tisdag, maj 27, 2014

Vi lever

Det är tyst här på bloggen just nu. Jag vet. Ytterst lite datortid, och den lilla tid som finns går oftast åt tills annat än bloggande. Jag kommenterar även väldigt dåligt på andras bloggar också. Men jag läser. Dock ofta från mobilen under tiden jag ammar eller pumpar. Och då är det knepigt att skriva så det blir mest läsande.

Men en snabb uppdatering kommer här. Helgen har varit en långhelg. Memorial Day Weekend. Igår var själva Memorial Day. Dagen då man ska tänka på alla som offrat sig i krig för detta landet. Historiskt. Och Nu. Själv gjorde vi inget som hade med Memorial Day att göra igår. Ingen parad eller annat. Istället hade vi planerat en picknick-fika med svensk familj som nyligen flyttat hit. Jag blev kontaktad för ett tag sedan av mamman i familjen som läst min blogg ett tag. De har två tjejer varav deras äldsta är jämngammal med Storasyster. Så vi ville gärna ses så att tjejerna skulle kunna få leka. Och igår var det som sagt dags för träffen. Tyvärr visade det sig att Storasyster var sjuk. Feber. 38.4. Vilket förklarade hennes hastigt påkomna händighet som infann sig redan på söndagseftermiddagen. Så det blev bara jag och Lillebror som promenerade till Central Park.

Det var jätteroligt att träffas. Vi hade en otroligt trevlig stund tillsammans i ett sommarvackert Central Park. Helt klart kommer det att bli fler träffar och jag hoppas att inga sjukdomar kommer i vägen för nästa som vi hoppas ska ske om ett par veckor.

Vädret har under denna söndagen och gårdagen varit strålande fint. Runt 26 till 30 grader varmt och sol med lätt bris. Ingen fukt! Så härligt!! I söndags hade vi bjudit över den våra svenska vänner som bor här i huset. Fika. För att fira M´s artikel. Det var jättekul att ses. Tyvärr flyttar de hem till Sverige nu i sommar så det blir nog inte så många fler träffar innan dess.

Idag är Storasyster hemma från skolan eftersom hon hade feber igår. Hon verkar iallafall mycket piggare idag vilket känns bra. Hoppas det är över för denna gången.

fredag, maj 23, 2014

Anledning att fira

Igår hade vi orsak att fira. Då publicerades nämligen den artikel där M presenterar sina forskningsresultat. Inom forskning så är det just så man gör - man har en frågeställning som man studerar. Oftast länge. Vi pratar år. Och när man, OM man, lyckas visa något nytt, något som tidigare inte varit känt, då presenterar man det i form av en vetenskaplig artikel. Denna skickas in till en vetenskaplig tidning och så hoppas man att den ska accepteras. Ofta är det editorn som först läser manuset och bestämmer ifall det är värt att skickas vidare till sakkunniga experter som sedan nagelfar den vetenskapliga biten. Kollar metoder, att rätt kontroller är gjorda, att man kan svara på frågor som eventuellt kommer upp etc. Vid ett "godkännande" av de här experterna inom forskningsfältet är ändå det vanligaste att de har mer eller mindre ingående kommentarer som måste besvaras innan man kan publicera det hela. I många fall kan det handla om att man måste visa fler resultat. Alltså göra fler experiment och det kan i en del fall ta flera månader innan man har fått fram dem. OM de här experterna sedan godkänner manuset samt senare de ev nya resultaten/svaren accepteras manuset oftast av tidningen.

Men detta är alltså fråga om en oerhört lång process. Och om man vill publicera i en högt rankad tidning innebär det otroligt hård konkurrens. Att M nu har ett s.k "första namn" (dvs han är första författare alltså den som står först i författarlistan*) i tidskriften Cell är Enormt Stort! Cell är en av de allra högst rankade vetenskapliga tidskrifter som finns. Att bli publicerad där är en otrolig framgång eftersom denna tidskrift endast publicerar "State of the Art forskning". Andra mycket kända vetenskapliga tidskrifter är "Nature" och "Science".

Så detta var och är stort för honom. Och för oss. Äntligen får han lön för alla de timmar, månader, år han lagt ner på jobbet. Alla helger, kvällar, sena nätter. Alla "icke-semestrar" och all frustration då saker inte fungerar. Faktum är att det är såpass stort att jag nog inte riktigt riktigt riktigt har förstått det än. För mig har ett "Cell pek" varit ungefär lika med ouppnåeligt. En dröm. Som en månresa är för en astronaut. Eller en stor Broadwayroll är för en skådespelare. Eller en roll på Metropolitan Opera för en operasångare. Ja, så stort

Den som vill läsa om artikeln och M´s forskningsprojekt kan hitta det här på Rockefeller University´s egen sida (se första bilden i detta inlägget). Och den som vill läsa själva artikeln i Cell kan göra det här. Fast för att få tillgång till artiklar i Cell måste man ha en prenumeration eller så kan man köpa själva artikeln. Har man inte det kan man endast se en "summary".

Detta är från Rockefeller´s sida:
Cell 157, 1230–1242
Molecular Profiling of Neurons Based on Connectivity
Mats I. Ekstrand, Alexander R. Nectow, Zachary A. Knight, Kaamashri N. Latcha, Lisa E. Pomeranz and Jeffrey M. Friedman

Retro-TRAP merges two approaches to understanding the brain: mapping all of the connections within it and profiling gene expression within populations of neurons, Friedman says.  “We hope that Retro-TRAP will be broadly used and provide a more granular understanding of how complex neural circuits function and ultimately lead to better treatments for neurological and neuropsychiatric disorders.”


*) Ordningen i författarlistan visar hur mycket arbete man har lagt ner på forskningen som presenteras i artikeln. Första författare är den som har huvudansvaret för de presenterade resultaten. Den som drivit projektet. Sedan följer medförfattarna i "fallande ordning". Dock är även sista författaren viktig! Lika viktig som första författaren eftersom sista författaren alltid är den seniora forskare i vilkens labb arbetet skett. Det är alltså oftast den professor som ekonomiskt (samt intellektuellt) har stöttat projektet och forskarna som arbetat med projektet ifråga.


**) Bilden på tidskriften Cell´s framsida är inte från det nummer där M´s artikel är publicerad utan ett äldre och den är lånad från nätet: http://embargowatch.wordpress.com/2010/11/19/whats-going-on-at-the-cell-press-office/

torsdag, maj 15, 2014

Några fler bilder från Mors Dag

Mors Dag skrev jag ju lite om här. Men hur blev dagen sedan då? Jodå, den blev bra. Riktigt bra. Vi gjorde inget speciellt egentligen. Inget särskilt firande. Just nu är vi som sagt lite trötta både M och jag så det hela blev helt enkelt en lugn dag tillsammans. Hela familjen. Vädret var helt fantastiskt så vi gick ut en sväng på eftermiddagen.

Frozen yogurt i solskenet


Efter yogurten kom Storasyster på att hon ville cykla. Första gången i år!

Det var många barn som tagit fram sina cyklar och testcyklade med dem längs East River

Här kommer hon

Det gick himla bra. Visst är hon lite ringrostig efter den långa vintern, men mot slutet började hon hitta balansen och jag tror att det endast kommer behövas lite mer träning så kommer hoj nog kunna cykla helt på egen hand snart.

Sedan vaknade Lillebror också och vi försökte få till en Mors Dag bild med mig och båda barnen. Fast Storasyster ville inte riktigt

Så här blev det lite grimaser istället

Och på kvällen beställde vi hem sushi och kollade på Eurovisionsshlagerfestivalen. Finalen. En dag sent, jag vet, men vi berättade självklart inte för Storasyster att vi redan visste vem som skulle vinna. Hon tyckte det var roligt och hon tog fram vår lilla svenska flagga också och satt i soffan och viftade med den och hejade på Sanna. Efter att hon svalt lite av besvikelsen att hennes älskade Sverige inte vann kom hon dock fram till att även hon var glad över att Conchita Wurst vunnit eftersom det var så speciellt med en sångerska i långt hår, glamourklänning och skägg.

Kvällens middag fick jag välja så det blev sushi från vårt favoritsushiställe Yuka, samt lite vitt vin

Vi pratade lite om det också med henne och jag slås återigen över att barn tar allt så naturligt bara man låter dem göra det. Hon tyckte det var lite roligt att Conchita hade skägg, men sedan var det liksom inte mer med det.

Själv kände jag mig faktiskt rörd över vinsten trots att jag redan visste att Conchita vunnit. Men det kändes stort med tanke på allt som skrivits den senaste tiden både i vanliga och sociala media om hur främlingsfientliga partier och åsikter vinner alltmer mark i Europa. Och visst, Eurovisionsshlagerfestivalen är väl inte direkt den mest rättvisa barometern över den "allmänna europén" men jag tycker ändå det kändes som om Conchitas vinst var en seger över trångsyntheten som lurar på alltför många platser just nu.

Och Mors Dag är ännu inte riktigt över för min del. Men jag pratar inte om att den ju firas i Sverige i slutet på maj, utan om att jag redan imorgon kommer att casha in min Mors Dagpresent av M. Vad det är? Jo, jag önskade mig inga dyra saker. Inga smycken, kläder eller annat. Utan helt enkelt Tid. En dag tillsammans med honom. Inte för att göra något särskilt på. Så det är inga fancy middagar, luncher eller andra aktiviteter inbokadeUtan rätt och slätt En Dag Tillsammans. För nu är det just tid tillsammans jag saknar mest. Tid då vi kan ta det lugnt. Prata. Umgås. Inte bara torka kräks, mata Lillebror, rodda mat till resten av familjen, planera skollunch och utföra alla andra vardagssysslor. Utan just få lite kvalitetstid. Tillsammans. Som. Vuxna. Och förhoppningsvis ska vi slippa vara övertrötta vilket vi ofta är om kvällarna nuförtiden. Så imorgon har M alltså tagit ledigt från jobbet och vi har hela dagen ihop. Vi två tillsammans med Lillebror. Lyx!


*) Bilden på Conchita Wurst är lånad från nätet: http://www.salzburg.com/nachrichten/dossier/songcontest2014/sn/artikel/eurovision-song-contest-conchita-wurst-als-bondgirl-98752/

onsdag, maj 14, 2014

En förlust

Idag går mina tankar till Malik Bendjelloul's familj  och vänner. När jag läste om hans hastiga bortgång sent igårkväll fick jag en liten chock. Malik. Men han var ju så ung!! Hade jag missat något? Var han sjuk? Som Kristian Gidlund? Eller vad hade hänt? Självmord var en tanke som kom i nästa sekund. Var det självmord? Vad annars kunde det vara då den tidningsnotis jag nyss läst beskrev hans död som hastig men utan att nämna någon olycka. Att hans bror dessutom bett om att man skulle visa familjen hänsyn utan att säga något mer var ytterligare något som gjorde att jag misstänkte självmord som den dödsorsak jag trodde låg bakom Maliks alltför tidiga bortgång.

I morse bekräftades mina misstankar. Malik tog sitt eget liv. Endast 36 år gammal. Så fruktansvärt sorgligt. Främst för de som stod honom nära. Men även för oss alla som togs med storm av hans fantastiska dokumentär "Searching for Sugar man". Hans första. Och hans sista. Som det fullkomligt regnat priser över. Som det tog Malik över 4 år att göra. Ofta helt utan pengar från några externa finansiärer. Vissa delar filmade med en billig app. Andra delar gjorda för hand av honom själv på smörpapper från ICA. Ändå så mycket känsla. Eller kanske just därför. Känslan som lyser igenom hela filmen. Engagemanget. Kärleken till historien i sig. Till att få berätta den. Visa den. På sitt eget vis och sina egna villkor. Malik, som satt och klippte sin film själv hemma vid sitt eget köksbord. Envishet. Talang. Ödmjukhet.

Ja, jag tänker på hans familj och vänner. Men också alla de berättelser och historier som nu aldrig kommer att bli berättade. Och på oss som aldrig kommer att få ta del av dem. En stor förlust.

Jag tänker även på detta med att någon kan bli så desperat att han kan ta sitt eget liv. Att man kan tycka att ingen annan utväg finns. Så oerhört tragiskt. Och ensamt. Att inte kunna se något enda som gör livet värt att leva. Självmord som dödsorsak är ju en av de mest tabubelagda än idag. Läste detta inlägg hos Helga och jag tycker hon beskriver det så väl. Vi borde vara mer öppna. Inte gömma. Inte krypa under skamtäcket. Även om det är svårt. Nästintill omöjligt.

Och för er som ännu inte stiftat bekantskap med Malik Bendjelloul. Gör det! Se filmen "Searching for Sugar man". Och lyssna på hans Sommarprat från i somras (30 juli 2013). Själv har jag skrivit lite om honom tidigare i bloggen och där finns även en länk till just hans Sommarprat.


*) Bilderna är lånade från nätet: 
http://legallyblack.wordpress.com/2013/02/16/oscar-nominees-a-royal-affair-2012-searching-for-sugar-man-2012-the-invisible-war-2012/

http://legallyblack.wordpress.com/2013/02/16/oscar-nominees-a-royal-affair-2012-searching-for-sugar-man-2012-the-invisible-war-2012/

tisdag, maj 13, 2014

Annan vardagsrytm

Ja, med liten bebis i familjen blir det helt klart en annan vardag. Dagarna är inte sådär som de brukar. Takten har fått avta. Mycket. Här görs inte många knop just nu, om man nu vill säga så. Iallafall inte om man med knop tänker effektivitet och räknar detta i antal saker man kan få gjorda under en dag. Allt beror såklart på nätterna, men de är ju ganska upphackade numera. Även de "bra" nätterna. Med en liten som vill ha mat åtminstone var 3:e timme, ibland oftare, så blir ju sömnen därefter. Och detta resulterar såklart i att dagarna blir ganska sega de också. Hjärnan är lite sådär konstant dimmig. Ofta försöker jag få mig en liten lur under dagen också. Men det är inte alltid det går. Men de gånger det går gör det under. Särskilt om de är längre än 30 minuter i taget.

De senaste nätterna har dessutom varit ännu lite "stökigare än vanligt". Tror att Lillebror just nu är inne i ännu ett tillväxtryck. För nu äts det banne mig nästan hela tiden. Och precis som förra gången är det som om mjölken nästan inte räcker till för alla hans mål. Alltså ammas och pumpas det nästan konstant här hemma nu. Och ja, även det tar såklart på energin. För visst blir man trött av att amma när man har en bebis som gärna äter varje 1,5 timme. I stort sett dygnet runt. Så trött trött trött är just nu vårt vardagstillstånd. Man kan liksom bara lägga till "jätte-", "inte alltför" eller "överjävligt" framför ordet för att mer precisera tillståndet för dagen.

Samtidigt. Mitt i tröttheten. Så kommer känslorna. De far genom kroppen. Hjärtat slår hårdare. Magen blir varm. När jag sitter där och känner den varma tyngden i mina armar. Hör snusandet. Det där alldeles speciella. Känner de små knubbiga armarna och benen. Så mjuka. All den här enorma Kärleken. Den känns nästan overkligt stark. Magisk. Och Tacksamheten. Att jag fått uppleva detta. Två gånger. Jag som en gång i tiden tvivlade på att jag någonsin skulle få barn överhuvudtaget. Jag har nu två. En Dotter och en Son. Mina Finaste Fina. Så känslorna svallar. Lycka. Och Förundran. Över. Livet. I all sin komplicerade enkelhet.

söndag, maj 11, 2014

Happy Mothers Day!

I morse väcktes jag av min fina familj och i köket var det frukost uppdukat med fina blommor (se bilden ovan) och så fick jag ett jättefint kort som Storasyster gjort i skolan.

Inne i kortet kunde man läsa den här fina texten som hon skrivit alldeles själv. Ja, idag är det Mother's Day här i USA. Vilket firas stort. Vi tar det dock väldigt lugnt idag. M hade nattpasset inatt och det var inte sådär jätteroligt. Vi somnade nog vid midnatt och vid halvtvåtiden var det matdags för Lillebror som sedan somnade om i ungefär två timmar innan det var dags igen. Men då var han i stort sett vaken, hade magont och kräktes stup i ett fram till morgonen då Storasyster vaknade och min fina Morsdags frukost fixades. Så nu sover M lite. Men jag hoppas att vi ska kunna komma ut lite i eftermiddag eftersom vädret här är underbart idag. Tror minsann det får bli lite frozen yogurt då...!

Och till alla mammor i länder som firar Mors Dag idag vill jag skicka en Kram och ett Grattis! You Rock!
I Sverige vet jag att man får vänta någon vecka till...

fredag, maj 09, 2014

Mot Sverige

Nu är biljetterna bokade! Det blir en Sverigeresa om en dryg månad. Jag och barnen flyger i slutet av juni. Till Stockholm. M kommer först en dryg vecka in i juli. Då ses vi nog i Skåne. Först ska han till Italien och en neurologikonferens där.

Jag kommer alltså att resa ensam med barnen till Sverige. Första gången jag reser ensam med två barn. Visst känns det lite i magen när jag tänker på det. Ändå, inte alls så stressad som man kanske skulle kunna vara. Dels för att jag har en viss vana nu. Att flyga sträckan New York - Arlanda. Med barn. Och även ensam med barn. Dock bara ett. Inte två. Men Lillebror är så liten än att jag inte tror det ska bli några större problem. Att flyga med barn under 6 månader är nog den enklaste "bebisresan" man kan göra. Tycker jag. Det är mycket jobbigare när de är ytterligare några månader. Och Storasyster är så gammal nu att hon faktiskt kommer att vara till hjälp! Stor, förståndig och med ansvarskänsla. Hon kommer helt klart att underlätta resan. Och vi flyger direktflyg så inga byten. Sådant underlättar också.


Att jag reser redan två veckor innan M kommer är ett beslut som jag kände var rätt eftersom jag just nu inte jobbar. Därmed har jag ingen semester som styr utan kan stanna mer eller mindre såpass länge jag själv vill. Så det gällde att passa på kände jag. För när kommer man att kunna stanna en månad i Sverige igen? Det vet man inte. Så det känns bra att få göra det nu. Men visst, senast jag gjorde det var för ca tre år sedan. Då Storasyster bara var tre år fyllda. Och den resan var visserligen härlig men ibland ganska jobbig också. Den gången kom M inte alls över på grund av sitt jobb. Jag var ensam i Sverige i drygt 3 veckor med henne. Och det var inte helt lätt. Då längtade och saknade hon sin pappa enormt. Särskilt i slutet. Och humöret svängde på tre sekunder. Upp och ner.

Men nu hoppas och tror jag det ska bli bättre. Hon är såpass stor nu att hon faktiskt själv längtar och ser fram emot resan. Hon minns ju personer, händelser och platser i Sverige nu vilket värmer gott i mitt blågula hjärta. Att hon får en egen relation till landet och familjen där.

En högvinst fick jag också igår när jag bokade biljetterna. Jag bokar alltid online, men ringde sedan även kundtjänst eftersom jag ville kolla ifall de möjligen skulle ha en bassinet till Lillebror ledig. Det trodde jag aldrig eftersom jag bokade så sent, men till min stora överraskning och glädje så fanns det! Så nu kan Lillebror ligga där så slipper jag sitta med honom i mitt knä hela resan. Så skönt!

Pratade med Svägerskan tidigare idag och då ökade ju Sverigelängtan rejält. Trots att vi ju var där relativt nyligen. Normalt har det ju varit minst ett år mellan besöken, men nu var vi ju där i november så i år blir det bara ett drygt halvår sedan senaste besöket. Men det har ju hänt en del sedan dess. Det ska bli så fantastiskt roligt att träffa Videungen igen. Han är så stor nu! Och såklart känns det otroligt roligt att familjen ska få träffa Lillebror också! Både Skånefamiljen och min mamma. För först kommer vi som sagt att vara hos henne i Stockholmsområdet. Innan det bär av söderut.

I november besökte vi Tom Tits Experiment (som alltid då vi bor hos min mamma) och då var Storasyster fascinerad över dockorna på foster som finns där. Hon ville veta hur stor Lillebror var just då och ungefär så stor som dockan hon håller i händerna här var han då.


Och självklart kommer vi göra turer in till huvudstaden även denna gång.
Jag kan längta efter och sakna Stockholm


Att rida på ett svenskt lejon var såklart kul


Och sedan fick vi ju träffa fina Kusinen för första gången


Skånsk lakrits

Ja, det kommer helt klart att bli en händelserik Sverigeresa denna gången. Det blir det väl i och för sig alltid, men kanske lite extra denna gång ändå. Och det är ju faktiskt inte så långt kvar nu.

tisdag, maj 06, 2014

Fyra komma Fyra kilo

Idag var jag med Drakungen på 2-månaders kontroll. Det blev självklart invägning samt mätning. Och jo, vi har förstått att han har vuxit mycket den senaste tiden. Det har både känts och synts från dag till dag under de senaste 7-10 dagarna. En helt annan tyngd. Mjuka, runda kinder, Lår som gått från spinkiga små skranor till mjuka godingar. Men ändå hade jag aldrig någonsin kunnat gissa att han på en månads tid gått från 2,8 kg till 4,4 kg! En viktökning på 1,6 kg. Men så är det. Drakungen är inte särskilt liten längre. 54 cm lång är han också. Han är alltså både längre och tyngre än vad Storasyster var vid ungefär samma ålder. Otroligt! Var ska detta sluta?

Så nej, hans läkare verkade inte det minsta orolig för att han skulle kräkas upp för mycket mat och därmed inte tillgodogöra sig näringen. Inte alls. Hans tillväxtkurva var brant som en exponentialfunktion och om man korrigerar hans ålder (han skulle ju då vara ca 1 vecka gammal) så låg hans vikt och längd väldigt högt. En stor kille med andra ord.

söndag, maj 04, 2014

Maj

Så är det maj och i veckan kom äntligen våren hit till staden. Det har ju varit en väldigt sen vår i år med tidvis väldigt låga temperaturer. För bara en dryg vecka sedan kom det ju snö! Men nu verkar det ändå som det vänt lite. Så skönt! De närmaste dagarna säger prognosen runt 18-21 grader. Fördelen med kylan är att staden fortfarande blommar. Det är otroligt vackert här nu.

I måndags gick jag en promenad i Central Park. Jag gick från södra delen upp förbi Metropolitan Museum till The Reservoir. Magnoliorna var då i stort sett överblommade. Och vissa träd hade ännu inte slagit ut i full blom. Även löven var då inte utslagna helt utan sådär på språng. Så vackert. Jag har tänkt visa de bilder jag tog då, men har inte haft tid att sitta vid datorn så mycket under veckan. Men här kommer de iallafall. Dock kan jag säga att igår då jag återigen var i Central Park så hade blomningen kommit ännu längre. De senaste dagarna har temperaturen stigit och det märks på våren som nu mer eller mindre verkligen tagit fart. Välkomna med på en vårpromenad!

Ännu rullar hästvagnarna i Parken

Bethesda Fountain - Jag älskar denna platsen!

Ängeln

Lillebror

Liten paus under vagnpromenaden

En annan av mina favoritplatser i Central Park


Lite norr om Metropolitan Museum kan man titta ner på trafiken

Vid The Reservoir

Inte fullt utslagna i måndags (fast nu är de)

Alla körsbärsträden runt The Reservoir var ännu inte i full blomning då. Jag undrar om de kanske är det nu?

Några blommade dock otroligt vackert

Skir grönska och svällande knoppar

Kwanzan körsbärsblommorna var ännu inte fullt utslagna då men igår såg jag flera av de här träden i full blom i södra delen av Parken


Idag, söndag var vi i Central Park igen och precis som jag trott så hade det slagit ut fler träd och blommor. Tyvärr verkade det härliga varma vårvädret kommit av sig lite igen, och det var till och med lite småkyligt stundtals då solen gick i moln. Men trots detta hade vi en riktigt bra eftermiddag tillsammans med min vän och hennes mamma. Dock var vi alla rätt möra då vi kom tillbaka hem. Det tar lite att promenera hela vägen upp till 106:e gatan, sedan runt i Parken och så tillbaks hem igen senare.

Besök

I fredags kom en av mina kära gamla pluggkompisar från min tid i Umeå på besök. Hon är här med sin mamma en vecka och det var hur roligt som helst att träffas igårkväll. Middag här hemma. Vi beställde hem lite thai eftersom jag varken hade ork eller tid att laga något under dagen, och det blev en otroligt mysig och trevlig kväll. Så roligt att kunna "catch up" efter att inte ha träffats på länge.

Lipton fattade stort tycke för I

Idag, söndag har vi bestämt att ses igen. Det ska bli lite promenad i Central Park. Picknick hoppas vi på. I Norra delen av Parken. Bland annat tänkte vi besöka Conservatory Garden där. Jag tycker väldigt mycket om den delen av Parken och såhär när allt blommar är de olika trädgårdarna där som allra vackrast. Känns extra lyxigt att lyckas få till ännu en träff! Hoppas bara att eventuellt regn håller sig borta.