måndag, oktober 27, 2008

Måndag igen

Oj nu är det ett bra tag sedan jag bloggade. Men den här senaste veckan har liksom varit helt fullfullfull så det har inte funnits tid eller ork för bloggen. Som jag skrev för ett tag sedan så kommer nog mina inlägg att komma lite nu och då och med en del "avbrott" iband när vardagen tar mer tid och kraft. Och detta är även en av anledningarna till att jag inte svarat på alla era kommentarer heller. Tidsbrist. Men jag har läst dem!

Nu vill jag bara skriva helt kort att Ella kom ur sin svacka. Hon sover fortfarande lite "sämre" om nätterna. Vaknar väldigt ofta och äter äter äter. Jag har fått tipset att testa att ge formula (bröstmjölksersättning) på kvällarna och nätterna för det ska tydligen vara något emr mättande än bröstmjölk, så kanske ska vi testa det ikväll. Hoppas då att hon kan sova längre än 1,5-2 timmar i sträck då. För det är ganska tröttande att vakan ungefär varannan timme eller med ännu kortare intervaller om nätterna.

Igår hade vi dock en riktigt "duktig dag". Det blev storstädning samt stortvättning eftersom hela vårt hem liksom levt sitt egna liv ett tag nu. Hade inte tvättat eller städat sedan någon vecka innan vi for på vår stughelg. Och då blir det snabbt ett kaos. Det var verkligen så himla skönt att få detta gjort! Mmmmm....
För en ovan ser vårt hem antagligen fortfarande helt kaotiskt ut, men för oss som numer är vana att leva med barnvagn i den minimala hallen eller i vardagsrummet, bassinetten på golvet i sovrummet tillsammans med de leksaker vi fick av en kompis till mig men som Ella är för liten för än, samt pappershögar på skrivbordet och en del bebiskläder hängandes på stolsryggarna så kan man ändå se en stor skillnad. Och efter dammsugning och dammtorkning så är det åtminstone inte en massa sand från Liptons låda på golvet eller en massa hårstrån på mattan längre. Puh!

Vi fick även lite tid till att ha fotosession med Lill-Skruttan. Detta för att försöka få till ett passfoto. Vi ska nämligen ansöka om ett pass och eftersom det ska ta ca 3-4 veckor så tänkte vi göra det denna veckan. Ett amerikanskt sådant. För ett par veckor sedan var jag med henne till Svenska Konsulatet här i New York och ansökte om ett svenskt personnummer. Så när hon fått detta kan vi ansöka om ett svenskt pass också. Det var inte helt lätt att försöka fota en liten tjej som inte kan sitta själv och som just börjat försöka hålla huvudet stadigt. Vi testade lite olika varianter. Till slut lyckades vi få till ett par foton och M satt uppe inatt och fixade med bakgrunden så att något av dem skulle bli okej. Jag såg ett imorse på köksbordet utskrivet. Så nu är det bara att gå till posten och skicka in ansökan.

M ringde även till SAS igår för att se ifall vi kunde boka om våra icke-avbokningbara flygbiljetter i jul. Vi hade nämligen varit så urbota korkade att vi, troligen av gammal inrotad vana, bokat tur-och-retur-biljetter New York-Stockholm. Men eftersom vi kommer vara nere i Skåne mellan jul och nyår så blev det superknasigt att försöka ta sig upp till Arlanda igen efter nyårshelgen. Vi ville istället försöka flyga tillbaks från Kastrup, men var rädda att detta skulle kosta oss skjortan eftersom vi då skulle behöva köpa nya biljetter därifrån då vi bokat billigigaste biljetterna som ej går att boka om.
Men till vår stora glädje så blev det inte lika dyrt som vi befarat. Att ändra våra urspurngliga biljetter och flyga hem från Kastrup istället för Stockholm kostade oss 300 dollar per person extra. Plus att vi fick betala 57 dollar var för att dessa biljetter nu var något dyrare. Så visst, det blev ju plötsligt 700 dollar extra vilket kanske inte var superskoj, men å andra sidan skulle en ev bilhyra (vilket var det vi kollat upp för att ta oss från Malmö till Arlanda) gått på nästan samma konstnad. Och då skulle vi dessutom måstat köra mitt i natten hela vägen från Skåne till Stockholm vilket inte kändes optimalt. Eller kört redan tidigare på kvällen och tagit in på hotell en natt vid Arlanda. Inte heller det optimalt.
Så denna lösning kändes verkligen bra!

Nu är det ny vecka, och vi får se hur mycket eller lite bloggande det kommer bli framöver. Allt beror på hur pass aktiva dagar och nätter det kommer bli. Till helgen får vi iallaflal ställa om klockan och sova en timme extra! Det ska bli skönt. Och innan dess är det ju Halloween vilket redan märks en hel del här.
Hoppas alla ni där ute får en riktigt bra vecka!

tisdag, oktober 21, 2008

Tillbaka i sta´n igen

Så var vi tillbaks igen. I staden. I lägenheten. I vardagen.
Vi kom hem igårkväll efter att ha haft en helt underbar långhelg ute i den hyrda stugan!
Så härlig att jag faktiskt inte hade den minsta lust att återvända tillbaks till staden redan igår. Men det var vi tyvärr tvungna till.
Ett längre inlägg om helgen kommer så småningom, men just nu finns inte riktigt tid eller ork.
För med vardagen kommer såklart de tidiga morgnarna och långa dagarna tillbaka.
I morse var det alltså åter dags att stiga upp innan fem. Så lite småtrött är man nu på kvällen ska erkännas...

Dagens "det-hade-vi-inte-räknat-med-händelse" var att Ella börjat storgråta på dagis. Hon var helt otröstlig. Så hennes ena dagisfröken ringde M vid lunchtid och bad honom komma eftersom de misstänkte att hon var sjuk. Magont eller så. M kom dit och hämtade Lill-Snorpan. Hon var verkligen otröstlig. De gick hem och M tröstade, matade, gosade och sov en stund med Ella. Gråten ebbade ut och hon blev på riktigt bra humör. Men humöret pendlade snabbt mellan skratt och gråt. Så småningom gick de ut på promenad. Vid 17-tiden kom jag hem och då var de nyss hemkomna från promenaden. Då strålade Lill-Skruttan som en liten sol.
Älskade unge! Lika glad och varm som man blir av hennes strålkastarleende lika mycket kniper det i hjärteroten när hon gråter förtvivlat och man inte kan förstå vad som är fel.

Efter att ha myst, lekt, bytt blöja, matat och sedan tröstat tröstat tröstat, i just den ordningen så somnade Lill-Skruttan till slut med sin varma lilla kind mot mitt bröst. Av ren utmattning efter all gråt. Sittande i BabyBjörnen.

Hon verkar dock inte sjuk. Ingen feber. Inte heller verkar hon ha direkt magont.
M och jag diskuterade fram och tillbaka och det vi kom fram till var att hon nog troligen går igenom någon form av utvecklignsfas just nu. Detta tilsammans med att att vi spenderat så mycket tid tillsammans med henne endast vi två, under den här långhelgen, har kanske gjort att hon fick lite "separationsångest" när hon kom till dagis idag. Att hon liksom kom på att "Aha, men vänta lite här nu.... på det här stället finns ju inte mamma och pappa...!" Och att detta utlöste denna lilla förtvivlan som hon gått igenom idag.
Imorgon ska M stanna lite med henne på dagis och se hur det verkar gå.
Förhoppningsvis är hon inte lika förtvivlat ledsen då.
Lilla tjejen.


Nu ska jag strax ta och krypa ner bredvid henne i sängen. Snusa lite på henne och sova jag med.
För jo, jag stoppade om henne i vår säng nu. Så att hon ska få sova med oss inatt. Om hon känner sig otrygg och ledsen så hoppas jag att det ska hjälpa henne lite att få sova nära oss. Närhet och värme som kan hålla fötvivlan på avstånd.

torsdag, oktober 16, 2008

Långhelg i antågande

Iiiih! Imorgon bär det av! Bort från stan. Ut. Upp! Jo för norrut ska vi. Inte särskilt långt precis. Men det ska bli så härligt. Att lämna den larmande slamrande staden ett tag. Byta biltutor och sirener mot lövprassel under skorna och vindens sus i trädkronorna.
Vi har hyrt en stuga. Rockefeller University har stugor man kan hyra om man är anställd där. Så det blir en långhelg i en av deras stugor. Jag var ju där förra sommaren tillsammans med ett par vänner vilket jag skrev lite om här. Nu är det höst och löven har börjat skifta färg, så det ska verkligen bli härligt att komma ut och uppleva lite mer natur.
Självklart hoppas jag på fint väder, men känner att eventuellt regn och höstrusk ändå inte skulle kännas helt fel.Det skulle gå bra det med. Att bara kura ihop sig i stugan med en bra bok, dricka varm choklad och lyssna på smatter mot rutan skulle vara helt okej det med! Det är ju ändå så vilsamt att byta miljö och att få ägna tid med varandra hela familjen. Få gosa med M, Ella och Lipton i flera dagar. Det är lyxigt!

Jo för Lipton ska med han också. Vi har bestämt oss att ta med Lipton eftersom vi inte vill lämna honom ensam i fyra dagar här hemma. En kompis erbjöd sig att komma hit och mata honom, men han är ju så otroligt social att fyra dagar med endast lite sällskap en till två gånger per dag vore alldeles för lite för honom tror jag. Så han får komma med oss.
Det blir alltså till att stuva både barn och katt i hyrbilen imorgon.

Vill även passa på att säga GRATTIS till Millan, Ben och Nils som fick sin efterlängtade lilla Böna häromdagen!!! Än vet jag inget mer än det som Marianne och Mia har skvallrat om på sina bloggar. Men jag ser med spänning fram emot bilder och mer info på Millans egen blogg så småningom.

måndag, oktober 13, 2008

Familjetankar

Under de här dagarna när vi har haft familjebesök har jag funderat lite över detta med familj. Själv är jag uppväxt i en mycket liten släkt. Jag har inga syskon utan är ett sådant där "bortskämt ensambarn" som fick båda mina föräldrars hela uppmärksamhet. På gott och ont. Varken min mamma eller min pappa hade heller några syskon. Alltså har jag inte några mostrar, fastrar, farbröder eller morbröder. Inte heller en endaste liten kusin. Min morfar dog i cancer när jag var endast tre år gammal så honom minns jag knappt. Min mormor har aldrig funnits i mitt liv. Min farfar dog i lunginflammation när min pappa var endast 1 år gammal så han växte upp ensam med sin mamma - min farmor. Farmor ja, hon fanns däremot nära när jag växte upp. Jag var hennes enda barns enda barn. Kan ni tänka er hur mycket tid och energi och kärlek hon hade till mig? Jo, det var mycket. Enligt min mamma var det till och med lite för mycket av det goda ett tag. Särskilt under "bebistiden", när hon som nybliven mamma inte alltid uppskattade att farmor stod uppfordrande på yttertrappen och ville gulla med sitt barnbarn. Varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Kan nämna att vi bodde på gångavstånd från farmor. Idag som nybliven mamma kan jag förstå henne. Fullt ut.

Men som barn och barnbarn så älskade jag verkligen min farmor. Hon var den enda vuxna person som jag tyckte kunde leka. Alla andra "bara låtsades", de lekte inte på riktigt. Men farmor var alltid med på det mesta. Att bygga om matbord och stolar till en buss. Ibland var det hammocken som fick vara något spännande fordon. Eller så kunde man bara helt enkelt klä ut sig i alla farmors långa halsband och leka att man kom på besök. Det slog mig ju aldrig att jag ju faktiskt var på besök. Hos farmor. Nej, för hemma hos farmor var ju nästan lika hemma som hemma var. Om ni förstår. Ofta så fick jag även stå på hennes pall i köket och steka plättar så att stekoset låg som tät dimma i hela köket. Farmor hade nämligen ingen köksfläkt. Och inget var väl så underbart gott som att sedan äta sina egenhändigt stekta plättar med bara strösocker på. Med tiden blev både farmor och jag äldre. Jag intresserade mig för andra saker. Var inte så ofta hos farmor längre. Tyckte till och med att farmor börjat bli ganska "gaggig", vilket var sant eftersom hon de sista åren var väldigt dement. Hon dog någon månad innan hon skulle fyllt 91. Då var jag var 15 år gammal.
Jag vet inte om jag saknade henne så mycket efter att hon gått bort. Det låter kanske hemskt, men jag tror att min farmor var just en sådan farmor som är underbar när man är liten, men som jag när jag började komma upp i tonåren liksom gled ifrån. En del beroende på att hon var mycket dement de sista 2 -3 åren hon levde. Men även på grund av att hon helt enkelt nog inte var en "tonårsfarmor". Hon följde inte med på den resan i mitt liv. Hon hoppade av tåget redan innan tonårsstationen. Jag vinkade liksom hejdå till henne redan någongång i kanske 10-11-års åldern tror jag. Men mina tidiga barndomsminnen av farmor bär jag med mig. Med glädje.

Alltså har jag sedan 15 års ålder inte haft några mor- eller farföräldrar kvar. Den närmsta familjen bestod nu endast av mig själv, mamma och pappa. Att inte ha en större familj eller släkt var inget jag direkt sörjde eller saknade. Jag fyllde mitt liv med en massa vänner. Men 4 år senare, just när jag flyttat hemifrån för att plugga på universitetet gick min pappa bort väldigt hastigt. Helt oväntant. Olyckshändelse som det kallas. En olycka. Olycka. Motsatsen till lycka. Då kände jag för första gången att den här lilla familjen kanske var lite väl liten. Nu fanns bara jag och mamma kvar. Att förlora sin förälder är jobbigt oavsett i vilken ålder man är. Men att förlora en förälder när man fortfarande anser sig vara relativt ung och ännu inte riktigt helt "utflugen ur boet" var nog ännu jobbigare. Jag hade visserligen just flyttat hemifrån. Just börjat stå på egna ben. Börjat skapa mig ett eget liv utanför familjen. Men jag var fortfarande inte "helt vuxen". Jag minns känslan av att hälften av min trygghet försvann. Som om någon dragit undan mattan under fötterna på mig och istället för att stå stadigt med båda benen på marken så vinglade jag nu omkring på ett. Försökte hålla balansen. Ville inte falla. Jag föll aldrig, men det var en jobbig tid.

Häromdagen var det exakt 16 år sedan pappa begravdes. Då. En otroligt vacker höstdag i oktober. Träden var klädda i underbara färger. Himlen var lysande blå. Luften hög, klar krispig. Höstkyla. Men än värmde solen ändå något. Jag minns kyrkan. Fylld till bredden av folk. Många av dem var personer jag aldrig träffat, eller aldrig känt. Kollegor. Barndomsvänner. Avlägsna släktingar. Och såklart även kända ansikten. Nära vänner till mina föräldrar, till familjen. Släkt, grannar, folk från pappas jobb som jag träffat åtskilliga gånger. Även en del av mina vänner var där. Av själva begravningen minns jag däremot inte så mycket. Hela ceremonin är liksom höljd i dunkel. Jag vet inte om jag riktigt var "där". Men kistdekorationen var fantastiskt fin, det minns jag. Vi hade valt en dekoration som skulle likna vilda blommor och växter mer än "odlade". Mer skog än trädgård. För pappa var definitivt mer skog än trädgård. Alla gånger. Och färgerna var höstens.

Nu är det länge sedan jag sörjde pappa. Iallafall med den där knivskarpa, smärtsamma och maktlösa Sorgen. Nej, den har för länge sedan ebbat ut. Istället har den övergått till en ganska stillsam och mycket mer behändig sorts sorg. Som ett stilla sommarregn. Under senare år bytte den dessutom skepnad och blev mer till en sorg över att M aldrig fick träffa pappa. Att han aldrig fick möjlighet att lära känna en av de personer som betytt mest i mitt liv. Nu har denna känsla även kommit att innefatta Ella. Att hon aldrig kommer att få träffa sin morfar. Det känns sorgligt. Jag vet att han skulle varit en underbar morfar. Jag tror att hon skulle älskat honom mycket.
Sedan finns såklart Saknaden. Jo för den är mer påtaglig än själva sorgen tycker jag. För visst saknar jag pappa än idag. Även om saknaden har ändrat karaktär den också. Liksom mjuknat i kanterna.

16 år är en lång tid. Lång nog för sorgen att bli till ett stilla sommarregn. Lång nog för att saknadens vassa kanter ska slipas ned. Men när årsdagarna för pappas bortgång och begravning infinner sig är det som sagt lätt att tankarna flyger iväg. Minnen blandas med tankar och funderingar inför framtiden. Man börjar tänka på föräldraskap och familjetillhörighet. Nu sedan jag blivit mamma funderar jag mer över detta med familjen och dess betydelse. Vilken betydelse kommer vi och den så kallade "extended family" att ha för Ella nu och i framtiden? Jag har känt och tänkt extra mycket på det under de dagarna Svägerskan och Loff varit här. För deras besök har verkligen varit över förväntan. Visst såg både M och jag fram emot deras besök. Visst hade vi längtat. Men att sedan verkligen ha dem här var till och med mysigare, roligare och härligare än vad jag riktigt kunnat föreställa mig. Att se dem tillsammans med Ella har känts så starkt på något vis. Det berörde mig mer än vad jag någonsin kunnat tänka mig att det skulle göra. Som om deras band till Ella även gör mina band till dem starkare. På något mystiskt vis. Känslan av att Ella är en del av familjen nu. Inte bara min och M's lilla familj, utan att hon faktiskt har en naturlig plats även bland andra nära familjemedlemmar. En familjetillhörighet.

Att vara älskad och omhuldad av fler personer än mamma och pappa. Att få kärlek och uppmärksamhet av andra än oss. Att känna trygghet och närhet till alla i sin familj. Vår familj.
Allt detta vill jag att Ella ska kunna få.
Och då känns plötsligt avståndet till Sverige så oändligt långt.
Visst kan man knyta band över Atlanten, men det är ändå inte samma sak. Tanken på att Ella kanske bara skulle komma att träffa mormor, farmor, faster A och Loff någon gång per år känns inte bra. Inte alls. Tanken på att det så småningom kanske kan dyka upp en eller ett par kusiner gör ju inte heller avståndet kortare direkt.
Närhet till familjen känns plötsligt viktigare än tidigare.
En insikt som känns både skön och jobbig samtidigt.

Så 16 år efter min pappas begravning sitter jag alltså här på andra sidan Atlanten och tänker på detta med familjeband. På många vis har jag fått känslan att detta med familjetraditioner och starka band till familjen (och då menar jag inte enbart föräldrar och syskon utan även fastrar, mostrar, kusiner, far- och morföräldrar....) är ännu mer utpräglat och viktigt här i USA än i Sverige. Rent generellt iallafall. Jag kan självklart ha helt fel, men om jag jämför mina amerikanska kompisar här med mina svenska vänner så känns det som om man i Sverige lägger en större tyngdpunkt på vänner, medan man här fokuserar något mer på familjen. Men kanske handlar detta mer om individuella skillnader än om nationella eller kulturella sådana? Jag vet inte säkert.

Men en sak vet jag iallafall med säkerhet. Och det är att jag verkligen hoppas att vi någon dag i framtiden kommer att kunna bo så att Ella har sin familj på närmare håll än nu. Jag älskar mitt liv här och nu. Och tanken på den dagen vi kommer att lämna NYC gör att jag känner mig nästan gråtfärdig. Det kommer vara med stort vemod och tungt hjärta jag lämnar denna stad som jag verkligen kommit att älska och känna mig så hemma i. Men ändå längtar jag ju till Sverige och framförallt känner jag att jag vill att Ella ska kunna träffa sin goa Faster A och Loff, sin mormor och sin farmor oftare än vad hon skulle göra om vi blev kvar här på andra sidan Atlanten. Att hon ska få möjligheten att knyta starka band till andra i familjen än mig och M. Att hon ska kunna utveckla sin känsla av familjetillhörighet. Känna tryggheten i att fler än mamma och pappa älskar henne. Bryr sig om henne. Och att hon också ska kunna få känna glädjen i att älska dem.
Man kan aldrig för mycket Kärlek.
Man kan aldrig ge för mycket Kärlek.

lördag, oktober 11, 2008

Bloggutmärkelser







Jag har fått en award. Av Eleonora. Det är ett tag sedan nu, men jag har inte glömt bort detta. Faktum är att jag minns att jag även fick en av Marianne för länge sedan. Och nej, jag har inte heller glömt denna men just då hade jag inte tid att "ta emot den" på rätt sätt. Så jag tänkte att jag kan göra det i detta inlägget tillsammans med Eleonoras, och därmed även TACKA för dessa två utmärkelser! Jag blir verkligen barnsligt GLAD över dessa utnämningar! Främst för att jag hoppas och tror att de är tecken på att ni som läser min blogg faktiskt tycker om den och gärna vill fortsätta följa den.
Det känns jätteroligt! Och ja, lite smickrande att ni tycker att min vardag och mina vardagsfunderingar kan vara intressanta.


Med Eleonoras utmärkelse följer även vissa"regler" och dessa är:

- Endast fem personer får utmärkas.
- Fyra måste vara hängivna läsare av din blog.
- En måste vara ny eller nyligen ny, och bo i en annan del av världen.
- Du måste länka tillbaka till den person som gav dej utmärkelsen.



Detta innebär att alltså 5 bloggar som ska utnämnas för respektive award. Allt som allt alltså 10 stycken.
Varav en ska vara relativt ny och personen ska bo i en annan del av världen.
Hm... Jättesvårt! Nästan omöjligt, men jag ska försöka.
Till dessa bloggar skickar jag "Eleonoras award":


Page - för att dina iakktagelser, dina tankar och framförallt för din aldleles underbara svarta humor!

Anne - för att du har förmågan att så exakt sätta ord på de tankar och känslor man ofta har som utlandssvensk.

Kicki - för att det alltid är lika roligt att gå in och läsa om stort och smått i ditt liv på andra sidan jorden. Jag hoppas innerligt att du kommer fortsätta blogga även efter att ni flyttat tillbaks till Sverige igen!

Min härliga svägerskas blogg Två nyanser av mig - för att jag får ta del av ditt liv och din vardag och för att jag älskar dina så ofta svart ELLER vita inlägg...!

Emmama - för att jag nyligen börjat följa din blogg och tycker det är jätteroligt att få läsa om din vardag i Skottland.


"Mariannes award" ger jag vidare till:

Lullun - för att du placerat Grönland på min karta och för att du bjuder inte enbart på Grönlands historia utan också din egen.

Helga - för att jag tycker du skriver så otroligt bra och personligt. Dina inlägg är alltid skrivna med eftertanke och du tar alltid upp så intressanta saker. Du väjer heller inte för det svåra, men skriver ändå ofta ofta om det som gör livet gott att leva. Jag tycker dessutom det är extra roligt att följa Q.

Jess - för att det var så roligt att vara cybergravida tillsammans och för att det nu är så underbart att få följa Leon!

Min stora lilla värld - för att jag älskar att få följa med dina tankar. Dessutom får jag ju lite Stockholmskänsla vilket kan kännas skönt ibland. Fast nu kanske jag borde länka till din nya blogg istället Märta...?

Jasse - för att jag är så grymt imponerad av att du bloggar på svenska trots att du endast varit i Sverige en enda gång och då endast ett par dagar. Jag hoppas du vill fortsätta blogga efter din flytt till Michigan.


Som jag redan nämnt så var det nästintill omöjligt att välja från mina favoritbloggar. Till dessa awards har jag nu försökt välja ut en lite lagom blandning av bloggar. Alltså både från utlandssvenskar samt de som bloggar hemma i Sverige, samt lite olika "stilar" på bloggar. Men jag vill tillägga att alla bloggar jag har länkat till här till höger är bloggar jag ständigt återkommer till, läser, roas och engageras av.
Tack för att ni alla förgyller min vardag!

torsdag, oktober 09, 2008

Flingor?

Idag var vi med Ella till läkaren för ny "check-up".
Vägas, mätas, kollas....
Allt var bara finfint med henne. Hon var till och med på ett strålande humör. Ända tills sprutorna kom fram. Nya vaccinationer.
Inte roligt alls. Vare sig för henne eller för oss föräldrar. Men man vet ju att det är nödvändigt. Och som tur var gick det över rätt snabbt.
Hon väger nu 14,2 lb vilket är lite drygt 6,4 kg och hon är nästan exakt 61 cm lång (24 inches). Enligt tillväxtkurvan ligger hon precis i mitten när man ser till hennes längd, men är en liten knubbis eftersom hon är "topp 25" i vikt. Men det kunde vi ju nästan gissat med tanke på hennes knubbvalkiga goslår och runda mjuka klotmage...!

Hennes läkare ville gärna kolla henne igen om en månad. Då ska vi även prata lite mer om "solid foods". Alltså att börja introducera fast mat så attt Ella inte uteslutande får bröstmjölk.
Men något varken jag eller M riktigt förstod var att man här först tydligen brukar börja med att ge bebisar "cereal".
Vadå??
Ska vi ge Ella flingor????
Mjölk och flingor fick plötsligt en ny betydelse, haha!
Men hon har ju inte ens tänder.
Kanske betyder cereal något annat också? Typ gröt?
Annars förstår jag inte riktigt hur det ska gå till. För att ställa fram en skål med Kellog's Cornflakes, eller så känns ju inte direkt optimalt. Hemma i Sverige brukar man väl ofta börja med typ fruktpuréer eller så??

Så om någon av er som läser detta kan förklara för mig vad "cereal" betyder i detta sammanhanget vore jag väldigt tacksam. För jag har fortfarande svårt att tro att jag ska börja ge Ella flingor.

Dagen efter

Nu idag är det "Dagen Efter". Dagen efter att vårt kära besök rest tillbaks hem till Sverige. Och som vanligt känner jag en lätt besöksbaksmälla. Det känns tomt. I lägenheten. I magen. I hjärtat. De här dagarna gick så fort. Alldeles för fort. Liksom sprang förbi. Svägerskan och Loff hann ju knappt in genom dörren så skulle de packa ihop sina saker igen.
Men det har varit underbart härliga dagar. Att ha dem här. Att få mysa ihop med dem. Skratta, prata, skämta. Och framförallt att Ella fick mysa med dem. Så skönt att se. Så varmt att uppleva. Lilla Skruttan i Faster A's famn. Eller skrattande hos Loff.
Jag saknar dem redan.
Jag längtar till december när vi får ses igen.

Tack för att ni kom!!!!!!!

måndag, oktober 06, 2008

Lyckad söndag i bilder

Ja så är det måndag och man är tillbaks på jobbet igen. Väldigt trött i morse, men hade bara mig själv och den otroligt trevliga, roliga söndagskvällen att skylla på. Det blev en hel del mat, öl, vin samt hur mycket prat och skratt som helst igårkväll. Hela dagen var förresten superlyckad med en mer eller mindre frisk Svägerska och skönt höstväder.

Dagen började med ett Skypesamtal till farmor G. Här ses Svägerskan och Ella.

Sedan blev det bad av Ella. Jag och Svägerskan hjälptes åt att tvätta Lill-Snorpan och sedan busade Loff med den rena lilla tjejen i soffan.

Liten Bustjej efter badet.

Efteråt chillar Ella lite med Faster innan vi beger oss ut på stan.

Vi var alla rät hungriga och åt en supergod brunch på vår hederliga favoritkvarterskrog Bistro 61 ( det blev crepes).

Här är Svägerskan och Loff.

Och så jag och M.

Loff väntar på maten.

Ella var på jättebra humör hela brunchen.

Lite shopping på Bloomingdales.

Hösten har kommit så mössan åkte på.

Sedan fortsatte vi med promenad i SoHo med Svägerskan och Loff. Här blev det lite shoppat också. Svägerskan älskar ju en spansk designer Agatha Ruiz de la Prada vars färgstarka värld hon introducerade oss i förra gången hon var på besök. Denna gång gick vi självklart återigen till butiken i SoHo. Man fick inte fotografera inne i butiken, men såhär ser ingången ut.

Precis som förra gången såg vi så många härliga och fina barnkläder. Jag förälskade mig handlöst i en liten blå barnklänning, och trots det rätt saftiga priset (är det design så är det....) så bestämde M och jag oss för att köpa den till Ella. Eller kanske var det snarare jag som lyckades övertala M om att vi skulle köpa den??? Men det ska tiläggas att han inte var särskilt svårövertalad ändå. Det får bli finklänningen till jul och nyår. Hoppas den tål kräks.....! Här står M med påsen i handen.

Svägerskan njuter av eftermiddagssolen.

Efter att vi gått omkring flera timmar var vi rätt trötta och vände hemåt. Senare på kvällen skulle vi få besök av en av mina "nätkompisar" som jag endast känner via det forum jag skrivit om tidigare. Självklart såg jag fram emot detta möte väldigt mycket. Framförallt för att denna tjej är en av dem jag verkligen "klickat med" på nätet och vars inlägg jag bara älskar. Mina tidigare erfarenheter av att träffa personer i verkliga livet, som jag endast lärt känna via internet, har ju varit väldigt lyckade vilket säkert också höjde förväntningarna inför detta besöket. Det bev lite snabbstädning och undanplockning i lägenheten. Den ser ju annars numer ut som ett zigenarläger. Men vi fick ordning åtminstone i vardagsrummet och vid sjutiden kom de då. Med den ultimata presenten till oss utlandssvenskar - en påse fylld av Sverigesaker som Marabouchoklad, fint knäckebröd, lakrits med mera. Jag blev nästan rörd till tårar av att de till och med hade med sig en burk hemlagad lingonsylt!!

Som jag skrev i inledningen så blev det en oerhört lyckad kväll fylld med skratt och prat. Om allt mellan himmel och jord. Och precis som mina tidigare så visade det sig att det fungerade minst lika bra IRL som på nätet. Min nätkompis N oich hennes man P var underbara och det enda trista med dena bekantskap var att man vet att vi snart har en hel Atlant mellan oss igen.

Idag blev det en fika på Fika med Svägerskan, Loff och M efter jobbet. Sedan har vi haft en mysig kväll här hemma med tacos och snatter. Svägerskan och Lipton har dessutom tagit sin relation till ytterligare en nivå.
Nu måste jag snart gå och knoppa för att orka med morgondagen.
Godnatt!

lördag, oktober 04, 2008

Lördag med familjen

Så var det lördag. Vaknade efter en natt då Ella sovit konstant i hur många timmar som helst! Lyx!
Kollade hur det var med Svägerskan men tyvärr var Förkylningshalsen tillbaks igen. Kändes jättetrist, men efter en otroligt lugn morgon och förmiddag med långfrukost och prat samt en eller två Ipren mot halsontet så kände sig Svägerskan bättre. Så mitt på dagen begav vi oss alla av ut på stan. Det blev tunnelbana ner till Union Square där M och jag shoppade lite mer kläder till Ella på Babies R' us och sedan sammanstrålade vi med Svägerskan och Loff.

Vi var då alla rejält hungriga. På gränsen till hungersmatta och humöret sällskapade med blodsockersnivån någonstans på botten hos oss alla. Det blev med andra ord in på Heartland Brewery och efter att vi fått i oss öl, mat samt en mycket god chokladfudgekaka till efterrätt så var vi åter tillbaks på banan igen. Humöret hade stigit med varje tugga, så nu bar det av in till Barnes & Nobles för att kolla samt shoppa böcker. Detta är som sagt en av mina favoritaffärer här och jag kan gå runt länge. Den här gången stannade M och jag till lite på barnboksavdelningen och en bok fångade verkligen vår blick. Den handlade om Obama. Jag tyckte det var rätt konstigt att man hade en en bok om Obama bland barnböckerna och M som redan tjuvkikat i den innan sa att den var rent av hemsk. Och när jag bläddrade i den kunde jag inte mer än hålla med. Säga vad man vill om Obama. Vad man än tycker om honom som politiker och presidentkandidat men detta var verkligen bara för mycket! Den handlade om hans uppväxt och självfallet var en mycket stor del av bokens innehåll fokuserat på hur han mött gud. Ja som sagt, jag kunde inte annat än tänka "så tyyyypiskt USA....". Ärligt talat, skulle ni ens kunna tänka er att hitta en bilderbok om t ex Göran Persson, Reinfeldt eller någon annan polititker på den nivån på barnboksavdelningen. En bok som skulle handla om deras uppväxt och om hur de gråtit glädjetårar i kyrkan när de träffat gud! Nej, detta är verkligen lite för mycket....!

Efteråt gick vi hemåt igen. Vi var alla ganska trötta och såg fram emot att få komma hem och vila. Svägerskan kände sig lite hängig igen men när vi väl var hemma blev det faktiskt så att hon var den enda som inte somnade. M och jag somnade däremot ordentligt. Vid 21-tiden kom Svägegerskan in och väckte oss så vi inte skulle sova för länge. Åh, det var segt att komma upp till ytan efter den powernapen, men den var riktigt välbehövlig. Vi har nu fikat och nu myser Svägerskan med Ella i soffan medan Loff och M roar sig tillsammans med X-boxen.
Det är verkligen så underbart att ha dem här båda två! Bara det att sitta och tjattra över en kopp te är så roligt! Och att se Svägerskan gosa med Ella värmer så i hjärteroten. Ja, självklart även när Loff myser med Ella. De är ju faktiskt hennes familj också.

Nedan är några bilder från dagen. Fler bilder samt Svägerskans tankar och upplevelser av besöket finns på hennes egen blogg.

Här väntar Loff och M på maten. Lill-Skruttan har däremot fått mat och vilar bara lite i pappas knä.

Jag och Svägerskan (även kallad Faster A) sitter och längtar efter maten. Man ser det inte här men blodsockernivån var lååååg.

På väg hem. Här i våra hemkvarter med Queensboro Bridge i bakgrunden.

Lill-Snorpan har somnat i vagnen.

Snuggletime med Faster A. Här intas middagsmaten i myshörnan i soffan.

M har fått en spelkompis.

Första mötet

Så är de här Faster A och Loff.
Hittills har det varit sådär supermysigt och underbart roligt att ha dem här. Och självklart har Ella fått allt man kan tänka sig i form av både presenter och gos. Framförallt det senare! Gos, mys och lek!
Igår hann A och Loff även med en shoppingtur innan det var dags för dagishämtningen. Eventuellt kommer de kanske att själva hämta henne någon dag nästa vecka.
Den enda smolken i bägaren är att Faster A inte känner sig helt frisk. Förkylningshals. Samt flygångest inför hemresan. Detta eftersom hon redan innan lider av flygrädsla vilket inte blev direkt bättre av att hitresan var sådär riktigt rejält gropig och skumpig.

Men än är det ett tag kvar innan det är hemresa. Än har vi dagar och kvällar kvar att umgås och mysa allihop. Fyra vuxna, Ella samt Lipton. Det är trångt och saker överallt men så härligt!!!!
Nu hoppas vi bara att förkylningshalsen snart försvinner.

Här är första mötet med Faster A. Natten de kom kom hit så blev det självklart lite gos vid matningsdags.

Faster matar en hungrig liten tjej.

Morgonen därpå blir det lite morgonmys innan frukosten.

Igåreftermiddag hade Loff och Ella riktigt mycket kvalitetstid tillsammans.

Eftermiddagsmål. Loff matade som om han aldrig gjort annat.

Efter maten somnade Lill-Skruttan gott i Loffs famn.

fredag, oktober 03, 2008

Fredagstema - Om jag var man för en dag skulle jag...

Nu i oktober har fredagstemat gått vidare till Anna Fair and True i Stockholm. Hennes olika teman kan ni se i högerspalten här intill.
Fredagens tema är alltså "Om jag vore av det motsatta könet för en dag då skulle jag..."
Lite knivigt tema måste jag säga. Jag kunde, när jag satte mig ner för att skriva detta inlägg, inte alls komma på några saker jag verkligen önskat att jag kunnat göra och som jag inte kan som kvinna. Så för min del blev de saker jag är lite nyfiken på mestadels kopplat till just de kroppsliga skillnaderna mellan män och kvinnor. Förutom den sista punkten då. Fast det är klart, om man räknar hjärnan till det kroppsliga så är det ju faktiskt också en kroppsdel som skiljer sig något mellan män och kvinnor. Just den här punkten är nog egentligen den allra mest spännande. Men också den mest komplicerade. Den är i vilket fall den erfarenheten (av dessa) man verkligen skulle kunna ha lite nytta av i sitt liv. Särskilt i de relationer man har till män i sin omgivning, proffessionellt som privat.


Så om jag var man för en dag skulle jag vilja testa allt sådant som bara en man kan göra:

- Stå upp och kissa mot ett träd, eller ännu hellre kunna kissa bokstäver i snön!
- Ha penetrerande sex med en kvinna och känna hur det känns att få utlösning (oj, nu kommer man nog få en ordentlig ökning av besöksfrekvensen…)
- Hoppa och studsa runt utan hoppande och studsande bröst
- Ha skäggväxt och få raka av skägget
- Bara allmänt se ifall det stammer att män tanker och funderar annorlunda jämfört med kvinnor. Kommer min kommunikativa förmåga plötsligt att förändras? Kommer jag i ett slag bli mer analytisk? Logisk? Kommer jag att fundera över och lägga märke till helt andra saker i min omgivning än jag brukar?


Ja, ni ser. De flesta av dessa punkter är ju egentligen inte ens något som kanske är jätteintressant att veta, utom just den sista då. Men det är ju bara en av fem. Resterande punkter är ju bara sådant som är kopplat till att en man har en annan kropp än en kvinna. Så vad säger det om mig?! Kanske visar det att jag är en högst ytlig person som mest är nyfiken på just det kroppsliga? Men det är ju ändå just sådana triviala saker man funderat på lite då och då ända sedan man var barn och insåg att flickor och pojkar inte såg likadana ut utan kläder. Så kanske är det inte alltför onormalt ändå?
En jätterolig sak jag hörde av en av mina bästa vänner, på tal om just kroppsliga olikheter, var när hennes då femårige son lekte med sin bästa kompis som är flicka och de plötsligt började diskutera detta faktum att hon inte hade någon snopp. Sonen var väldigt fundersam, ja på gränsen till extremt bekymrad när han konstaterade "Men då kan du ju inte kissa!" Självklart konstaterade hon att det kunde hon visst, men enligt min vän var sonen inte helt övertygad ändå.

Med detta önskar jag er alla en skön helg!

torsdag, oktober 02, 2008

Ett flyg kommer lastat...

...med ett stycke faster....!
Ikväll, eller snarare inatt, får vi ett mycket efterlängtat besök! Det är M’s syster A som kommer hit med sin sambo Loff. Eftersom vi inte varit hem till Sverige sedan Ella föddes har hon ännu inte träffat någon ur vare sig min familj eller M’s så A och Loff blir de första hemifrån som får klämma, känna och snusa på vår Lill-Skrutta.
Det känns så roligt, så mysigt och så härligt!

Jag ska försöka hålla mig vaken, men det är inte säkert att det kommer lyckas. Jag är ju så förbålt trött på kvällen nuförtiden. De här tidiga morgnarna tar helt klart ut sin rätt på kvällarna. Jag som tidigare sällan somnade före midnatt får ofta tunga ögonlock och en hjärna försatt i trötthetskoma redan runt 21-tiden nu. Sedan brukar jag visserligen inte komma i säng förrän efter 22 och ibland inte förrän närmare 23 utom någon kväll i veckan när jag kraschar redan vid just 21-tiden eller däromkring.

Men imorgon har jag tänkt jobba hemfrån. Har inget labbjobb utan endast datorarbete och då passar det bra att stanna hemma. Så det kommer inte bli att gå upp i ottan imorgon, utan istället kunna ta det lite lugnt och umgås med A och Loff över en låååång frukost! Inte fel alls!!!!
Så med tanke på det så kanske jag till och med lyckas hålla mig vaken inatt så jag kan ansluta mig till välkomstkommittén…

onsdag, oktober 01, 2008

Utflykt

Förrförra helgen gjorde vi en utflykt tillsammans med några vänner här. De ringde oss på lördagsmorgonen och frågade ifall vi ville följa med dem en bit norr om staden över dagen (en lördag). Eftersom vi inte kommer ut från NYC så ofta då vi inte har egen bil så tackade vi självklart ja till deras förslag trots att det blev lite småstressigt att hinna upp, packa och göra iordning Ella med så kort varsel. Men vi hann. Det visade sig att de och ett par vänner till dem, hade tänkt åka till Cold Spring, vilket är det lilla samhälle som M och jag besökt flest gånger då vi varit i närområdet till NYC.
Dagen var helt underbar med ett fantastiskt väder. Varmt men inte hett. Soligt men inte någon stark sol eftersom det ju redan är höstsol. Torr och skön luft. Ingen fukt.

När vi kommit fram till Cold Spring blev det en brunch på ett av deras caféer. Sedan var planen att vi skulle vandra lite längs den led som finns upp på ett av bergen där, men eftersom vi hade Ella i barnvagnen så bestämde vi oss för att endast promenera med de andra så långt vi kunde. Sedan skulle de fortsätta medan vi skulle se om vi kunde hitta någon mer barnvagnsvänlig promenad. På vägen mot berget och leden passerar man kyrkan. För att vara ett såpass litet samhälle har de en väldigt stor kyrka tycker jag. Men det är ganska vanligt här i USA.

Alldeles intill kyrkan ligger ett gult trähus som jag tycker ser så fint ut. Det har varit till salu alla gånger M och jag varit här och vi har skämtat om att vi ska köpa det. Med tanke på att de aldrig får det sålt så måste det nog vara något fel på det. Å andra sidan så är ju ekonomiska marknaden här helt usel just nu så kanske beror svårigheten med att få huset sålt mer på det än andra orsaker? Fint att titta på är det iallafall.

Det blev en otroligt skön dag. Vi hade köpt en liten hoodie (luvtröja) till Ella eftersom de på dagis sagt att vi nu måste börja klä henne varmare. Hon hade den på sig till att börja med, men vartefter dagen fortskred så blev det för varmt för den så den åkte av. Men här har hon sin hoodie på sig i vagnen. De söta fleecebyxorna hon har på sig är en present från hennes faster A (alltså M's syster) som ju faktiskt kommer hit imorgonkväll tillsammans med sin Loff! De ska stanna här i en vecka och vi har verkligen sett fram emot detta besök! Faster A och Loff är de första i familjen som Ella träffar så det kommer verkligen bli både spännande och roligt!

Cold Spring ligger alldeles intill Hudson River. Här ser man floden och det kuperade landskapet runt omkring. Det är otroligt vackert i det här området runt Hudsonfloden. När man är här är det svårt att inse att man bara är ca 1,5 timmes bilväg från brusiga, bullriga Manhattan. Än hade inga höstfärger börjat komma, men när träden börjar skifta i guld och rött är det om möjligt ännu vackrare här.

Första biten var enkel att gå med barnvagnen eftersom den var asfalterad. Men sedan övergick asfalten till mer och mer grus och terräng vilket gjorde det rätt svårkört. Vissa partier bar M samt någon av de andra killarna faktiskt vagnen. Det skämtades om att Ella reste ungefär som Cleopatra i någon form av bärtron, haha! Vi insåg dock snart att det var dags för oss att vända och bestämde med de andra att mötas igen i byn om ett par timmar när de vandrat klart.

M och jag gick tillbaks med Ella i vagnen och vi hittade sedan en annan liten väg som var mer "barnvagnspromenadvänlig". Den gick ut på en udde längs med vattnet. Då hade Lill-Skruttan hunnit bli hungrig så vi tog en liten matpaus i det gröna. Så härligt att sitta i grönskan och höra fåglar omkring sig och se solen strila ner genom lövverket! Det är inte var dag man gör det precis...

Efter matpausen ville Ella inte tillbaks till vagnen så M bar henne en bit. Eftersom hon fortfarande kräks ganska mycket ibland så draperade M sig i en av hennes tunna filtar. Det är alltså inte fråga om något nytt mode här i NYC utan helt enkelt ett skydd mot "returmjölk". Dessa filtar eller "swaddlar" som de kallas köpte vi när Ella var ny och de har varit helt otroligt bra! Det är ett märke som heter "Aden and Anais", och vi har verkligen använt dem hur mycket som helst. Som filt, som solskydd, som "burper", och i början såklart som just swaddle.

När vi kom ut i mer öppen terräng där solen gassade så blev det "solhatt på" för Ella. Vi hade köpt hatten i en outdooraffär just här i Cold Spring tidigare på dagen eftersom vi självklart lyckats glömma att ta med någon av de solhattar hon har där hemma. Den var lite stor för henne, men den skyddade iallafall. Nu var det eftermiddag och det kändes verkligen som en skön sensommardag. lagom varmt och svag vind. Till och med dofterna var som en sen augustidag i skogen eller på ngåon skärgårdsö i Sverige. Så härligt!

Här är hon vår lilla Skrutta när hon tittar fram under den något för stora solhatten. Vi gick sedan tillbaks mot byn igen för att invänta de andra. Eftersom vi visste att det skulle dröja ett bra tag innan de skulle vara tillbaka från sin tur så bestämde vi oss för att en kaffe och en glass på någon uteservering inte vore ett helt fel sätt att vänta på. Faktum var att varken M eller jag, som ju annars gärna drar iväg och gör lite outdooraktiviteter, just då inte alls kände oss speciellt ledsna över att vi inte kunde vandra med de andra. Nej vi kände oss snarare riktigt nöjda med att få småpromenera och bara ta det lugnt.

Så fick det bli. Vi hittade ett litet fik med bord ute där vi kunde ställa vagnen i skuggan. Det blev kaffe som dock inte var särskilt gott. Det var aningen blaskigt. Lite som det kaffe man brukar få på en diner. Men glassen var däremot riktigt god. Trots det dinerliknande kaffet var det härligt att sitta under parasollet och njuta! Titta på folk runtomkring och gosa med Ella. Man får passa på att njuta av vädret när hösten bjuder på sådana här underbara dagar. Man vet ju att det så småningom kommer bli kallt och ruskigt väder igen. Här har Lill-Snorpan fått av sig hatten eftersom vi ändå sitter i skuggan.

När vi var färdigfikade gick vi ytterligare runt lite längs gatorna och tittade på de pittoreska husen. Vi hade precis börjat prata om att gå och sätta oss och njuta av en öl eller kanske ett glas vin när mobilen ringde. De andra var på väg. Och de var sugna på något att dricka. Vilket sammanträffande...! Vi gick därför till en restaurang och satte oss på deras uteservering. Ingen var direkt middagshungrig efter den stadiga brunchen tidigare på dagen, men lite småsugna var vi såklart. Då det blev lite snacks till ölen. Och Ella fick en latte som vanligt. Här syns vår kompis C, hans syster och så jag och Ella.

Här är A och hennes man C. Det är egentligen C och M som är kompisar från början. De arbetade på samma ställe i Sverige och av en slump hamnade båda här i New York. De bor faktiskt enbart ett par block från oss. Alldeles intill det sjukhus där Ella föddes. Det är jätteroligt att träffas och vi försöker att ses då och då men blir tyvärr inte så ofta på grund av att både A och C är läkare. Och läkare här i denna staden arbetar helt galet mycket! Om man tycker att svenska läkare har ett stressigt och sjukt schema är det verkligen inget mot här, Tyvärr. Jag tycker faktiskt att läkarnas arbetsvillkor här gränsar till det omänskliga. Det kan handla om 12-15-timmars pass nästan alla dagar i veckan, och med otroligt få semesterdagar per år. Enligt en kollega på mitt jobb har man när man gör ST här inte rätt till fler dagars frånvaro per år än 3 veckor! Detta inklusive eventuella sjukdagar. Ingen kan naturligtvis tvinga en att vara på jobbet, men är man borta fler än dessa 3 veckor (sammanlagt) så måste man börja om sin ST från början igen. Detta även om man kanske gjort ST i flera år. Helt galet tycker jag. Och man kan ju börja fundera över hur bra det egentligen är att en person har ansvar för och ska fatta kanske livsavgörande beslut trots att man redan har ca 15 timmars arbete i kropp och huvud.

Här syns vår kompis A till höger. Paret till vänster är A's och C' s vänner T och L. De hade även med sin lilla hund, men han syns inte på bild. L gör precis som C, sin residency (ST) i neurokirurgi och T är trädgårdsarkitekt. Det var en riktigt skön och trevlig avslutning på denna fantastiskt sköna dag. Men så fort solen började gå ner blev kvällen blev ganska kylig, så när det började skymma packade vi ihop oss i bilarna och åkte tillbaks till Manhattan igen. Mycket nöjda med den överraskande utflykten.

Nu dröjer det endast ett litet tag innan vi ska tillbaks till Hudsonfloden igen. Vi har nämligen hyrt en stuga för en långweekend och ska dit i slutet av oktober. Då har antagligen höstfärgerna hunnit komma fram mer. Förhoppningsvis är det inte alltför dåligt väder, men även med eventuellt regn och rusk så känns det ändå mysigt att komma iväg. Man kan ju då alltid mysa inne i stugan med varm choklad...