Konst, bollar och en kommande festhelg

Det ni ser här till vänster är inte något alster som hänger på MoMa, utan helt enkelt det allra första konstverket som Violet Room har gjort. Jag hade till och med äran att få se lite när konstverket gjordes. Det var igår (onsdag) och jag kan meddela att de små konstnärerna målade ungefär lika mycket på sig själva som på denna tavla. Och även på mattan. Oooops! Efteråt blev det till att tvätta av sig i baljorna utomhus vilket var ungefär lika uppskattat det. Jag har bilder på allt detta också men vill inte lägga ut dem här i bloggen eftersom det handlar om nästan nakna små barn vilket tyvärr inte känns bra att lägga ut bilder på. Sorgligt att det ska behöva vara så men sådan är verkligheten tyvärr.

Men nu åter till själva konstverket. Till skillnad från många kända konstverk har detta inte på något sätt "värkts fram" utan enbart "lekts fram".

Jag tycker faktiskt att det är snyggt! Modern konst. Som något jag skulle kunna tänka mig att rama in och hänga på en av våra vardagsrumsväggar. Naturligtvis är jag inte partisk. Inte det minsta...

Nedan är bilder från imorse när jag lämnade Lill-Skruttan. Det var återigen en sådan där härlig morgon. Solen sken. Lagom temperatur. Lill-Skruttan på ett alldeles lysande humör. Särskilt när vi kommit fram till dagis. Som vanligt möttes hon i dörren av några av de andra barnen som kom fram och ropade "Eja", vilket såklart är deras sätt att uttala hennes namn. Som en liten virvelvind kröp hon iväg uppför "rampen" för att ansluta till de andra som lekte där uppe med bollarna. Sedan blev det även lite kritritning.

Jag passade på att ta lite bilder innan jag gick därifrån.

Lill-Skruttan på väg uppför trappan. Lite bakom den syns "rampen".

Undrar vad hon tittar på?

Rull med liten boll.

Lite armviftning medan man funderar vilken boll man ska ta sig an nu.

Det fick bli den stora melonbollen.

Så var det dags för kritorna. Lite mindre kladdigt än gårdagens målande.

Imorgon har vi fixat avskedsfrukost för en av Lill-Skruttans kompisar på dagis. Lille H ska flytta och slutar därför i Lill-Snorpans grupp. Lite vemodigt och tråkigt men jag gissar att deta enbart är den första i en lång rad av flyttar under den tid hon kommer gå här. Det är ju så det är att jobba med de yrken vi har. Många stannar endast ett par år och sedan är det dags att söka sig vidare.

Under helgen kommer det sedan att vara två större händelser som går av stapeln. Tyvärr är båda på lördag så vi kommer missa en stor del av den ena. Först en Baby Shower får våra vänner E och M. Och senare samma kväll är vi inbjudna till ett "Sweet 15 party" eller Quinceanera som det kallas. Det är en av mina kompisar på min förra arbetsplats som ska fira sin lillasyster. Detta är, om jag förstått det rätt, en latinamerikansk tradition som framförallt firas i Mexiko och jämförs lite med den amerikanska "Sweet 16". Enligt en annan av mina vänner har MTV just nu en show på TV som heter "My Super Sweet 16" där man följer familjer och flickor som ska ha sina Sweet 16 parties/Quinceaneras. Min kompis familj blev tillfrågad om att medverka men de tackade nej vilket nog var klokt gjort. Ofta blir personer i sådana där serier rätt "exploaterade".

Det kommer i vilket fall bli spännande att kastas rakt in något som jag misstänker kommer bli en ren och skär kulturkrock. För det första lär de flesta enbart prata spanska. Även inbjudan var enbart på spanska. Som ganska "lagom svensk" tror jag att man kommer tycka att tillställningen kommer vara allt från storslagen till kitchigt överdriven, men framförallt annorlunda...!

Jag känner mig otroligt glad och hedrad att jag och M blev bjudna. Detta är något stort. Ungefär likvärdigt med ett svenskt bröllop i storlek. Och gästerna är framförallt familj, släkt och vänner till familjen. Självklart ska kameran med under lördagen och jag hoppas få en del bra bilder både från Baby Showern och festen på kvällen.

Ska detta bli den första...

...filmen jag kommer se på bio sedan förra våren???

Jag både hoppas och tror det!

Jag älskade boken. Alla böckerna såklart, men denna är en av favoriterna i serien. Helt klart. Mörkare. Kampen mellan ont och gott tätnar.

Å jag hoppas så att kunna se den på bio!

Bomullsskalle

Oj idag har jag bomullsskalle. Igen.
Och jag kan helt ärligt säga att det inte har något som helst att göra med min utekväll igår. Den blev varken särskilt sen eller särksilt blöt. Bara sådär trevlig och mysig som kvällar kan bli när man träffar gamla vänner och pratar om gammalt och nytt. God mat (burrito för min del samt guacamole och nachos chips) samt Margaruitas och vatten. Gott sällskap. Hemma igen redan vid 22-tiden. Lite te och sedan läggdags.

Men vid halv två tiden bestämde sig Sömnkryparen för att göra ordentlig entré. Till och med såpass ordentlig att det mer handlade om Vakenkryparen. Det blev blöjbyte och sedan läggning i vår säng. Mellan M och mig. Sedan följde resten av natten och för att säga det i korta ordalag så blev det inte mycket sömn alls. Nästa ingen alls förutom små korta stunder. För oj vad det rullades, grymtades, kröps och gräts. Ofta hade man antingen en liten fot i ansiktet, ett huvud på sin mage, eller en hel liten människa liggandes mer eller mindre ovanpå en. Ibland hade den lilla människan huvudet neråt mot fotänden och ibland uppåt. Ofta fick man dra i den lilla människan för att hon inte skulle köra huvudet in i sänggaveln när hon kröp eller ålade runt. Eller för att hon inte skulle rulla iväg ner mot fotändan och ut ur sängen. Eller så fick man halvt lyfta halvt vrida henne så att hon inte skulle klämmas under en. Eller så fick man trösta. Ibland bara försöka lugna och hålla still alla de fäktande armarna och benen.
Att man kan fara omkring så mycket när man sover. Det är nästan obegripligt.

Så nu sitter man här igen med bomullsskalle.
Hm, ska försöka hitta mig en kaffe snart.
Allt går segt. Tankarna känns som om de simmar i sirap. Kroppen känns mörbultad. Som om jag både festat hela natten och samtidigt deltagit i någon sorts supersport.
Kaffe var det ja....
Kaffe.

Sommarhelg i staden

Efter den smått kaotiska avslutningen på arbetsveckan kom så helgen. Dags att ladda batterierna. Umgås med familjen. Mysa. Ta det lugnt och bara "vara" stod högt på min priolista. Vädret har varit underbart hela helgen! Så det blev en hel del tid utomhus. I söndags hade vi först tänkt åka till stranden igen, men eftersom vi haft en ganska jobbig natt då vår lilla Sömnkrypare återigen var på besök så blev det inte så. Istället tog vi en riktigt lång promenad ner till Union Square och tillbaka. Vid närmare koll insåg vi att sträckan ner dit från oss är 4,8 km enkel väg, så vi har alltså idag promenerat ungefär en svensk mil. Det kändes lite i fötterna men det var skönt att vara ute. New York City är verkligen en stad att promenera i! 

Nedan är bilder från helgen:

Lördag:

Vi gick förbi en av de närmaste lekplasterna så att Lill-Skruttan skulle få gunga lite.

Iiiiiiih vad skoj!

Sedan skulle vi köpa "water shoes" till henne, d v s skor som tål vatten eftersom de ofta springer i vattenspridaren på dagis nu när det är varmt. I barnaffären var de slut men de hänvisade till en skoaffär alldeles intill.  I denna fancy butik på Upper East Side hade de såklart designerskor till småbarn. Hm, det blev inga Michael Kors skor till Lill-Snorpan.

Det blev dessa Tevasandaler.

Efter skoköpet promenerade vi vidare till Central Park där det blev lite picknick.

Här sitter hon med sina nya sandaler på fötterna.


Lill-Skruttan åt gladeligen både tonfiskröra samt sallad.

Det mulnade på lite så på eftermiddagen gick vi hemåt. Passerade ena favoritstället i Parken.

Här sitter M framför fontänen.

En glad tjej.

Söndag:

Här en av parkerna vi stannade i på vägen hem. Denna ligger nära St Mark´s place.

Självklart vill Lill-Snorpan gå gå gå... Här går vi utanför Whiskers där M är inne och handlar kattmat.

Sedan ett depotstopp för lite energiintag.

Samt lite rastning av rastlös tjej igen...

Då blir man såhär glad.

Ikväll har jag "barnledigt". Ska ut och äta med mina vänner från gamla jobbet och det ska bli så roligt! Har inte träffat dem sedan Lill-Skruttans födelsedagskalas. Kvällen ska bli fin så det blir nog lite Mexmat samt margaruitas på ett av favoritställena Taco Taco.

Tack!

Bloggosfären är verkligen helt underbar!

Jag vill verkligen TACKA alla er som engagerat er i min ilska och besvikelse. För råd, tips och framförallt för era fina uppmuntrande ord. Ja helt enkelt för allt Ert stöd!

Ni är underbara!

Tack för att ni finns och för att ni vill, orkar och tar er tid att skriva så fint i kommentarsfältet!

Jag kan även meddela att jag faktiskt har lyckats att ta det där första steget bort från det som hände. Att inte tänka alltför mycket på händelsen eller i varje fall inte lägga lika stor vikt vid den. Att fokusera på annat. Det började faktiskt redan igårkväll när jag genom slumpen råkade hamna i samma hiss som nedan nämnda person. Inte nog med det. Vi råkar bo nästan på samma ställe också vilket gjorde att vi hade i stort sett exakt samma promenadväg hem. Alltså "gick vi hem tillsammans". Och då var vi ju tvungna att prata lite också. Ingen nämnde på minsta vis det email som gjort mig så upprörd. Vi pratade helt enkelt jobb. På en ganska ytlig nivå. Men ändå. Jag var faktiskt riktigt stolt över mig själv efteråt. Att det gått så bra. Att jag lyckats föra ett normalt samtal utan att få ett utbrott. Och kanske framförallt att jag inte mådde dåligt av det hela. Nej, jag hade verkligen kommit till den nivån där jag hittat min egen styrka. Därför var hela situationen i sig nästan mest skrattretande. Att vi gick där bredvid varandra en underbar kväll i juli. Småpratandes. Ingen som såg oss skulle kunnat ana att personen bredivd mig dagen innan skickat ett i mitt tycke otroligt aggressivt email. Ingen skulle heller kunnat tro att jag på grund av detta email blivit både rosenrasande och totalbesviken. Det kändes lite som att gå på nattunn is. Ni vet sådan där is som frusit till över natten och är så tunn att den krasar lite under fötterna. man vet inte om den ska hålla eller ej. Självklart lite oroande. Men den höll. Och ja, efteråt kändes det hela faktiskt ganska bra. Jag klarade av att hantera situationen och jag känner mig styrkt av detta.

Jag insåg dessutom då att det som jag hela tiden misstänkt kan vara sant. Nämligen att denna person inte själv inser hur dennes sätt att kommunicera uppfattas av andra. På något vis tror jag att de ordval och det oerhört "passivt aggressiva" sätt som personen använder sig av, främst i skriftlig form,  är något som personen inte alls kanske upplever som något opassande eller oproffessionellt? Eller iallafall inte i den grad som jag tycker att det är.

Kanske har vi helt olika nivåer? Helt olika standarder?

En sak är iallafall säkert och det är att vi är nästan så olika som två personer kan bli. I vår syn på vad som är viktigt här i livet. Och i vår syn på hur man kan och bör behandla sina medmänniskor. 

Jag hoppas att jag nu när denna insikt faktiskt sjunkit in i mitt medvetande, ska kunna hantera det som hänt. Och framförallt att jag ska kunna hantera eventuella framtida händelser på ett hyfsat bra sätt. För tyvärr tror jag att detta kommer att komma att upprepas. Kanske snart. Kanske inte förrän om länge. Men jag vill tro att jag när det än kommer att ske, ska vara hjälpt av min insikt och min erfarenhet från denna gången. Det är faktiskt inte mig det är synd om.

Jag vet vad jag kan och vad jag står. 

Jag vet att jag i detta fallet inte gjort något fel.

Jag vet nu även att jag klarar av att svälja lite skit och ändå le.

Det senare kan säkert ses som tecken till svaghet. Själv ser jag det just nu som tecken på mognad. Och mod. Att lyckades att inte låta mig sjunka ner på samma låga nivå.

Jag står med ryggen rak.

Om det är ett krig vi utkämpar måste jag nog ändå tillåta mig att se detta som en liten seger.

Fast kanske inte över personen ifråga egentligen.

Utan främst över maktmissbruk, uppblåsthet och självupptagenhet. I allmänhet.

Jag har utkämpat ett slag i Livets hårda skola och vunnit en verktygslåda med verktyg som jag förhoppningsvis ska kunna använda nästa gång något liknande händer. 

Men jag hoppas det dröjer lite.

Nu vill jag återigen fokusera på det goda här i livet.

Mentalt oväder

Ok igår var ingen bra dag. Alls. Rena rama skitvädret drog förbi. Storm, orkan, åska, blixt och dunder. Samt störtregn.

Konstigt tycker ni som har koll på vädret här i nordöstra USA. Det var ju kalasväder igår ju. Sol från blå himmel, lätt vind samt alldeles lagom skön temperatur på lite över 20 grader. Vad snackar hon om egentligen???

Jodå, ni har så rätt. Utanför mitt fönster var det sol och sommar.
Orkanovädret som drog förbi under gårdagen var helt enkelt mentalt.
Jag fick ett email igår som gjorde mig extremt upprörd. Arg. Genomledsen. Besviken. Skitförbannad. Frustrerad.
Ja känslorna pendlade hej vilt fram och tillbaka. Som ett pendeltåg som fått spatt. Mest mellan stationerna "Så-arg-att-jag-gärna-skulle-tagit-en-påk-och-smällt-till-personen-ifråga-på-käften" samt "Så -ledsen-över-att-jag-inte-vet-vad-jag-ska-göra-åt-situationen".

Jag blir sällan arg. Iallafall sådär riktigt riktigt arg. Visst, irriterad, småilsken och allmänt sur det kan jag bli till vardags. Då oftast över småsaker. Ni vet det där man oftast blir irriterad över men som egentligen inte betyder något. Att den som tog sista toapappret inte satte dit en ny rulle. Att soppåsen stått och luktat urkans hela dagen för att man glömde slänga den på morgonen. Att man missar bussen. Att man kommer till jobbet och inser att man glömt mobilen hemma.

Men riktigt riktigt arg, det blir jag bara någongång ibland. Hittills har det varit väldigt sällan faktiskt. Och det är nästan alltid en och samma grundkänsla som utlöser ilskan. Känslan av att ha blivit orättvist beskylld för något. Att känna att man blir anklagad för något man inte alls tycker att man borde bli anklagad för. Att någon har negativa åsikter om ens uppträdande eller person eller instats som man helt enkelt inte kan förstå. OCH när dessa åsikter uttalas på sådant vis att man har noll möjlighet att försöka förklara eller ens få en mer nyanserad bild av händelseförloppet. Då blir jag arg. Arg arg arg arg arg. Så arg att jag mer än gärna skulle vilja göra något fysiskt. Som att slå hårt. På något. Eller någon. Ofta faktiskt personen ifråga.... Det är inte vackert. Inte vackert alls. Jag vet. Men sådan är känslan. Inte ett dugg kreativ. Inte ett dugg fantasifull. Bara bara ren skär urilska.

Oftast mynnar den även ut i tårar. Ilsketårar. Besvikelsetårar. Tårar av frustration. Tårar även av ledsnad. Faktiskt. För under ilskan bor även ledsenheten. Iallafall i min värld.
Jag vill ju inte vara missförstådd. Jag vill ju inte att andra ska tycka och tänka negativa saker om mig som jag inte ens kan ha en möjlighet att försöka förklara. Sådant gör mig ledsen. Ända in i märgen. Ända ut i hårstråna. Genomledsen. En ledsnad som nästan genast göder min ilska igen. Tårar som regnar ned på en redan välgödd ilskeåker.
Så går det runt runt runt. Ilska-ledsenhet-ilska-ledsenhet. Varv på varv på varv.

Som sagt. Inte vackert. Inte kreativt. Bara känslor som rusar runt i huvud och kropp likt galna andar. Fyller en så man knappt kan fungera. Man kan inte tänka på något annat. De har liksom intagit alla ens system. De pumpar runt i kroppen. Vare sig man vill eller inte.

Så vad gör man då?
Vad gjorde jag?
Jo, jag mailade M. Ett lååångt mail. Berättade om situationen som uppstått.
Stackarn. Han kom och torkade mina tårar och lyssnade på min ordsvada.
Jo för vi sågs hemma sedan och pratade igenom det hela.
Han höll med mig. Han stöttade. Och vi vred och vände på det hela. Fram och tillbaka.
Men ingen har någon lösning. Inte i nuläget iallafall.
Mer än att jag nog får försöka acceptera situationen som den är.
Svälja lite och gå vidare.
Tills den dag när det faktiskt inte går längre.
Och om det fortsätter såhär så vet jag att den dagen kommer att komma.
Förr eller senare.
Jag kan bara hoppas på senare...

För det är ju detta med mig också.
Det att när jag blir så här urilsken och genomledsen.
Då har jag svårt att hålla tyst.
Jag vill prata. Förklara mig. Få förklarat för mig.
Jag vill förstå. Förstå den andres tankar. Hur kunde detta uppkomma? Hur kan min och den personens världsbild vara så diametralt olika?
Jag vill reda ut. Hitta en lösning och gå vidare.

Men nu skulle detta troligen endast göra ssituationen än värre. Inte tillföra något bra vare sig för mig själv eller situationen ifråga. Absolut inte i detta specifika fall.
Så jag har lovat mig själv att hålla tyst. Att sköta mig. Att inte få ett utbrott, även om det banne mig fortfarande ligger och skälver under huden. Om någon testade skulle jag nog mäta ett antal siffror på Richterskalan.
Men jag skärper mig.
Jag har lovat mig själv och jag har lovat M.
Det stjäl energi.
Enormt mycket energi.
Men jag ska verkligen göra mitt bästa.
Jag vill åtminstone agera på ett sätt som gör att jag kan fortsätta se mig själv i ögonen. Att jag kan bära mitt huvud högt. Att jag inte sjunker till samma låga nivå som personen ifråga.
Jag vill inte komma med anklagelser som inte har någon grund.
Om det är något jag vill. Något enda. Så är det att reda ut detta. Att prata igenom det och komma fram till något. Ja, jag vet inte vad egentligen, men kanske något kreativt?
Om det går.
Men som sagt i nuläget håller jag tyst.

Skönt att det är helg snart.
Just nu behöver jag bara stå ut en dag. Idag. Sedan har jag två hela dagar på mig att försöka komma över ilskan. Låta orkanen dra vidare och förhoppningsvis dö ut.
Och mitt i allt detta känner jag mig så oändligt lyckligt lottad över att jag har min familj. Att jag har M som stöttar mig till 2000%.
Att jag har Lill-Skruttan.
Att borra in näsan i hennes nackveck kan lugna den värsta tromb.
Så det har jag gjort. Mycket.

Nu får vi se vad som händer.
Only time will tell...

Gårdagens BBQ

Igårkväll var det dags för BBQ igen. Det blir en del sådana nu på sommaren. Denna gång var det resten av köttet och fisken som blivit över sedan M´s labbs årliga stora BBQ som skulle ätas upp.  Denna tillställning är inte alls så stor, utan det är mer de på labbet som känner för att dyka upp som kommer. Och det är helt okej att bjuda in vänner. Så vi hörde självklart av oss till våra gamla vapendragare M & E samt M & U vikla kom förbi för att äta lite, ta en öl eller två och framförallt träffas. Det blev en riktigt skön kväll i gott sällskap.

Som bonus visade sig att två av Lill-Skruttans dagiskompisar också var där. Det är så kul att se att de verkligen har knytit vänskapsband med varandra trots deras låga ålder. Så fort de ser varandra så ropar de varandras namn och vill springa och leka. Även lill-Skruttan som ju knappt kan prata än. men hon säger helt klart de flesta barnens namn på dagis, även om alla namn ännu inte uttalas felfritt. Här kramas hon om av A när hon sitter i A´s pappas knä.

Kvällen blev alltså en blandning mellan allmänt barnprat med föräldrarna till Lill-Skruttans kompisar samt med E som ju är höggravid nu, öldrickande, promenerande med Lill-Skruttan, mer eller mindre konstant småätande av allt grillat, kattprat samt allmänt babbel.

Vädret var perfekt. Lagom varmt och ingen fuktighet. En riktigt skön och lyckad vardagskväll i glada vänners lag helt enkelt.

Nedan är fler bilder:

Lill-Skruttan i sin gamla vagn.

Pratar med U.

Sedan ska även E charmas.

Här står gänget. Och lill-Skruttan har svidat om till PJ.

Lite kvällsmjölk.

Glada vänner. E som blir större och större för var gång vi ses. Här har hon min gamla gravidtop på sig. M & U som alltid på glatt humör!