tisdag, augusti 31, 2010

Besök av Orange Room

I förmiddags var det dags för hembesök. Det var Lill-Skruttans blivande lärare i Orange Room som kom förbi för att prata lite. Dagiset gör varje år hembesök hos barnen innan det nya läsåret börjar. Lärarna brukar vilja träffa barnen på hemmaplan. Bekanta sig lite med barnens liv utanför dagis. Om de har syskon, husdjur eller som många barn här; mor- eller farföräldrar boende i hemmet. Dessutom tror jag lärarna tycker det är bra att få se barnen i hemmiljön. Hur de interagerar med föräldrar och "främlingar" när de är hemma i tryggheten. Jag tycker det är väldigt bra faktiskt. Som förälder får man då dessutom möjlighet att prata med lärarna på ett ganska avslappnat vis. Många barn kan ju roa sig mer själva om de är hemma än om man skulle ta med dem till dagiset och ha den här typen av möten i ett kontorsrum eller liknande.

Inför Lill-Skruttans start i nya rummet nästa vecka var både M och jag ganska nyfikna på de "nya" lärarna. De tidigare åren har endast 2 av lärarna i de respektive rummen kommit, men den här gången kom alla tre ordinarie lärare. Vi pratade om Lill-Skruttan såklart. Om vad hon tycker om att göra, att hon pratar två språk, om att situationen för henne kommer förändras ganska drastiskt nu (sett från hennes egen synvinkel) i och med att alla hennes vänner utom R kommer att flyttas till andra rum samt att hon kommer att bli äldst istället för näst yngst. Självklart kom det även upp att hon inte alls vill flytta till Orange Room överhuvudtaget. Att hon varje gång vi tar upp ämnet blir väldigt upprörd eller ledsen. Att hon konstant säger att hon inte vill dit utan istället vill till Ruby Room (det rum vilket är ett s.k "pre-school room" dit de flesta av hennes vänner ska flytta). Vi berättade även en del om att hon den senaste tiden utvecklat en rädsla för många vardagliga saker som fåglar, insekter med mera. Jag tror att den här rädslan delvis kan bottna i att hon vet och känner på sig at det är en större förändring på gång. Och det gör henne osäker och rädd inför det okända. Allt detta lyssnade de noga till och både M och jag fick verkligen en bra magkänsla beträffande alla tre lärarna. De verkade väldigt öppna inför våra tankar och funderingar. Dessutom kändes det som om de hade rätt bra koll själva också. De har ju trots allt träffat Lill-Skruttan en hel del eftersom de två rummen ligger bredvid varandra på dagis.

Vad de själva berättade om Orange Room var att det rent generellt kommer att vara väldigt likt Pink Room på så vis att det ju fortfarande är ett "Toddler Room". Man har alltså fortfarande musik en gång i veckan samt "movement" en gång i veckan. Ingen förändring där. Den enda skillnaden kommer troligen vara den att de kommer göra lite längre utflykter. En av anledningarna är såklart att barngruppen nu kommer att vara äldre, men jag har tidigare under året sneglat lite på just Orange Room och sett att de även då gjort fler och längre utflykter än Pink Room. Så en del beror det nog på att huvudläraren där tycker att sådana aktiviteter är bra. Detta är något jag själv verkligen ser positivt på. Särskilt nu när Lill-Skruttan är större.

Vi fick båda intrycket att huvudläraren i Orange Room är ganska olik huvudläraren i Pink Room. Mer "rak" och inte lika "krusidullig" på något vis. Jag tycker helt klart att det känns rätt att de olika rummen och huvudlärarna delat upp åldrarna på barngrupperna på det här viset. Det känns som om det kommer bli bra med en mer "framåt" och lite mer "gå-påig" lärare nu när barnen är äldre. Jag menar alltså att hon är detta på ett positivt sätt. Vad som framförallt kändes bra efter det här mötet är att de alla tre verkade vara öppna för våra tankar och frågor. En bra kommunikation mellan föräldrar och lärare tycker jag är det allra viktigaste och det känns det som om det kan komma att bli.

På det hela taget känns det som sagt bra. Jag tror att själva inskolningen kan bli rätt jobbig, samt första tiden efter den. Just för att vår lilla tjej har lite extra svårt med just omställningar och förändringar. Nya barn och nya lärare. Det kommer hetl klart att ta lite tid för henne gissar jag. Men i slutänden tror jag verkligen detta år kommer att bli riktigt bra. Jag ser fram emot det och tycker det ska bli väldigt roligt att få följa hennes tredje år på dagis. Nu i Orange Room.

måndag, augusti 30, 2010

Bland böcker och burgare

Det blev som jag förutspått. Träningsvärk. Dock inte värken "from hell" utan en mer vanlig träningsvärk. Men visst. Man känner sig såklart som en fåne när man linkar fram på darriga ben. Trots bendarret blev det en promenad idag. Dagis har stängt den här veckan så M och jag saxar mellan jobb att vara hemmaföräldrar. Promenaden idag gick först till FAO Schwartz tillsammans med Lill-Skruttan hennes kompis E och E´s mamma. Vi gick dit för de brukar ha "Storytelling" där mitt på dagen, men när vi kom fram visade det sig att de inte började med dessa förrän i september. Det gjorde inte så mycket eftersom vi alla roade oss ganska bra ändå. E´s mamma läste och sjöng så det blev ändå en liten "sång- och sagostund" för oss. Jag köpte med mig två böcker med tillhörande CD-skivor också.

E´s mamma läste och sjöng.



Efteråt gick vi och köpte lunch på POP Burger som ligger alldeles intill leksaksaffären. Jag har aldrig tidigare varit där men det var ett snyggt ställe och jag gillar att deras burgare var små. Snarare "sliders" än vanliga hamburgare. En portion var därför två små burgare istället för en större. Perfekt för oss som tog med oss maten till Central Park och hade en lunch-picnic där. Så mycket enklare att äta två små jättesöta burgare än en stor.

Här beställs det lunch på POP Burger.


I den här kartongen fanns de små burgarna.

Två glada lunchätande tjejer.

Vädret var varmt idag med temperaturer en bit över 30 grader. Fortfarande nu när jag skriver är det 29 grader ute och då är klockan ändå snart midnatt. På vägen hem från Parken slocknade de båda småtjejerna och när jag kom hem tog M över och jag kunde gå till jobbet. Kvällen har varit väldigt lugn och imorgon förmiddag kommer Lill-Skruttans blivande lärare från dagis på hembesök. Det ska bli så intressant och roligt att träffa dem. Men nu ska jag snart ta mina stela ben och gå och lägga mig.


söndag, augusti 29, 2010

Jag och Bruce en solig morgon - Äntligen!

Så har jag äntligen äntligen äntligen gjort det! I morse blev det av. Med solen i ögonen, vinden från East River ljummen mot huden och med Bruce i öronen tog jag min första löprunda på mycket mycket länge. Alldeles för länge. Jag har ju inte tränat ordentligt sedan jag var gravid med Lill-Skruttan vilket är drygt 2 år sedan. Första året efter hennes födelse var det väl befogat. Med endast ett par timmars nattsömn varje natt och heltidsarbete med dryga 2 timmars pendling varje dag fanns det liksom vare sig tid eller ork över för någon träning. Fick man någon timme över så gick den obönhörligen till sömn. Men efter att jag förra våren bytt jobb och därmed slapp pendlingen så var min intention att ta upp träningen igen. Tyvärr blev det inte så. Dels på grund av att jag tyckte det tog mer energi än jag trott att komma in i nya jobbet. Merparten av de där extra timmarna per dag som jag vann på att inte pendla spenderades därför alltför ofta på jobbet. Men jag ska även erkänna att detta endast var en del av det hela. Den andra delen var att jag helt enkelt inte kom igång. Kalla det lathet eller vad du vill, men det fanns alltid någon ursäkt för att göra något annat än just snöra på sig skorna och sticka ut och springa. Jag hade helt enkelt inte tillräckligt med motivation för att komma igång.

Men nu blev det då äntligen av. Och det var så otroligt härligt! Det kan låta helt galet, men jag joggade verkligen leende en stor del av min runda i morse. En sådan underbar känsla! Det är svårt att beskriva för någon som inte har upplevt det, men det var verkligen en lyckokänsla. En av de första tankarna var verkligen "Varför varför varför har jag inte tagit mig för att börja springa igen tidigare?!?!?" Morgonen var varm redan då jag begav mig ut vid 9-tiden, men ändå okej att springa i. Längs East River mötte jag flera andra som var ut och sprang, promenerade, rastade hundar eller som faktiskt bara satt och njöt på bänkarna längs med vattnet. Att springa i New York City är verkligen speciellt tycker jag. Man ser alltid folk ute nästan oavsett tidpunkt. Jag tycker att man kan känna av staden på något vis när man springer. Underbart! Att sedan få komma in i den där speciella andningen igen. Hitta sin egen rytm i benen och flåset. Å vad jag har saknat det.

Eftersom det var så otroligt länge sedan jag tränade senast så tog jag det oerhört lugnt. Mitt tempo var verkligen långsamt. Sträckan var heller inte direkt imponerande, men den kändes alldeles lagom såhär nu i början av vad jag hoppas ska bli en ny period av regelbunden träning. Jag sprang utan klocka eller pulsmätare denna gången. Ville endast springa på känsla. Efteråt gjorde jag dock ett överslag av hur lång tid jag sprungit och eftersom jag börjat springa till "Born in the USA" och varit framme strax efter "Bobby Jean" kunde jag räkna ut* att jag hade tagit mig runt den ca 4.3 km rundan på lite dryga 28 minuter. Alltså knappa 7 minuter per km. Ungefär vad jag hade trott och räknat med.

Efter att senare på eftermiddagen promenerat i staden lite drygt den sträcka jag sprang i morse började mina ben att protestera. Jag känner en som kommer ha träningsvärk imorgon kan jag berätta. Men det är det värt. Nu hoppas jag att jag kan fortsätta och därmed få igång en regelbunden träning igen. Jag känner mig taggad och peppad och därmed otroligt motiverad. Vilket såklart är A och O när det kommer till träning. Så under de kommande veckorna står ett par nya löpskor på önskelistan. Och så måste jag leta rätt på min egen iPod nano. Idag lånade jag M´s. Det gick ju bra. Han hade ju också Bruce, vilket är en av mina löpfavoriter. Gammal gubbrock till gummjogg...!



*) Sprang i morse lyssnande till Bruce Springsteen´s album "Born in the USA". Så vet man längden på de låtar jag hann lyssna på under min löprunda så kan man lätt räkna ut hur lång tid jag sprang. Lätt som en plätt!

lördag, augusti 28, 2010

Underbar eftermiddag och kväll i Parken

Idag var vädret helt perfekt. Alldeles lagom. På eftermiddagen ca 28 grader men ingen luftfuktighet alls vilket gjorde att det inte alls kändes så hett och kvalmigt som det kanske kan låta. På förmiddagen var Lill-Skruttans kompisar E och W här och då bestämde vi att ta en promenad till Parken på eftermiddagen efter lunch och "nap".

Vännerna håller handen.


När man går över gatan måste man även hålla en vuxen i handen.


Centrera
Central Park var helt underbart idag.


Mumsigt med minimuffins!


Vi var vid dammen i sydöstra hörnet av Central Park och vi var inte ensamma direkt.


Jag och Lill-Skruttan.




En glad kille.


Lek med pappa.


Sedan gick Lill-Skruttan och W iväg på en egen liten picnic för sig själva.




Efter ett tag kom även E tillsammans med Fran, Kakmonstret och sina föräldrar.


Pat-a-cake, pat-a-cake...




Lill-Skruttan tog även med sig E på en liten "egen picnic" vid trädet där hon och W tidigare varit.


Sedan skulle nya ställen upptäckas - "kom, kom...!"


Här har även W kommit för att kolla vad tjejerna har för sig egentligen.


Efter att ha hittat ut, och sprungit iväg på gångvägen har de tre vännerna nu fångats in.




Kvällarna mörknar betydligt snabbare nu och vid 19-tiden beslöt vi oss för att börja packa ihop och promenera hemåt. Central Park började då bli sådär riktigt magisk som jag tycker den blir i skymningen.




Rondellen alldeles utanför sydöstra hörnet av Central Park.

En underbar kväll att promenera hem genom staden. Sådana här kvällar njuter jag mycket av New York City. Ljuset, folket, atmosfären. Till och med taxibilarnas gula färg lyser sådär lite extra varmt kvällar som dessa. Det känns hemma.

Vädret ser förövrigt ut att återigen bli riktigt sommarhett ett tag framöver. Nu den kommande veckan har det spåtts att vi ska få rekordvärme med runt 38 grader någon av dagarna. Puh, säger jag. Jag hoppas att temperaturen ska gå ner något till den kommande helgen då vi har vår stugtur planerad. Där finns ingen AC, och det kan lätt bli olidligt varmt i huset om det ska vara temperaturer strax under 40 grader. Men över vädret råder man ju inte så vi får väl ta det som det kommer. Blir det väldigt varmt kommer det säkerligen att bli en del turer till någon av sjöarna i närheten. Kanske blir det då en sista smak av sommar innan hösten knackar på dörren på riktigt?

fredag, augusti 27, 2010

Kvällsaktiviteter

En glass i Central Park


Parken, den älskade Parken.

GRATTIS!!!!

Den otroligt efterlängtade Pricken har äntligen anlänt!!!

STORT VARMT GRATTIS till hela familjen!

Om ni bara visste hur många som väntat och längtat, undrat och oroat sig. Varje barns entré till världen är fantastisk. Ett ögonblick fyllt av magi. Detta barns magiska ögonblick har dock följts av Värdinnans många vänner live online. Nej, inte live från förlossning eller BB, men på vår underbara tråd. Inte är Pricken vår första "trådbebis" inte. Nej inte på långa vägar. Inte ens vår första "tråd-IVF-bebis". Inte alls. Men det är ändå något alldeles speciellt när någon man känner får ett barn som är så efterlängtat som just Pricken. Så många år av längtan. Av sorger och besvikelser. Hopp och förtvivlan. När allt sedan får ett såhär lyckligt slut kan man bara gråta en skvätt. Av ren skär Glädje och Lycka.


torsdag, augusti 26, 2010

Sista rosa dagen

Imorgon är det fredag igen och det är sista dagen för Lill-Skruttan i Pink Room. Jag kan knappt förstå att det redan gått ett år sedan hon började. Tänk! Mycket har hänt under det gångna året också, även om det såklart inte handlar om lika stora skillnader som hennes första år i Violet Room. Separationsångesten jag och M hade förra året när vi skulle säga hejdå till just Violet Room känns inte alls i år. Inte för att det här året i Pink Room varit sämre eller så, utan snarare för att det där första året på något vis var så speciellt. Lill-Skruttan var ju så liten när hon började dagis och vi var så nya som föräldrar.

Nu i år handlar det mer om att det kommer bli en större förändring vid flytten till nästa rum. Dels för att ingen av hennes nuvarande lärare kommer att flytta med. Förra året kom ju en av lärarna från Violet Room med alla barnen till Pink Room, men i år följer ingen lärare med henne. Dels för att barnen på alla avdelningar nu kommer att delas in mer efter ålder vilket gör att Lill-Skruttans grupp blir splittrad i tre olika grupper. Hon kommer att få fortsätta vara tillsammans med R vilket känns väldigt bra, men de andra barnen som hon kommer att gå med är "nya".

Dessutom kommer hon som jag skrev tidigare, att bli äldst i det nya rummet. Det kommer självklart innebära en ganska stor förändring jämfört med att ha varit näst yngst. Men jag tror det kan bli riktigt bra. Det svåra kommer nog att bli den första tiden. När allt känns nytt och ovant för henne. Vår lilla tjej tycker att det är jobbigt med förändring och jag tror att hon kommer att få kämpa lite med den här förändringen. Jag hoppas bara att vi kan hjälpa och stötta henne i detta. En av lärarna som jag pratade med härom dagen berättade för mig att de nu börjat försöka förbereda barnen inför flytten till de nya rummen. Hon sa att det här förberedande pratet inte gick helt lätt med Lill-Skruttan. Varje gång de förde det nya rummet på tal eller någon av lärarna där så blev Lill-Skruttan väldigt upprörd och sa bestämt "No no no!" Hon ville minsann inte höra talas om något sådant inte.
Vi funderade lite över ifall det kanske även var lite för "abstrakt" för henne att tänka på att hon inte ska gå kvar i den vardag hon för närvarande känner till. Att en flytt till något mer "okänt" kanske var något hon inte ens riktigt kunde ta till sig. Men igår morse när M gick med henne till dagis insåg vi att hon mycket väl har förstått att det är något "lurt" på gång. Han berättade att han pratat lite med henne om den kommande flytten och samtalet hade låtit ungefär såhär:

M: "Nu är det bara ett par dagar kvar i Pink Room. Sedan ska du ju gå med R i Orange Room. Det ska väl bli roligt?"

E: Nej.

M: "Inte? Men du kommer att få träffa nya kompisar där och du och R kommer ändå fortsätta vara tillsammans."

Hon hade gått tyst bredvid honom ett tag och liksom funderat. Sedan hade hon vänt upp sitt lilla huvud mot M och sagt: "Nej, jag lite lessen."

M hade då frågat varför hon var ledsen. Efter ytterligare en stunds tystnad hade hon svarat:
"Lite läskigt."

Varav M hade sagt: "Jag förstår att du känner så. Det hade pappa också gjort, men du kommer inte att vara ensam där. Vi kommer vara med i början. Både mamma och jag."

Hon hade återigen funderat en stund och sedan lite eftertänksamt sagt: Mamma och pappa och Ella?

M hade då nickat och upprepat: "Ja, mamma och pappa och Ella. Vi kommer alla vara tillsammans i Orange Room i början."

Hon hade då tittat noga på honom och sagt: "Mamma och pappa åsså. Och Ella åsså. Och R åsså."


Vår lilla stora tjej! Självklart har hon känt att något är i görningen. Självklart har hon förstått ungefär vad som är på gång. Och detta har hon grubblat över. Funderat på. och kommit fram till att hon inte riktigt tycker om. Det okända är såklart läskigt. Så är det ju för de flesta, barn som vuxna. Det som kändes stort nu var att hon faktiskt kunde förmedla sina känslor till oss. Att hon hade förmåga att klä sin rädsla och osäkerhet i ord. Det känns så bra! Jag tror att det i och med detta kommer att kunna bli något lättare. Iallafall hoppas jag det. Att vi nu ska kunna prata om det på ett annat sätt med henne. Kanske kan det hjälpa henne att hantera sina känslor mer före och efter flytten?

Avskedsfirandet har redan varit. Vi missade det eftersom det skedde förra veckan när vi var i Sverige. Lärarna fick varsin Sigg-flaska som vi gjort lite mer personliga genom att låta dekorera med ett collage av teckningar som varje barn i Pink Room gjort. Den blev faktiskt riktigt fin! De fick även lite extra pengar vilket är brukligt här. En s.k "dricks". Jag tycker som svensk fortfarande att just denna del är något underlig, men så är det här. Det blir ju någon form av bonus, och egentligen är de verkligen värda detta med tanke på hur bra de tar hand om våra barn under året.

Så imorgon är alltså sista dagen i Pink Room. Sedan följer en vecka då dagis är stängt för oss. Lärarna jobbar dock men inga barn kan komma. Lite annorlunda jämfört med svenska dagis som ofta har stängt flera veckor under sommarsemestrarna. Här är handlar det alltså om en enda vecka mellan "läsåren". M och jag kommer därför under nästa vecka att saxa lite och dela upp tiden mellan oss. Många andra föräldrar passar annars på att ta semester just under den här veckan. Den här tiden som följer nu kommer vi även att försöka prata mer med Lill-Skruttan om den kommande förändringen. Förbereda lite mer. Så gott det nu går. På tisdag kommer även de nya lärarna på hembesök. För att träffa oss och Lill-Skruttan på hemmaplan. Så har de gjort varje år innan nya läsåret startar. Jag tycker det är jättebra! Ser faktiskt själv fram emot att få se lite vilka de nya lärarna är.

Även för oss som föräldrar blir det ju en större förändring i och med att det kommer nya barn i rummet. Detta innebär ju även nya föräldrar. Jag kommer att sakna vissa av föräldrarna som varit med sedan tiden i Violet Room, medan jag inte alls kommer sakna andra. Så som det ju alltid är. Sist måste jag även nämna att när jag nu läser mitt gamla inlägg om första dagen i Pink Room slås jag av hur liten Lill-Skruttan ändå var då! Hur mycket hon växt. Både kroppsligt och mentalt. Det ska bli roligt att se vad detta nya år kommer att ta henne!



Äntligen sol!

Så har man för första gången fått se himlen igen efter att vi kom tillbaks. Hittills har vädret nämligen varit regn regn regn regn. Men i morse var det minsann blå himmel och solsken igen. Så härligt! Inte för att jag saknar den där heta fuktiga värmen som var innan vi åkte till Sverige, men lite sol gör mig helt klart både piggare och gladare. Till helgen ser vädret ut att fortsätta bli mer sommarlikt igen. Imorogn säger prognosen ca 26 grader vilket känns perfekt. Sedan ska lördag och söndag bli lite väl varmt med dryga 30 grader, men men... Hoppas slippa fukten bara för då kan ju dryga 30 vara rätt skönt ändå.

Igårkväll hade vi våra vänner Familjen K över på middag. Det var verkligen så roligt att träffa dem igen efter de här två veckorna. De drar till kanada på semester nu en vecka för att hälsa på R´s morföräldrar. Det känns så otroligt bra att ha lärt känna dem! Att ha så bra vänner är verkligen fantastiskt, och sådant gör att man uppskattar sin vardag och hemmiljö ännu mer.

Vår jetlag verkar vara mer eller mindre över. Väldigt smärtfritt denna gången måste jag säga. I morse sov både Lill-Skruttan och jag till ca 7.30 vilket är helt normalt. Så jag tror vi båda är tillbaka i lokaltid igen. Skönt! Jag ska heller inte sticka under stol med att jag tycker det är ganska skönt att det är bara två dagar kvar till helgen. Känner mig just nu ganska omotiverad på jobbet vilket såklart inte är bra. Visst är jag ofta lite ringrostig efter att ha varit hemma i Sverige på semester. Dels jetlag dels omställningen rent allmänt, men denna gången tycker jag allt det är värre än vanligt. Jag hoppas ändå att det inte ska dröja alltför länge innan jag kommer igång med jobbet rent mentalt igen.

onsdag, augusti 25, 2010

Entré

Just nu håller någon på att göra entré. Vi har ingen aning om ifall det kommer bli snart eller om det kommer att dröja. Hittills har personen inte haft bråttom direkt utan har gonat sig i värmen så länge som bara var möjligt. Men nu börjar det tydligen hända saker.

Jag fick alldeles nyss reda på det. I en kommentar i inlägget nedan. Sedan på Värdinnans blogg.

Eftersom jag och Värdinnan följts åt länge länge genom tårar och skratt så är jag mer exalterad över den här entrén än vad jag kanske "borde" vara. För nej, vi är inte släkt. Vi har heller inte vuxit upp tillsammans. Vi känner inte till varandras familjer. Vi har inte samma bakgrund. Vi har aldrig pluggat tillsammans eller har gemensamma minnen på det viset. Vi har faktiskt knappt ens träffats. Eller jo, EN gång har vi det. Träffats IRL alltså. Men det var ett bra tag sedan och ja, resterande gånger har vi "bara umgåtts på nätet".

Trots detta måste jag säga att jag räknar henne till en av mina allra bästa och käraste vänner. Kanske växer sig sådan vänskap extra stark då man delat svarta hål tillsammans? Delat hopp, förtvivlan, besvikelser och även glädje.

Nu börjar en ny resa för er!
Och själv känner jag en stor tacksamhet att jag faktiskt kommer att få ta del av den jag med. Även om det blir på håll.

Lycka till!!!!

Tandläkarbesök

Igåreftermiddag hade jag en tid hos tandläkaren. En tid som jag skjutit upp minst tre gånger. Inte för att jag är rädd för tandläkaren utan för att det på något vis alltid kom upp något som gjorde att det inte skulle gå att ta sig dit. Nu kom jag iallafall äntligen iväg.

Jag går till samma tandläkare som M. Kliniken ligger i ett bostadshus på West Side. Det är en del skillnader här jämfört med Sverige tycker jag. Nu vet jag ju inte ifall dessa skillnader är just landsspecifika eller om det även skiljer sig mycket mellan olika tandläkare här i staden, men en av de största skillnaderna är att det här är tandsköterskan som sköter det mesta av jobbet på de här "rutinkontrollerna". I Sverige hos de tandläkare jag besökt har sådant alltid skötts av tandläkaren själv. Koll av tänderna, röntgen, rengöring och en liten puts. Även blodtrycket kollas. Här blir man inkallad till undersökningsrummet av sköterskan och sedan utförs allt av henne. Inte förrän hon är färdig med allt så kallas tandläkaren in. Han eller hon pratar då med sköterskan om vad hon sett och sedan kollar han vissa saker igen i munnen.

Jag hade till min förskräckelse en s.k "cavity" , d v s ett hål! I min bakersta tand i underkäken. Detta är mitt allra första hål i en tand och när de meddelade detta kändes det genast mindre bekvämt där i stolen. Jag har gjort en hel del ingrepp i munnen tidigare, bland annat transplantation av två visdomständer, men aldrig lagat ett hål. Det var inget akut, men tandläkaren rådde mig att laga hålet inom överskådlig tid. Jag gillar inte smärta så självfallet kändes detta lite jobbigt. Nu har jag en ny tid i september och jag hoppas att det hela kommer gå bra. De erbjöd även att man kunde laga med laser och fördelen med detta skulle vara att man då skulle slipa bli bedövad. Men eftersom jag är lite harig när det gäller smärta så valde jag ändå den traditionella metoden.

En sak jag alltid funderat över när jag suttit där med fötterna i luften, sugar hängandes i mungipan och någon som petar och kretar i munnen på mig är; varför i allsin dar envisas så många tandläkare/sköterskor med att småprata??? Det är visserligen trevligt att de försöker skapa en lugn och trivsam miljö för sina patienter, men när allt man själv kan bidra med i konversationen är kvävda "uuugggh" eller "aaah" så blir den helt klart lite enkelspårig. Dessutom känner man sig nästan lite oartig när man inte kan svara på frågor även om man såklart inser att det inte riktigt förväntas av en.

En sak som tandläkaren här har är en liten TV i taket. Den är alltid på så man kan titta på den när man ligger där. Bra tycker jag, men igår var det någon kanal på med ett program som jag verkligen inte tyckte var särskilt intressant. Alls. Snarare tvärtom. Men svensk som jag är så sa jag inget utan det fick stå på och surra. Tidigare har de ofta haft nyheter eller så på vilket jag kan tycka är rätt bra även om t ex CNN som det ofta brukar vara, visar rätt få och enkelspåriga nyheter.

Idag är det onsdag och regnet öser ner. Riktigt gråväder är det här. Jag hoppas iallafall få lite mer gjort på jobbet idag än igår. Och ikväll ska vi träffa våra vänner Familjen K. De vars son R är Lill-Skruttans bästa vän. Det ska bli jätteroligt att ses. Sedan åker de till Kanada på semester en vecka och efter det ska vi faktiskt ha en långhelg (Labor Day weeekend) tillsammans med dem i en hyrd stuga lite norr om staden.

Men nu... kaffe!!!


måndag, augusti 23, 2010

Kissekiss och kortison

Igår när vi varit hemma en stund Lill-Skruttan och jag berättade M att Lipton hade fått problem med kisseriet. Han sprang på lådan stup i ett och hade även kissat på mattan som ligger framför lådan, samt i badkaret. På så vis hade M även sett att det handlade om väldigt lite kiss. Någon liten droppe. Vi gissade båda på att det kunde handla om urinvägsinfektion eller liknande och M skulle ringa veterinären idag. M lyckades dock skrämma upp mig en del när han senare på natten (jag vaknade till när han kom och skulle lägga sig) berättade att han googlat det hela och att han då läst att vissa katter som får dessa symptom lider av något mycket allvarligare och att det kan handla om timmar man har på sig att ta katten till veterinären. Ingen av oss trodde att det var så allvarligt ändå, eftersom Lipton annars inte visade några tecken på sjukdom. Han åt bra och verkade inte trött utan hade varit som vanligt under dagen enligt M. Men orosfröet var såklart redan sått och jag hade sedan en mardröm under natten där jag drömde att vi hittade Lipton nästan livlös här hemma. Hemskt! Minns särskilt att jag i panik undrade hur man ska kunna ge konstgjord andning till en katt. Som tur var så var det bara en dröm och i morse när jag vaknade var Lipton som vanligt.

Men i morse ringde M till vår veterinär och fick en tid redan på eftermiddagen. Till vår stora lycka verkade det inte vara något allvarligt. Även veterinären trodde på urinvägsinfektion. Åtgärd blev en kortisonspruta och utskriven antibiotika. Fast veterinären trodde att problemet eventuellt uppstått på grund av fel diet. Så på den nya menylistan står nu helt annan våt mat och inget torrfoder alls. Vi får se hur det går med den nya maten. Kortisonsprutan verkar iallafall ha börjat göra nytta. Jag såg just en ny kissfläck på mattan som ligger framför kattlådan, men denna gång var fläcken betydligt större än den M sett häromdagen.

Nu hoppas jag att han snart ska vara helt återställd. Vår älskade lilla kisse. Med kissproblem.



Är det förresten någon medicinkunnig person där ute som skulle kunna tala om hur just jortison kan hjälpa mot urinvägsinfektion? Själv tror jag att just steroider av olika slag verkar vara någon form av mirakelmedicin som hjälper mot det mesta. Oavsett sjukdom eller symptom verkar just kortison användas flitigt. Allvarliga allergiska besvär, smärta och nu kattkissproblem....

De två sista dagarna - underbara vänner samt en "mammamormordag"

Nu är vi som sagt tillbaka hemma i Staterna igen Lill-Skruttan och jag. De sista två dagarna hemma i Sverige hann jag aldrig skriva om här på bloggen. Tiden var som vanligt alldeles för kort och alltför dyrbar för att det skulle hinnas med att blogga också. Här är dock en del bilder från i fredags (vår näst sista dag innan hemresan). Den här dagen hade jag och mina älskade vänner från "Umetiden" lyckats hitta en tid där vi kunde träffas. Tyvärr saknades två av oss eftersom träffen var tvungen att ske i Stockholm och dessa två vänner bor en bra bit norröver. Men så är det ju oftast. Man kan inte träffa "alla" samtidigt så jag är varje gång så oändligt glad och tacksam över DEM man faktiskt KAN träffa. Även om jag saknar de som inte kan komma, så är glädjen över de som kommer desto större.

En positiv överraskning var att en av oss i gamla Umegänget som bor utanför Stockholm hade tid och möjlighet att ta tåget hit för denna lunch! Något jag inte alls räknat med men som gjorde mig riktigt glad! Ytterligare en överaskning var att en annan av mina bästa vänner kunde komma till lunchen. L som jag träffade dagen innan på födelsedagsmiddagen hos mina andra vänner kom förbi eftersom hon hade tid för en lunch ute mellan sina olika jobbmöten. Hon har träffat de andra i "Gänget" flera gånger tidigare och var dessutom här i NYC och hälsade på tillsammans med en av de här kompisarna i maj förra året.

Det kändes fantastiskt roligt att ses! Åt en lunch vid Östra station där vi alla sammanstrålade. Maten var inget speciell men vi fick ett eget rum vilket uppskattades mycket. Dessutom var personalen väldigt trevlig. Men framförallt var det ju detta att ses igen som var så härligt! Att ses. På riktigt. Att kunna kramas. På riktigt. Att återigen få tangera varandras liv. På riktigt. Allt det där man saknar när man bor på distans.


Lunch med L, K och L.


Lill-Skruttan, jag och J.


Efter lunchen var L tvungen att återvända till sitt jobb, men jag fick ytterligare tid tillsammans med mina tre "Umetjejer". Vi promenerade genom ett sensommar-Stockholm. Pratandes oavbrutet. Det blev sedan en glass på Dramatentrappan. Klassiskt. Och då mitt när vi satt och pratade som bäst kommer nästa överraskning... En annan av mina allra käraste vänner (faktiskt även han från Umetiden...) dyker upp. Jag ser honom inte, utan plötsligt hör jag bara en alltför välbekant röst som säger "Får man vara med och äta glass här?!?". När jag vänder på huvudet så står han bara där. Min kära kära vän U!!! Jag blir så snopen! Så häpen att jag först inte riktigt vet om det är på riktigt. Sedan blir det såklart kramkalas. Tyvärr så har han bråttom för han ska vidare och har en tid att passa. Därför hinner vi knappt prata något. Och det är egentligen inte förrän efteråt när jag ser hans rygg försvinna bortåt som jag faktiskt förstår att vi setts. På riktigt. Men jag är glad. Att han råkade komma förbi just och just där. Att vi ändå hann växla ett par ord och kramas lite. Nästa gång hoppas jag att vi kan ses mer. För det är ju så. Oavsett hur mycket man saknar, längtar och älskar sina vänner så är tiden i Sverige alltid likt förbaskat alltför kort. Det blir alltid folk man inte hinner med att träffa. Hur mycket man än skulle vilja. Och ofta kan det nu bli så att man tänker att "De såg vi ju förra gången så nu ska vi träffa de vi inte hann med då." Efter en bra stund där i solen på trappan var det dock dags att säga hejdå. Som vanligt är det jobbigt att ta avsked när man inte vet när man kommer ses nästa gång. Men jag gläder mig åt att det gick att få till den här träffen ändå. Trots allas hektiska vardagsscheman med jobb, familjer och annat som kräver sin plats i kalendrar och almanackor.

På väg genom Östermalmskvarteren.


Tre ur mitt underbara umegäng!


Här är jag och Lill-Skruttan också med på bild.


Utanför Dramaten - ytterligare en kändis.


Glassen inköpt!


Dramatentrappan.


TACK tjejer för en underbar fredagseftermiddag!!!! Och U, hoppas du tar frun med dig hit snart så vi får "catch up" ordentligt! När vi sågs den där minuten i fredags slog det mig igen hur mycket jag saknar dig och M.


Så var det bara en endaste dag kvar. Lördag. Den dagen hade vi inga planer gjorda alls. Ville bara umgås med mamma och vi tänkte att vädret skulle få bestämma lite vad vi skulle göra. Det blev ett återbesök på Torekällberget igen vilket Lill-Skruttan uppskattade mycket. Sedan på eftermiddagen tog vi en promenad och så kom en av mammas f d kollegor på besök. Då blev det lite fika i trädgården innan en rejäl åskskur fick oss att rusa in. Senare gick vi till lekplatsen på dagiset Lill-Skruttan och jag. Hennes klara favorit under vistelsen här.

Fika.


Mammas luktärtor som var en av anledningarna till att hennes kollega var här. Hon älskar nämligen luktärtor och mamma tyckte hon skulle komma över och plocka så mycket hon ville ha.


Skira i skärt och ljust lila doftar de så gott så gott.


Lill-Skruttan fikar kaka.


Kvällen kändes lite vemodig. Morgondagens avsked hängde i luften. Sådant kan man liksom inte skaka av sig utan det färgar allt. Jag packade det sista efter att Lill-Skruttan somnat och sedan satt jag uppe med mamma och O och pratade ett tag. Efter att vi önskat varandra godnatt hade jag lite svårt med sömnen. Det känns alltid lite stressigt med resor tycker jag. Tusen tankar som flyger runt i huvudet. Allt från praktiska saker som "har jag stoppat ned den och den saken?" till mer filosofiska tankar över ens livsval och frågor om när man nästa gång kommer att komma tillbaka till Sverige för att återse sina nära och kära. Men till slut somnade jag iallafall. Och ja, resten har jag ju redan skrivit om. Här och här.

Nu är det vardag igen. På gott och ont. Skönt med rutiner igen. Men visst känns det att semestern är över. Skönt att vara hemma igen. Men visst känns det att man lämnat mycket bakom sig i Sverige. Som alltid. Men natten och morgonen var ändå väldigt bra. Jag lyckades inte hålla mig vaken till 20.30 igårkväll som jag hoppats utan slockande redan vid 20. Lill-Skruttan vaknade någongång strax innan kl. 5 i morse och låg och pratade med sig själv och oss i sängen. Jag halvslumrade dock tills M gick upp med henne vid 5.30-snåret. Då somnade jag om igen och vaknade inte förrän de väckte mig lite innan 7. Jag var nog verkligen helt slut. Då hade jag ju sovit nästan 11 timmar! Men förhoppningsvis gör detta att jetlaggen kommer vara nästan obefintlig. Vi får se. Nu njuter jag ändå av att vara här igen. I mitt liv här. Bland de nära och kära vi har här. Mitt nya hemland. Åtminstone för ännu en tid framåt.

söndag, augusti 22, 2010

Hemresan

Så är vi hemma igen. Äntligen. Efter en lååång dag känns det oerhört skönt att sitta i min egen soffa. Utanför fönstret ett regnigt och gråmulet New York. Fukten klibbar. Värmen ångar. Men det är ändå hemma.

Hela resan gick över förväntan. Lill-Skruttan var så himla duktig. I stort sett hela vägen. Både på tågen till Arlanda, i väntan på flygplatsen och sedan på flyget. Allt gick smidigt ända fram till immigration. Där var det lite svettigt. Inte för att papper eller sådant inte var i sin ordning, utan för att Lill-Skruttan där plötsligt fick myror i benen, tusenfotingar i armarna och otroligt stora röstresurser.... Mindre skoj. Men det gick ju till slut.

Sedan väntade jag på baggaget vid fel del av rummet. Samt blev stoppad av en hund som nosat sig till den banan jag hade i ryggsäcken och som jag totalt glömt bort. Den var tänkt som mellanmål till Lill-Skruttan men blev aldrig uppäten. På grund av detta var jag tvungen att röntga alla mina väskor samt att låta en av tullarna gå igenom min ryggsäck. Då ville jag inget annat än att vara på väg mot M som väntade i ankomsthallen. Slut, trött, trött trött.....

Men även bananhundskonsekvenser tar slut och vi kunde äntligen gå mot ankomsthallen. Så underbart att se M. Lill-Skruttan fick syn på hnom först och vinkade. Och nu är vi hemma. Ögonlocken är tunga tunga. Lill-Skruttan väckte vi eftersom hon somnat på vägen hem. Nu nattar dock M henne. Jag hoppas hoppas hoppas att hon inte kommer vakna pigg som en lärka vid 2-3-tiden inatt. Men vi får se. Själv har jag som mål att inte lägga mig före 20.30. Vi får se hur det ska gå. Kinamaten står på bordet. Och nu väntar jag bara på att M ska komma.

Hem ljuva hem!

lördag, augusti 21, 2010

Sista kvällen för denna gången

Så är det dags att återigen säga hejdå till Familjen och Sverige. Efter dryga två veckor här ska vi nu ta flyget hem imorgon Lill-Skruttan och jag. Det känns som vanligt lite kluvet. Vi har haft det otroligt bra här denna sommar. Jag har njutit av den svenska sommaren för fullt. Att träffa familjerna och vänner. Men samtidigt är det som vanligt lite jobbigt att bo borta. Leva i kappsäck och det ska bli skönt att återvända hemåt. Att M redan är hemma gör ju att det på många vis känns ännu bättre att komma hem nu.

Det blir en tidig morgon imorgonbitti. Jag hoppas att jag denna gång inte ska glömma någon packning och att det sedan inte ska bli några förseningar med flyget. Att resa ensam med en liten två-åring känns inte helt avslappnat men det kommer säkert gå bra. Jag har förberett med en del överraskningar i handbaggaget som kan tas fram under flygningen för att göra de långa (dryga åtta) timmarna något kortare.

Så för denna gången:
Hejdå Sverige!

Och stora varma KRAMAR till alla ER jag hann med att träffa denna gången och som hjälpt till att göra denna vistelse till den härliga tid den varit! Samtidigt kramar till alla ER jag inte hann med denna gång. Hoppas det inte dröjer alltför länge innan vi kan ses ändå!

torsdag, augusti 19, 2010

Experimentell torsdag med födelsedagskalas

I torsdags började vi med ett besök på Tom Tits Experiment. Detta är verkligen ett ställe jag rekommenderar för stora och små! Här kan man testa på det mesta oavsett ålder. Lill-Skruttan tyckte det var så roligt så roligt.

Vatten vatten vatten


En av storfavoriterna var förarhytten till den stora Scanialastbilen som stod uppställd. Här rattade hon för fullt.


Kul med så stor ratt, så många spakar och knappar.


Sedan fanns det mycket mycket annat.


Även utomhus har de hur mycket som helst, men där hann vi inte gå så mycket.
Jag var dock ganska sugen på att prova att cykla på lina, men det gjorde jag inte. Det får bli en annan gång.



Här är dammen med digitala fiskarna.


Nästa storfavorit var kameran som visar rörelserna på en skärm.








eftermiddagen åkte vi till en av mina gamla barndomsvänner som fyllde år. Det blev jättegod födelsedagsmiddag och tårta. Samt mycket lek för vissa. Det var jättekul att träffas! Ytterligare en kompis till mig var där vilket var kul. Att även träffa "födelsedagsbarnets" föräldrar samt hans frus pappa var skoj eftersom det är personer som jag känt sedan jag var barn/tonåring. Det var dessutom roligt att se deras yngsta familjemedlem lilla M.

Stort TACK till familjen J för en supermysig kväll!!!



A´s pappa och bredvid honom A´s fru och L (även de två tjejerna tillhör mina närmsta vänner). De sistnämnda var och hälsade på hos oss för ett par år sedan.


Här är A med sin mamma och sin äldsta dotter.


Fru E.


Min vän A tillsammans med Lill-Skruttan.