Lill-Skruttan är fortfarande dålig. Febern kommer varje kväll och ligger då på runt 38.2 grader. Hostan den värsta jag tror hon haft hittills i sitt snart 1,5-åriga liv. Nätterna är därför inte särskilt rofyllda. Inte för någon av oss. Just på grund av skrällhostan ringde jag hennes läkare imorse. Fick en tid för koll mitt på dagen. Väl där kunde man konstatera att hostan sitter i luftrören och inte alls i lungorna vilket ju var positivt. Men det finns tyvärr inte mycket man kan göra åt den mer än att vänta.
Resten av hemmadagen för mig gick i berg-o-dalbanans tecken.
En stunden mys och gos, lek och skratt. Nästa gråt, ilska och utbrott av olika intensitet. Humöret svänger snabbt när man är sjuk. Till slut svängde även mitt lite på grund av alla "nononono", allt ålande på golvet, samt framförallt de slag som följde efter vissa av utbrotten. Jag har ett hyfsat normalt tålamod men när Lill-Skruttan slår på allt inom räckhåll (inklusive folk och fä) så tar det stopp. Inte med detsamma. Men efter att jag sagt till först lugnt men bestämt, sedan lugnt men mer argt, och till sist hållit fast armarna och låtit riktigt arg men utan något annat resultat än att hon lugnt tittar mig i ögonen, småler lite lurigt och sedan slår till igen. Så snart armarna är fria. Då tar mammatålamodet slut och jag känner att även mitt humör är på väg att få en liten dipp. En extra liten knuff neråt fick det även av Lipton vars uppkräkta mat jag lyckades sätta foten i också. Mitt i alla annan kaos.
Självklart hjälper även en nästan tom mage och därmed lågt blodsocker, samt ett par nätter med endast knapphändig sömn också till att putta humöret lite neråt.
Men humöret steg faktiskt igen. Och dagen har bjudit på många mysiga och roliga stunder också. Vi har läst böcker, badat och dansat till Bari Koral samt till "Små grodorna" vilken framfördes av mig själv till Lill-Skruttans oerhörda glädje. Denna sång har nog nu åkt upp på 1:a-platsen på favoritsånglistan. Iallafall om man dansar samtidigt.
Att humöret hos både Lill-Skruttan och mig slokade ett tag efter lunch var nog främst för att hon inte sov mer än kanske 10-15 minuter. Sådant sätter sina spår. Hos både henne och mig.
Så när M kom vid 14-tiden för avlösning var det en mycket tacksam fru som mötte honom här hemma. Jobbet kändes plötsligt som en lyx. Att kunna påbörja en tanke, en handling och faktiskt ha tillräckligt med tid för att slutföra den är verkligen en lyx. En lyx man lätt glömmer bort eller förbiser.
Nu är klockan mycket och det är dags att sova.
När jag kom hem fick jag veta att Lill-Skruttan somnat nästan med detsamma efter att jag gått hemfrån. Helt utmattad. Sedan sovit i drygt 2 timmar. Så nu under kvällen kunde hon inte somna, utan var uppe till 22.30-tiden.
Under morgondagen blir det samma uppdelning.
Jag tar första passet hemma, och M tar vid efteråt. Men imorgonkväll ska jag även träffa några vänner ute på middag vilket kommer kännas otroligt roligt. Ett välkommet avbrott i sjukstuga och jobb. Men jag undrar lite i mitt stilla sinne hur lång denna vecka kommer att kännas innan man når fredagen....?































