Ny Blogg - hänger ni med?

Så nu har jag äntligen fått till början till en Ny Blogg. Denna känns alltför förknippad med New York City och mitt liv där. Så det kändes mest naturligt att vända blad nu. Börja om. Mitt västkustsliv får helt enkelt en egen blogg.

Och ja, jag behåller Saltistjejen i "bloggtiteln". Det handlar ju inte om någon revolutionerande skillnad direkt. Jag är ju samma gamla Saltistjej som kommer fortsätta att fundera över smått som stort. Bara med ytterligare nya funderingar i jeansfickan. En utlandssvensk. Och numera f.d New Yorker. Som nu försöker att hitta sin nya plats i Kalifornien. Så det kändes också mest naturligt. Att fortsätta vara "Saltis".

Om det känns vemodigt eller sorgligt att avsluta denna bloggen? Nej, faktiskt inte. Det känns som sagt som ett naturligt steg. Efter nära 8 år är nu sista inlägget här skrivet. Ett avslut. Min New York City Blogg får förbli just detta - en blogg om min tid och mitt liv i NYC. Det känns bra. Fint så. San Diego och Kalifornien kräver sin egen plats. Så, alltså Saltistjejen i San Diego.

Min nya bloggadress är saltisisandiego.blogspot.com

Nu hoppas jag bara att ni som läst här vill följa med på nästa äventyr också!

I så fall - VÄLKOMNA!!!

En månad

Till att börja med vill jag TACKA er alla som hört av er till mig efter förra inlägget. Era kommentarer och email har gjort mig väldigt glad. Att ni är många som varit med om liknande situationer. Som har egna erfarenheter att dela med er av. Det känns så fint. Självklart vet jag att det tar tid med sådana här omställningar i livet. Och visst är det så att en del av mig sörjer det jag lämnat i NYC. Både staden i sig. Men kanske framförallt människorna. Vännerna. Att vara en helt självklart och naturlig del i sitt eget sammanhang på något vis. Att kunna bara vara. Att veta vem man kan kontakta och fråga om vad. Och veta att man har folk omkring sig som både kan och vill hjälpa med i stort sett vad som helst. Och att bara springa på varandra på väg till eller från skolan, affären, lekparken... Prata en stund. Inga stora saker men det är så otroligt värdefullt. Och DET saknar jag här.

Idag är det exakt en månad sedan vi lämnade NYC och tog flyget hit. En månad. På något underligt vis känns tiden återigen sådär dubbel. Å ena sidan känns det som om vi bott här väldigt mycket längre än en månad. New York City-livet känns ganska långt bort. Både i tid och i rum. Å andra sidan känns det som om vi nyss kom hit. Det är så mycket som fortfarande liksom "hänger i luften". Saker vi inte hunnit med att fixa.

Och ja, än så länge går det även rätt långsamt på nätverksfronten. Jag tycker det är galet mycket svårare här än hur jag upplevde det i New York. Beroende på flera faktorer såklart. Dels jobbade både jag och M på universitet när vi kom som gröna svenskar till New York. Och det är helt klart enklare att träffa nytt folk i en sådan miljö. Dels så finns det så otroligt många fler naturliga "mötesplatser" i vår förra hemstad. Här sätter sig alla i sin egen bil och kör dit de ska. Man träffas inte "på väg någonstans". Inga bussar, inga tåg. Inga tunnelbanor. Man promenerar inte till affären. Oftast inte heller till lekparken. Man springer inte på folk i hissen eller lobbyn. Så nej, jag tycker det är lite svårt.

Dessutom har Storasysters klass inga klassföräldrar och man verkar inte alls ha någon klasslista med kontaktinformation så som vi hade i hennes förra skola. Så det har inte varit helt enkelt att få kontakt med andra föräldrar heller. Förra veckan introducerade dock hennes lärare mig och en annan mamma när båda var i skolan för att hämta på eftermiddagen. Våra tjejer verkar ha kul ihop i klassen och igårkväll var vi ute och åt middag på Chipotle tillsammans. Det var egentligen ett fundraising event för skolan där 50% av intäkterna för middagsgäster som åt mellan 17-21 går till skolan. Jag och den här andra mamman hade lite sms-kontakt under eftermiddagen och hon kom sedan med sina två barn vilket var himla trevligt eftersom vi fick lite tid att prata då. Vi kommer helt klart att ses igen och även fixa lite playdates för tjejerna. Det känns positivt. Så jag peppar mig själv med att jag helt enkelt "bara" får fortsätta så här. Heja heja!

Nu måste jag sluta för det är kort dag i skolan idag. Varje torsdag slutar de redan kl 12 så nu måste jag och Lillebror iväg för att hämta.

Konstig känsla

De senaste dagarna har det slagit mig. Inte som ett bombnedslag eller så, utan snarare på ett krypande vis. Detta att jag faktiskt saknar New York City mer än jag saknar Sverige. Att NYC är det jag just nu känner är mitt "hem". Inte Sverige. I första hand. Trots att jag inte bor och lever i vare sig NYC eller Sverige längre. Men efter mina år i New York City känner jag mig alltså känslomässigt mer som en New Yorker än svensk. Och att det känns mer underligt att mina barn kommer att växa upp som Californians (förutsatt att vi blir kvar här då såklart) istället för New Yorkers än att de inte kommer att växa upp som svenskar.

Under mina drygt nio år i NYC har mycket hänt. Helt klart. Framförallt min känslomässiga identitet. Uppenbarligen. Och detta var inget jag direkt reflekterade över så länge jag bodde kvar där. Utan det är något jag insett nu i och med flytten hit. Som sagt, en mycket underlig känsla.

Biosöndag

Innan vi flyttade hit till San Diego sa alla till oss att "där regnar det aaaaaaldrig". Men jo, sedan vi kommit hit har vi haft flera regndagar (och nätter). Mig gör det inget. Snarare tycker jag det är bra att det kommer regn eftersomi stort sett hela Kalifornien lider av torka. Så nederbörd är bra. För alla. Men just när det som igår är en heldag med regn kan det ju kännas lite småtrist. Jag och Storasyster tog dock vara på den grå dagen och gick på bio.

Vi såg "Night at the museum - Secret of the tomb" vilket är den andra uppföljaren (alltså film nummer 3) till "Night at the museum"som kom redan 2006. Vi har sett både ettan och tvåan så det kändes roligt att se trean också. Men oj vilken NYC-längtan jag fick då jag såg den. Eller "HEMlängtan". För just SÅ kändes det. Natural History Museum. Det är ju "VÅRT" museum. Det var ju där vi sprang i stort sett varenda helg under ca ett års tid då när Storasyster var som mest dinosaurietokig.

Och att stå där på trappan och blicka ut över Central Park. Kärlek. Längtan. Central Park. Det är ju "VÅR" park. Den som i så många år tjänat som vår "trädgård". Jag kunde inte låta bli att tänka att "just så där ser det ju ut där NU". Med snö mellan alla kala träd. Min Park i vinterskrud.

Central Park under min senaste promenad där i december innan flytten

Och ja, jag kunde heller inte låta bli att kolla in byggnaderna i södra delen av parken som skymtade i vissa klipp, och jämföra siluetten av "the skyline" med den jag har i mitt minne. Och nej, den nya höga smala skyskrapan som byggs nu hade inte alls hunnit så långt då de spelade in filmen. Den var högre då jag senast gick i Parken nu i december. Knäppt jag vet.

Mitt hjärta är fortfarande kvar i New York City...

I slutet av filmen ska jag erkänna att jag grät en skvätt. Mest för alla känslor som kommit i gungning under New York klippen. Men även en liten tår för Robin Williams. För när sluttexterna rullat en stund kom ju såklart "In Memory of Robin Williams - The magic never ends". Och jag tänkte att det är bra sorgligt detta, att människors vemod kan ta över så totalt. Och min näta tanke var att detta måste varit en av de sista filmerna Robin Williams spelade in. I en roll som Theodore Roosevelts vaxdocka. Roosevelt. Ett namn min dotter endast förknippar med "vår" linbana över till Roosevelt Island. I den stad vi kallade vår men som vi nu lämnat. Och med den tanken kom ännu lite tårar. Men att sedan få komma hem till vårt nya hem som jag verkligen börjar att tycka riktigt mycket om kändes fint. Det är verkligen så som så många påpekat för mig. Man kan ha flera "hemma".

Bloggfunderingar

Jag har funderat lite till och från under hösten och vintern men ännu inte kommit fram till något beslut. Det gäller bloggen. Inte dess vara eller icke vara. För fortsätta blogga kommer jag helt klart göra. I någon form. Dock har det ju under det senaste halvåret varit väldigt lite tid för bloggen. Av helt naturliga skäl. Men ändå. Det har varit glesare än normalt mellan mina inlägg. Särskilt under december månad. På grund av flyttbestyren. Men även nu efter flytten känner jag att tiden inte finns på samma vis som tidigare. Mitt vardagsliv har förändrats radikalt. Mycket mindre egentid, särskilt under dagarna. Men som sagt, jag kommer inte sluta blogga.

Det jag däremot har funderat över är om jag ska starta om? En ny blogg. Det känns lite konstigt att fortsätta här. Jag vet inte varför, men det tar emot att ändra här. Att byta ut min hemort. Från New York City. Till San Diego. Just denna blogg ÄR ju mitt liv i New York. Och nu efter flytten känns det nästan mer naturligt att börja en ny blogg. Om mitt liv här. På västkusten. Samtidigt känns det både vemodigt och lite läskigt att lämna denna, min älskade blogg. Och jag vet av egen erfarenhet att man alltid tappar en del läsare då bloggar byts. Och sådant känns såklart lite tråkigt också. Även om jag hoppas och tror att de mest trogna kommer att följa med mig om jag skulle "börja om". Så ja, jag funderar vidare lite till. Men det lutar nog åt att jag kommer att fortsätta detta nya kapitel i livet med en ny blogg. Det skulle kännas mest naturligt.

Och på tal om nystart. Jag borde ju verkligen byta namn på mitt instagramkonto!!! Där heter jag ju saltisinnewyork vilket är heeeelt fel och till och med missvisande nu! Fy Fy! Jag ska försöka fixa det också....

Återkommer när jag funderat färdigt angående bloggen.

Ett brev

I helgen skrev Storasyster ett brev till sin förra klass i New York City. Idag ska jag posta det. Så fint. Hon saknar dem såklart, men nu när det verkar som om det går bra med den nya skolan och klassen känns det mer fint än sorgligt att läsa det här brevet. Att hon skrev det helt på eget bevåg utan att vi pratat om det visar att hon tänker på sina kompisar och lärare där och att hon vill dela med sig av sina nya upplevelser, vilket jag tycker är jättefint.

Teckningarna på baksidan av brevet säger det mesta de med. Ni vet det där med en bild säger mer än tusen ord. Så kan det verkligen vara. Jag är så otroligt glad och tacksam över att hon är såpass bra på att uttrycka sina känslor både i skrift och i bild. Jag hoppas och tror att det hjälper när livet utmanar henne. Både med stora förändringar och små.

Så fin bild tycker jag. Den visar att hon känner sig låååångt bort från sitt gamla liv och hem. Även fast vi faktiskt fortfarande bor på samma kontinent...

Andra skoldagen

Ja, det blir inte mycket egentid när man är hemma på heltid med en 10-månaders krabat. Men vill ändå uppdatera lite snabbt nu om Storasysters andra dag i nya skolan. I eftermiddags när jag hämtade henne strålade hon med hela ansiktet och utbrast "Det har varit en toppendag idag mamma! Allt var hur bra som helst!". Mitt lilla hjärta! Det värmer så oerhört att höra det. På vägen hem berättade hon lite mer om sin dag och hon förklarade vilka saker hon redan nu tyckte var bättre i nya skolan jämfört med hennes gamla.

Eftersom det var en strålande vacker (och varm) dag stannade vi till på lekplatsen mellan skolan och oss när vi promenerade hem. Det känns fortfarande underligt att det är så varmt. Denna veckan har värmen kommit tillbaka och idag hade vi 27 grader mitt på dagen. På vägen till skolan såg jag återigen en kolibri och overklighetskänslan kom över mig igen. Att det är här vi bor nu. Känslan förstärks när jag ser på sociala medier att det snöat i NYC. Jag saknar mycket. Det gör jag. Det måste jag säga. Men just nu inte vädret där.

Gott Slut & Gott Nytt!

Ja, det har varit tyst tyst tyst här på bloggen. Så mycket annat som upptar både tid, energi och kraft just nu. Dessutom var det inte förrän häromdagen som vi fick ordning på datorn, och jag har som sagt inte orkat blogga alls på padda eller telefon. Ni som följer mig på Insta och/eller Facebook har dock kunnat se lite av vår vardag under den här tiden.

Som de flesta av er vet så har Den Stora Flytten nu skett. Vi har alltså nu bott i vårt nya hem i lite mer än en vecka. Anlände på kvällen måndagen den 22 december. Idag i skrivande stund är klockan strax efter midnatt på nyårsafton, alltså den 31 december. Så vi har alltså varit San Diegans i ca nio dagar. Och det har varit dagar fyllda med allt från flyttbestyr till utflykter men framförallt att försöka att få vårt hem funktionellt.

Mycket att göra under dessa dagar alltså. Bland annat har vi:
 - julpyntat lite så vi kunde fira jul
 - faktiskt firat jul
 - åkt flera turer till IKEA för att köpa lite möbler (de flesta lämnade vi ju kvar i NYC)
 - köpt en till bil
 - utflyktat till Balboa Park, Point Loma, Downtown, La Jolla
 - premiärbadat i vår pool
 - påbörjat omregistreringen av gamla bilen (just nu kör vi utan registreringsplåtar eftersom vi skickat tillbaks våra NY-skyltar men fortfarande väntar på våra kaliforniska)
 - M har gjort teoriprovet så han kan få sitt CA-körkort, och själv ska jag göra mitt prov imorgon
 - och sist men inte minst fått en liten kille som numera KAN KRYPA!

Så nu har vi inte någon lugn stund här direkt, och man inser att vi nog måste börja barnsäkra vårt nya hem rätt snart....

Men nu såhär på årets sista dag vill jag passa på att önska er alla ett RIKTIGT FINT 2015!!!!!

Jag kommer skriva lite mer senare om vårt gångna år 2014, vilket varit mitt mest händelserika och omvälvande år någonsin tror jag, med sina Tre Stora Händelser. Den första mindre rolig eftersom den innebar att jag blev arbetslös. Den andra helt fantastisk eftersom den innebar att vi fick vår nya familjemedlen, vår älskade, ljuvliga helt underbara Lillebror. Den tredje och sista stora händelsen detta året var ju flytten från New York City hit till San Diego. Och om den kan jag just nu inte säga så mycket mer än att det känts enormt sorgligt och vemodigt att lämna vårt älskade NYC, våra vänner och vårt liv där. MEN att det samtidigt känns enormt spännande, särskilt nu då vi faktiskt är HÄR och vår vardag inte längre handlar om att packa ihop vårt liv och ta farväl, utan istället att starta om på nytt, vilket alltid är läskigt och fantastiskt på samma gång. Så ja, för oss kommer det nya året innebära ett nytt kapitel. På alla sätt och vis. Och vi hoppas såklart att det kommer att bli ett lika bra (eller bättre) sådant som vårt NYC-kapitel var.

Så GOTT NYTT ÅR till er ALLA som fortfarande finns kvar där ute och läser denna bloggen! Jag hoppas ni vill fortsätta följa oss även sedan vi lämnat NYC. Och jag hoppas att jag ska kunna skriva lite mer frekvent igen snart.

Slutspurt

Ja nu är det inte långt kvar tills vi alla sitter på flyget på väg från vår gamla hemstad till vår nya. Om en vecka kommer jag att ha vaknat upp i mitt nya hem. Overkligt är väl en underdrift...

Här är det fullt upp. Att vara ensam med två barn och försöka vara en bra mamma för båda samtidigt som man försöker hinna med både praktiska saker innan flytten har tagit en hel del energi. Jag beundrar verkligen alla ensamstående föräldrar och förstår verkligen inte hur de bär sig åt. Nu är det kanske lite extra mycket runt oss här med en dotter som är mycket ledsen och oroad över flytten. Igårkväll grät hon vid nattningen. Hon sörjer. Att lämna sina älskade vänner är svårt oavsett ålder. Att lämna det som varit ens trygghet. Ens "allt" och "hela värld" är självklart jobbigt. Det måste det få vara. Vi som är vuxna vet att förändringar gör ont men att det troligtvis kommer att bli bra i slutänden. Annorlunda, ja. Men ändå bra. Men det är sådant som är svårt att förmedla till en 6-åring.

Lillebror känner inte av flytten på samma sött. Däremot är han inne i en väldigt intensiv fas nu vilket bidragit till min trötthet. Han kämpar med att stå och att krypa, något som han även övar på i sömnen. Med resultatet att han sover rätt illa. Och det betyder att även min nattsömn varit lite sisådär för att uttrycka sig milt. Men igårkväll hände det faktiskt! Han stod på alla fyra på golvet och plötsligt hade han tagit sig fram två myrsteg. Till Storasysters och min stora förtjusning. Heja heja!

Jul är det ju också snart. Något som nästan gått mig förbi, ändå har jag dekorerat här hemma. En adventsljusstake. En adventsstjärnor. Ljusslinga runt fönstret. Bra med tanke på att vi ju skickat de flesta lamporna. Vi ser även julkalendern varje dag. Jag och Storasyster. Mysigt. Men annars är det som sagt så att jul och advent fått stå tillbaka rätt mycket. Och det lär bli en rätt sparsmakad och annorlunda jul i år.

Vårt flyttlass har iallafall anlänt till Los Angeles nu, så jag gissar att det blir leverans inom de närmaste 1-2 dagarna. Och på lördagkväll kommer M hit. Längtar. Sedan har vi söndagen på oss att göra oss av med allt som vi inte ska flytta med oss i resväskorna. Och packa resten. Och sedan, tidigt på måndagmorgon bär det av...

Tyst

Om ni undrar över bloggtystnaden så beror den främst på två saker. Ett, att vi skickade datorn med flyttlasset. Så den befinner sig nu alltså någonstans mellan New York och Kalifornien (och jag orkar inte blogga så mycket från telefon eller padda). Två, jag är ensam med barnen nu vilket gör att det inte blir så mycket tid över. Jag var dessutom helt slut efter packningen av vårt hem. Två dagar tog det ungefär för mig att återhämta mig. Hade tänkt göra så mycket de här två sista veckorna som New York-bo men har insett att det kommer att bli betydligt mindre av dessa planer. Det som står högst på priolistan just nu är nog att träffa vänner. Så det är både playdates för Storasyster samt middagar och fikor inbokade för min del. Dessutom är det ju Lucia nu på lördag så då kommer vi tillbringa större delen av dagen i kyrkan. Genrep först och sedan själva konserten (Luciatåget) på eftermiddagen fyra till sex.

Försöker även njuta av vår utsikt. Den vi tagit så förgiven de senare åren men som jag verkligen kommer att sakna. Otroligt mycket. Ännu en sak jag vill göra innan flytten är att besöka Matisseutställningen på MoMa. Och promenera runt lite i staden. Känna den speciella NYC-atmosfären. Pulsen. Energin. Gärna en sväng i Central Park också såklart.

Två veckor nu. Kan inte fatta. Två veckor bara. Det är allt som är kvar. Av alla våra nio år här. Manhattanbo. New Yorker. Snart ett minne blott.

Konsten att bygga en skyskrapa i vardagsrummet

Ja, jag vet inte ifall vi riktigt behärskar just den konsten. Men vi gör vårt bästa. Till formen är den väl iallafall lite lik åtminstone den högra skyskrapan som syns utanför vårt vardagsrumsfönster?

Nu är det mesta packat. Men vi vet att vi fortfarande har mycket kvar. Det finns alltid saker som liksom aldrig passar i lådorna. Konstigt nog.  Och rum och skrymslen man vill spara "till sist" innan man tömmer. Som köket till exempel. Men vi började på det nu ikväll ändå. Någonting vid 22-tiden. Men nu måste vi försöka sova också. Imorgon har vi iallafall barnvaktshjälp (Tacksamheten över fantastiska vänner slår mig än en gång. "hur--i-helvete-ska-vi-överleva-utan-dem????") vilket kommer att underlätta enormt mycket. För det är svårt att vara effektiv när man har en liten bebis.

Såhär under Thanksgivingshelgen kan jag säga att jag är mycket tacksam över att ha vänner på nära håll som frivilligt erbjuder sin hjälp. Igår var vi bjudna till våra fina vänner på Thanksgivingmiddag. Så gott och mysigt. Och imorgon har som sagt ett par andra vänner erbjudit sig att ta hand om Lillebror ett tag så vi kan få mer packtid. Tack Tack TACK! Jag är också tacksam över att vi har tre dagar kvar innan flyttfirman kommer. Och såklart är jag tacksam över min fantastiskt fina familj. Och inatt är jag även tacksam över att det är M som har hand om Lillebror. Så jag vet att jag kommer att få sova åtminstone ca 6 timmar ostört. Underbart! Så Godnatt!

En vecka

Ja, nu är det endast en vecka kvar. Nästa tisdag såhär dags har flyttlasset gått. Och morgonen därpå flyger M med katterna. Det är helt galet. Surrealistiskt. En sådan där Jag-kan-verkligen-bara-inte-förstå-det-känsla. Så vi packar alltså. Packar packar packar. Sorterar och packar. Packar. Packar.

Men ikväll fick vi ett väldigt trevligt avbrott. M´s labb hade nämligen en avskedsmiddag för honom. Storasyster fick ha en låååång playdate med en av sina bästa vänner och vi tog sedan med Lillebror till restaurangen i Williamsburg där avskedsmiddagen skulle vara. Väl framme möttes vi av M´s kollegor, de flesta iklädda tröjor som det stod "Mats" på.

Middagen var väldigt god och Lillebror gjorde sådan succé att jag kunde äta både varmrätt och efterrätt medan han glad gled runt mellan olika famnar. En av M´s kollegor sa till och med att han ville "klona Lillebror så att han säkert skulle få en sådan cool och mysig unge". M var väldigt nöjd med kvällen. De få tal som hölls var av hans två svenska kollegor. De hölls på svenska, men endast på grund av att M´s chef uttryckligen ville det. Självklart översattes dem. Av desamma. Och ja, även M´s tacktal hölls på svenska av samma skäl. Lite roligt.

Briskettown var namnet på restaurangen

M med sin chef

Lillebror var också uppklädd kvällen till ära. Tack Sisutaina!!

Allmänt mingel

Och som sagt, Lillebror trivdes väldigt bra i allas sällskap - en mingelbebis minsann

Middag

Efter middagen åkte jag och Lillebror hem för att hämta Storasyster. M fortsatte ut tillsammans med flera av sina kollegor. Sista kvällen med gänget. Lite vemodigt såklart. Så som avsked alltid är. Men ändå en kväll som gick i glädjens tecken. Så som det ju ska vara. Avslut och Nystart.

Mindre än två veckor kvar

Kan inte fatta att det nu är mindre än två veckor kvar tills flyttfirman kommer och tar med sig det mesta av våra personliga pinaler och kör till Kalifornien. Och att det dessutom är mindre än två veckor kvar tills M flyttar härifrån och börjar sitt Kalifornienliv. Han och katterna. Himmel! De här senaste veckorna har bara flugit förbi. Vart tog tiden vägen? Att förbereda en flytt tar verkligen all ens energi. Och tid. Praktiska saker. Ständigt något att fixa med. Någon att ringa. Kolla. Kolla igen. Konfirmera. Packa. Och så packa lite till. Här har vi fått ihop en hel del lådor nu. Men fler måste fyllas. Hittills är vi uppe ca 40 lådor nu tror jag. De flesta storlek medium och sedan en del large samt small.

Vi har beslutat att inte flytta särskilt många möbler. IKEA är bra men möblerna är inte de bästa vad gäller flytt. Och när jag kollade med flyttfirman och insåg att det skulle kosta mer att flytta hela vårt möblemang än att köpa nytt så var valet ganska lätt. Det underlättar dessutom mycket för mig eftersom jag kommer att bo kvar här i nästan 3 veckor efter att flyttlasset gått, och det känns bra att veta att vi då kommer att ha de flesta möblerna här ändå. Fast madrasserna flyttar vi så det blir till att sova på uppblåsbar luftmadrass samt i soffan. Men det ska nog gå bra.

Och ja, sedan är det ju så att man ovanpå allt även har den där vanliga vardagen också, om man så säger. Denna veckan har det varit Open School Week här i alla public schools i staden. Jag har hunnit med tre besök i Storasysters klass "reading workshop", matte samt "science". Jätteroligt och intressant att se hur lärarna arbetar och även att se hur Storasyster är på lektionerna. Känns bra att ha med sig i bagaget till skolbytet. Idag hinner jag nog inte med något besök men M ska gå på deras "technology class".

På min "att-göra-lista" idag står ett besök till Costco. Det blir handling inför morgondagens frukost på dagis (vi är värdar för den imorgon) samt även lite diverse tilltugg till vår avskedsfest som vi ska ha nu på lördag. Så för att försöka undvika alltför mycket trafik tänker jag åka strax. För det tar ju sin lilla tid detta. För som ni redan känner till så innebär en handlingstur för oss just nu att först promenera till linbanan, sedan ta denna till Roosevelt Island. Där promenera till garaget. Så köra bilen till Costco i Queens och sedan hem med varorna över Queensboro Bridge. Packa ur och sedan köra tillbaka bilen över bron och parkera i garaget på Roosevelt Island och så ta linbanan tillbaka och så promenera hem den sista biten. Som jag sagt tidigare, att få garage i sitt eget hus kommer vara en enorm lyx för oss!

Nu är kaffet urdrucket så nu bär det strax av till linbanan.
Hoppas ni alla får eller har en fin torsdag!

Bästa julklappen

Ja, årets bästa julklapp kommer lite tidigt. Redan imorgon närmare bestämt. Vi ska nämligen få träffa våra älskade vänner Familjen K! De reste hit i fredags från DC och är alltså här i trakterna för ett 80-årsfirande. Så nu är det bestämt att vi kommer att ses utanför NYC. En lunch. Tillsammans. Helt fantastiskt känns det att vi kommer kunna få chansen att träffas innan vår flytt! Det hade vi aldrig vågat hoppas på.

Storasyster deklarerade glatt att hon "Imorgon ska ha en lunch date med sin pojkvän". Och jag fick veta via email från "pojkvännens" mamma att han stolt berättat för sin 80-årsfirande farfar "I´m seeing my girlfriend on Sunday!"Hur gulligt är inte det.

Det här med skolan

Tack alla rara för era kommentarer och lyckönskningar! Tyvärr hinner jag inte svara personligt till er nu. Det är som sagt för mycket att göra på alltför kort tid. Men vill ändå säga att jag läser och uppskattar mycket att ni tar er tid att skriva här. Så Tack Tack Tack igen!!!

Istället för att svara var och en här i kommentarsfältet tänkte jag berätta lite mer allmänt om hur vi gått till väga med letandet efter en ny bostad. Som så många av er påpekat så är det just skolan som varit den drivande faktorn till vilka områden vi letat i. Precis som så många av er säger så är just skolan det viktigaste. Vi måste bo i ett bra skoldistrikt. För som här i NYC så skiftar kvaliteten på skolorna enormt mellan bra och dåliga skoldistrikt. Så man kollar helt enkelt online på de olika skoldistrikten samt de olika skolorna i respektive skoldistrikt. Och sedan får man leta bostad i de områdena.

Runt San Diego finns en del riktiga toppdistrikt. Vi letade såklart efter bostäder i dessa, men i slutänden hittade vi inga lediga som passade oss där. Skolorna vi till slut besökte tillhör båda samma skoldistrikt. San Diego Unified School District. Ett distrikt med över 200 skolor. Så självklart skiftar kvaliteten mycket mellan de olika individuella skolorna. Då får man försöka ta reda på "ratings" för den specifika skolan. Varje skola har nämligen ett upptagningsområde och om man bor inom detta är man garanterad en plats på skolan och även om det teoretiskt är möjligt att välja en annan skola en den man är "zonad" till så är det i praktiken svårt. För vår del som flyttar mitt i skolåret är det i stort sett omöjligt. De skolor vi kollade på hade 8 av 10. Inte topp alltså men ändå bra. Den skola Storasyster går i här nu är en 10:a.

Dessa ratings bygger på nationella prov och tester som görs i årskurserna och tanken är att de såklart ska spegla undervisningens kvalitet. Men vi tycker att även andra saker än just dessa testresultat är viktiga. Till exempel ville vi gärna att Storasyster skulle få fortsätta att gå i en skola som har någotsånär internationell prägel. Detta eftersom det är en av de saker vi älskar med just NYC och vår community här. Och detta att dagligen umgås med, och ha vänner, med olika bakgrund, historia, kultur och kanske språk är något som vi känner berikar. På alla plan. Det är också något Storasyster är van vid sedan hon som 3-månaders baby började på dagis där hon sedan dess mött både lärare, vänner och andra barn från skiftande kulturella och nationella bakgrunder. Hon är van att hennes vänner kanske pratar ett (eller två) andra språk än just engelska, att man äter allt från sjögräsrullar och kimchi till nudlar eller grilled cheese sandwich till lunch. Att man firar olika högtider beroende på var ens familj kommer från. Här på östkusten är ju judiska högtider stort, men även kinesiska nyåret samt andra som kanske firas mer i hemmen hos respektive familj. Så för henne är det naturligt att hon t ex firar Lucia och Midsommar även om nästan inga av hennes vänner gör det. För många av dem firar kanske någon annan högtid som hon inte firar. Så ja, internationell miljö är något vi försökte att få in i den här bostads-och-skol-letar-ekvationen. Även om vi inser att det inte alls kan bli som här i NYC.

Fast just detta med internationell bakgrund hos eleverna är något som ju faktiskt kan "dra ner" testresultaten något och därmed skolans "poäng". Detta eftersom flera barn då kanske inte har engelska som sitt modersmål och därmed inte alltid gör toppresultat på de här nationella proven. Något att ha i bakhuvudet när man kollar statistik. Så man inte stirrar sig blind på just siffrorna. Utan funderar lite mer på vad som ligger bakom dessa siffror också. Som sagt, olika saker vägs in i den totala slutbedömningen. Och vi känner att vi tycker att detta är viktigare än akademiska toppoäng för skolan hon ska gå i. Så länge undervisningen verkar bra och lärare och personal är engagerade tror jag att sådana här testpoäng enbart ska användas som vägledande. Det handlar ju om så mycket mer än provresultat. För oss var helhetsintrycket av den skola vi sedan valde viktig. Atmosfären, engagemanget, nytänkandet, känslan av att man där gärna jobbar lite "extra" för att verkligen göra "allt och lite till" för skolans elever.

Igårkväll mailade jag rektorn och fick svar nästan direkt. Trots att det var vid 21-tiden San Diego-tid. Engagemang som sagt. Love it!

Att hitta sitt nya hem

Vår tripp till San Diego förra veckan har jag knappt hunnit smälta än. Den var kort och otroligt intensiv. Vi åkte från JFK klockan 9 på onsdagmorgonen. Landade i San Diego kl 12 lokal tid (3 timmar efter NY-tid). Hämtade hyrbilen och åkte och åt lunch. Sedan första lägenhetsbesöket. Vi kände oss efter detta såpass säkra att "this is it" så vi ansökte och betalade en deposition. För att "hålla" lägenheten. Sedan blev det middag och tidig sänggång eftersom vi båda var rätt slut. Torsdagmorgon klockan 8 hade vi möte på skolan som "hörde till" bostadsområdet där vi lagt en deposition dagen innan. Vi fick en rundtur av vice rektorn. Besöket kändes ganska blandat. Vi insåg att det kommer bli väldigt annorlunda mot vad vi varit vana här. Bland annat har man i Kalifornien inte alls musik och konst i skolorna. Något som kändes otroligt negativt för oss som varit vana med att Storasyster haft just dessa ämnen ända sedan dagis. Och då av specialutbildade lärare (musik och rörelse sedan hon var strax över 1 år, och konst sedan hon var 5 år). Här på östkusten är ju både konst och musik väldigt stort inom skolan. Vi fick dessutom veta att skolan hela tiden hade barn som började och slutade (eftersom upptagningsområdet till stor del var bland familjer på universitetet) och det gjorde att mottagandet inte kändes så personligt. Vice rektorn berättade att förra läsåret hade de haft endast 3 dagar då inget barn vare sig börjat eller lämnat skolan. Så en oerhört hög turn-over-rate med andra ord. Och något som verkligen inte kändes bra var att vi fick veta att man inte på något vis förberedda nya barn innan de började i skolan. Istället  blev de hänvisade till sin klass redan samma dag som de registrerades. Direkt efter registreringen. Alltså fanns det noll chans till att förbereda vare sig barnet själv, läraren eller blivande klasskamrater inför den nystarten. Något man som förälder inte tycker känns sådär vidare bra. Alls.

Efter detta besöket var det sedan  dags för nästa lägenhetskoll. Denna gång kände vi att det inte alls var något för oss, så det hela gick ganska fort och vi hann med en fika. När vi satt med våra kaffemuggar diskuterade vi om vi helt krasst skulle avboka den tredje och sista lägenhetsvisningen. I ett område som heter Mira Mesa. Detta eftersom den låg i ett område mycket längre bort och vi ju kände oss mer eller mindre säkra över den lägenhet vi tittat på i UTC-området dagen innan. Men vi beslöt ändå att köra och se lägenheten eftersom vi hade tid för det. Det kan ju aldrig skada? Vi lämnade nu kusten och körde inåt. Mot bergen. En helt annorlunda natur. Inte alls den typen av natur jag sporadiskt tänker på och associerar till San Diego. För då tänker jag nog mest på stränder och hav. Jag tycker framförallt att det var otroligt fascinerande att så olika natur finns inom samma område. Säg ca 20-30 minuters bilkörning. Dramatiskt och vackert men på så olika vis.

Vi lämnar kusten och kör mot bergen

Vägarna omges av berg

Det var lite grönare här även om det inte syns eftersom vi kom i skymningen

Här blev vi visade en lägenhet som kändes så rätt på alla vis. Men vi var fortfarande så inställda på att vi inte skulle bo här att vi båda gick runt och tänkte att "synd att vi inte kommer bo här eftersom det var den klart bästa lägenheten vi sett både till ytan och planeringen". För som sagt, lägenheten var överlägset bäst av de vi tittat på. Större, med eget garage i anslutning till lägenheten och med en relativt stor patio (inbyggd uteplats). Plus billigare hyra.

Vi var som sagt fortfarande inställda på att vi inte skulle ta denna ändå. Trots att den var såpass mycket mer tilltalande. Främst på grund av att området ligger mycket längre bort från M´s jobb. Men vi ville ändå besöka skolan i området så det gjorde vi. Helt oannonserat faktiskt. Vi steg helt enkelt bara in på expeditionen för att ställa lite frågor. Och trots att vi inte alls förvarnat eller bokat någon tid så fick vi ett otroligt bra mottagande. Sekreteraren tog sig genast an oss. Och visade oss runt. Engagerat. Berättade om skolan, filosofin. Visade klassrum och och skolgård. Dessutom fick vi veta att man hade en otroligt stark community här vilket innebar att föräldraföreningen satsade mycket på fundraising. Detta hade bl a lett till att man hade pengar till just konstundervisning. Samt att man i de högre klasserna (från 3rd grade) hade musik och även simskola för alla barn som inte kunde simma. M hade dessutom tidigare läst lite om denna skolan och det hade då stått mycket om rektorn som verkar vara en riktig eldsjäl. När vi lämnade skolan visade det sig att det var sant. Han stod då och dirigerade trafiken (föräldrar som skulle hämta sina barn med bil) och pratade med både barn och föräldrar. Så fort han fick syn på oss ropade han och hälsade. Presenterade sig och sa att vi mer än gärna fick kontakta honom när vi ville ifall vi hade fler frågor. Inte bara om "hans" skola utan även om de andra i området eftersom han kände alla rektorer där och därmed kände till skolorna väldigt väl. Vilket mottagande vi fått. Så personligt och helt annorlunda mot den första skolan!

Efter det besöket kände vi båda två att valet plötsligt blivit betydligt svårare. Eller snarare att vi nu faktiskt HADE ett VAL. I och med att lägenheten var såpass mycket bättre för oss men framförallt att skolan kändes riktigt bra fick vi nu börja fundera på detta som ett alternativ till lägenheten vi varit så inställda på i UTC-området. Vi körde tillbaks till kusten för att äta lunch och diskuterade hit och dit. Skrev plus- och minuslistor. Vred och vände. Men landade hela tiden i just detta att skolan kändes så otroligt mycket bättre än den vi besökt på morgonen, samt att vårt boende skulle bli bättre. Så mycket att tänka på. Känna efter. Medan vi funderade tog vi även en tur till la Jolla. Promenerade längs kusten. Njöt av solen. Havet. Vyerna. Fantastiskt!

Vem kan tröttna på något såhär vackert?!

Det kändes extra exotiskt att se pelikaner på klipporna

Och solande sälar

På eftermiddagen hade vi bestämt oss såpass mycket att vi körde tillbaka och betalade en deposition även på denna lägenheten. Vi hade nu tre dagar på oss att helt bestämma oss. Sedan körde vi direkt till flygplatsen för att flyga tillbaka hem till NYC. Med 21-planet. Landade efter ca 5 timmars flygning återigen på JFK vid 5 på morgonen. Helt slut. På mindre än 48 timmar hade vi hunnit med flyg till och från Kalifornien samt att besöka både lägenheter och skolor.

Efter att ha funderat vidare ytterligare en dag bestämde vi oss. Det blir den lägenheten som ligger i Mira Mesa, alltså området längst bort, men med den helt klart bästa skolan av de två vi besökte. Och att lägenheten själv dessutom är större och med en bättre planlösning är ju ytterligare plus. Att det även är nära till ett naturreservat med vandrings- och cykelleder är ytterligare något vi tyckte om. Efter att ha bott på Manhattan i mer än nio år lockar outdoor-livet igen. Men visst, detta boende kommer innebära längre pendling för M samt att vi MÅSTE ha två bilar. Något som en f.d Stockholmsbo och sedan NYC-bo tycker känns helt galet! Men visst, flera har påpekat för oss att två bilar är det många som måste ha även i Sverige (om man inte råkar bo så att båda kan pendla till sina respektive arbeten med kommunala färdmedel). 

Här är poolen som hör till bostadsområdet

Nu är det packning och organisering som gäller. Vår plan är att flyttlasset ska gå veckan efter Thanksgiving så att våra saker ska hinna anlända i vårt nya hem innan jag och barnen kommer dit. M åker redan i början av december och börjar jobba. Så ja, nu börjar det helt klart brinna lite i knutarna. Och overklighetskänslan stiger. Men det känns skönt att veta var vårt nya hem kommer att finnas och hur det kommer att se ut. Ett steg närmare vårt nya liv.

6 veckor kvar

Att säga att det är mycket nu är en ren underdrift. I huvudet snurrar hur mycket som helst. Hela tiden. Både praktiska saker att göra, fixa, ta reda på, kolla, förbereda, avsluta. Och sedan tankar om hur det ska bli, hur man ska göra vissa saker på bästa vis, och såklart alla känslor och funderingar kring hur vårt nya liv kommer att bli där borta. Och sorgen och vemodet över att lämna detta. Alla avsked. Alla "sista gången". Samtidigt är det inte enbart "ledsamt" utan också otroligt spännande. Ena stunden är man exalterad och planerar allt möjligt (fast man egentligen inte vet något alls och inte borde kunna planera haha) och andra är man vettskrämd och känner att det kommer bli hemskt att lämna allt och alla här.

I söndags träffade vi våra kära vänner, de vi känt allra längst här i NYC och det kändes så vemodigt att veta att det nog kommer dröja väldigt länge innan vi kommer kunna träffas allihop igen samtidigt

Lillebröderna kommer nog inte minnas varandra ens

Fast storasyrrorna kommer definitivt att göra det

Däremellan, eller snarare hela tiden, är man trött trött trött. Lite som att man vandrar runt i trötthetens dimma. Allt tar sådan energi. Tankar, Känslor. Och såklart allt praktiskt som måste göras. NU. Igår. Imorgon. Snarast. Förutom själva packandet är det biltransporten och omregistrering till ny delstat för den, försäkring för både bil och hem samt katter och transport av dem. Vi ska kontakta skolan och fixa vad vi behöver inför Storasysters skolstart samt  kontakta el-, vatten- och gasbolaget för kommande boendet. Vi kommer även att behöva skaffa ytterligare en bil då vi kommer dit, och detta å det snaraste. Och så funderar vi hit och dit över logistiken. Vad ska flyttas och när. Så ja, lite stressigt känns det just nu. Minst sagt.

Inte hjälper det heller att Lillebror fortfarande vaknar en del på nätterna så man sover mindre än vanligt på grund av det också. Den där "vanliga" sömnbristen som man lider av med spädbarn. Och Storasyster får regelbundna protestutbrott. Tror det är både åldern (6-års åldern kallas ju för "lilla tonåren") och sedan flyttoro på det. Allt sådant äter den lilla energin som finns. Samtidigt hinner vi faktiskt med att drömma lite också. Om nya boendet. Och vårt "nya" liv. Ikväll hann vi även med att mysa riktigt med barnen. Först hittade M och Storasyster på ett "spel" med en ballong som de sköt mellan sig efter middagen. Sedan lekte vi charader, läste och fikade. I den ordningen. Så det hinns med annat också. Det måste det ju. Livet och vardagen stannar ju inte upp bara för att man ska flytta. Även om man önskade det ibland.

GRATTIS Älskling!!!!!

Att få ynnesten att i och med sitt inträde i ett nytt decennium även få vända blad till ett nytt kapitel både rent "fysiskt" liksom mentalt är det inte alla förunnat. Men det är precis vad M kommer att göra. Idag vaknar han upp i sitt fyrtiotal och om nästan exakt en månad kommer han att flyga västerut. Nytt hem. Nytt jobb. Ny delstat. Ny kust. Fast de nya äventyren kommer han att få dela med sin gamla familj. Alltför många nymodigheter på en och samma gång är aldrig bra!

Och du vet att vi älskar dig och skulle följa dig "to the moon and back...."

En lite ovanlig söndag

Igår var det söndag och det blev en lite ovanlig söndag. Först ställde vi om klockan till vintertid. En timme tillbaka vreds den vilket alltid är skönt tycker jag eftersom man då får sova lite längre. Till och med Lillebror sov länge så vi fick en väldigt skön morgon. Sedan fixade Storasyster planschen som vi skulle ha för att heja på våra maratonlöpare. Tyvärr var det riktigt riktigt kallt ute. Särskilt vinden som var snarare vintrig än höstig, gjorde att det blev ett mycket kyligt och tungt lopp för de flesta löparna. För oss åskådare ställde den mest till det eftersom vi var tvungna att gå hem och klä på oss mer kläder så vi missade "vår" första löpare. Men de andra två lyckades vi "haffa". De gjorde för övrigt ett fantastiskt lopp allihop! Med de förutsättningar som det mycket kyliga och blåsiga vädret gav tycker jag det var en enorm bedrift att lyckas slutföra detta maraton. Ja, i mina ögon är det en enorm bedrift att springa ett maraton oavsett väder, men när vädergudarna är lite extra kärva blir det ju en ännu större bedrift att springa ett sådant tufft lopp.

Storasyster skriver och dekorerar planschen

Här - det färdiga resultatet!

Sedan viftade vi såklart med svenska flaggan också. Det var många svenska löpare där ute. Vi stod såklart vid 1st avenue strax efter att löparna kommer ner från Queensboro Bridge eftersom det är alldeles intill vårt hem.

Kyligt som sagt, så Lillebror fick packas in ordentligt

Så kom de våra maratontjejer!!!!

Detta strax innan de fortsatte springa. Då med nästan halva loppet kvar....

Efter detta gick jag och barnen hem för att göra oss klara att gå på en av Storasysters kompisars födelsedagskalas. M körde istället iväg för att hämta upp sin moster Olgakatt som landade på eftermiddagen på Newarks flygplats.

Utsikt från 38:e våningen i grannhuset där födelsedagskalaset hölls 

I morse följde Olgakatt med Storasyster till skolan och kom sedan tillbaka för att ge Lillebror frukost. Sedan gick vi med honom till dagis. Vi visade Olgakatt hur allt går till vid lämningen där eftersom denna mycket modiga kvinna senare i veckan kommer att ha hand om barnen ensam då jag och M flyger till San Diego för att titta på bostäder. 

Olgakatt med lillebror

Ikväll ska Olgakatt och M på operan och imorgon kommer vi alla kunna göra något ihop eftersom det är election day här så skolorna är stängda. Detta passar utmärkt eftersom det då också är M´s födelsedag.

Och solen går upp över Upper East Side

Sitter med mitt morgonte. Funderar över dagen. Planerar. Först en tur till Roosevelt Island och garaget. För att säga upp kontraktet där. Ja, bara det. Att veta att vi vid nästa boende slipper promenera 10 minuter, sedan ta linbanan och så promenera i ytterligare 5 min för att komma till bilen. Nej istället kommer vi då att ha bilen intill vår bostad. Utan att bli ruinerad. DET är lyx för en Manhattanbo det! Men min morgonutsikt kommer jag definitivt att sakna. Och ja, hela denna fantastiska stad. Särskilt då den vaknar på morgonen. Det är ändå något smått magiskt över städer då de vaknar. Kommer till liv.

Ta bara nu i morse. Promenerade med Storasyster till skolan. I hissen kända ansikten. På trottoaren ännu fler. Likt ett lämmeltåg vandrar alla föräldrar med sina barn till skolan i kvarteret. Man hejar. Man nickar. Barnen ropar varandras namn. Det vinkas. Det pratas. Man är en del av en community. Och det känns på så många vis så fantastiskt. Så privilegierat. Vår neighborhood.

Sedan på väg från skolan. Intill sjukhuskvarteren möter man personer klädda i allt från scrubs till kostym. Vissa pratar i mobilen. Andra håller krampaktigt i sin pappmugg med kaffe. Kanske en bagel också invirad ett prassligt papper i andra handen. Bilar tutar. Bussen kör förbi. Fler barn med sina föräldrar på väg till skolan. Folk som rastar sina hundar. Jag passerar "frukostståndet" på gatan. Pretzels och bagels. Tre personer i kö. Cash only. Det doftar kaffe. Liv. Energi. En stad som just vaknat. En stad som är på väg att möta en ny dag. I just LOVE it. Och ja, jag kommer sakna detta något oerhört!