Konsten att bygga en skyskrapa i vardagsrummet

Ja, jag vet inte ifall vi riktigt behärskar just den konsten. Men vi gör vårt bästa. Till formen är den väl iallafall lite lik åtminstone den högra skyskrapan som syns utanför vårt vardagsrumsfönster?

Nu är det mesta packat. Men vi vet att vi fortfarande har mycket kvar. Det finns alltid saker som liksom aldrig passar i lådorna. Konstigt nog.  Och rum och skrymslen man vill spara "till sist" innan man tömmer. Som köket till exempel. Men vi började på det nu ikväll ändå. Någonting vid 22-tiden. Men nu måste vi försöka sova också. Imorgon har vi iallafall barnvaktshjälp (Tacksamheten över fantastiska vänner slår mig än en gång. "hur--i-helvete-ska-vi-överleva-utan-dem????") vilket kommer att underlätta enormt mycket. För det är svårt att vara effektiv när man har en liten bebis.

Såhär under Thanksgivingshelgen kan jag säga att jag är mycket tacksam över att ha vänner på nära håll som frivilligt erbjuder sin hjälp. Igår var vi bjudna till våra fina vänner på Thanksgivingmiddag. Så gott och mysigt. Och imorgon har som sagt ett par andra vänner erbjudit sig att ta hand om Lillebror ett tag så vi kan få mer packtid. Tack Tack TACK! Jag är också tacksam över att vi har tre dagar kvar innan flyttfirman kommer. Och såklart är jag tacksam över min fantastiskt fina familj. Och inatt är jag även tacksam över att det är M som har hand om Lillebror. Så jag vet att jag kommer att få sova åtminstone ca 6 timmar ostört. Underbart! Så Godnatt!

Hur gick det för Olgakatt?

Den frågan fick jag i en kommentar i ett inlägg nedan. Självklart gäller frågan de två dagar då Olgakatt ensam tog hand om både Storasyster och Lillebror medan jag och M var och letade bostad i San Diego. Och nej, jag har inte nämnt det tror jag. Men det är endast för att det gick strålande! Enligt alla inblandade. Olgakatt själv tyckte att de här dagarna när hon ensam fick rå om Storasyster och Lillebror var riktigt speciella.  Härliga. Mysiga. Roliga. Storasyster tyckte att det gått jättebra och att de gjort mycket kul tillsammans. Hon var även mäkta stolt över att det gått så bra att somna (och sova) trots att både mamma och pappa var borta.

Olgakatt ger Lillebror hans kvällsgröt

Enligt Olgakatt själv var den enda gången hon fick hjärtat i halsgropen när hon en av kvällarna upptäckte att ena katten var borta. Han fanns bara inte att finna i vare sig vardagsrummet eller köket. Hon letade och lockade. Men borta var han.

Då fick vi ett desperat sms från Olgakatt som frågade om vi kunde tipsa henne om några bra "gömställen" där Tazo brukade kunna ligga på kvällarna. Kalifornien ligger ju tre timmar efter New York så vi befann oss då i vår hyrbil på väg till en restaurang för att äta middag. Vår lägenhet är ju inte särskilt stor så det finns ju inte alltför många ställen ens för en katt att gömma sig. Hon var rädd att han sprungit ut och tagit hissen någonstans. Jo, för det har hänt förr...

Men redan efter att vi skickat det första svaret på eventuella krypin så visade det sig att hon hittat honom. Ljudlöst hade han smugit in i sovrummet när hon nattade barnen och sedan hade han helt sonika lagt sig att sova i sin kattsäng högt upp på ena byrån. Lilla kissen. Här kan ni läsa vad Olgakatt själv skrivit om de här dagarna med barnen och katterna.

6 veckor kvar

Att säga att det är mycket nu är en ren underdrift. I huvudet snurrar hur mycket som helst. Hela tiden. Både praktiska saker att göra, fixa, ta reda på, kolla, förbereda, avsluta. Och sedan tankar om hur det ska bli, hur man ska göra vissa saker på bästa vis, och såklart alla känslor och funderingar kring hur vårt nya liv kommer att bli där borta. Och sorgen och vemodet över att lämna detta. Alla avsked. Alla "sista gången". Samtidigt är det inte enbart "ledsamt" utan också otroligt spännande. Ena stunden är man exalterad och planerar allt möjligt (fast man egentligen inte vet något alls och inte borde kunna planera haha) och andra är man vettskrämd och känner att det kommer bli hemskt att lämna allt och alla här.

I söndags träffade vi våra kära vänner, de vi känt allra längst här i NYC och det kändes så vemodigt att veta att det nog kommer dröja väldigt länge innan vi kommer kunna träffas allihop igen samtidigt

Lillebröderna kommer nog inte minnas varandra ens

Fast storasyrrorna kommer definitivt att göra det

Däremellan, eller snarare hela tiden, är man trött trött trött. Lite som att man vandrar runt i trötthetens dimma. Allt tar sådan energi. Tankar, Känslor. Och såklart allt praktiskt som måste göras. NU. Igår. Imorgon. Snarast. Förutom själva packandet är det biltransporten och omregistrering till ny delstat för den, försäkring för både bil och hem samt katter och transport av dem. Vi ska kontakta skolan och fixa vad vi behöver inför Storasysters skolstart samt  kontakta el-, vatten- och gasbolaget för kommande boendet. Vi kommer även att behöva skaffa ytterligare en bil då vi kommer dit, och detta å det snaraste. Och så funderar vi hit och dit över logistiken. Vad ska flyttas och när. Så ja, lite stressigt känns det just nu. Minst sagt.

Inte hjälper det heller att Lillebror fortfarande vaknar en del på nätterna så man sover mindre än vanligt på grund av det också. Den där "vanliga" sömnbristen som man lider av med spädbarn. Och Storasyster får regelbundna protestutbrott. Tror det är både åldern (6-års åldern kallas ju för "lilla tonåren") och sedan flyttoro på det. Allt sådant äter den lilla energin som finns. Samtidigt hinner vi faktiskt med att drömma lite också. Om nya boendet. Och vårt "nya" liv. Ikväll hann vi även med att mysa riktigt med barnen. Först hittade M och Storasyster på ett "spel" med en ballong som de sköt mellan sig efter middagen. Sedan lekte vi charader, läste och fikade. I den ordningen. Så det hinns med annat också. Det måste det ju. Livet och vardagen stannar ju inte upp bara för att man ska flytta. Även om man önskade det ibland.

Födelsedagen

Här ett inlägg med nästan enbart bilder från vår dag. Nu ska det sovas för imorgon blir det upp tidigt för då åker jag och M till San Diego. Modiga Olgakatt stannar och sköter ruljansen här hemma. Återkommer senare.

GRATTIS Älskling!!!!!

Att få ynnesten att i och med sitt inträde i ett nytt decennium även få vända blad till ett nytt kapitel både rent "fysiskt" liksom mentalt är det inte alla förunnat. Men det är precis vad M kommer att göra. Idag vaknar han upp i sitt fyrtiotal och om nästan exakt en månad kommer han att flyga västerut. Nytt hem. Nytt jobb. Ny delstat. Ny kust. Fast de nya äventyren kommer han att få dela med sin gamla familj. Alltför många nymodigheter på en och samma gång är aldrig bra!

Och du vet att vi älskar dig och skulle följa dig "to the moon and back...."

En lite ovanlig söndag

Igår var det söndag och det blev en lite ovanlig söndag. Först ställde vi om klockan till vintertid. En timme tillbaka vreds den vilket alltid är skönt tycker jag eftersom man då får sova lite längre. Till och med Lillebror sov länge så vi fick en väldigt skön morgon. Sedan fixade Storasyster planschen som vi skulle ha för att heja på våra maratonlöpare. Tyvärr var det riktigt riktigt kallt ute. Särskilt vinden som var snarare vintrig än höstig, gjorde att det blev ett mycket kyligt och tungt lopp för de flesta löparna. För oss åskådare ställde den mest till det eftersom vi var tvungna att gå hem och klä på oss mer kläder så vi missade "vår" första löpare. Men de andra två lyckades vi "haffa". De gjorde för övrigt ett fantastiskt lopp allihop! Med de förutsättningar som det mycket kyliga och blåsiga vädret gav tycker jag det var en enorm bedrift att lyckas slutföra detta maraton. Ja, i mina ögon är det en enorm bedrift att springa ett maraton oavsett väder, men när vädergudarna är lite extra kärva blir det ju en ännu större bedrift att springa ett sådant tufft lopp.

Storasyster skriver och dekorerar planschen

Här - det färdiga resultatet!

Sedan viftade vi såklart med svenska flaggan också. Det var många svenska löpare där ute. Vi stod såklart vid 1st avenue strax efter att löparna kommer ner från Queensboro Bridge eftersom det är alldeles intill vårt hem.

Kyligt som sagt, så Lillebror fick packas in ordentligt

Så kom de våra maratontjejer!!!!

Detta strax innan de fortsatte springa. Då med nästan halva loppet kvar....

Efter detta gick jag och barnen hem för att göra oss klara att gå på en av Storasysters kompisars födelsedagskalas. M körde istället iväg för att hämta upp sin moster Olgakatt som landade på eftermiddagen på Newarks flygplats.

Utsikt från 38:e våningen i grannhuset där födelsedagskalaset hölls 

I morse följde Olgakatt med Storasyster till skolan och kom sedan tillbaka för att ge Lillebror frukost. Sedan gick vi med honom till dagis. Vi visade Olgakatt hur allt går till vid lämningen där eftersom denna mycket modiga kvinna senare i veckan kommer att ha hand om barnen ensam då jag och M flyger till San Diego för att titta på bostäder. 

Olgakatt med lillebror

Ikväll ska Olgakatt och M på operan och imorgon kommer vi alla kunna göra något ihop eftersom det är election day här så skolorna är stängda. Detta passar utmärkt eftersom det då också är M´s födelsedag.

Förändring

Just nu står vi inför stora förändringar. Därav både den känslomässiga berg-o-dal-banan samt känslan av att allt snurrar allt fortare. Det är med skräckblandad förtjusning och glädje toppad med ett enormt stort vemod, och såklart en del oro som vi nu försöker ta på oss fallskärmen inför ännu ett stort hopp. Ett hopp rakt ut i det okända. Iallafall så känns det så nu även om man lite nyktert skulle kunna säga att SÅ okänt är det ju ändå inte. Men för oss handlar det om att byta allt vi byggt upp mot något nytt. Igen. Återigen pröva våra vingar.

Ja, som några av er kanske redan förstått, och några av er till och med redan känt till, så är det en flytt på gång. Vi kommer alltså att lämna vårt älskade New York City. Och ja, jag kommer att gråta så att ögonen nästan ramlar ur. En stor del av mitt hjärta kommer för alltid alltid alltid att finnas här. I den stad där jag bott allra längst under mitt vuxna liv. Ja, där jag på många vis blev vuxen. Där jag och M byggt upp vårt gemensamma hem. I den stad där jag blev mamma. Där min dotter växt upp. Gått på dagis och börjat skolan. Det enda hem hon känner till finns här. Och det känns tungt att dra upp henne från detta. Tryggheten. Vännerna. Vår community. Där alla liksom känner alla. Där man hejar på folk nästan överallt runt kvarteren.

Samtidigt var vi ändå ganska redo nu. För att lämna staden. Lämna buller, stök och dålig luft. Galen trafik och högt tempo. Och framförallt att äntligen få det lite större. För ja, det som just nu kanske lockar allra mest är yta. För mer yta kommer vi att få. Att inte behöva trängas två vuxna, två barn och två katter i en lägenhet som har endast ett sovrum och ett vardagsrum. En yta som inte är mycket större än ca 40 kvadratmeter. Det känns fantastiskt lyxigt att veta att vi nu kommer att kunna få ett barnrum till barnen. Och även ett gästrum. För jo, vi kollar boende nu och vi tror det kommer att bli en 3-bedroom vilket skulle motsvara en 4:a med svenska definitioner. Vilket med svenska mått mätt fortfarande är litet, men som vi känner är underbart stort!

Och anledningen i sig är också fantastiskt positiv. Det är att M fått ett jobberbjudande som vi bara inte kunde tacka nej till. Lite av ett "Once-in-a-life-time-erbjudande". Iallafall för den slags jobb han varit intresserad av. Ett jobb M varken kunde eller ville tacka nej till. Så vi är båda otroligt exalterade över detta. Såklart. Men som sagt, självklart är det med mycket blandade känslor vi kommer att lämna allt här. För så är det ju. Man reser både TILL något och FRÅN något på samma gång.

Vart ska flyttlasset gå då? Jo, det blir till den andra kusten. Närmare bestämt San Diego i Kalifornien. Som att flytta till ett annat land säger många amerikaner. Så stor skillnad kan det alltså vara enligt folk här. Annat klimat. Annan kultur. Annan livsstil. Det känns spännande och läskigt på samma gång. Busy busy East Coast mot den mer avslappnade West Coast. Storstad mot en mindre stad. Skyskrapor och taxibilar mot mer natur inpå knuten. Kollektivtrafik och promenader mot bilåkande. Fyra årstider mot "evig sommar". Picknick i Central Park mot strandhäng. Annorlunda. Väldigt annorlunda. Men vi känner båda att det ska bli både spännande och roligt att få se och ta del av västkusten nu. Även om det självklart medför en del nackdelar också som t ex att avståndet till familj och vänner i Sverige kommer att bli ännu längre. Något som naturligtvis inte känns roligt alls. Vare sig för oss eller dem. Men vi hoppas ändå att vi ska fortsätta få besök. Fördelen är ju att vi nu kommer att bo större så att de som hälsar på kommer att kunna bo hos oss. Och vi kommer såklart även i fortsättningen att resa till Sverige som tidigare. Men visst, resan kommer att bli längre.

Så om ni tyckt att det verkat lite upp och ner och hit och dit här på bloggen den senaste tiden så vet ni nu varför. Emotional roller coaster. Minst sagt. Ena stunden pirr i magen av förväntan. Andra av oro. Och på toppen av detta börjar nu flyttstressen sätta in. Allt som ska hinnas. Det ska planeras och förberedas. Packas och kollas bostäder. Skola ska kontaktas. Och det är inte enbart vi och hemmet som ska flyttas. Utan. Också. Katterna. Bilen. Den senare måste vi också omregistrera från New York till Kalifornien. Mycket med andra ord. För flytten går redan nu i december. Om ca två månader nästan exakt. M kommer att flytta redan i början av december. Jag stannar med barnen ett par veckor till. Så att Storasyster kan gå färdigt skolan här fram till jullovet. Det kändes som ett mer naturligt avslut för henne än att flytta tidigare. Jag hoppas det ska gå bra. Att vara kvar här ensam med barnen. M flyger dock hit innan vår avresa så att vi alla kan flyga tillsammans när den dagen kommer. Vilket känns otroligt skönt. Att inte göra den resan ensam med barnen. Istället flyttar vi då som en hel familj.

Tillsammans. Vänder. Vi. Blad. 
Ett nytt kapitel. Börjar. Nu.
På med fallskärmen så hoppar vi!

Älskar denna staden!

Ibland bara älskar jag denna staden mer än vanligt. Igår var just en sådan dag. Efter en lugn förmiddag kom vi så småningom ut i det fina höstvädret. Vi hade inga direkta planer men tänkte promenera genom Central Park till West Side. Upper West. Bara strosa runt. Hitta någonstans att äta lunch. Så fick det bli. Och ja, det blev just en sådan där underbar dag som New York City kan bjuda på. Häng med!

Korsar Park Avenue

I Central Park ville Storasyster klättra upp på en av klipporna för att se på utsikten

På toppen!

Som alltid i Parken pågår en massa saker. De här killarna brukar vara där och utföra en show med massa akrobatiska trick. Storasyster ville stanna och titta en stund. De var "väldigt duktiga tyckte hon, men de sade ganska många fula ord" och ja så var det.

Cykeltaxis

En av mina favoritplatser - Bethesda Terrace

Två änglar

På väg västerut

En annan klassiker i Parken - The Bow Bridge

Lunch på Unos

Sedan gick jag och Storasyster till New York Historical Society. Utanför entrén står Abraham Lincoln

Anledningen till att vi gick in var för att se utställningen om Ludwig Bemelmans Madeline

Vi hade av en ren slump passerat utanför på väg till lunchrestaurangen och sett att de hade denna utställningen. Storasyster som både läst ett par böcker om Madeline samt har ett Madeline-spel ville gärna gå in. Detta är NYC i ett nötskal för mig! Man promenerar bara runt och så ser man att det finns en utställning som verkar intressant och då bestämmer man sig för att se den. Storasyster älskade audioguiden som gav väldigt bra information med roliga frågor och tankar kring de olika bilderna.

Efteråt slöt vi upp med M och Lillebror som satt och njöt av livemusik inne i Central Park

Familjeselfie

Efteråt promenerade vi vidare hemåt igen genom Central Park och stannade till en stund på östra sidan för att spela lite fotboll. Kvällen var smått magisk. Nästan lite ljummen trots att det är senare halvan av oktober. Cykeltaxis och hästdroskor som körde runt med turister. Livemusik från en konsert i närheten samt joggare, familjer, kärlekspar som passerade. 

När vi väl kom hem hade det redan börjat mörkna och klockan visade en bit efter halv sju. Det blev ingen middag eftersom vi alla fortfarande var mätta efter vår stadiga och sena lunch på Unos. Istället fikade vi på hemgjorda chokladbollar från kvällen innan. Dekadens...! Storasyster var trots att vi gått hela vägen till och från Upper West Side, besökt museum och spelat fotboll, inte trött utan ville ner på Playground. M tog henne dit medan jag nattade Lillebror. Där hade hon hittat kompisar och de hade farit runt som vildingar. Ibland undrar man verkligen var de får all sin energi ifrån. Till slut blev det ändå kväll även hos oss. Och ja, jag säger det igen. Dagar och kvällar som denna är det helt fantastiskt att vara här. Folk som säger att man inte kan bo i en storstad som New York med barn vet helt enkelt inte vad de pratar om.