Sockerrus

Ja, så var Halloween över för denna gången. Årets Trick-or-Treat gick i rekordfart. Från 26:e våningen ner till 2:a. Ungarna först och vi vuxna efter ropandes "Vänta vänta". Som vanligt var det skratt, spring och adrenalin. I huset får ungarna gå mellan 18-20 på kvällen. Endast dörrar som dekorerat med Halloweendekorationer får besökas. Det tycker jag är en jättebra regel. Ändå blir det rätt så kaotiskt och ja, lite crazy i huset de här timmarna. Sockerrusiga exalterade barn överallt. Storasyster var iallafall mycket nöjd efteråt. Lillebror tittade storögt på allt, men somnade sedan av pur utmattning. Fler bilder kommer senare. Nu blir det sängen.

Storasyster var Prinsessan Anna från Frozen och vi klädde därför Lillebror lite som Olaf från samma film

Happy Halloween!

Idag är det sista oktober. Dagen så många barn numer väntar på nästan lika intensivt som julen. Halloween. Önskar er alla där ute en riktigt härlig, rolig, god Halloween med lagom mycket skräck och godis och annat som hör till. Själv tycker jag att denna dag såhär långt varit lite väl innehållsrik och jag känner redan av en smygande huvudvärk. Men men vad göra? Halloween är en klar favorit bland alla barn så självklart blir det Trick-or-Treatande ikväll. Vårt sista här i huset vilket såklart kommer att kännas lite konstigt. Igår karvade vi vår pumpa iallafall. Enligt Storasyster är det i år en "hon" och namnet är Miss Eloise Pumpkin.

Dagen har som sagt varit lite hektisk. Varför ska allt hända och göras på en och samma dag?!? Hittills har jag hunnit med att vara "volontärförälder" i Storasysters klass där de hade en Autumn Celebration på förmiddagen. Jag stod för Autumn Craft och det var kul att se ungarna "in action". Efter detta rusade jag hem för att baka eftersom Lillebrors dagis idag har en Bake Sale. Eller snarare the PA Board organiserar denna fundraiser där alla pengarna går till aktiviteter på dagiset. Det blev inget "finbak" utan lite mer hastigt bak, men det blev ändå något.

Nu lite lunch och en mugg te. Försöker att slappna av lite innan jag ska hämta Storasyster i skolan. Då blir det till att passera ett par affärer tror jag för att se om de ev har någon vit hårfärg och ev lite ansiktsfärg också. Sedan hem innan det blir dags att byta om för att springa runt med alla andra utklädda barn och vuxna. Kaos brukar vara en underdrift. Men ungarna ÄLSKAR det. Själv längtar jag mest till att det hela ska vara över så man i lugn och ro kan sätta sig hemma och bara vara. En stund iallafall. Innan man slocknar själv. Fantastiskt att Halloween i år ändå infaller på en fredag. Så SKÖNT!

"Publishing party" i First grade

Som sagt, vardagen går vidare, trots våra flyttförberedelser. Och det i rasande fart. I morse var det Publishing Party i Storasysters klass. Barnen visade sina böcker som de jobbat med. Det är alltid roligt att få en inblick i vad som händer i klassrummet så det var roligt att få komma dit. Men jämfört med förra året (Kindergarten) tycker jag det var väldigt lite tid avsatt till detta, vilket innebar att man inte hann med så mycket. Jag hann läsa Storasysters bok, men knappt några andra barns. Och det fanns ingen tid alls att gå runt och se på andra saker de jobbat med i klassrummet. Lite tråkigt tycker jag. Men visst, jag förstår att man behöver komma igång med den vanliga undervisningen också. Dock tycker jag att det vore bättre att ha sådana här evenemang något längre tid för att minska stressen för både barn, föräldrar och lärare.

Men jag är återigen imponerad över hur bra hon kan skriva nu Storasyster. Just att läsa och skriva är något som gått otroligt fort från förra hösten. Nu läser hon mer eller mindre helt obehindrat både på svenska och engelska. Hon skriver också på båda språken och såpass bra att man i stort sett alltid förstår handlingen även om stavningen fortfarande är mer "fonetisk" än "riktig rent grammatiskt". Men det är också så de lär sig skriva här. Att lyssna på orden och sedan skriva på det vis de låter. Parallellt lär de sig även stavningen av många ord utantill. Så att de snabbt ska känna igen de orden när de läser en text. och därmed få flyt i läsandet. Det handlar alltså om sådana ord som återkommer ofta i en text som t ex "am", "you", "what", "there", "can", "because", "of", "that", "want", "this", "go", "do".

Engelskan är ju ett mycket svårare språk att lära sig att både läsa och skriva på. Så många ljud som stavas helt olika beroende på ord. Ta  t ex orden "whale" och "who" där "wh-ljudet" uttalas helt olika. Eller för den delen bokstaven "A" i orden, "a", "angry", "acorn" och "are" eller bokstaven "Y" i orden "you", "why" och "poetry". Jämfört med svenskan där i stort sett alla bokstäver alltid har samma ljud (förutom lång eller kort vokal) och endast ett fåtal bokstavskombinationer ger de där "extraljuden", som t ex k-, tj-, stj- och sj-.

Denna bild är från förra årets Publishing party

Då hade de alla jobbat med s.k "All About me böcker"

Såhär presenterades böckerna då

Under kvällen var det sedan Halloween Party i skolan. Men mer om det senare. Nu har lugnet sakta lagt sig här hemma och det känns otroligt skönt att det är fredagkväll. Imorgon är planen att lämna staden en stund för en liten höstutflykt lite norrut. Känna in hösten. Och träffa goda vänner som nyligen flyttat utanför New York City. Som sagt, vardagen rullar vidare...

Några Tankar kring Skolstarten

Tisdag i en ny vecka. Den första hela veckan för Storasyster i skolan. Förra veckan gick de ju bara under torsdag och fredag. För er som undrar hur det var kan jag berätta att det varit lite blandade karameller. Efter första dagen var hon inte alls glad. Hon tyckte det kändes jobbigt. Dels tror jag det beror på att det nu är ny klass med nya lärare. Här i USA splittrar man ju klasserna efter varje år. De får nya lärare och nya klasskamrater.

Tanken bakom detta är att man ska förhindra att det bildas "klickar" i varje klass och att "klasshierarkin" cementeras. Jag vet själv hur lätt man hamnar i en roll i en klass och hur svårt (omöjligt...?) det kan vara att ta sig ur den rollen även om man försöker. Själv gick jag i samma klass i hela grundskolan. Nio år. Samma klasskamrater även efter att vi bytte skola då vi började högstadiet. Jag hade tur och var omtyckt i klassen, men jag vet de som hade det betydligt jobbigare och att ha splittrat klassen åtminstone till skolbytet hade nog egentligen varit det mest hälsosamma för alla. Men, att som här i USA splittra klasserna varje år kan jag ändå känna är lite väl mycket det också. Kanske känner jag så eftersom vår Stora tjej är mer av den lite blygare sorten och därmed alltid har det lite tufft med förändringar, nya miljöer och nya personer. Att man byter lärare gör ju även att det tar ett tag för varje lärare att lära känna eleverna, få koll på klassammansättningen och att vinna elevernas förtroende. Det måste vara ganska tufft även för lärarna kan jag tänka. En av fördelarna med att splittra klasserna varje år är väl att det är hyfsat lätt att komma in i en klass även som "ny" elev. Och om man går i skolan under ett par år så kommer man slutligen att känna nästan alla elever i alla klasser eftersom man gått tillsammans med dem åtminstone något år sedan kindergarten.

Så en del av hennes nedstämdhet kommer säkert av förändringen i sig, och att hon saknar sina gamla klasskompisar och sin fantastiska lärare hon hade förra året. Men en annan del tror jag beror på att hon nu går i en klass där man även har ett par elever som behöver lite extra stöd. Av olika skäl. Vissa behöver kanske lite extra hjälp med läsning och skrivning. Eller med att koncentrera sig. Man har på grund av detta även fler lärare för att kunna hjälpa dessa elever och också hjälpa resten av klassen. De är två lärare plus en lärarassistent i klassen. Men Storasyster tror jag tycker det är lite jobbigt med särskilt en av killarna som verkar vara en ganska utåtagerande elev. Redan första dagen kunde både hon och hennes kompis C berätta att den här killen burit sig såpass illa åt att han nästan blev skickad till rektorn. Samma sak hände dagen därpå. Och han retas en hel del också. Vilket Storasyster tycker känns jobbigt. Hittills har jag ändå förstått att han inte sagt något elakt rent personligen till någon utan det handlar mer om att han häver ur sig saker till allt och alla. Inga allvarliga saker alltså. Men efter att Storasyster gått på vårt fantastiska dagis och sedan i en otroligt fin Kindergartenklass så är hon helt enkelt inte van vid att man kan bli "påhoppad" av sina klasskompisar. Så detta är nytt för henne. Vi har pratat om det en del och jag hoppas det ska bli bättre med tiden. Och det är inte enbart negativa känslor hon har kring klassen och skolan. När jag hämtat henne på eftermiddagarna har hon tyckt att det varit bra både i fredags och igår. Men lite av den här "oron" kommer fram senare på kvällarna.

Vi får se hur det hela utvecklar sig. Jag tycker att sådana här saker kan kännas lite svårt som förälder. Hur mycket kan man påverka? Och när ska man i såfall agera? Jag kan känna att man vill låta det gå en tid först så att alla barn i klassen hinner acklimatisera sig till det nya. För vår egen del vet jag ju med säkerhet att just det nya är det som är ett av orosmomenten. Men om det hela fortsätter. Om det eskalerar? Då bör man väl ta upp det med lärarna? Än är jag inte nämnvärt orolig, men självklart funderar man lite framåt. Vi har hittills levt så skyddade att vi aldrig kommit i närheten av sådana här saker tidigare.

Ytterligare något som känns väldigt annorlunda nu jämfört med tidigare är att man nu som förälder är väldigt "utestängd" från skolan. Vi har ännu inte ens tillåtits se barnens klassrum. Man lämnar ute på skolgården där barnen i respektive klass går till sin samlingsplats där lärarna väntar. Sedan troppar de in i skolbyggnaden med sin klass. Hämtning sker på samma ställe på skolgården. Vi föräldrar är inte tillåtna in i byggnaden. Det känns som en hemlig värld där inne. Vi kommer få se klassrummet först då vi blir inbjudna till "Curriculum Night" då klassföreståndarna går igenom vad de har på sitt curriculum under detta skolåret. Självklart kan man komma in om man t ex hjälper till som volontär i skolan vilket många föräldrar gör. Eller om man har pratat med lärarna och fått tillåtelse att komma och besöka klassen. Men detta sker oftast inte under första tiden. Men som sagt, man vänjer sig väl. Och jag hoppas iallafall att det här med den utåtagerande killen ska bli bättre med tiden.

Ni med barn i amerikanska skolsystemet. Hur tänker ni inför detta med att klasserna splittras varje år? Har fördelarna övervägt nackdelarna? Och hur mycket har ni engagerat er i skolan på volontärbasis? Mycket? Lite? Inget alls? Har ni känt att ni "stått utanför" mycket eller att ni varit en del av era barns skolgång? Hur fungerar det i andra länder? Jag är jätteintresserad av att få vet mer om hur andra känt och hanterat skolan i ett system så olikt det man själv har erfarenhet av och kan referera till. Så berätta gärna!

Första dagen i Purple Room

Så var det dags då. Inskolningen på Lillebrors dagis. Igår morse gick vi tillsammans dit med Lillebror, samt alla formulär och även en kasse med personliga saker till honom såsom extra kläder, blöjor, våtservetter och napp. Plus mat såklart, vilket än så länge är bröstmjölk. De här två första dagarna handlar det endast om 2 timmar per dag och då är minst en förälder med hela tiden. Barnen är indelade i två grupper där den ena gruppen skolas in på morgonen och den andra på eftermiddagen.

Lillebror kommer att gå i Purple Room. I det rummet är det 6 barn och jag och Lillebror har hittills träffat alla utom två (de skolas in efter lunch medan vi andra har inskolningen på morgonen). De kommer vara tre flickor och tre pojkar i rummet och åldersfördelningen spänner från ungefär 4 månader till 9 månader.

Det kanske låter konstigt men jag känner mig väldigt bekväm med situationen. Det känns så hemtamt. Storasyster har ju gått på detta dagis från det hon var 3 månader fram tills dess hon var lite drygt 5 år och vi känner till det mesta. Lokalerna. Filosofin. Lärarna. Cheferna. Och vi har älskat i stort sett allt under hela hennes dagistid. Både igår och idag blev det även en naturlig del att prata om Storasyster också. Flera av lärarna kom självklart ihåg henne. Så det pratades en hel del minnen från då hon var liten och gick här. Vi fick även veta att man fortfarande visar en bild på henne i deras informationsmöte med föräldrarna samt på vissa av lärarnas workshops. Lite roligt tycker jag. Lillebrors rum ligger dock i en annan byggnad än den som Storasyster gick i.

DAG 1

Igår var första mötet med lärarna och tre av de andra (fem) familjerna. Det var verkligen roligt att se hur "social" Lillebror är. Han älskade verkligen att spana in de andra barnen och var överförtjust av all kontakt han fick med både dem och lärarna (och föräldrarna...)

På dörren till rummet sitter bilder på djur som representerar varje barn och passande nog har Lillebror fått en valross haha...!

Här sitter Lillebror med sin s.k "Primary Teacher" vilket är den lärare som kommer ha mest hand om honom i början. Jag kände igen henne sedan Storasysters tid på dagis och hon kände igen E och mindes henne väl även om E aldrig haft henne som lärare själv. Jag har hört mycket bra om henne och tycker såhär långt att hon är otroligt bra! Varm, go och så kärleksfull. Till höger sitter en av de s.k "floaters" som jobbar i detta rummet och det är lärare som går lite mellan olika rum. Just denna lärare har Storasyster haft mycket då hon gick i Violet och Pink Room och hon är en fantastisk lärare, älskad av både barn och föräldrar. Det känns lite extra roligt att Lillebror nu kommer att ha henne i rummet också.

Sådana här "Sign in Sheets" sitter uppe på ena väggen och här ska vi föräldrar skriva upp info till lärarna då vi lämnar barnen på morgonen. Detta för att lärarna snabbt ska kunna sätta sig in i barnets dag (och natt) fram till lämningen. Jättebra tycker jag!

Det står t ex: "Hur var barnets natt?", "När åt barnet senast?", "Kommer du och besöker barnet? tid?", "Vem hämtar?, när?", "Något annat du vill att lärarna bör veta?"

Man får även en lapp med information om barnets dag med sig hem då man hämtar. Där står allt från när och hur mycket barnet ätit, hur många och långa naps samt allmän information om barnets dag. 

Lillebror på boppyn

Rummet är ganska likt det Storasyster gick i, med trappsteg, liten ramp samt en stor spegel nära golvet. Allt väl genomtänkt för att passa barn i den här åldern. Vi fick veta att t o m trappstegen är anpassade efter hur stora steg ett barn som lär sig gå tar...

Glad kille!

En gunga finns också i rummet. Den syns lite i förgrunden till höger. En liknande (fast då var den grön) fanns i Storasysters första dagisrum.

Matdags

DAG 2

Idag var vi tillbaka i Purple Room

Nu hade man även fixat en vägg där allas födelsedagar är synliga (både barn och lärare). Senare ska man även sätta in foto på varje barn i bussarna så att de kör sin egen buss. Gulligt!

Även idag var Lillebror väldigt fascinerad av de andra barnen. Här med nya kompisen P.

Och här lite tjejkontakt...

Idag fick han mat i hängmattestolen

Det var så mysigt att han somnade. För kommande "naps" när han går fulla dagar har de sitt "nap room" som ligger på andra sidan korridoren. Där har varje barn sin egen spjälsäng och man tar med egna sängkläder som de sover i.

Det är verkligen något speciellt med vår community här. Jag har ju ingen som helst erfarenhet av andra dagis än detta, men jag måste säga att jag ändå känner att det här är något särskilt. Det är en sådan samhörighet här. Fantastisk kommunikation mellan lärare och familjer. Men även en mycket fin samhörighet familjer emellan. Miljön i dessa spädbarnsrum är dessutom så lugn och så trygg. Väldigt "hemmig" trots att det är ett dagis. Och som sagt, lärarna är en klass för sig!

För er som vill se och/eller jämföra med Storasysters första dagisdag (i Violet Room) kan kolla här.
På tal om Storasyster så börjar hon ju skolan imorgon! Första Klass. A First grader! Det känns stort det med. Även om det till stor del inte kommer vara så jättestor skillnad mot då hon gick i Kindergarten. Samma skola. Men ny klass och ny lärare. Det blir spännande.

Dagisstart

Idag är Lillebrors första dag på dagis. Inskolning. Två timmar. Det känns nästan lite sådär småhögtidligt på något vis. Nostalgiskt. För naturligtvis kommer minnena från Storasysters första dagisdag tillbaka. Vi har kollat igenom listan på saker att ta med. Det mesta är samma som för 6 år sedan. Vi känner oss inte särskilt nervösa. Vi har ju gjort detta en gång tidigare. Vi känner dagiset väl. Personalen. Filosofin.

Fast rummet är nytt. Purple. Inte Violet. Och lärarna är nya. Men vid hembesöket de gjorde tidigare i veckan kändes det himla bra. En av dem kände även igen Storasyster. Och huvudläraren hade våra vänners son haft tidigare och de var nöjda.

Det kommer vara 6 barn i rummet. Lillebror med fem andra alltså. Tre flickor och tre pojkar. Lillebror är med sina snart sex månader någonstans i mitten rent åldersmässigt. De är tre och en halv lärare till dessa barn. Alla kvinnor. Det jag hoppas och önskar är att kommunikationen mellan personal och föräldrar ska vara lika bra som sen var då Storasyster började. För hennes första år var verkligen fantastiskt på så många vis. Nu får vi se hur det blir i Purple Room. Jag tror och hoppas det ska bli bra.

Palisades Mall

Igår söndag åkte vi till till Palisades Mall som ligger lite norr om NYC. Det är en av de största malls som finns här. Där finns även en karusell och ett pariserhjul som Storasyster gillar att åka. Själv är jag rejält sugen på att testa den stora "Klätterrepbanan" de har där som går från bottenvåningen ända upp till 4:e våningen. Tyvärr hade vi inte tid till detta denna gången men nästa gång vill jag banne mig prova!

Här är karusellen som ska gå till kvällen...

Lunchen intogs på Joe´s Crab Shack

Efter lite skoshopping för Storasyster och M åkte jag och Storasyster i Pariserhjul

Trots att detta är inomhus är man rätt högt upp när man är på toppen

Där nere kan man se M som matar Lillebror

Gårdagens skoinköp till Storasyster - ett par Twinkle Toes (som blinkar när man går)

Och vi hittade även en säng till Lillebror. Fast inte på Palisades Mall utan på Babies R Us ett stenkast därifrån. Här uppställd i vardagsrummet. Lipton har bestämt sig för att det lilla "skötbordet" (som man kan ta bort om man vill) är en perfekt sovplats för honom.

Det känns jättebra med sängen. Detta är som sagt en hopfällbar resesäng, MEN den är stadig och stabil. Inte alls sådär superenkel att fälla ihop så vi gör det bara ibland om vi vill flytta den mellan rummen eller om vi behöver utrymmet för annat då Lillebror inte sover. Men den är mycket mindre än en American Size Crib som ofta är väldigt stora och ganska "klumpiga". Här har barnen ju sina "spjälsängar" tills de är runt 2-3 år (beroende på hur stora barnen är såklart) men det är alltså inte som de svenska spjälsängarna som är för just bebisar. Just nu är detta den absolut bästa lösningen för oss. Men visst, vi drömmer om större. Dröm dröm dröm... Just nu är det dock inte alls möjligt. Inte p g a tillgången på större lägenheter eller så, utan det är helt enkelt en ekonomisk fråga för oss. Det kostar att bo på Manhattan... 

Imorgon tisdag ska jag och barnen till Central Park för att träffa en bloggkompis! Det är Trillingnöten och hennes fina barn vi ska träffa. Det ska bli otroligt kul! Försöker dock ställa in mig på att det kommer bli varmt. För här är sommaren inte över för fem öre. I skrivande stund är det 27 grader (klockan 22 på kvällen) och i veckan spås det runt 33 grader och sol. Jag hoppas vi ska kunna lämna staden just den dagen för att kunna utflykta till något ställe där man kan svalka sig lite. För staden är inte rolig i den hettan. Här går alltså ACn för fullt nu under denna den sista officiella sommarveckan. För efter Labor Day (som är på måndag) är det officiellt höst. Men värmen brukar kunna fortsätta en bra bit in under hösten också och ofta är just september min favoritmånad vad gäller vädret här.

Kindergarten

Härom dagen var vi återigen inbjudna till skolan för att få ta del av vad barnen i Storasysters klass gjort under skolåret. Kindergarten. Än en gång blir jag djupt imponerad av läraren Miss K. Vilket engagemang. Vilken ambition. Och framförallt hennes otroliga kärlek för sina elever. Det märks verkligen att hon tycker om och bryr sig om dem. Att hon ser dem. Varje individ. Hennes sätt att tilltala dem, att vara med dem. Och det märks på barnen att de älskar sin lärare. Och man märker även hur otroligt väl klassen fungerar som grupp. Att det är respekt och vänskap som råder mellan barnen. Ingen retas. Däremot är de alla väldigt hjälpsamma mot varandra. Jag vet att de har pratat mycket om sådant också under året. Hur man ska bete sig mot varandra. Att man ska försöka "fill each other´s buckets". Det vill säga att man ska hjälpa varandra och man ska även visa vänlighet som att säga snälla saker, ge komplimanger och vara en bra vän. Då "fyller man någons hink". Så fint!

Och vilket enormt arbete de alla gjort under året. Rent skolmässigt. Barnen visade stolt upp de böcker de gjort sedan vi var på besök i skolan sist (i mars) då de visade sina "How to... böcker" (non-fiction eller faktaböcker som vi väl skulle säga på svenska). Nu har de haft ett tema som handlat om deras egen skola. Så de böcker vi såg handlade om skolan och om kindergarten. Dessutom har de tränat på att skriva "persuasive letters" (alltså brev där man ska övertyga någon om något. Otroligt att man övar sådant redan i denna åldern tycker jag. Det är ju rätt komplext ändå detta att understöda sina åsikter med motivering till varför läsaren ska ta det man skriver på allvar. Barnen är ju endast 5 - 6 år.

Självklart kommer tankar upp där jag funderar över olikheterna med det svenska skolsystemet. Särskilt efter att jag läst och fått skrämselhicka av denna artikel i DN för ett par dagar sedan. Jag vet att det handlar om mycket äldre årskurser samt om områden i Sverige som ju går under namnet "problemområden". Och sådana finns det även här. Troligen snäppet värre. Så det är väl egentligen orättvist att jämföra med bilden man får då man läser artikeln ifråga. Men ändå, jag tycker att även det jag hör och läser om den "vanliga" skolundervisningen samt dagis- och förskoleverksamheten i Sverige inte når upp till det jag upplevt av skolan (eller vårt dagis/förskola) här. Men kanske hänger det egentligen mest på föräldrarna? Uppfostran. Att ge barnen någon form av känsla för rätt och fel. Artighet. Tacksamhet. Hjälpsamhet. Att fylla sina medmänniskors hinkar.

Under morgonbesöket i Storasysters klass tänker jag även på hur unga alla barnen ändå är i klassen. Vissa har inte ens fyllt 6 än. Och att i Sverige skulle de fortfarande gått på dagis. Och nu till hösten haft 6-årsverksamheten ett år innan de ens kanske börjat lära sig läsa och skriva på allvar. Här skriver och illustrerar de redan egna böcker, räknar matte, har schack på schemat och lär sig hur man ska övertyga någon med hjälp av understödda motiveringar. Och allt mer eller mindre på ett lekfullt sätt. För det är ju annars lätt att tänka att man drillar barnen för hårt. Men vad gäller Storasyster så älskar hon att lära sig nya saker och det känns som om detta året varit på helt rätt nivå för henne med lagom stimulans. Hon har fortfarande kvar nyfikenheten inför att lära nytt. Samtidigt som hon känner glädje och stolthet över att hon nu kan otroligt mycket mer än då hon började i höstas.

"Memories of Kindergarten"

Här kan ni se vad hon tycker om att göra i skolan

Boken avslutades med självporträtt de gjort unde skolåret (de första i oktober förra året och de senare i mars och juni)

Här boken som handlar om skolan

Den har många klassrum och art room

Barnen har dans och musik

Och även teknologi där de får lära sig använda "kmpydrs" (computers) samt gymnastik där de får göra olika sporter

Här har barnen avbildat olika personer som arbetar i skolan (lärare, administration, skolsköterska etc...)

Här är Storasyster´s "Persuasive letter" som handlar om att man inte ska slösa med papper

Storasyster med sin lärare Miss K (vänster) och sin lärarassistent Mrs S (höger)

Och ja, denna morgonen fick även Lillebror hänga med till skolan

Deras lärare hade även gjort ett otroligt fint bildspel med bilder från skolåret som hon visade för oss alla. Till musiken "You´ve got a friend in me" samt "Over the rainbow" visades foton på alla barn i och utanför klassrummet. Läsandes, skrivandes, klistrandes, fotograferandes, (ja de har en klasskamera som de använt nu under vårterminen) och såklart på olika field trips. Kan säga att det nog var tårar i många föräldrars ögon under det bildspelet. Vi familjer hade också samlat till en present till lärarna. Det var en otroligt fin tavla som en av föräldrarna satt ihop av alla barnens självporträtt. Och på baksidan deras namnteckningar. En present som uppskattades väldigt av både Miss K och Mrs S. 

För Storasyster återstår nu endast en vecka i Kindergarten. Egentligen pågår skolan fram till och med torsdag den 26 juni, men vi flyger ju till Sverige redan på måndagen den veckan så hon har fått ledigt de sista dagarna. Det känns lite vemodigt att hon nu ska lämna denna fina klassen och sin fantastiska lärare, men jag hoppas att nästa år som "first grader" ska bli minst lika bra. Men innan dess ska vi ju ha sommarlov!

Kalasdags

Okej, idag är det dags för kalas. Och i år kände vi att vi inte hade vare sig energin eller ekonomin till ett större kalas så som vi haft tidigare år. Med ny bebis vilket innebär få sömntimmar, och med mig utan inkomst vilket resulterar i mindre i plånboken, samt även med den nya "problematiken"; vilka man ska bjuda (hela klassen, enbart tjejerna, vissa utvalda, och hur blir det med gamla vänner som inte går i nuvarande klassen...?) så blir det helt enkelt ett annat slags kalas.

I år sa vi till Storasyster att hon skulle få bjuda sina 5 bästa vänner. Vi kommer att ta dem och henne på bio och sedan efter det blir det tårta här hemma hos oss. Filmen hon valde att se var Rio 2. Så i eftermiddag hämtar vi alla barnen (utom en som går i en annan skola och därmed möter oss på biografen) och åker ner till Times Square där biografen ligger. För jo, det är endast en enda biograf som fortfarande visar Rio 2 i staden. Eller iallafall här på Manhattan. Efter filmen tar vi oss tillbaka hem hit och så blir det tårta med Frozentema.

Jag hoppas att det kommer bli bra och att hon kommer att bli nöjd trots att hon först nog kände sig lite besviken över att inte ha något större kalas. Men i och med biobesöket tror jag att hon kommer att tycka att det känns roligt och speciellt ändå. Och M och jag är glada över att slippa fundera över hur många som kommer (föräldrar? syskon?) samt fixa pyssel till alla barnen, oroa oss över vädret ifall man inte kan vara ute (vi har ju haft utomhuskalas alla år utom då hon fyllde tre och regnet öste ner) samt åka och handla dekorationer och tilltugg, beräkna samt beställa en himmelens massa pizza, och fundera över eventuell "underhållning" (vilket verkar vara nytt för året på de flesta kalas) så som trollkarl, ansiktsmålning etc etc... För jo, nu märks det tydligt att man bor i NYC. Trenden är att barnkalasen blir allt "större" och dyrare. Det räcker liksom inte med tårta och fiskdamm i en park någonstans. Nej, nu har många fixat "event" på speciella "kalasställen" för barn, eller på museum, eller något annat ställe i staden (som ett gym eller kanske pool party). Och de som "bara" hyrt lokal kommer dragandes med trollkarlar och annan underhållning. Puh! Man blir så trött! Personligen tycker jag det är helt GALET och jag vill helst att man ska kunna hålla emot det hela. Att folk betalar mellan $500 till $1000 (ibland ännu mer) för 5- och 6-åringars kalas tycker jag är rätt skrämmande faktiskt!

Samtidigt vill man ju inte att ens barn ska känna sig utanför. Att de ska få känna sig speciella och nu när barnen är äldre vet man ju hur mycket det pratar och jämför. Att det blir allt viktigare vad kompisarna gör och tycker. Så vi hoppas att det här kalaset ska bli lyckat även om hon nu inte firar med hela klassen eller så. Förresten firade vi henne redan i söndags tillsammans med våra allra bästa vänner (bilden ovan) så egentligen har hon ju redan i nuläget fått två kalas...


*) Rio 2-bilden är lånad från nätet: http://enablemagazine.co.uk/index.php/2014/04/rio-2-exclusive-preview-opens-first-ever-dedicated-week-of-autism-friendly-screenings/