velat träffa men som jag faktiskt inte hunnit med. Det känns såklart alltid tråkigt, men jag ångrar ändå inte att jag bestämde mig för att ha ett par dagar som skulle vara totalt "oinbokade". Det känns verkligen som om man behöver det. Att bara få finnas. Inte vara på väg till och från olika möten och platser. Inte på språng hela tiden. Utan ha lite tid att enbart strosa omkring. Känna av atmosfären. Titta lite i affärer. Studera folk på gatorna. Tjuvlyssna på konversationer på buss och tunnelbana. Sitta i solen och läsa. Det är ju trots allt semester...

tisdag, september 18, 2007

Nu bär det av!

Så ska man alldeles alldeles strax iväg. Mot flygplatsen. Sedan swiiiiiiisch mot Sverige! Känns fortfarande ganska overkligt.
Men nu har jag packat. Varma kläder. Kappa. Tröjor. Skor. Paraply.
Och famförallt så har jag med alla dokument man måste ha för att kunna komma tillbaka in i detta landet igen.

När jag skulle se vilka dokument man skulle ha med sig för det visum jag har så blev jag ganska förvånad. På en av de hemsidor jag hittade där det fanns information om detta stod det att det var bra att ha med sig de tre senaste löneutbetalningarna, ett brev från arbetsgivaren att man fortfarande är anställd samt sin senaste deklaration. Oj! Det hade jag inte förra gången. Men bara för att jag såg detta nu så blev jag stressad och tänkte att "hm, det är bäst man har med sig det då." Så nu har jag packat ner en hel "folder" med papper, varav det ena är det jag vet att jag måste ha med mig. Men resten är mest "för syn skull" ifall de frågar i immigration när jag kommer tillbaks.

Det lustiga är att min handbaggageväska i stort sett var tom förutom mina papper som låg i en folder där och "skramlade". Det såg så tokigt ut, men pappren ryms ju inte i min lilla handväska så jag var ju tvungen att ha en något större handbaggageväska med mig för att kunna ha dessa dokument med på resan. Jag insåg efter att ha tittat ner i den nästan tomma väskan att det såg suspekt ut så jag packade faktiskt om. Så nu ligger min höstkappa där också. Och fyller upp det tomma utrymmet. Tänkte att den ska man ju ha när man går av i kyliga Stockholm så det passar bra att den finns lättillgänglig i handbaggaget också.

Så nu är jag redo.
Sweden - here I come!!!

måndag, september 17, 2007

Ok så har bröllopet gått av stapeln. Allt blev mer eller mindre som jag anat, dvs Annorlunda.
Bruden var självklart vacker i en brudklänning beströdd med gnistrande pärlor och skir spets. Slöja såklart och ett "pärldiadem". Brudgummen hade mörkbrun kostym m "stripes". Snyggt!

Själva ceremonin var utomhus och det var en otroligt skön kväll. Det hela började vid halv sjutiden på kvällen. Alltså betydligt senare än vad de vanligaste svenska vigslarna brukar vara. Vigselceremonin var väldigt kort. Först kom de två små brors- och syster sönerna in. Båda är 2,5 år gamla. Båda heter Nathan. Den ena av dem var ringbärare emn jag tror knappast att ringen verkligen låg på den kudden där den skulle ligga eftersom kudden svängdes runt ungefär som en propeller hela tiden. Men sött var det såklart!
Sedan kom brudgummens tre best men och såklart brudgummen. Så de tre tärnorna och så tatatadada, skred bruden in. Ledd av sin pappa.
Det som var mest ovanligt var nog att "ingångsmusiken" var en ensam banjo. Jättefint tycker jag. Och personligt. Men enligt amerikansk standard har var det väldigt "vågat" för de flesta vill ha "here comes the bride" eller annan inspelad pampig musik.

Efter själva ceremonin var det "cocktail hour". Detta var inomhus och det fanns fantastiskt mycket mat. Det var som en gigantisk buffé med allt från olika pastarätter till sushi, snittar, frukt, kex olika ostar och annan plockmat som proscioutto, salami oliver med mera. Öppen bar, vilket här i USA betyder att all dryck är gratis MEN man måste ge dricks till bartendern! Här är kotym att ge ungefär 1 dollar per dryck. Men en sak de hade som var väldigt cool tycker jag var ders isskulptur som innehöll martini. Alltså var det en kran innanför isen så när man fyllde på sitt glas rann martinin genom isen i själva skulpturen och var på så sätt väl kyld!

Efter allmänt mingel under denna "cocktail hour" var det så dags för själva middagen. Den hölls i ett intilliggande rum där vi alla var placerade efter hur man kände brudparet. Det är alltså inte alls som i Sverige där man ofta försöker blanda upp olika vänner och bekanta med varanrda och med släkt. Nej, här sitter man placerad med andra som har ungefär samma relation som man själv till brudparet. Alltså satt jag tillsammans med andra vänner från jobbet (jag och bruden jobbar tillsammans).

Den allra största skillnaden var dock att middagen pågår samtidigt som dansen.

torsdag, september 13, 2007

Bröllop på gång

Vi är bjudna på bröllop. Här i USA. Imorgon brakar det loss. Då ska vi få vara med om vårt första riktigt helamerikanska bröllop. Det känns jätteroligt. Och spännande. Jag har nämligen insett att detta kommer bli en mycket kul och intressant upplevelse. För jag har förstått att det inte kommer att handla om ett ”vanligt” bröllop utan om att få första parkett till en show. Kulturkrockar i all ära, men när det kommer till bröllop så kan man verkligen börja fundera på allt detta med traditioner. För då ställs ju alla traditioner på sin spets. Detta blir dessutom ännu tydligare när man är i ett främmande land där andra traditioner råder.

Jag och M gifte oss ju förra året. En fantastisk upplevelse! På flera plan. Självklart planerade vi hur vi ville ha vigselceremonin och festen. Men planeringen var ändå väldigt enkel och vi brydde oss enbart om att planera de saker vi verkligen tyckte kändes viktiga. Såhär i efterhand är jag nästan förvånad över hur lätt det ändå gick. Särskilt med tanke på att vi gifte oss i Sverige men planerade allt härifrån New York. Vi hade självklart en enorm hjälp av vänner i Stockholm. Lite mer komplicerat blev det ju på grund av tidsskillnaden när man skulle ringa och prata med folk. Men på det hela taget så tror jag inte det blev ”stressigt” förrän ungefär 2 veckor innan vi skulle resa hem till Sverige. Då var det en hel del saker vi skulle hinna med att göra innan avresan. Som att skriva ut programmen etc. Vi gjorde allt detta själva. Men innan dess var det verkligen inte alls så farligt.

Här i USA är bröllop en enorm händelse. Man ska helst börja planera sitt bröllop minst 1,5 år i förväg! Himmel. Vi började prata om giftermål någongång i februari-mars förra året. Och vigdes sedan i juli. Så totalt handlade det om ca ett halvårs planering. Varav vi nog inte planerade på allvar förrän ca 2-3 månader innan bröllopet. Men här börjar många planera sina bröllop 1,5-2 år innan, vilket för mig känns helt ofattbart! Hur kan man ens planera så långt i förväg. Herregud, på 2 år hinner det ju hända enormt mycket. Hur ska man kunna veta hur man vill ha det om 2 år?

Det lustigaste av allt är att allt fokus här verkligen ligger på bruden! Som om hon skulle gifta sig med sig själv?! Alla pratar om ”this is Your day” och spänner ögonen i den blivande bruden. Eftersom det är brudens dag så är självklart allt som hänger samman med bruden ”det allra viktigaste”. Klänning. Smycken. Skor. Hår. Brudbukett. Ansiktsbehandlingar. Manikyr. Pedikyr. Brudgummen är det ingen som bryr sig om det minsta.

Eller jo, M fick ganska mycket uppmärksamhet. Tyvärr av sådan sort han helst varit utan. Eftersom jag inte ville leta klänning ensam så bad jag M följa med som smakråd/hjälpreda. Men huh, det var verkligen helt fel! Här är det nämligen otroligt traditionellt med en hel hög av oskrivna regler om hur saker och ting ska gå till innan, under och efter bröllopet. Bröllopshysteri är verkligen en underdrift!! Trots att jag hade mina misstankar så blev jag ändå smått chockad över med vilket allvar man möttes i de butiker vi besökte. Hallå, var jag i en bröllopsbutik eller på en begravningsbyrå?!?

Min attityd (ganska avslappnad och ”laid-back”) var nog inte heller helt rätt, för på nästan alla ställen vi besökte (s.k ”Bridal stores”) tyckte de att vi var ufon! Av flera anledningar:

1) för att M var med. Här är det tydligen fortfarande väldigt traditionellt på så vis att endast bruden och hennes mamma, systrar, tjejkompisar (med andra ord enbart närstående kvinnor) är med när klänningen ska väljas. Stackars M, han kände sig så totalt fel! Överallt fick han mer eller mindre ”onda ögat” av expediterna. På ett ställe sade t o m en chockad expedit åt honom att ”Du ska väl verkligen inte se klänningen innan bröllopet, så vad gör du här?!”
När vi var på det stora varuhuset Macy’s fick han inte ens följa med in i damernas omklädningsrum. Det var en målad heldragen linje på golvet och en skylt med texten "No gentlemen allowed inside". Helt otroligt! Vad tror de ska kunna hända? Att vi ska bli så exalterade där inne i provhytten att vi sliter av oss alla kläderna och har sex, eller vad?! Tro mig, det är verkligen en av de sista sakerna man är sugen på efter att ha spenderat flera timmar i olika provrum för att försöka hitta något man tycker om.

2) för att vi var sååååå seeeent ute. Alltså här ska man kolla klänning MINST 6 månader innan och de flesta börjar med detta redan 1,5 år innan bröllopet! Det tar på de flesta ställen minst 3 månader att få sin klänning. Ofta 4-6 månader. På alla ställen var man tvungen att fylla i sitt bröllopsdatum, och vi insåg snart att alla som skulle gifta sig samma månad som oss skulle göra de året därpå. I ett fall till och med 2 år efter oss…

3) för att jag hela tiden frågade efter ”more simple”, ” more plain” och sa att ”yes it´s very nice but I’d like it even more simple”… Tills slut såg expediterna ut som om de undrade vad jag egentligen gjorde där?! Ska du ha en bröllopsklänning eller inte?! Och det är svårt att förklara att jo, det är ju just en brudklänning jag vill ha. Inte en prinsessklänning med 15 lager fluff, flera hundra pärlor och spetsar åt alla håll. Jag har tänkt gifta mig, inte försöka föreställa Askungen på bal…


Ja den del av bröllopet som vållade mig mest stress var nog faktiskt att hitta en klänning som jag tyckte om. Detta eftersom min smak inte riktigt överensstämmer med den amerikanska. Här är det verkligen Disney som gäller. Motsatsen till ”less is more”. Volanger, spets, tyll, pärlbrodyr, enorma kjolar, kilometerlånga släp. Slöjor, tiaror, kronor…. Flera av de blivande brudar vi såg kunde ha hoppat ut ur vilken Disneysaga som helst. Jag vill här även klargöra att det absolut inte är något fel med Disneystil. Det är bara inte jag! Till slut lyckades vi ändå hitta en klänning som jag gillade jättemycket, detta på ett designerställe, Wera Wang. Men självklart var vi inte i deras ”Bridal store” utan i deras butik för ”Bride´s maids”. ”Plain and simple…”

Nu ser vi i alla fall fram emot våra vänners bröllop. Jag har ju fått följa med i planeringen av det hela också eftersom den blivande bruden är en vän till mig och hon har hållit mig uppdaterad. Det har varit historier om allt från besvikna expediter som hoppats sälja brudklänning för ca 50 000 (!) dollar till dagliga och ibland ganska häftiga diskussioner med blivande svärmor. Ojojoj, jag är verkligen glad att vi inte hade några som helst påtryckningar utifrån, utan fick utforma och planera hela vårt bröllop som vi själva ville.

Presenten är inhandlad, så nu gäller det bara att försöka klä sig ”rätt”. Här är det tydligen vanligt att man som kvinnlig gäst bär ”den lilla svarta”, vilket på de flesta svenska bröllop är ett ”no no”. Hemma är det ju oftast ”inget vitt, inget svart” som gäller. Själv tänker jag ha en mörkgrå klänning som jag hoppas är ”lagom fin”. M ska ha mörk kostym. Sedan är det väl bara att njuta av denna tillställning och hoppas att man inte gör bort sig alltför mycket. Men vi kan ju alltid skylla på att vi är utlänningar om vi gör något som är helt ”fel”.
På tal om klänning så har jag förresten dessutom hört ryktas att brudgummens mamma har köpt en klänning som kostade mer än brudens! Så nu väntar jag med spänning att få se denna kreation!

Leve brudparet!!!

tisdag, september 11, 2007

Hemresa


Jag ska åka hem!!!!!!
Det känns nästan lite overkligt eftersom jag bestämde mig väldigt snabbt och bokade biljetten nyss. Annars brukar det ju ofta vara så (iallafall för min del) att jag planerar ganska långt i förväg innan jag ska åka någonstans. Så ofta bokar man biljett ett par månader innan själva resan. Men denna gång blev det väldigt hastigt och lustigt. Men det gör nästan att det känns ännu roligare!

Anledningen till denna hemresa är väl mest att det var över ett år sedan jag var hem till Sverige senast. Och att jag haft så mycket på jobbet under sommaren att det liksom inte riktig funnits tid att ta ledigt. Men nu uppstod ett litet "fönster" där det passade bra att ta ledigt innan hösten drar igång på riktigt allvar. För det kommer nog bli en ganska jobbintensiv höst.

Mycket på grund av detta samt pga av att det varit periodvis tungt under sommaren så var det faktiskt M som tryckte på att jag skulle ta en veckas ledigt och åka till Sverige. Han tyckte jag behövde det.
Eller så var han mest rädd att jag skulle komma att bli helt odräglig i mitten av november ifall jag inte får något ledigt innan dess. Haha! Han känner mig väldigt bra...

Nu blir det Stockholm om en vecka ungefär! Och det känns härligt! Jag hade tänkt att inte göra om samma sak som förra sommaren när vi var i Sverige, dvs att boka upp mig med för många "träffar". Men det är så himla svårt att låta bli. Man VILL ju så gärna se de man inte sett på länge. Men jag har ändå verkligen försökt att "hålla tillbaka" lite eftersom jag vet att det är otroligt uttröttande att fara runt som en skottspole. Och jag vill ju även "vila upp mig" lite. Det är ju liksom det som är vitsen med en semester. Iallafall delvis.
Men eftersom det ser ut som om vi även kommer att åka hem till Sverige över jul så känner jag mig ändå lite mindre stressad än jag annars skulle ha känt.

Innan jag åker ska jag hinna med ett bröllop här i USA. Det kommer bli spännande eftersom jag insett att det är väldigt annorlunda på många vis, jämfört med svenska vigslar och bröllop. Bröllopet är redan nu på fredag i New Jersey. Sedan blir det nog att packa ihop sina saker som man ska ha med sig till Sverige. Och framförallt. Att skriva en lista på alla saker man ska ta med sig tillbaka därifrån! Ojojoj. Om tullen skulle få för sig att kontrollera min väska skulle de säkekert bli otroligt misstänksamma över all den saltlakrits jag tänker köpa i Sverige och ta med mig.

Fast det är ändå inget jämfört med en av M's f.d kollegor som reste hem till Paris från Stockholm med hela sin stora 40 liters ryggsäck proppfylld med semper välling pulver. Egenhändigt förpackat i plastpåsar av olika storlek. Välling finns nämligen inte i Frankrike (inte i USA heller för den delen). Men det absolut roligaste var att ryggsäck inte kom fram. Ni har säkert själva någongång stått och väntat vid baggagebandet som snurrar sådär ödsligt tomt runt runt runt. Alla har redan fått sina väskor och gått så det är endast du kvar som står och spanar mot det tomma bandet. Ja detta hände såklart M's förre kollega så han fick snällt ta sig till informationen för att beskriva väskan och innehållet - en ryggsäck full med vitt pulver i små plastpåsar! Underbart! Jag hade verkligen velat se minen på den som satt och tog emot hans anmälan. Jag tror aldrig han fick tillbaka väskan faktiskt. Men jag gissar att den som ev tog den och trodde sig gjort ett fynd måste blivit grymt besviken när de testade kvaliteten på pulvret. För "snorta Semper" lär ju inte vara någon direkt pulshöjare vad jag vet.

måndag, september 03, 2007

Liten färgstudie mellan sommar och höst


Så är det september. Höst. Iallafall enligt kalendern. Men ute är det fortfarande varmt och skönt, så jag har inte fått några direkta höstkänslor än. Och inte är det några höstfärger än heller. Helgvädret hjälpte inte heller till att skapa några höstkänslor. Särskilt inte söndagen. Då åkte vi till Long Island. Tillbringade dagen på stranden vid South Hampton med några kompisar. Underbart väder. Sol, en nästan klarblå himmel men ändå inte för varmt utan bara sådär härligt lagom! En lätt bris som fläktade och havet som glittar sådär förföriskt blått. Mmmmmmm!!!!! Kändes så långt från september och höst man kan komma. M var till och med lite kaxig och tyckte att "solen tar väl inte så mycket såhär års" men han lyckades ändå bränna sig lite. På underarmarna och insidan av knäna (!). Detta trots att han smorde in sig med SPF 30! Fast vattnet var kallt. Så något bad blev det inte för min del. Bara fötterna.


på tal om färger så kunde man göra en intressant "färg-iakttagelse" när vi var på stranden" - i stort sett alla som befann sig där var "vita". Den smältdegel av folk med olika etnicitet - svarta, latinos, asiater som man ser inne i staden gällde inte alls här. Nog för att jag vet att de flesta som bor på Long Island är s.k "WASPs" (White AngloSaxon Protestants) blandat med familjer med katolsk eller judisk bakgrund där den gemensamma nämnaren är att de alla har mycket, eller snarare sjukt mycket, pengar. Men jag trodde ändå att det skulle vara fler "vanliga" personer som kom till stränderna för att sola och bada. Och framförallt trodde jag att eftersom det bor så otroligt många personer med olika etnisk bakgrund i NYC så skulle man se fler av olika "färg" även på Long Islands stränder. Men kanske är även stränderna runt staden seggregerade? När vi var vid sjöarna vid Bear Montain, ungefär 1 timmes bilväg norr om city, så var det övervägande latinos som ockuperade stränderna.


Efter stranden åkte vi vidare till en "vingård" strax utanför South Hampton. Duck Walk Vineyard. Där provade vi deras viner och efter själva vinprovningen köpte vi några flaskor varav vi öppnade den ena för att avnjuta i den mysiga trädgården utanför. Kvällssol, lite drygt 20 grader, ett glas gott kallt vitt vin och trevliga vänner. Hösten kändes långt bort. Kvällen avslutades sedan på en mysig restaurang med mycket god mat.
http://www.longislandwinecountry.com/textDuckWalk.htm
http://www.duckwalk.com/

Nu är man tillbaks på jobbet igen, men eftersom det fortfarande är perfekt väder ute så äter vi fortfarande lunch utomhus på vår "innergård". Jag älskar verkligen september här! Det är ofta varmt, men luften är skön och inte alls sådär äckligt klibbigt fuktig som den ofta är under sommaren. Igår var det 28 grader och sol. Och idag är det 24 grader och sol med några fluffiga vita moln. Som svensk känns det otroligt härligt att ha sommarvärme trots att det står "höst" i kalendern.


Men trots den rådande värmen tror jag att hösten är på intågande här med, vilket känns bra för jag tycker väldigt mycket om hösten. Och det absolut bästa med en sjunkande temperatur är iallafall att man nu kan slippa ha AC:n på när man ska sova. Att slippa somna till ljudet av en jetmotor är verkligen en lyx som man lätt glömmer bort under den kalla årstiden!!
Men nu ser jag fram emot vackra höstfärger, tända ljus, varma mustiga grytor och rött fylligt vin! Även om de sistnämnda nog inte blir några sorter från vingården vi besökte, eftersom de viner vi tyckte bäst om där var vita. Men oavsett årstid så är drycken densamma. Det enda som ändras är färgen...