Hemma igen

Så är vi tillbaka igen. Bloggen fick vila under hela Sverigevistelsen och det kändes faktiskt riktigt skönt. Det var på många vis fantastiska veckor vi hade. Först jag och barnen i Stockholmstrakten och sedan hela familjen efter att M anslutit i Skåne. Många intryck. Många tankar. Många känslor. Ja, på det hela taget var detta ett mer känslosamt besök än tidigare. Iallafall för min del. Jag vet inte riktigt varför det blev så men det kändes annorlunda. Måste nog landa lite i detta och fundera lite mer över de tankar och känslor som väcktes denna gången. Återkommer kanske mer om detta senare.

Det kommer givetvis bilder och mer om olika händelser under den här senaste månaden, men jag tror det kommer dröja in i nästa vecka. Då ska jag gå igenom bilderna som tagits och försöka få ihop ett par inlägg.

Hittills sedan vi landade i torsdagseftermiddag har vi hunnit med att njuta av ett underbart sommarväder här i NYC. Vi har ätit frozen yogurt, lekt i vår närmsta park och jag har hunnit med ett besök på vår närakut. Det senare på grund av ett insektsbett (troligen myggbett) som jag fick i Sverige men som jag kliat hål på och som sedan blivit infekterat. Nu har jag fått en kur antibiotika och rådet att tvätta benet med såret i ljummet tvålvatten tjugo minuter åt gången ungefär två till tre gånger i timmen (eller så ofta som jag orkar....). Jag kommer inte att få amma under tiden jag äter antibiotika och är i nuläget väldigt glad över att jag fortfarande har nästan hela frysen full med mjölk. Det kommer räcka ett tag i varje fall. Och jag hoppas givetvis att antibiotikan kommer att ta hand om infektionen snabbt.

Hemma igen

Först vill jag börja med att TACKA alla er som tänkt på oss. Som stöttat och peppar. Med kommentarer här i bloggen eller hälsningar via Facebook eller sms. Det känns verkligen så fantastiskt fint att få ett sådant stöd. Här långt från familjen kan det ju ibland kännas lite ensamt då det händer sådana här saker, men att då få stöd och pepp från vänner och familj runtom i världen hjälper verkligen. Så snälla, söta, rara ni TACK! TACK! TACK!

Och nu är vi återigen fulltaliga. M är hemma igen. De ringde från sjukhuset i förmiddags och sa att jag kunde komma och hämta honom. Vi fick vänta ett bra tag innan vi kunde lämna sjukhuset men det gjorde inget. Bara att få träffas igen och veta att han skulle få komma hem med mig kändes som den bästa presenten! Och sköterskan som skötte om det sista var så himla gullig. Hon såg såklart att jag var gravid (det går verkligen inte att undvika nu) och frågade vilken vecka jag var i. Sedan sa hon att det ju var "tur i oturen att M opererats nu och inte senare när det var större risk att bebisen skulle komma ut. Inte så roligt om vi legat i varsin säng på sjukhuset samtidigt med något som skulle ut ur våra magar..." Och det hade hon ju alldeles rätt i. Den tanken flög faktiskt genom mitt huvud igår också. Att det var tur att detta inte hände samtidigt som en förlossning.

Det verkar som om M fått väldigt bra behandling på sjukhuset också. Han sa att alla varit så otroligt gulliga och hjälpsamma där. Även om det varit rätt kaotiskt till och från också. Särskilt på akuten såklart. Där märktes det verkligen att han var på ett av de störta sjukhusen här i NYC. Men på det stora hela verkar han nöjd. Att de gjorde en titthålsoperation var ju väldigt bra också. Nu har han "tre mindre hål i magen" istället för ett stort snitt över hela buken. Hans mage liknar lite ett bowlingklot om man tänker på hålen. De sitter liksom i en "triangel".

M mår efter omständigheterna bra. Självklart har han ont men han får smärtstillande nu och jag kan se att det ändå är stor skillnad på sviterna efter en titthålsoperation jämfört med en "vanlig" bukoperation. När Lill-Skruttan kom ut med kejsarsnitt kunde jag ju inte gå de första två-tre dagarna utan M skjutsade mig i rullstol till och från NICU. Men M promenerade hem från sjukhuset idag (ca 5 block) och det gick bra. Här hemma har han dock tagit det lugnt och på eftermiddagen sov han mest. Så nu hoppas jag att han återhämtar sig ordentligt. Både jag och Lill-Skruttan är så glada över att ha honom hemma!


Bowlingklotet är lånat från nätet: http://www.soderhamn.se/upplevaochgora/idrottmotionochfriluftsliv/bowlinghallen/faqfragorsvar.4.3dfd1c6f124b57369b980001426.html

Snö på väg

Tack för era gulliga kommentarer om min födelsedag och om min nya ålder! Goa ni! Roligt också att ni inte tröttnade på min bildbomb. Fast här i NYC är vi långt från tropisk värme, turkosa hav och sandstrandshäng. Mer sådana bilder kommer senare. Det lovar jag alla er som frågat efter mer. Men här är det tydligen en snöstorm (amerikansk sådan så man vet aldrig ifall det bara blir lite "flurries" eller om det blir något stort och jobbigt) på väg. Det ska enligt meterologerna börja snöa här redan ikväll och under morgondagen, men det värsta ska braka igång under imorgonkväll/natt. Vi får väl se. Just nu känns det i vilket fall bra att jag ska jobba hemifrån imorgon. Dock måste vi ut med bilen i rusket för den ska på service.

Men rent allmänt känner jag att det ska bli kul med snö så jag hoppas verkligen det kommer att komma tillräckligt för att vi ska kunna åka lite pulka eller så med Lill-Skruttan. Och framförallt hoppas jag att den inte helt ska regna bort vilket annars är det vanliga här i staden. Snöblandat regn snarare än snö....

Ikväll blir det dock middag. Ute. Det är M's chef som bjuder labbet på den årliga middagen. Samma tid och restaurang som vanligt. Lill-Skruttan kommer att få följa med en av sina dagiskompisar hem. Så hämtar jag henne där när jag kommer tillbaka från middagen. Väldigt smidigt och bra. Hon blev jätteglad när jag berättade att hon skulle få följa med sin kompis hem efter dagis. Det är verkligen fantastiskt att vi kan hjälpas åt på det viset med barnpassning när det behövs.

I övrigt verkar det som om mitt virus från i höstas är på gång igen. Började känna lymfkörtlarna vid halsen svullna upp igår. Imorse gick jag till läkaren på jobbet. Hon tyckte att jag skulle beställa tid hos en specialist. Infektionsläkare. Ska försöka hitta någon och boka en tid till nästa vecka. Känns lite jobbigt eftersom man här måste hitta en läkare som tar ens försäkring. Och sådant brukar alltid innebära en hel del surfande och ringande.... Det är det allra värsta med att behöva kontakta nya läkare tycker jag.

Fick iallafall anti-viralt utskrivet igen. Men jag hoppas hoppas hoppas att det inte ska bli så illa som i oktober. Fy! Men än känner jag mig inte sjuk alls. Ingen feber. Ingen värk i kroppen. Det enda är att min lymfkörtel under hakan känns som en hård och lite öm boll. Och så har jag lite överkänslig tunga. Jag fick ju enorma blåsor och sår på tungan förra gången jag var sjuk vilket egentligen var det allra jobbigaste då. Nu hoppas jag som sagt att det inte ska bli så illa denna gången. Men OM det känns värre de närmsta dagarna så har jag iallafall mina anti-virus-tabletter. Jaja, vi får väl se vad som händer men har jag tur så har mitt immunförsvar sina soldater ute på fältet redan.

Akuten

Ja, där låg jag igår. På akuten. Under natten till måndagen sov jag väldigt dåligt. Smärtan i min mun och i halsen gjorde det svårt att sova. Men på morgonen gick jag upp och körde till jobbet ändå. Jag hade bestämt mig för att gå till läkaren där (vi har nämligen läkare på jobbet ungefär som en vårdcentral för de anställda) och jag fick en tid vid halvtiotiden.

Jag gick dit. Med förhoppningen om att få recept utskrivet på antibiotika och något för min otroligt onda tunga. Och nu menar jag inte ond som i att prata illa om folk utan ond som i smärtsam. I ärlighetens namn var det framförallt tungan som jag kände mest oro inför. Den gjorde så ont så ont så ont. Kunde knappt prata. Inte äta. Hade googlat (ni vet just det man INTE ska göra... jag hade plötsligt tungcancer....) och trodde att jag jag efter att ha sållat bort mun- och tungcancer att jag eventuellt hade drabbats av en svampinfektion eller så.

Men när jag kom in till läkaren och hon kollade min hals såg hon otroligt allvarlig ut och sa att jag var tvungen att åka till akuten. För att få intravenöst antibiotika. Snabbt. Hon var mycket orolig för att min hals var otroligt svullen.

Och jag som redan kände mig otroligt låg. Jag började gråta. Som en barnunge. Och ja, just då kände jag mig både liten och ynklig. Men tanken på akuten kändes just då som det absolut sista jag ville. Detta samt oron för hur allvarligt det här nu var? Jaja, lite pinsamt men så var det. Lite tårar. Och så ringde jag M.

Min rara chef körde mig till akuten i den intilliggande staden. Och hon stannade tills M kom. Väl på akuten togs en hög prover men som tur var blev jag släppt efter ett antal timmar. Då hade man kollat mina förstorade lymfkörtlar med ultraljud, tagit blodprover, fått antibiotika intravenöst, steroider och tagit svalg- och urinprov. Man hade ingen direkt diagnos för flera av proverna skulle det ta dagar innan man fick resultaten från, men man kunde mer eller mindre konstatera att det inte var någon bakterieinfektion utan troligen virus. Och läkaren trodde det var någon form av Herpesvirus och att det därför min tunga blivit så otroligt illa åtgången. Jag fick recept på jättestarka smärtstillande som jag faktiskt inte tagit än på grund av den otroliga styrkan i dem (vill helst inte bli helt neddrogad) och ett recept på anti-virus-medicin.

Idag har jag jobbat hemifrån. Mår mycket bättre. Svullnaden i halsen och mina pingpongbollar har börjat gå ner. Men tungan är tyvärr inte bättre. Snarare värre. Blåsor jag dessutom börjat utvecklats på insidan av underläppen. Och just detta är så fruktansvärt jobbigt! Det gör så jävla ont rent ut sagt. Och jag är så trött på att inte kunna vare sig prata eller äta ordentligt på grund av smärtan. Jag väntar nu mest på att den här medicinen ska börja få effekt på min tunga. Å jag längtar verkligen! För det här börjar verkligen kännas så tröstlöst och hemskt nu. Jag kan verkligen förstå att personer med kronisk smärta kan bli depressiva.

Is i BHn

Ville mest skriva lite snabbt att det hela gick bra. Inte var det vare sig skönt eller roligt. Men all personalen på det här stället är verkligen toppen! Man känner värme, omtanke och kunskap & erfarenhet så fort man kommer in i rummet. Det ger en känsla av trygghet ändå. Vilket känns bra då man ligger där på britsen med ena bröstet bart och armen uppsträckt ovanför huvudet.

Ultraljudsguidad biopsi. Så blev det. Och 6 prover tog de. Nu är det bara att vänta på svaren som ska komma någongång under nästa vecka.

Hem promenerade jag med en "ice pack" i BHn. Jag såg nog inte riktigt klok ut för de som såg mig. En sådan "frysklamp" är ju inte särskilt bröstformad om man säger så. Och att ha en sådan instucken innanför en sport-bh (jo de ville helst man skulle ha en sådan för att riktigt hålla brösten på plats efter ingreppet) gjorde att min anatomi såg något skum ut. Ja, ni kan ju tänka er själva....

För tillfället känns det lite ömt och liksom lite "stelt" i bröstet men ingen skarp smärta. Jag hoppas att det inte ska bli mycket värre än såhär.

Jaja, nu är det iallafall över och jag vill passa på att tacka alla er som stöttat mig med uppmuntrande kommentarer. Både här i bloggen, på FB och via mail eller sms. TACK! Ni är underbara!

Nu väntar två dagar av
- icke städning
- icke matlagning
- icke lyft
- icke ansträngning
- ingen dush på 24 timmar (inte området kring bröstet iallafall)
- BHn på i 48 timmar (inklusive nätterna)

Allt beordrat av mitt tutt team eftersom fysisk ansträngning kan göra att man börjar blöda mer inne i bröstet. Det känns som om det kommer bli en ganska soft helg för min del då....?

Tuttfredag

Så är det fredag. Denna veckan har känts kort och lång på samma gång. Att jag för bara ett par dagar sedan var hemma i Sverige och att jag sedan dess börjat på nya jobbet (med allt nytt som det innebär) har gjort att min tidsuppfattning är lite skev. Lite jetlag (som börjar avklinga nu) uppe på detta som grädden på en Sundae, gör såklart också att de senaste dygnen känts lite annorlunda vad gäller timmar och längd.

Idag jobbar jag hemifrån dock. Skönt. Jag gillar faktiskt att köra bil nu. Det är riktigt kul! (än så länge hahaha!) men efter en riktigt lååång hemresa (tidsmässigt) igårkväll där jag stod i bilkö i ca en timme för att köra genom Lincoln Tunnel känns det ändå skönt att slippa idag. Har helt klart insett att jag inte kan ta Lincoln hem. Det går bara inte. Alldeles för mycket bilar där. Nästa gång blir det till att testa Holland Tunnel eller kanske till och med George Washington Bridge. Bilden här ovan är tagen genom bilfönstret då jag stod i bilkön på väg in mot Lincoln Tunnel igårkväll.

Jaja, hemjobbarfredag alltså. Men tyvärr även Tuttfredag. Jo, för idag är det de ska kolla upp den där lilla knölen som hittades då jag var på min rutinkontroll innan jag reste till Sverige. Lite nervös är jag ska erkännas. Jag gillar INTE att de ska sticka nålar i mig. Och ja, brösten känns ju lite sådär extra känsliga också. Men, men. Det ska såklart bli bra att få detta gjort nu. Bra att jag fick en tid såpass tidigt efter hemkomsten också. Och det känns väldigt fint att jag kunde jobba hemifrån just idag eftersom jag ska till sjukhuset nu i eftermiddag. Jag tycker också det är skönt att jag kunde göra det hela en fredag. Så att man slipper ta sig till jobbet på två dagar efteråt, utan kan vila lite (ifall det gör ont).

Håll gärna en tumme eller två för mig i eftermiddag. Eller skicka en liten stärkande tanke.


*) Sista bilden är skultpuren "eyes" vid vattnet nere i Battery Park. Jag vet att den ska föreställa två ögon men i vissa vinklar tycker jag nog de där kloten påminner mer om bröst ändå. Bilden är lånad från http://www.flickr.com/photos/bukharov/6004079786/

Bra och dåliga tuttnyheter

Förmiddagen bjöd på mitt livs första mammografi. Det var inte alls såpass "läskigt" eller obehagligt som jag trott. Vilket kändes skönt. Teknikern som utförde det hela var dessutom bland de gulligaste jag träffat på inom vården. Verkligen en lysande stjärna tycker jag. Med den där alldeles perfekta balansen mellan skämtlynne, värme och professionalism. Fler sådana personer efterlyses i vården!

Det roligaste och sötaste jag fick höra (av mammografiteknikern såklart) var:
"You have fantastic breasts! The kind everyone woman dream of." Visserligen säkert i betydelsen att de var lätta att undersöka eftersom de ju inte är några direkta vattenmeloner utan snarare små mandariner....

Såhär snygg är man innan man ska få brösten undersökta.

Ska hon på SPA eller ska hon få tuttarna tillplattade som pannkakor?

Efteråt skulle jag även kollas med ultraljud. Det var då de inte-så-roliga-nyheterna kom. I mitt vänstra bröst såg man något som på skärmen såg ut som en svart liten boll. Enligt läkaren som blev inkallad för att titta lite extra så skulle jag absolut inte oroa mig. Detta var något mycket litet (det hade inte synts alls på mamografin utan upptäcktes endast nu vid ultraljudet), och det var troligt att det handlar om en "fibroid" vilket inte är malignt alls. Men man vill göra en biopsi. Bara utifallatt. De ska höra av sig i början på nästa vecka. Så att vi kan bestämma en tid för denna. Tyvärr är det ju väldigt dålig "timing" eftersom vi åker till Sverige i början av veckan. Så jag gissar att biopsin får vänta tills efter Sverigeresan. Det ska nog inte var någon fara i medicinsk mening. Eftersom den här lilla svarta bollen tydligen inte ska vara farlig. Men det känns inte sådär hej-hopp-roligt precis. För även om jag har "lugnat ner mig lite" nu så finns det såklart ändå en tanke där i bakhuvudet som gnager lite. Skaver. Man vill ju allra helst få sådana här svar så snabbt som möjligt.