6 veckor kvar

Att säga att det är mycket nu är en ren underdrift. I huvudet snurrar hur mycket som helst. Hela tiden. Både praktiska saker att göra, fixa, ta reda på, kolla, förbereda, avsluta. Och sedan tankar om hur det ska bli, hur man ska göra vissa saker på bästa vis, och såklart alla känslor och funderingar kring hur vårt nya liv kommer att bli där borta. Och sorgen och vemodet över att lämna detta. Alla avsked. Alla "sista gången". Samtidigt är det inte enbart "ledsamt" utan också otroligt spännande. Ena stunden är man exalterad och planerar allt möjligt (fast man egentligen inte vet något alls och inte borde kunna planera haha) och andra är man vettskrämd och känner att det kommer bli hemskt att lämna allt och alla här.

I söndags träffade vi våra kära vänner, de vi känt allra längst här i NYC och det kändes så vemodigt att veta att det nog kommer dröja väldigt länge innan vi kommer kunna träffas allihop igen samtidigt

Lillebröderna kommer nog inte minnas varandra ens

Fast storasyrrorna kommer definitivt att göra det

Däremellan, eller snarare hela tiden, är man trött trött trött. Lite som att man vandrar runt i trötthetens dimma. Allt tar sådan energi. Tankar, Känslor. Och såklart allt praktiskt som måste göras. NU. Igår. Imorgon. Snarast. Förutom själva packandet är det biltransporten och omregistrering till ny delstat för den, försäkring för både bil och hem samt katter och transport av dem. Vi ska kontakta skolan och fixa vad vi behöver inför Storasysters skolstart samt  kontakta el-, vatten- och gasbolaget för kommande boendet. Vi kommer även att behöva skaffa ytterligare en bil då vi kommer dit, och detta å det snaraste. Och så funderar vi hit och dit över logistiken. Vad ska flyttas och när. Så ja, lite stressigt känns det just nu. Minst sagt.

Inte hjälper det heller att Lillebror fortfarande vaknar en del på nätterna så man sover mindre än vanligt på grund av det också. Den där "vanliga" sömnbristen som man lider av med spädbarn. Och Storasyster får regelbundna protestutbrott. Tror det är både åldern (6-års åldern kallas ju för "lilla tonåren") och sedan flyttoro på det. Allt sådant äter den lilla energin som finns. Samtidigt hinner vi faktiskt med att drömma lite också. Om nya boendet. Och vårt "nya" liv. Ikväll hann vi även med att mysa riktigt med barnen. Först hittade M och Storasyster på ett "spel" med en ballong som de sköt mellan sig efter middagen. Sedan lekte vi charader, läste och fikade. I den ordningen. Så det hinns med annat också. Det måste det ju. Livet och vardagen stannar ju inte upp bara för att man ska flytta. Även om man önskade det ibland.

Det känns grått i hela kroppen

Så kom den då. Den där kvällen man vetat hela tiden skulle komma. Liksom smyga sig fram. Avskedskvällen. Den sorgliga. Den jobbiga. Fy! Jag hatar verkligen avsked och det blir inte lättare med åren eller besöken. Snarare tvärtom tycker jag. Men man får glädjas åt den underbara vecka vi haft tillsammans med vår härliga Skånefamilj! Vi är alla så otroligt glada över att ha fått rå om er här!!!! 

Tidigare i eftermiddags

Och där for de iväg...

Precis sekunderna efter att jag tog denna bilden sa Lill-Skruttan "Jag saknar dem REDAN!" och sedan började hon gråta.

Hemma kastade hon sig på golvet och grät

Efter en stund bestämde hon sig för att rita en teckning. "En sorglig teckning utan färg  i bara grått, för just nu känner jag att det är grått i hela min kropp. SÅ sorgligt ÄR det."

Här är den. Studie i Grått - Avskedet.

Som ni kan se är vi alla mycket ledsna - Pappa M, Mamma, Lill-Skruttan, Farmor, Svägerskan och Loff.

Och visst känns det tomt nu när de rest. Igår kväll spelades det Kinect och Pipolo. Det var tjo och tjim. Prat och skratt. Lill-Skruttan har varit uppspelt och exalterad i stort sett sedan Skånefamiljen kom hit. Men ikväll har det varit betydligt tystare. Vi saknar dem. Mycket. Nu ska vi försöka återgå till vår vardag igen. Lite tid lär det ta. Att anpassa sig tillbaka. Till verkligheten och vardagen.

Hejdå Olgakatt och tack för denna gången!

Ikväll är det sista kvällen för Olgakatt här innan sin hemresa. Eftersom jag kommer att köra tidigt till jobbet imorgonbitti igen så sade vi därför hejdå nu efter middagen. Det känns som alltid tråkigt att ta avsked. Tiden springer alltid så fort och eftersom jag varit sjuk ungefär halva tiden (eller mer egentligen) av de här dagarna som Olgakatt var här så känns det som om tiden gått väldigt fort. Men jag är glad över att jag hann friskna till innan hennes hemresa ändå.

HEJDÅ Olgkatt! Tack för denna gång och Välkommen tillbaka!

Idag har jag dessutom varit tillbaka på jobbet. Det kändes roligt att köra dit i morse. Trots att det nu är helt mörkt när jag går upp och promenerar till garaget. Sedan börjar solen gå upp ungefär då jag kör på FDR och när jag kommit genom Holland Tunnel i New Jersey har jag ofta en apelsingul sol i backspegeln. Och det var roligt att vara där. Jag gillar jobbet. Dock blev det en otroligt intensiv dag så som det ofta blir när man varit mer eller mindre frånvarande ett tag. Jag kunde visserligen jobba hemifrån större delen av mina "sjukdagar" men farten var ju inte lika snabb som vanligt. Plus att vi nu har fått en hel del nya dead lines så ja, det blev en dag nästan helt utan rast. Men det känns bra ändå eftersom jag fick så mycket gjort, och jag fick till och med en del beröm för en del av det jag gorde idag. Vilket såklart alltid känns roligt. Men nu är jag trött så det blir snart godnattsaga för både mig och Lill-Skruttan.

Ledsenledsenledsen

Inom mig en känsla av förlust. Av saknad. Redan. Ledsen ledsen ledsen. Sorgsen rent av. Fan! Jag vill inte ens tänka på det. Har försökt skjuta alla tankar ifrån mig. Hålla för mina öron. Rent mentalt. Knipa igen ögonen. Hårt. Vill inte. Lalalalalalaaaa.

Kvällen. Nu. Våra käraste finaste vänner. Här. Hos. Oss. På middag. Som så många andra liknande kvällar. Ändå så annorlunda. Ingen vill prata om det. Mer än att man snuddar vid det rent praktiska. Har allt gått bra? När kom flyttfirman i morse? Är bilen hyrd? Vad tar ni i den och vad tog flyttgubbarna? Lite lätt sådär snuddar vi vid detta. Då och då. Men i övrigt pratar vi på om allt och inget. Som vanligt. Allt från religion till blöjor och så lite småskvaller. Äter vår pasta. Lyssnar på ungarna som leker. Ingriper då och då. Vi dricker vårt te.

Kvällen blir allt senare. Ingen vill riktigt bryta upp. För vi vet. Att detta är den sista kvällen vi ses på det här viset. Och vi vet inte ens riktigt när nästa tillfälle kommer. Ingen vill kännas vid det. Ingen vill tänka på det. Ingen vill avsluta. Ändå hänger allt i luften. Tillsammans med den enorma tröttheten jag ser hos våra flyttande vänner. Som knappt sovit en blund natten till idag. Som fixat det sista under dagen. Som har tankarna halvvägs på väg redan. Som ska upp tidigt tidigt tidigt imorgon för att köra innan morgonen ens riktigt grytt ordentligt. Mot huvudstaden. Mot sitt nya liv där. En ny era. En ny tid.

Och vi är självklart glada för er skull. Vi önskar er allt gott och hoppas att allt det nya kommer att bli bra. Att barnen kommer att finna sig till rätta hyfsat fort. Att ni alla kommer att känna er Hemma. Att ni kommer att njuta av huset och att få en tomt. En som har en sandlåda på baksidan. Och ett skjul. Att förvara saker i. Herregud, efter ett antal år här i staden kan man knappt stava till ordet förvaringsutrymme. Men det kommer ni att få nu. Det och så mycket mycket mycket mer.

Och självklart är vi så glada för er skull. Det är vi verkligen.
Men fan fan fan fan fan fan - vi kommer att sakna Er!!!!! Så mycket att jag inte tror att jag förstått vidden av det än.

Jag säger som Mattis i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter:
"Ni fattas mig!"

Redan.