torsdag, augusti 30, 2007

En riktig Miss?!


Haha! Veckans mest spelade Youtube-video samt vårt givna samtalsämne. Varje lunch. Och även lite däremellan.
Man kan inte låta bli att förundras lite faktiskt. Frågan är väl egentligen ifall man ska skratta eller gråta? Fast skratta är definitivt roligare!

http://www.youtube.com/watch?v=qQdhMSEqhfg

måndag, augusti 27, 2007

Bredbandsbarnvakt


För ett par dagar sedan hade vi ett par kompisar över på middag. Inget märkvärdigt utan bara en ursäkt för att få träffas. De bor i samma hus som oss fast på våningen under och har en liten dotter som är drygt 1 år. Eftersom de är de enda kompisar vi umgås med här som har barn så har vi inte varit så vana vid detta med nattningar och barnvakter. Men de nattar lilltjejen varje kväll runt åttatiden och vill inte gärna bryta den rutinen.

Frågan var ju då bara om de skulle kunna skaffa barnvakt så att vi kunde ses. När vi frågade dem om detta så visade sig att barnvakt var det minsta problemet. De använde nämligen i stort sett alltid Skype som barnvakt! Så strax innan åtta ringde M’s dator och när vi ”svarade” kopplade de upp sin webbkamera så att vi kunde se täcket på den sovande lilla tjejen. Ungefär 5 minuter senare ringde de på dörren. Under hela kvällen hade vi alltså koll på tjejen via Skype. Inte så mycket webbkameran som det faktum att om hon vaknat och börjat gråta så hade vi hört detta och de skulle då lätt och snabbt kunna ta hissen (eller trappen) ner till sig.

De berättade även att de ganska ofta får barnvaktshjälp av andra kompisar i huset när de själva ska göra något borta, dvs längre bort än 5 minuters gångavstånd från hemmet. Men även i dessa fall så brukar de använda Skype. De barnvaktande vännerna har helt enkelt sin dator uppkopplad och har på detta sätt koll på barnet via Skype. De kan då vara hemma i sitt eget hem, men ändå samtidigt ha full kontroll över vad som händer i barnkammaren. Genialt! Och detta har, enligt våra vänner, även gjort att det är mycket lättare att hitta villiga barnvakter.

Jag måste säga att detta kändes ganska revolutionerande! Att plötsligt kunna använda sig av dagens teknik på ett ”nytt” och briljant sätt! Visst man måste självklart befinna sig hyfsat nära barnet ifråga, så att man snabbt kan infinna sig på plats ifall något skulle hända. Men umgås man mycket med sina grannar så är det helt klart en otroligt smidig och enkel lösning på barnvaktspassandet tycker jag! Teknikens under. En laptop och en bredbandsuppkoppling. Och vips så har man en barnvakt. En Bredbandsbarnvakt.

fredag, augusti 24, 2007

Med Manga-Carro i lurarna


Å NEEEEJ!!!! Ibland suger det så otroligt att bo i det här landet som inte bryr sig om någon av de sporter som resten av världen bryr sig om! Som fotbolls-VM till exempel. Om man pratar med en "vanlig" amerikan tittar de bara helt frågande på en ifall man nämner ordet soccer. Däremot har de ju "World series" i baseboll och även Amerikansk fotboll. World series!!!!! Kan ni fatta! Sedan när blev USA hela världen??? Haha, en kompis på labbet, amerikan såklart, försvarade det hela med att "well Canada is also playing". Så bara för att det är hela Nordamerika så är det hela världen... Hahaha!!!! Jag tycker faktiskt det är lustigt!
Som tur är så är New York City en väldigt internationell stad, vilket innebar att man kunde följa fotbolls-VM rätt bra ändå.

Men OS. Då var det stopp! Skittrist tyckte jag som älskar OS. Man kunde visserligen titta på OS-sammandraget de sände varje kväll. Men det blir ju inte riktigt samma sak att se på ett sammandrag när man vet att resultatet redan är flera timmar gammalt. Och den överlägset mest populära OS-grenen här i USA är konståkning vilket dominerade sammandraget. Varje kväll. Så det blev väääääldigt mycket konståkning på kvällarna...
Fast OS-finalen mellan Tre Kronor och Finland visades faktiskt live. Fast det var tidigt på söndagmorgonen här lokal tid. Men självklart satt jag och M klistrade framför TV:n med frukosten framför oss. Och som vanligt blev jag helt galen och hoppade upp-och-ner i soffan under matchens gång. Och skrek och tjoade så att M fick tysta ner mig lite och påminna om att våra grannar säkert sov.

Och nu är det Friidrotts-VM. Track and Fields. World Championship. Men jag har ännu inte hittat någon kanal som kommer sända det live. Skit! Jag har full förståelse för att de inte sände EM live. Men VM?? Jaja, det får väl bli de här sammandragen igen då. Men jag menar HUR kul ÄR det egentligen att följa Carro i ett sammandrag!?!?! Näe, tacka vet jag Sveriges radio! Det får helt enkelt bli radiosportens nätsändningar igen! Som alltid när det är sportevenemang på gång som man är intresserad av. Då är det lurarna på och datorn igång som gäller.
Har hittills lyssnat till flera fotbolls- och hockeymatcher. Och självklart även på Anjas åk. Så det ska nog gå bra även denna gång. Fast det är trist att man inte kan se Manga-Carro i radion.

Och aldrig är man så patriotisk som när man är invandrare! Så nu är det återigen blå-gula färger som gäller!


Go Sweden Go!!!!!!!

tisdag, augusti 21, 2007

Paraplyetikett


Å jag är så otroligt Glad!
Fick veta för ett antal dagar sedan att båda mina vänner L & E nu har bokat biljetter hit i oktober! Jehooooo!!!!!!! Tjejhelg! Haha, tror minsann jag ska ta och inhandla ett par öronproppar till M som han kan ha i reserv där hemma. Attifallatt. Man vet aldrig, men de kan faktiskt komma att bli en överlevnadsdetalj. För det lär nog tjatas som attsikens. Och jag kan kan inte tänka mig en mer neslig död än att förblöda p g a skavsår i öronen…

Så nu längtar jag så mycket till oktober att man nästan tycker det är dumt eftersom september oftast är en härlig månad här i New York, så det är ju knäppt att bara ”längta bort den”. Oftast har den där luftfuktigheten som lägrar sig i staden under senare delen av sommaren hunnit försvinna, men värmen är kvar. Så det brukar vara härligt väder! Och i början av september är det ju långhelg här eftersom det är Labor Day då. Vi har inget inplanerat alls då. Men det finns ju ett par olika ”options” såklart;

- jobba som ett djur hela helgen (om det går lika trögt på jobbet då som nu kanske man panikjobbar för att man hoppas få några som helst resultat alls…ehrrrm)

- Åka och hälsa på en kompis i Philly (Philadelphia)

- Dra iväg på en helgtur någonstans, kanske ”up state” för att kolla in höstfärgerna lite

- Bara vara ledig och göra ingenting



Men än är det ju bara augusti även om det just idag känns mer som höst. Regn. Rusk. Dimma. Snålblåst. Hm? Låter lite som den sydsvenska sommaren i år tror jag bestämt????
Ville egentligen inte alls gå till jobbet imorse utan hellre stanna hemma i sängen med min bok som förresten är helt otroligt bra! Men, så snart tanken passerat genom första lagret av hjärnceller så var Luther genast där och knackade mig på axeln och viftade med sitt feta pekfinger. Ajabaja! Inte stanna hemma i sängen. Jobbet väntar! Så man packade snällt ihop sina saker, fällde upp paraplyet och begav sig ut i den regnvåta staden.

Det är alltid en fight på liv och död i stan när det regnar. Folk som springer runt med paraplyer och ska försöka komma förbi eller mötas på trottoarerna. För att inte tala om när man ska upp eller ner i tunnelbanan! Trapporna är branta och hala (när det är blött) och det är trångt även när man går där utan paraply. Men att försöka fälla ihop sitt eget paraply på vägen ner, samtidigt som man försöker att inte droppa vatten på den som går framför (nedanför en i trappan) och att på samma gång försöka undvika paraplyerna från de personer som kommer upp ur tunnelbanan, det är en konst!

När man möter folk på trottoaren och alla runtomkring en bär på varsitt paraply kan det bli ganska trångt och förvirrande även om paraplyerna är sådana små ihopfällbara saker. Ofta försöker man få ögonkontakt med de man möter för att sedan lite fint signalera om man ska luta sitt paraply åt t ex höger. Så att den man möter kan luta sitt lite åt vänster. En annan variant är annars att en av de mötande lyfter upp sitt paraply lite så att den andra personen kan komma förbi utan att det blir paraplykrock. Oftast går dessa möten otroligt smidigt faktiskt.

Hatobjektet nummer ett i regnväder är annars stora ”golfparaplyer”! Jag menar varför måste man gå runt med ett paraply som man rymmer en hel familj under när man går omkring på stan?! Otroligt irriterande för alla andra eftersom man omöjligt kan passera dessa personer med sina gigantiska paraplyer! Oftast går dessa personer dessutom obeskrivligt långsamt! Ja, de liknar verkligen stora färgglada vinbärssnäckor, med paraplyet som "skal", där de masar sig fram i slow-motion i regnet. Och det är ju helt naturligt att om man går omkring under ett paraply i samma storlek som typ Globen, så har man ingen brådska för man blir ju inte det minsta blöt. Så varför stressa fram?

Jaja, i morse klarade jag iallafall av att komma till jobbet utan att vara genomblöt trots hällande regn. Inte illa! Får väl se hur det går på hemvägen ikväll. Och imorgon hoppas jag att solen tittar fram igen. För säga vad man vill om vädret här, men det är rätt ombytligt.

måndag, augusti 20, 2007

Skyskrapan brinner


Nyligen brann det i en skyskrapa på Manhattan, alldeles intill Ground Zero (där World Trade Center låg innan ”Nine-Eleven”). Men det är inte enbart på Manhattan man har vardagsäventyr i form av bränder. Nejdå, härom veckan brann det nämligen på jobbet! Inte i den byggnaden där jag jobbar, men byggnaden bredvid. Det är dessutom 3:e branden på en mycket kort tid! Konsekvenserna var att det blev strömavbrott. Liksom alla andra gånger då det brunnit. Men denna gång var vi lyckligt lottade och vår byggnad hade i alla fall reservström, så vi behövde inte panikflytta värdefulla saker från frysar och kylskåp. Däremot var det ingen ström alls i byggnaden där branden utbröt. Inte ens reservgeneratorerna fungerade.

Jag kan bara inte förstå att byggnader sköts så otroligt illa här!! Man kan säga mycket om Sverige, och klaga på husvärdar, fastighetsskötsel etc, men det är verkligen ingenting mot hur många fastigheter sköts här tycker jag. Kanske är det ett New York fenomen, jag vet inte? Men vissa saker reagerar man väldigt mycket på. Kan ge ett par exempel som fått mig att lyfta på ögonbrynen:

- Under min första månad på jobbet här regnade det ofantligt mycket. Största nederbörden i oktober sedan de började göra mätningar. På vägen mot hissarna från huvudentrén passerar jag ett mindre ”vattenfall”. Jag skojar inte! Det formligen skvalade ner vatten genom taket. Detta är på bottenvåningen i ett 12-våningars hus. Och vad gör man åt saken?? Jo, man ställer helt enkelt ut en enorm ”hink” för att samla upp vattnet. Sedan händer inget mer.
Hm, hade det forsat in så mycket vatten genom taket på någon byggnad i Sverige hade man definitivt fått panik. Man hade ringt försäkringsbolag och företag som skulle fixa läckan! Fortare än fortast!! Man hade oroat sig för mögel, fuktskador, allergier. Men här händer inget. Nästa gång det är regnoväder står samma hink där för att ta hand om vattnet som forsar ner från taket…


- Innan vi flyttade in i vår lägenhet så skulle de självklart måla om väggarna. Det har de som praxis att göra mellan hyresgästerna. Det hela gick i en rasande fart. Jättebra tyckte vi eftersom vi ville flytta från vår ”temporära” lägenhet så snart som möjligt. När vi flyttade in i vår nyrenoverade lägenhet var den verkligen i ett otroligt mycket bättre skick än tidigare, men när man började titta närmare på själva måleriet så insåg vi snart att här innebär måla just att måla. Inte att först tvätta och skrapa bort gammal färg! Så redan ett år efter ommålningen började färgen flaga på flera ställen. Och golvlisterna var inte ens ommålade alls, utan enbart väggarna. Men till skillnad från en kompis som bor i Bronx, så slapp vi i alla fall väggfasta dekorationer... I deras lägenhet hade målarna lyckats med bedriften att måla fast en kackerlacka på vardagsrumsväggen!!!!! Den satt liksom fast som en liten vit dekoration i färgen!


Jaja, nu är det åter ström i alla byggnader på jobbet och de håller på att ”åtgärda” problemet. Vi får väl se hur många veckor det tar innan det är ny brand och nya strömavbrott.

För er som vill se hur det såg ut så finns branden faktiskt filmad. Troligtvis några av studenterna som filmat från andra sidan gatan där studenbostäderna ligger.
Ni kan kolla in denna länken och se vilka vardagsäventyr man kan råka ut för här:
http://www.youtube.com/watch?v=ONO4Nv2tfOM

måndag, augusti 13, 2007

Dubbel eller enkel?


Jag ska få besök. I höst ska en av mina allra bästa vänner komma hit och hälsa på! För andra gången! Jag längtar redan. Hon berättade det för mig för ett tag sedan. Att hon planerade ett New York besök, och ville veta vilka datum som passade. Sedan nämnde hon att även en annan av mina allra närmaste vänner kanske kanske kanske kanske skulle komma hon också. Jag blev så OTROLIGT GLAD!!!!!!! Tänk. Dubbel Jackpot!!! Två av mina bästa vänner. På besök. Samtidigt! Jeho!!! Det är ju inte var dag man kan sitta och le fånigt för sig själv och fundera på allt skoj man ska göra tillsammans med sina supervänner...

Jag vet att man inte ska göra så, men jag har en sådan otroligt dålig vana att börja "planera" och liksom "se" saker och ting i mitt huvud när det är något jag ser fram emot. Och aldrig lär jag mig att man inte ska göra så heller. För det är så lätt att bli besviken när saker och ting inte alls blir som man tänkt sig.
Sedan jag pratade med min kompis L, så har jag redan spelat upp en hel massa scener i min hjärna. Allt som vi ska göra när hon och min andra kompis E kommer och hälsar på. Först och främst bara hur glad jag kommer vara av att se dem! Sedan allt vi kommer att göra tillsammans. Goda färgglada drinkar vi kan sippa på. Mysiga restauranger vi ska besöka. Promenader vi ska göra i sta'n. Och kanske framförallt allt som vi ska prata om. Det är ju så mycket jag vill veta och höra om; vad som hänt i deras liv sedan vi sågs sist. Och sedan är det ju (som vanligt) så himla mycket jag vill dela med mig av till dem också.
Ja, på den vägen var det. Mitt huvud var liksom fullt av glada "oj-vad-roligt-vi-ska-ha-det-tankar".

Men för ett par dagar sedan när jag pratade med L igen så visade det sig att E kanske inte alls kommer att komma. Det hade dykt upp lite andra projekt som gjorde att hennes resa hit inte var lika självklar längre. Ojojoj, vad det kändes ledsamt. Tror inte det var förrän jag fick reda på detta som jag verkligen insåg hur mycket jag sett fram emot hennes besök. Självklart är jag fortfarande superglad över att L ska komma, men på något underligt vis så hade jag ju ställt in mig på "Dubbeljackpotten" och då känns det ändå på något vis ledsamt att återacklimatisera sig till en "enkeljackpott".
Jag hoppas självklart fortfarande på att det kanske kanske kanske kanske blir en "Dubbel" ändå till sist.

Så om du ser detta E
- Kanske kan du tänka över detta igen??? Kanske kan du till och med fundera på L's och mitt förslag angående resan. För det är helt ärligt bara ett otroligt superegoistiskt förslag. Allt för att vi inget hellre vill än att få uppleva New York tillsammans med dig!!!!!!!! Och särskilt för mig så skulle det verkligen betyda alldeles oerhört mycket! Så pliiiiiiiiis, lova att du iallafall ger det en ärlig chans och funderar på det hela en gång till....! Minst.

torsdag, augusti 09, 2007

Tornado i stan


Igårnatt var det storm och oväder här i stan. Det underliga var att jag inte vaknade, men kanske överröstades skakningarna av fönsterrutorna av vår luftkonditionering som går på högvarv nu i sommarhettan. Den låter som ett mindre jetplan, så jag gissar att mina öron numer har vant sig vid denna typ av ljud och därför inte reagerat på regnrusk och stormvindar utanför.

Jag blev dock varse att något hänt när jag på morgonen travade iväg till tunnelbanan som vanligt men när jag var framme där så var den stängd. Alla de tåglinjer jag kan ta för att komma till jobbet var stängda på grund av översvämning. Hm, jag som inte ens fattat att det varit ett sådant oväder under natten kände mig lite konfunderad. För att förstå detta smått fövirrade sinnestillstånd kanske jag ska tillägga att när jag gick upp på morgonen så sken solen från en klarblå himmel och det var ca 26 grader varmt. Alltså inte en regndroppe så långt ögat nådde.

Jag kom iallafall till jobbet efter att ha väntat i 1 timme på bussen. Självklart var alla bussar mer eller mindre knökfulla eftersom alla tunnelbaneresenärer skulle försöka få plats. Och det vet man ju hur bra det brukar gå.
Nåja, jag fick åtminstone en av de sista sittplatserna så jag hade en ganska behaglig resa till slut. Och under dagen lyckades de pumpa ut allt vatten ut tunnelbanestationerna så jag kunde ta tåget hem.

För att ni ska kunna se ungefär hur pass mycket det blåste här så kan ni kolla denna länken:
http://www.aftonbladet.se/atv2/popup.html?id=categories/Nyheter/0708/5107

måndag, augusti 06, 2007

Simpsonize M


Bara för att det var så roligt att "Simpsoniza" så gjorde jag självklart en bild av M också. Jag använde ännu ett Hawaiifoto, därav solglasögonen.
Tyckte det blev riktigt bra faktiskt. Särskilt ögonbrynen...!!!
Ni som vet hur han ser ut får väl avgöra ifall ni tycker att det liknar honom eller inte.

Förresten så väntar jag fortfarande på att mina kollegor ska Simpsoniza sig själva, men det går trögt. Däremot fick vi ett antal Homer-poäng idag eftersom vi satte i oss munkar! Mmmmm.... Mycket här i USA är alldeles för äckligt fett, sött och bara kladdigt. tycker jag. Till exempel så kan jag inte äta de amerikanska tårtorna. De är verkligen inte goda!!!! Smakar bara fett och socker. Alla täckta med ett decimetertjockt lager av sliskig icing. Uääääh!!!!
Men, munkarna. Ojojoj. De gillar jag benhårt!


Om man handlar på Dunkin' Donuts så kan man faktiskt även köpa "hålen". Eller rättare sagt den del av munken som stansats ut för att göra hålet i munken. Jag gillar ibland "hålen" bättre än munkarna eftersom de är betydligt mindre vilket gör att man kan köpa hål från flera olika munkar och därmed prova olika sorter. Roligare än att tugga i sig en och samma munk. Detta är extra bra om man som jag har svårt att välja mellan olika sorter som ju alla ser smarriga ut. Just nu finns det ca 35 olika sorters munkar på Donkin' Donuts! Så det är verkligen svårt att välja. Ska man ha en "key lime donut", en "blueberrycake donut", en "apple crumb donut", en "chocolat frosted" eller "chocolate glazed" donut?? Eller ska man kanske gå för en med fyllning: "jelly filled" eller "vanilla kreme filled donut"? Nej, även om valmöjligheter är bra (och USA är ju verkligen valmöjligheternas land iallafall när det gäller konsumtion) så är de där hålen ofta en väldigt bra lösning. Då kan man ju välja åtminstone ett par tre stycken olika smaker!

Detta måste förresten vara en av de bästa affärsidéerna någonsin! Att kunna sälja "restprodukterna" också. Det som annars bara skulle gått direkt till avfallskvarnen. En kompis till mig berättade om ännu ett sådant fantastiskt affärsprojekt. Han hade hört talas (eller läst) om en "Stenåldersby" som man byggt upp någonstans för att locka turister. Det otroligt fenomenala med denna byn (ur ett "marknadsperspektiv") var att man tog betalt av turister som ville komma dit för att "bo och leva" i byn. Samtidigt tog man även betalt av turister som enbart ville komma dit för att titta på de som bodde och levde i byn. Är inte detta helt genialt?!?!?

söndag, augusti 05, 2007

Gula febern


Det råder ju Simpsonfeber just nu. Iallafall här i USA. Vart man än vänder sig ser man dem. Gula gubbar som kikar fram ur alla vrår. Och nu snackar jag alltså inte om alla kinesiska eller japanska "deliverykillar" som gör gatorna osäkra där de susar fram på sina skruttibangbangcyklar med "Capital Chicken", dumplings och/eller "Californian rolls och sushi i cykelkorgen. Nej här är det fråga om Homer och Marge med sina barn Bart, Lisa och Maggie. Plus alla andra mycket karaktäristiska invånare i den lilla staden Springfield. Så varför denna Simpsonhysteri nu helt plötsligt? Jo självklart är det på grund av filmen "The Simpsons Movie". Jag gillar verkligen Simpsons, men har aldrig följt en hel säsong, utan alltid enbart strötittat på vissa avsnitt. En sådan där serie som går i stort sett hela tiden. Alltid. Gärna lite senare på kvällen. Det är alltid minst en TV-kanal som visar någon säsong. Ungefär som med "Friends" och "Seinfeldt". Ofta halkar man in i ett avsnitt som redan har börjat, och så hänger man kvar.

Vi satt på jobbet häromdagen och pratade om Simpsons på lunchen. Jag var ju helt klart medveten om att serien hållit på "forever", men när årtalen verkligen uttalades högt satte jag nästan lunchen i halsen. I min enfald hade jag gissat att den hållit på i drygt 10 år eller så. Kanske möjligtvis 15. Sedan början av 90-talet. Ungefär. Men det visade sig att åren som vanligt sprungit snabbare än man själv hunnit med, och serien blir i år hela 20 år gammal!!!!! Jag visste inte detta, men den började tydligen som kortare "avsnitt" i "The Tracey Ullman Show" redan 1987! Himmel! Som serie med egen sändningstid är den väl något yngre, men inte mycket.

Eftersom det råder fullständig Simpsonfeber här nu så finns det självklart en sida på nätet där man kan "simpsoniza" sig själv; http://simpsonizeme.com/
Man laddar helt enkelt upp ett foto på sig själv, skriver in en del info och låter sedan detta program enkelt och lätt förvandla en till en person som mycket väl skulle kunna spatsera omkring på gatorna i Springfield utan att sticka ut från mängden. Mitt förslag på jobblunchen var självklart att vi borde göra "Simpsonbilder" av oss på jobbet, arrangera dessa till ett enda gruppfoto och lägga ut på vår hemsida. Detta förslag mottogs med hurrarop. Men hittills tror jag ingen på jobbet har gjort någon Simpsonvariant av sig själva. Iallafall har jag inte fått ta del av någon. Jag har dock inte gett upp hoppet än om att vi ska kunna få till ett sådant gruppfoto. Själv har jag nu gått före med gott exempel och "Simpsonizat" mig själv. Ni kan ta del av resultatet här.

Om det är likt?
Tja, det lämnar jag till er att avgöra...

torsdag, augusti 02, 2007

The Lost Looser


Gick häromveckan förbi ett stort leksaksvaruhus som ligger mellan 5th och Madison avenue på 58th street: F.A.O Schwarz (http://www.nyctourist.com/faoschwarz1.htm).

Har gått förbi där många gånger förut men aldrig gått in. Utifrån ser det ut som en gigantisk ”mjukdjursaffär”. Hela nedervåningen är i stort sett fylld av mer eller mindre verklighetstrogna mjukdjur i alla former, färger och storlekar. Allt från igelkottar till stora djur som älg och myskoxe. För att inte tala om rockorna och drakarna. Allt i ponnystorlek ungefär. Det är lätt att bli lite förundrad över utbudet av gosedjur. Men det roligaste var nog ändå övervåningen. Efter att ha passerat en stor legoskulptur av Hagrid tog man rulltrappan upp till det som kan betecknas som paradiset för alla oss som fortfarande har barnasinnet kvar! Här fanns allt från dockor av allehanda storlekar och raser till lego, spel och självklart fanns även Diagon Alley här. Roligt, men det mest fascinerande var alla de prylar som såldes till samlare. Himmel, jag vet ju sedan länge att folk kan samla på de mest underliga ting och jag vet att framförallt leksaker är en av de saker som folk kan spendera hur mycket tid och pengar som helst för att få tag på till sina samlingar. Men man blir ändå förundrad över ATT folk faktiskt gör det! Det fanns allt från otroligt fula små figurer som föreställde Gollum, till olika barbiedockor och ja även Scarface. Allt för en liten nätt summa från ca 200 USD och uppåt. Jaja, vill man ha Gollums huvud i metall i storlek av en halv tennisboll eller så, och är villig att punga ut ca 250 dollar för det så är detta ett säkert shoppingställe i NYC.

I en av hörnorna fanns hyllorna med saker ”on sale”. Här hittade man diverse prylar som folk tydligen inte riktigt tyckt varit värt att spendera pengar på. Bl a fanns en av karaktärerna i serien Lost här. Närmare bestämt Shannon. I form av en docka i Barbiestorlek ungefär. Självklart iförd bikini! http://tviv.org/Lost/Shannon_Rutherford

Ni som följt serien känner ju till att just Shannon var en rätt trist, gnällig och otroligt bortskämd egotrippad blondin som i början av serien enbart går omkring lättklädd och tjafsar och bråkar med sin bror Boone innan han dör. Då blir hon plötsligt ångerfull en stund, och i tillbakablickarna får man se deras mystiska syskonförhållande. Man får veta att de inte är biologiska syskon men vuxit upp tillsammans och att de haft ett mycket komplicerat, nästintill incestuöst förhållande. Efter Boones död återgår hon ändå rätt snart till att vara bitchig, hysterisk, neurotisk och allmänt otrevlig igen. Men detta till trots faller så småningom den starka Sayid för henne och de inleder ett förhållande innan hon blir nerskjuten i djungeln. På detta sätt vandrar Shannon ut ur serien och jag tror de flesta tyckte det var rätt skönt att ”bli av med henne”. Så kanske är det inte konstigt att just Shannon-dockan finns på rea? M är dock ändå lite sugen på att slå till, detta trots att han under hela serien verkligen avskydde Shannon. Jag hävdar bestämt att den enda Lost-docka jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att slösa pengar på är Charlie. Men M är ändå fundersam. Shannon-dockan är ju trots allt iklädd bikini, vilket såklart innebär ett antal gratispoäng enligt honom. Och han tycker den verkligen vore ett lyft för vår bokhylla. Medan vi står där och fingrar på dockan kommer en man i 30-årsåldern fram till oss och frågar ifall vi har sett några andra Lost-dockor. Han är ute efter Charlie eller Jack. Absolut inte Shannon. Jag informerar honom om att de andra troligen är slutsålda och att endast Shannon finns kvar. Hon är dessutom på rea, vilket innebär att ingen velat köpa henne, så det verkar vara därför hon finns kvar medan de andra dockorna är slutsålda. Han skrattar då och säger att det måste kännas jättetrist att spela en karaktär som alla tycker så illa om att trots att man ”reas ut” vill folk ändå inte köpa. Och han hoppas för guds skull att Maggie Grace som spelar Shannon inte ska komma till varuhuset och få syn på ”sin” docka eftersom det säkert skulle kännas otroligt deprimerande. Å andra sidan kontrar jag med att det ändå är ett bevis på att man verkligen lyckats spela sin karaktär på ett mycket övertygande sätt. Men visst, vi kommer gemensamt fram till att det helt klart måste kännas betydligt roligare och mer tillfredsställande att få vara den eftertraktade hjälten än den trista loosern som alla bara vill ska dö.

Hm, blev det någon bikini-Shannon för vår del då? Nej, det hela slutade med att vi lämnade kvar Shannon på hyllan bland sina klonade kopior och vandrade vidare i leksaksmecka. För inte vill man ha någon looser i bokhyllan. Särskilt inte en Lost Looser. Som dessutom var på rea. Men vem vet. Kanske gjorde vi vårt livs investeringsmiss just där och då? Kanske kommer Shannons bikinidocka att inbringa 6-siffriga belopp i framtiden? Hon kommer kanske ha ett ovärderligt samlarvärde. En riktig dyrgrip. Den enda Lost-dockan som är värd att ha. Detta eftersom i stort sett alla exemplar hamnat i återvinningen, vilket innebär att endast ett fåtal finns bevarade och är i omlopp. Och är det något man känner till om samlarobjekt så är det ju att ”ju färre exemplar som finns att få tag på desto högre värde”. Så då sitter man kanske där och tittar uppgivet på sin Charlie-docka värd ca 20 dollar, förbannar sin dumhet och inser att den enda loosern är man själv.