Konstig känsla

De senaste dagarna har det slagit mig. Inte som ett bombnedslag eller så, utan snarare på ett krypande vis. Detta att jag faktiskt saknar New York City mer än jag saknar Sverige. Att NYC är det jag just nu känner är mitt "hem". Inte Sverige. I första hand. Trots att jag inte bor och lever i vare sig NYC eller Sverige längre. Men efter mina år i New York City känner jag mig alltså känslomässigt mer som en New Yorker än svensk. Och att det känns mer underligt att mina barn kommer att växa upp som Californians (förutsatt att vi blir kvar här då såklart) istället för New Yorkers än att de inte kommer att växa upp som svenskar.

Under mina drygt nio år i NYC har mycket hänt. Helt klart. Framförallt min känslomässiga identitet. Uppenbarligen. Och detta var inget jag direkt reflekterade över så länge jag bodde kvar där. Utan det är något jag insett nu i och med flytten hit. Som sagt, en mycket underlig känsla.

Biosöndag

Innan vi flyttade hit till San Diego sa alla till oss att "där regnar det aaaaaaldrig". Men jo, sedan vi kommit hit har vi haft flera regndagar (och nätter). Mig gör det inget. Snarare tycker jag det är bra att det kommer regn eftersomi stort sett hela Kalifornien lider av torka. Så nederbörd är bra. För alla. Men just när det som igår är en heldag med regn kan det ju kännas lite småtrist. Jag och Storasyster tog dock vara på den grå dagen och gick på bio.

Vi såg "Night at the museum - Secret of the tomb" vilket är den andra uppföljaren (alltså film nummer 3) till "Night at the museum"som kom redan 2006. Vi har sett både ettan och tvåan så det kändes roligt att se trean också. Men oj vilken NYC-längtan jag fick då jag såg den. Eller "HEMlängtan". För just SÅ kändes det. Natural History Museum. Det är ju "VÅRT" museum. Det var ju där vi sprang i stort sett varenda helg under ca ett års tid då när Storasyster var som mest dinosaurietokig.

Och att stå där på trappan och blicka ut över Central Park. Kärlek. Längtan. Central Park. Det är ju "VÅR" park. Den som i så många år tjänat som vår "trädgård". Jag kunde inte låta bli att tänka att "just så där ser det ju ut där NU". Med snö mellan alla kala träd. Min Park i vinterskrud.

Central Park under min senaste promenad där i december innan flytten

Och ja, jag kunde heller inte låta bli att kolla in byggnaderna i södra delen av parken som skymtade i vissa klipp, och jämföra siluetten av "the skyline" med den jag har i mitt minne. Och nej, den nya höga smala skyskrapan som byggs nu hade inte alls hunnit så långt då de spelade in filmen. Den var högre då jag senast gick i Parken nu i december. Knäppt jag vet.

Mitt hjärta är fortfarande kvar i New York City...

I slutet av filmen ska jag erkänna att jag grät en skvätt. Mest för alla känslor som kommit i gungning under New York klippen. Men även en liten tår för Robin Williams. För när sluttexterna rullat en stund kom ju såklart "In Memory of Robin Williams - The magic never ends". Och jag tänkte att det är bra sorgligt detta, att människors vemod kan ta över så totalt. Och min näta tanke var att detta måste varit en av de sista filmerna Robin Williams spelade in. I en roll som Theodore Roosevelts vaxdocka. Roosevelt. Ett namn min dotter endast förknippar med "vår" linbana över till Roosevelt Island. I den stad vi kallade vår men som vi nu lämnat. Och med den tanken kom ännu lite tårar. Men att sedan få komma hem till vårt nya hem som jag verkligen börjar att tycka riktigt mycket om kändes fint. Det är verkligen så som så många påpekat för mig. Man kan ha flera "hemma".

Bloggfunderingar

Jag har funderat lite till och från under hösten och vintern men ännu inte kommit fram till något beslut. Det gäller bloggen. Inte dess vara eller icke vara. För fortsätta blogga kommer jag helt klart göra. I någon form. Dock har det ju under det senaste halvåret varit väldigt lite tid för bloggen. Av helt naturliga skäl. Men ändå. Det har varit glesare än normalt mellan mina inlägg. Särskilt under december månad. På grund av flyttbestyren. Men även nu efter flytten känner jag att tiden inte finns på samma vis som tidigare. Mitt vardagsliv har förändrats radikalt. Mycket mindre egentid, särskilt under dagarna. Men som sagt, jag kommer inte sluta blogga.

Det jag däremot har funderat över är om jag ska starta om? En ny blogg. Det känns lite konstigt att fortsätta här. Jag vet inte varför, men det tar emot att ändra här. Att byta ut min hemort. Från New York City. Till San Diego. Just denna blogg ÄR ju mitt liv i New York. Och nu efter flytten känns det nästan mer naturligt att börja en ny blogg. Om mitt liv här. På västkusten. Samtidigt känns det både vemodigt och lite läskigt att lämna denna, min älskade blogg. Och jag vet av egen erfarenhet att man alltid tappar en del läsare då bloggar byts. Och sådant känns såklart lite tråkigt också. Även om jag hoppas och tror att de mest trogna kommer att följa med mig om jag skulle "börja om". Så ja, jag funderar vidare lite till. Men det lutar nog åt att jag kommer att fortsätta detta nya kapitel i livet med en ny blogg. Det skulle kännas mest naturligt.

Och på tal om nystart. Jag borde ju verkligen byta namn på mitt instagramkonto!!! Där heter jag ju saltisinnewyork vilket är heeeelt fel och till och med missvisande nu! Fy Fy! Jag ska försöka fixa det också....

Återkommer när jag funderat färdigt angående bloggen.

Gott Slut & Gott Nytt!

Ja, det har varit tyst tyst tyst här på bloggen. Så mycket annat som upptar både tid, energi och kraft just nu. Dessutom var det inte förrän häromdagen som vi fick ordning på datorn, och jag har som sagt inte orkat blogga alls på padda eller telefon. Ni som följer mig på Insta och/eller Facebook har dock kunnat se lite av vår vardag under den här tiden.

Som de flesta av er vet så har Den Stora Flytten nu skett. Vi har alltså nu bott i vårt nya hem i lite mer än en vecka. Anlände på kvällen måndagen den 22 december. Idag i skrivande stund är klockan strax efter midnatt på nyårsafton, alltså den 31 december. Så vi har alltså varit San Diegans i ca nio dagar. Och det har varit dagar fyllda med allt från flyttbestyr till utflykter men framförallt att försöka att få vårt hem funktionellt.

Mycket att göra under dessa dagar alltså. Bland annat har vi:
 - julpyntat lite så vi kunde fira jul
 - faktiskt firat jul
 - åkt flera turer till IKEA för att köpa lite möbler (de flesta lämnade vi ju kvar i NYC)
 - köpt en till bil
 - utflyktat till Balboa Park, Point Loma, Downtown, La Jolla
 - premiärbadat i vår pool
 - påbörjat omregistreringen av gamla bilen (just nu kör vi utan registreringsplåtar eftersom vi skickat tillbaks våra NY-skyltar men fortfarande väntar på våra kaliforniska)
 - M har gjort teoriprovet så han kan få sitt CA-körkort, och själv ska jag göra mitt prov imorgon
 - och sist men inte minst fått en liten kille som numera KAN KRYPA!

Så nu har vi inte någon lugn stund här direkt, och man inser att vi nog måste börja barnsäkra vårt nya hem rätt snart....

Men nu såhär på årets sista dag vill jag passa på att önska er alla ett RIKTIGT FINT 2015!!!!!

Jag kommer skriva lite mer senare om vårt gångna år 2014, vilket varit mitt mest händelserika och omvälvande år någonsin tror jag, med sina Tre Stora Händelser. Den första mindre rolig eftersom den innebar att jag blev arbetslös. Den andra helt fantastisk eftersom den innebar att vi fick vår nya familjemedlen, vår älskade, ljuvliga helt underbara Lillebror. Den tredje och sista stora händelsen detta året var ju flytten från New York City hit till San Diego. Och om den kan jag just nu inte säga så mycket mer än att det känts enormt sorgligt och vemodigt att lämna vårt älskade NYC, våra vänner och vårt liv där. MEN att det samtidigt känns enormt spännande, särskilt nu då vi faktiskt är HÄR och vår vardag inte längre handlar om att packa ihop vårt liv och ta farväl, utan istället att starta om på nytt, vilket alltid är läskigt och fantastiskt på samma gång. Så ja, för oss kommer det nya året innebära ett nytt kapitel. På alla sätt och vis. Och vi hoppas såklart att det kommer att bli ett lika bra (eller bättre) sådant som vårt NYC-kapitel var.

Så GOTT NYTT ÅR till er ALLA som fortfarande finns kvar där ute och läser denna bloggen! Jag hoppas ni vill fortsätta följa oss även sedan vi lämnat NYC. Och jag hoppas att jag ska kunna skriva lite mer frekvent igen snart.

Och solen går upp över Upper East Side

Sitter med mitt morgonte. Funderar över dagen. Planerar. Först en tur till Roosevelt Island och garaget. För att säga upp kontraktet där. Ja, bara det. Att veta att vi vid nästa boende slipper promenera 10 minuter, sedan ta linbanan och så promenera i ytterligare 5 min för att komma till bilen. Nej istället kommer vi då att ha bilen intill vår bostad. Utan att bli ruinerad. DET är lyx för en Manhattanbo det! Men min morgonutsikt kommer jag definitivt att sakna. Och ja, hela denna fantastiska stad. Särskilt då den vaknar på morgonen. Det är ändå något smått magiskt över städer då de vaknar. Kommer till liv.

Ta bara nu i morse. Promenerade med Storasyster till skolan. I hissen kända ansikten. På trottoaren ännu fler. Likt ett lämmeltåg vandrar alla föräldrar med sina barn till skolan i kvarteret. Man hejar. Man nickar. Barnen ropar varandras namn. Det vinkas. Det pratas. Man är en del av en community. Och det känns på så många vis så fantastiskt. Så privilegierat. Vår neighborhood.

Sedan på väg från skolan. Intill sjukhuskvarteren möter man personer klädda i allt från scrubs till kostym. Vissa pratar i mobilen. Andra håller krampaktigt i sin pappmugg med kaffe. Kanske en bagel också invirad ett prassligt papper i andra handen. Bilar tutar. Bussen kör förbi. Fler barn med sina föräldrar på väg till skolan. Folk som rastar sina hundar. Jag passerar "frukostståndet" på gatan. Pretzels och bagels. Tre personer i kö. Cash only. Det doftar kaffe. Liv. Energi. En stad som just vaknat. En stad som är på väg att möta en ny dag. I just LOVE it. Och ja, jag kommer sakna detta något oerhört!

En riktigt Fin Jul önskar jag Er Alla!

Så är den här då. Julafton. Dagen på året som man från sin barndom minns som alldeles alldeles magisk. Som förälder vill man ju så gärna försöka återskapa magin. För sitt eget barn. Man tycker kanske inte att man lyckas särskilt bra, men ändå hoppas man.

Upploppet fram till jul har för vår del varit en otroligt hektisk och intensiv period. Nu ser jag iallafall ljuset i tunneln vilket känns helt så himla bra. Med stressen kommer även en visshet som bara växer sig större och större med åren och erfarenheten, och det är att man måste lära sig att ta vara på alla de där små stunderna mitt i kaoset. Eller kanske trots allt kaoset. Andas. Njuta. Finnas där. I Nuet. För de närmaste, men också för en själv. Detta är något jag ska försöka fortsätta tänka på. Och framförallt göra. Det är också något jag önskar att alla gjorde.

Sist men inte minst vill jag TACKA alla er där ute som skickat gulliga, fina och roliga hälsningar i alla dess former. Som svar på min Julmage. TACK TACK TACK!!! Det värmer verkligen.

Och slutligen önskar jag Er Alla 

en sådan där riktigt 

Magisk Jul!

En liten tidsfrist

Jaha, så de lyckades till slut ändå här. Att komma överens. Åtminstone såpass att man kunde skjuta på "undergången" ett par månader till. Det var ju tur. Nära ögat var det ändå. Om jag förstått det hela rätt så skrev Obama under överenskommelsen strax före midnatt. Inte många minuter att vifta på där alltså. Nu får vi se hur de här kommande månaderna blir. Hur det utvecklar sig. För att inte tal om det politiska läget rent generellt framöver. Ska det fortsätta på det här viset vete fasiken om jag tycker att man kan kalla USA ett modernt i-land längre...? Allvarligt talat. Jag är otroligt dåligt insatt i amerikansk politik och hur beslutsgången fungerar så jag är inte någon som ska skriva ett detaljerat inlägg om detta. Men min personliga åsikt är ändå jag tycker att de senaste tre veckorna visat på att det system som råder nu inte fungerar. För såhär kan det ju inte bli var gång det ska förhandlas. Då blir det ju totalkaos!

Sedan är det ju ytterligare en sak till jag inte riktigt förstår och det är att så många verkar tyckas tro att det är en hållbar ekonomisk politik att helt enkelt bara låna låna och låna. Att USA's skulder skenar iväg i en exponentiell hastighet som får bakterietillväxt på en agarplatta att kännas seg som snigelgång gör ju att man funderar över varför inte fler i detta landet oroar sig över detta. Och kanske även vill försöka hitta någon form av genomförbar och rimlig återbetalningsplan. Men men, det är ju bara hemkunskapsekonomi det där med att betala av skulder antar jag. Inget någon stormakt tycker sig behöva...?!

Så nu har vi alltså en budget igen. Alla som varit obetalda i nästan tre veckors tid kan återgå till sina arbeten. Åtminstone för ett par månader. Som sagt, en liten tidsfrist. Sedan får vi se. Eller som politikerna själva uttrycker sig "This deal kicks the can down the road".


*) Bilderna i deta inlägget är lånade från NewYorkTimes: http://www.nytimes.com/2013/10/18/us/politics/government-reopens.html?hp

Årsdag

Idag är en speciell dag här i staden. Säkert för hela USA, men framförallt för New York City. Efter att vi flyttat hit har den här händelsen gått från att ha varit en världshändelse och början till en ny och tyvärr hårdare värld, där tankar och åsikter som hämnd och terror plötsligt blev någon form av vardagsprat, till att ha blivit en del av vår egen stads historia. Lite svårt att beskriva, men även om vi inte bodde här då det hela skedde är känslan inför detta starkare nu när vi bor här. Detta är vår stad. Vår dotters födelsestad.

För mig som svensk är det även en annan händelse jag minns idag. Mordet på Anna Lindh. Liksom jag minns exakt var jag var och vad jag gjorde då de två planen flög in i tvillingtornen, lika exakt minns jag var jag var och vad jag gjorde då jag fick veta att Anna Lindh blivit knivskuren i Stockholm. Och jag minns hur jag och mina kollegor samlades i lunchrummet senare för att följa nyheterna på TVn där. Och dagen efter. Morgonen den 11 september. Då var vi återigen i lunchrummet. Då vi alla hade förtått hur allvarligt skadad hon faktiskt var. Att hon kämpade för sitt liv. Endast ett fåtal meter från oss, i en operationssal. Närheten rent fysiskt gjorde det hela på något vis ännu starkare. Polisbilarna vi såg utanför fönstren. Cirklande journalister. Och jag minns staden efteråt. Jag minns alla vita affischer som lyste mot oss Stockholmare. Från busshållplatser, längs med gator och på husväggar. Vita affischer där förut Anna Lindhs leende ansikte lett mot alla. Ena dagen där. Andra dagen borta med endast en vit tom yta lämnad efter sig. En sådan otroligt tydlig symbolik. Livet. Döden. Då liksom senare gick mina tankar och tårar främst till hennes efterlämnade pojkar. Då så otroligt unga.

Ja, idag är en speciell dag. För amerikaner liksom för svenskar. En dag som för tanken till ord som demokrati och trygghet. Men också till funderingar kring vad de här orden verkligen betyder. För oss alla. För jag har insett att olika personer kan lägga in väldigt olika värderingar i de här orden.

Kvällsfunderingar

Två dagar in på en ny vecka. Och nästan en vecka in i augusti. Augusti. Tyckte det var Midsommar nyss. Och nu är det bara en knapp månad kvar innan Lill-Skruttan börjar skolan. SKOLAN! Otroligt vad snabbt denna sommaren har gått. Iallafall upplever jag det så. Vart tar all tiden vägen? Man går runt här och gör sådant man tycker känns viktigt. Men ibland undrar jag ändå vad det är av allt detta viktiga som liksom blir det man kommer att minnas den dagen då man tänker tillbaka. Redan nu när jag minns händelser bakåt i tiden så är det vissa saker som syns med extra tydlighet. Självklart är en del av dessa speciella händelser. De där livsomvälvande. Kärlek. Födelse. Död. Nytt land. Lycka. Sorg. Men faktum är att även en stor dos vardag ryms i minnesbanken. Och det gläder mig.

Just nu. Sensommar. New York. Vi har inte haft någon semester denna sommar. Och det börjar kännas lite nu. Just nu tröstar jag mig av de helt fantastiska solnedgångar som vi kunnat njuta av här de senaste kvällarna. Sprakande färgskådespel utanför vårt fönster. Rosa. Lila. Gult. Orange. Guld. Och djupblått. Och så tänker jag på att det blir en Sverigeresa i höst. Sensommar. Den värsta hettan verkar vara över för denna gången. Skönt. Sensommar. Månaden augusti. blir en vecka gammal imorgon. Min Stora Lilla Tjej ska snart börja en ny epok i sitt liv. Och därmed också i vårt. Det känns stort. Det känns overkligt. Vad hände med min lilla tulta? Plötsligt är hon så stor. Så. Klok. Tänker och analyserar. Skämtar och busar. Men med stora svallande känslor och ett humör som en tonåring. Jo, så har vi just nu. Humörsvängningar är bara förnamnet. Jag frågar mig ibland själv om det verkligen var 5 år hon fyllde nu, den där dagen för två månader sedan, och inte 15? Men trots att det tar rätt mycket energi med det här berg-och-dalbanehumöret så är det också en helt underbar fantastisk tid nu tycker jag. Fem år. De är så härliga då! Små och stora på samma gång.

Den. Där Tiden. Den går så rasande fort.

Vardagskontakt

Som utlandsboende kan just det här med kontakter vara lite extra komplicerat. Det behöver givetvis inte alls vara så, men det KAN som sagt vara det. Jag tänker då särskilt på kontakt med familj och vänner där hemma i det land man lämnat. Till en början använde vi oss mest av Skype och gör så än. Även om Facetiming har börjat ta över. Till de vi kan facetajma med.

Och så har vi såklart Facebook. Det dröjde dock rätt länge innan jag anslöt mig. Inte för att jag hade något emot det, utan mest för att jag kände att min tid och mitt behov för ytterligare en kontaktyta inte riktigt fanns. Jag var inte motiverad helt enkelt. Men så till slut blev det ändå så att jag tog steget ut på Fejjan. Enda orsaken var den Skrivkurs jag anmälde mig till under våren 2011. Där organiserades det mesta via Facebook så jag skapade mig ett konto jag med. Och sedan dess kan jag säga att jag är fast. Jag tycker det är ett utomordentligt bra sätt att lätt och enkelt kunna hålla sig lite ajour med vad som händer i mina vänners och familjs liv. Extra bra eftersom vi har 6 timmars tidsskillnad så det är inte alltid helt lätt att hitta tider som passar för telefon, Skype eller Facetiming.

Däremot har jag inte alls fallit för det här med spel eller andra utmaningar som finns på Facebook. För ett tag sedan var M alldeles galen i att sköta sin bondgård. Det producerades ägg, äppelpajer och bacon för fullt. Själv kände jag mest bara "Jaha???". Att Facebook nu även lanserar en spel-app där man ska kunna spela om pengar känns för mig ännu mer främmande. Kasino à la Facebook. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Plötsligt handlar det inte längre om att att ta del av varandras vardag längre. Att behålla eller återknyta kontakten till gamla och nya vänner runtom i världen. Istället vill man använda Facebook som rekryteringsbas till nätspel. Frågan som först dök upp var nog om detta inte kommer att öka risken för spelberoende? Samtidigt inser jag att utvecklingen att använda olika sociala medier för att marknadsföra allt från produkter och tjänster till åsikter ännu bara börjat. Och jag tror just detta kommer att utvecklas explosionsartat inom den närmaste framtiden. På gott och ont.

För mig har Facebook blivit ett väldigt bra komplement till bloggen faktiskt. Här på bloggen kan jag vara lite mer personlig och jag kan dela med mig av min vardag men också mina tankar om ditt och datt. Det finns plats för att ibland gå lite mer på djupet. Och så får jag respons av ett helt annat slag än vad jag får på Fejjan. Facebook är däremot ultimat som kontaktyta där jag kan få smygtitta lite i mina vänners vardagsliv. Nästan som något slags cybermingel. Bara gå runt och kolla läget. Eller kanske ge sitt stöd till någon som behöver det just då. Eller att ibland själv få dela med mig av något i min egen vardag. Just att kunna få den där lite mer vardagliga inblicken i vad som händer "där hemma". Det är nog det jag uppskattar mest. Självklart förstår jag att man kan ifrågasätta varför andra personer skulle vara intresserade av vad man äter till middag, vilken affär man råkar vara i just nu, vädret man har etc etc... Men själv är det just sådana saker jag tycker om. Lite för att att jag då känner att jag fortfarande faktiskt får ta del av mina vänners liv. På ett väldigt enkelt och okonstlat vis. Som en fluga på väggen om jag vill. Eller så kan jag ju skicka en liten hälsning. Om jag skulle vilja det.

Hur gör ni för att hålla kontakten med vänner och familj som bor långt bort? Använder ni Skype eller Facebook? Eller är ni bra på att skriva email? Bloggar ni? Twitter? Instagram? Eller kanske ringer ni?  Och det här med Facebook? Hur använder ni det? Är ni aktiva där eller håller ni er därifrån? Om ni är aktiva, använder ni er då av Facebook enbart för att kunna ha kontakt med nära och kära? Eller även för att kunna dela med er av intressanta artiklar ni läst, eller kanske för att debattera och diskutera? Informera? Spelar ni några av alla de spel som finns där? Och hur privata är ni? Det vore jätteroligt att få höra lite om era åsikter och erfarenheter.



*) Alla bilder i detta inlägg är lånade från nätet:
www.dnvholiday.com
www.paulusindomitus.wordpress.com
http://www.svt.se/nyheter/ekonomi/snart-inget-farmville-pa-facebook
http://www.grantthornton.se/Natverk/

Vilken skillnad!

Vaknade av mig själv i morse innan klockan ringde. Det är den bästa morgonkänslan. Att känna att man är hyfsat utvilad. Så jag gick upp, kollade mina jobbmail. Svarade på en del och funderade över hur jag skulle lägga upp dagens arbete medan jag drack mitt te. Sedan kollade jag såklart bloggen. Av ren nyfikenhet gick jag även bakåt i bloggen. Närmare bestämt till den 21:a mars förra året. Ett år sedan. På pricken. 365 dagar. Och mitt liv ser helt annorlunda ut nu. Iallafall i stora drag. Då: närmare 17 grader, blommande påskliljor, vår i luften. Och jag själv utan arbete med "all tid i världen att verkligen njuta av den". Nu: idag är man glad om temperaturen ens vill krypa över nollstrecket nu på morgonen. Och jag har sedan ett drygt halvår ett jobb som slukar både tid och energi. MEN som också ger mig så otroligt mycket!

Jag är helt klart en gladare och mer harmonisk person idag än för ett år sedan. Trots att vardagsstressen väger sju ton mer nu än då. Och att jag numera ofta måste lägga mig redan vid 21-tiden. Tillsammans med min 4-åriga dotter. Helt enkelt för att det känns som ett grustag under mina ögonlock och för att min hjärna mer eller mindre somnat in. Helt på eget bevåg. Så som igår. Och visst kan jag drömma om ledighet. Om svenska långa semestrar. Resor. Eller bara lata dagar. Men bara någongång ibland. För faktum är att jag inte saknar det så jättemycket ändå. Jag trivs väldigt bra med min vardag. Och jag är så otroligt glad över mitt jobb! Visserligen en enormt hektisk tid med vår launch, men också oerhört spännande! Det står inte still om man säger så...

Fast just nu ser jag nog ändå fram en del emot när vi passerat vår deadline i början av april. Då det lugnar ner sig något igen. Och kanske kanske kanske har våren hunnit hitta hit då. Vem vet? Det hade ju varit härligare än härligast.

Sommartider Hej Hej!

Äntligen!!! Efter ett par dagar med grått väder, snålblåst, snöblask och kallt regn kändes det underbart att vakna och se den blå himlen utanför fönstret. Det blir garanterat en promenad ute idag. Kanske till Central Park. Sedan ska vi ställa om klockorna i natt. Ja, redan. Här i USA sker ju omställningen till sommartid mycket tidigare än i Europa. Och vi ställer sedan tillbaka klockorna senare också. Resultatet är att vi har sommartid ett par veckor längre här än i Europa. Tidsskillnaden mellan New York City och Sverige kommer därför nu att vara fem timmar istället för sex fram till sista helgen i mars då alla i Sverige också går över till sommartid. Kan vara bra att veta. Jag vet att många inte gillar när man ställer om klockan. men jag tycker faktiskt om just sommartiden. Även fast det betyder att man förlorar en timme då. OCH får mörkare morgnar igen. Men vinsten i form av längre, ljusare dagar tycker jag är fantastisk! Här kommer omställningen att betyda att vi kommer ha ljust ända till 19-tiden på kvällen! Me Love! Så jag tar mer än gärna en kortare helg (minus en timme alltså) och att få gå upp i mörkret igen ett tag. Inget är gratis och personligen tycker jag det är ett bra byte för att få ljusare kvällar.

Hoppas ni alla får en riktigt fin lördag och en bra helg!
Har insett att många svenskar är helt inne i Mellon. Själva är vi lyckligt ointresserade så här blir inget Mello på SVTPlay ens. Vi saknar dock "På Spåret"....

Brott och Straff

Härom dagen skrev jag ju om de hårdare vapenlagar som nyligen börjat gälla här i New York. Nästa stora fråga som liksom följer med det här med strängare lagar är ju det här med straffen. Strängare lagar resulterar ju i slutändan i att fler straffas och/eller att de personer som döms får hårdare straff. Också detta är ju såklart något man kan diskutera även om jag tror att den debatten är hetare i länder som t ex Sverige där det är svårare att fälla någon i en domstol och där straffen är betydligt mildare jämfört med t ex här i USA.

Jag tycker det verkar som att just detta med hur man ser på straff är rätt kulturellt förknippat. Folk från olika länder och kulturer verkar ha väldigt olika syn på detta. Jag är till exempel helt och fullt emot dödstraff. Självklart inser även jag att om jag personligen drabbades skulle jag kanske tänka och framförallt känna annorlunda. Kanske jag mycket väl skulle önska att den person som tagit livet av eller mycket svårt skadat någon jag älskat och som stått mig nära, skulle Döden Dö! Antagligen. Att man kan känna så är helt naturligt tycker jag. Inget konstigt alls. Sorg. Maktlöshet. Ofta föder det just Hämnd. Eller tankar på hämnd. Men att därifrån gå till att ha ett samhälle som har dödstraff är för mig en helt annan sak. Personlig sorg tycker jag inte ska få ligga till grund för vilka påföljder ett samhälle kan dömma någon till.

Samtidigt kan jag mycket väl förstå den ilska, vanmakt och frustration som uppstår när personer som begått riktigt hemska brott inte döms till de straff "allmänheten" tycker att de borde få. Jag läste alldeles nyligen detta på Dilba Demirbag's blogg och det fick mig att fundera lite. Och jag kan säga att till viss del håller jag med henne i hennes tankar och reflektioner kring detta. För er som inte känner till historien bakom så gäller det ett brott som begicks för ganska många år sedan. En mamma och en styvpappa som torterade och slutligen hade ihjäl en liten förståndshandikappad pojke. En son. Kvinnans son. Mannens styvson. Fruktansvärt. På alla plan.

Dilba skriver bland annat såhär:

"Ondska i sin ädlaste form. Systematisk ondska. Kärlekslöst och bottenlöst mörker.

Ett barn!

Efter domen dömdes dessa två till tio års fängelse till vållande av annans död.

Inte mord. Varför inte mord?

Och sen när två tredjedelar av straffet var avklarat, så fick dom villkorlig frigivning.

Är det normalt? Är det så här vi ska ha det?

Jag funderar starkt på om det här landet är värt mitt barn.

Om jag som mamma med gott samvete kan säga till mitt barn att hon är trygg i Sverige.

Att i det här landet så accepterar man inte tortyr av barn.

Att i det här landet så är barnen det viktigaste och finaste vi har.

Jag är faktiskt inte på något sätt övertygad om att det är så det ligger till längre."

Bakgrunden till de här orden är inte enbart själva brottet i sig utan även att paret redan nu är frisläppta. Ute igen. De dömdes tydligen inte ens för mord utan för vållande till annans död. I en artikel om detta i Aftonbladet beskriver man att mannen numera är bosatt på en campingplats nära ett daghem av alla ställen. Och detta har naturligtvis väckt oro och rädsla hos de föräldrar som har sina barn på daghemmet ifråga.

Frågan man kan ställa sig är alltså vad straffen ska vara till för. VEM de ska vara till för. Vilket syfte tjänar de? Särskilt när det gäller grova våldsbrott. Ska straff vara just "straff" eller handlar det mer om att försöka beskydda alla ute i samhället från personer som är våldsamma, destruktiva och som uppenbarligen inte kan fungera normalt i samhället? I detta fall inser man ju att både kvinnan och mannen måste ha enorma störningar på det mentala planet. Antagligen kryddat med drogmissbruk i olika form. Och jag vet att kriminalvården i Sverige ska fokusera på just den där andra halvan av själva ordet. KriminalVÅRD. Men frågan är om man kan klara detta? Kan man VÅRDA alla personer som döms till olika former av straff eller vård? Det vill säga, vårda så att de inte gör om dessa brott igen den dag de kommer tillbaka ut i samhället? Jag tvivlar starkt på det. I vissa fall, ett ytterst litet fåtal. Kanske kanske kanske, men långt långt långt ifrån alla. Och i sådana fall funderar jag över om inte samhället ändå har ett ansvar för de medborgare som bor, lever, jobbar, leker, studerar där ute i verkligheten. Ett ansvar att skydda. Att hålla dessa personer borta från gator, skolor, campingplatser, bussar, varuhus, skogsområden och kolonilotter. Borta från potentiella framtida offer.

Jag vet inte, det är en väldigt komplicerad fråga det här med brott och straff. Det allra bästa vore så klart att arbeta Förebyggande. Att försöka att förhindra att brott överhuvudtaget uppstår. Olle Wästberg, tidigare generalkonsul här i New York City skrev nyligen en intressant artikel i SvD som tog upp detta. Han jämförde mycket av polisarbetet här i NYC och det i Sverige. Intressant läsning tyckte jag. Men självklart är det inte enkelt. Vare sig praktiskt, moraliskt eller samhällsekonomiskt. 

Hur ser ni på det här med brott och påföljder? Borde våldsbrott dömas hårdare i Sverige än vad de gör? Kan man vårda kriminella till ett bra och laglydigt liv? Skulle det gå att förebygga brott på ett bättre sätt än vad som görs nu?

*) Bilderna i det här inlägget har lånats från internet:

http://www.coursio.se/sv/niagarautbildning/course/362/syllabus
http://www.brottsrummet.se/bazment/19.aspx
http://www.kriminalvarden.se/sv/Startsida-skolportal1/Brott-och-straff/Vilka-pafoljderstraff-finns-det/

To have a dream

Idag är det helgdag för många här i USA. Tyvärr har inte jag ledigt. Mitt företag kör som vanligt idag. Lill-Skruttan däremot är hemma eftersom dagis och skolor är stängda. Så hon och M får ha en mysdag ihop idag. Jag känner mig lite avis ska erkännas. Vad är det för en helgdag då? Jo, det är MLK Day. Martin Luther King Jr. Eller Dr Martin Luther King som många här säger. Idag är det hans födelsedag. Eller skulle ha varit. Om han levt idag och inte blivit mördad. Då hade han fyllt 84 år. Martin Luther King står för de allra flesta för medmänsklighet och rättvisa. Hans åsikter skapade ju på sin tid en häftig debatt (minst sagt, snarare var det kanske aktioner mer åt det revolutionära hållet) vilka så småningom resulterade i ett bättre samhälle. För alla. 

Vad är det då idag som skulle krävas här för att skapa ett bättre framtida samhälle? Jag tror att det just nu främst är ordet vapenkontroll som är på var och varannans läppar. Såhär en dryg månad efter den fruktansvärda, hemska och tragiska dödskjutningen i den lilla skolan i Newtown, Connecticut här i USA så har självklart en debatt blossat upp. Den om skjutvapen och det här landets vapenlagar. Som icke-amerikan är detta något jag har extremt svårt att förstå. Alltså, hur detta ens kan vålla en debatt. Att ha strikta regler för vapeninnehav och brukande av vapen är för mig en självklarhet. Men inte i detta landet. Ånej! Här vill alldeles för många att "alla" ska få köpa, inneha och bruka vapen. Man hävdar sin RÄTT. Sin rätt till vadå undrar jag stilla? Jo, att man som vanlig, hederlig laglydig medborgare av detta samhälle har rätt till att till exempel kunna få utöva sin stora hobby jakt (detta ofta hos personer som bor på platser där man har nära till skog och mark där jakt är en stor del av kulturen). Just detta kan jag som svensk har viss förståelse för eftersom Sverige också har en ganska utpräglad och traditionell jaktkultur (åtminstone utanför storstäderna) så jag känner mig inte helt främmande inför det sättet att tänka. MEN jag kan inte förstå varför jagande personer blir så upprörda över en mer reglerad kontroll för de som ska köpa och inneha vapen och hur de därmed hävdar att detta skulle kunna "försvåra" jakten och därmed deras så omhuldade intressen. Hur kan man gnälla över att det blir lite mer pappersjobb när alternativet är fruktansvärt tragiska händelser som den i Newtown eller andra där människor får sätta livet till?!?

För andra som kanske inte vurmar om jakten i första hand brukar rätten till skydd ofta komma upp. Vadå skydd undrar en sådan som jag? Jo, rätten till att kunna sova med pickadollen under huvudkudden eller i nattygslådan bredvid sängen, eller med hagelbössan lutad mot sänggaveln "just in case". Så att man snabbt kan ta till detta laddade vapen och försvara sig mot en eventuellt illasinnad inkräktare. Helt galet om du frågar mig. Hur många dödskjutningar har inte skett orsakade ust av de här under-kudden-vapnen i detta landet? Personer som råkat skjuta en familjemedlem, en granne eller någon annan. Barn som vådaskjutit syskon, föräldrar eller sig själva när de hittat dessa vapen och lekt med dem utan att förstå hur farliga de är.

Men i och med Newtown har alltså landets vapenlagar återigen kommit upp till debatt. Inte en dag för sent om ni frågar mig. Läste just att över ettusen personer har dödats sedan skolmassakern i Newtown.  Och detta på enbart en dryg månad. Det är ju inte klokt!! President Obama har hittills undertecknat en hel del avtal för att försöka öka vapenkontrollen i landet. Ivrigt påhejad av många, men lika ivrigt motarbetad av andra. NRA har till exempel. I ovan nämnda artikel kunde jag även läsa detta:

A group called the “Project of Policy Issues Institute” manages a website that urges for Obama’s impeachment, asking visitors to sign a petition to impeach the US president and to receive updates on the campaign to remove him from office. 

Ja vad säger man?! Här i New York* har guvernören Andrew Cuomo också nyligen godkänt en ny vapenlag som nu ska gälla i New York State. Lagen innebär (om jag förstått det hela rätt, och rätta mig gärna ifall jag misstolkat) bland annat att man numera måste göra en bakgrundskontroll på alla som köper vapen och/eller ammunition innan de tillåts göra sitt inköp, att definitionen för automatvapen blir vidare (fler vapen kommer därmed att klassas som automatvapen vilket mer eller mindre redan är förbjudet här) och det kommer att dömas hårdare straff för personer som skjuter personer som försöker att rädda skadade (alltså all form av räddningspersonal som sjukvårdare, brandmän, poliser). Man begränsar också antalet magasin till från 10 till 7. Som svensk kan denna nya lag (som verkar vara den hittills hårdaste vapenlagen i USA) kännas ungefär lika hård som bettet från en nyfödd bebis. Saker som att man ska göra en bakgrundskontroll på folk som köper vapen (koll av tidigare kriminalitet eller mentala problem) känns ju som en självklarhet och inte alls som något som den hårdaste av ett lands vapenlagar borde ha som en nyhet. Men så är det här. Folk har en annan syn på individens eget val och rättigheter. Och därmed också val och rättigheter till att själv inneha skjutvapen. Detta är ändå ett första steg. Vilket jag är glad för. Nu hoppas jag att man inte stannar här utan faktiskt fortsätter att stega vidare.


“I am proud to be part of this government, not just because New York has the first bill, but because New York has the best bill,” the governor, a Democrat, said at a news conference. “I’m proud to be a New Yorker because New York is doing something — because we are fighting back.”
                 (NY Guvernör Andrew Cuomo)

För jag hoppas självklart på att även andra delstater ska hänga på detta nu och se över sina vapenlagar de också. OCH framförallt önskar jag att man på federal nivå kan gå ännu längre. Men detta vet det sjutton om det kommer att lyckas. Obama jobbar ju på detta, men som sagt många är inte riktigt med på denna förändring. Så medan alla lobbyister jobbar vidare på båda sidor om denna viktiga fråga kan jag i nuläget mest säga Heja Obama och Heja New York! Och jag fortsätter hoppas hoppas hoppas. Eller för att citera ett av världens mest kända citat : "I have a dream...!"



*) Med New York menar jag här alltså DELSTATEN New York. I STADEN New York (New York City - NYC) har vi sedan tidigare mycket strängare vapenlagar.  Här är det t ex förbjudet att förvara ett vapen i sitt eget hem, vilket mer eller mindre gör det omöjligt att på laglig väg inneha vapen som privatperson (undantag är såklart t ex polismän som har tjänstevapen).

**) Bilderna i detta inlägg är lånade från nätet:
http://www.biography.com/people/martin-luther-king-jr-9365086
http://typfinttyp.blogspot.com/2009/07/carl-fredrik-reutersward.html
http://www.presstv.com/detail/2013/01/18/284228/1000-shot-in-us-since-school-carnage/
http://www.nytimes.com/2013/01/16/nyregion/tougher-gun-law-in-new-york.html?_r=0

Det lilla extra

Vissa dagar är bara lite bättre än andra. Utan att det egentligen är något stort som hänt. Men de har liksom det där lilla extra. Kanske får man en komplimang av någon. Eller så träffar man en extra trevlig person på bussen. Eller någon som hjälper en med något man inte skulle klarat av själv. Oavsett vad det handlar om är den gemensamma faktorn nästan alltid omtänksamhet. Tycker jag iallafall. Att man på något vis blir uppmärksammad på ett positivt vis av sin omgivning. Sådant värmer. Och förgyller ens vardag. Jag försöker ofta tänka på det själv. Just det att ett leende, en hjälpande hand, en liten kort pratstund med någon där ute kanske är just det som vänder den personens dag till en bättre sådan.

Själv hade jag just en sådan dag igår. Fast de som förgyllde min dag var inga främlingar jag sprungit på ute på stan. Utan personer i min omgivning. Och jag känner en sådan tacksamhet över att jag får ha just sådana personer i min närhet! 

I morse då jag kom hem efter att ha lämnat Lill-Skruttan på dagis väntade en nygjord Latte på mig på köksbänken. En riktigt god en!

Och eftersom jag jobbade hemifrån kom M hem under eftermiddagen och vi hade en riktigt mysig fika ihop. En av de fantastiska fördelar med att kunna jobba hemifrån då och då. Senare under eftermiddagen damp ett väldigt gulligt email ner i min inbox från min chef. Ett sådant som verkligen gör att man känner att ens insatser är uppskattade. Sådant värmer. Och uppmuntrar. En dag kantad av det där lilla extra. Omtanke. Generositet. Värme.

Årets sista dag

Idag är det årets sista dag. Jag hade funderingar på någon slags Årskrönika. Summering av 2012. Ni vet, lite eftertanke och reflektioner, en del bilder, minnen och så en dos framtidsfunderingar. Men det har liksom inte funnits vare sig tid eller kraft till det. Än. I varje fall. Kanske kommer det om ett tag. Om orken, motivationen och tiden infinner sig.

På det hela taget kan jag väl säga att detta år har varit ett väldigt omvälvande år. Att ha gått från att varit arbetslös (och på gränsen till någon slags mindre depression orsakad av en blandning av oro, stress och ett allt snabbare krympande självförtroende) till att ha fått ett jobb som jag verkligen trivs med men som även det varit nytt, tufft, intensivt och som förändrat min vardag drastiskt, har definitivt delat in detta året i ett före och ett efter.

Att mitt nya jobb dessutom är nytt på fler sätt än bara rent "geografiskt" har såklart bidragit till känslan av omtumlande vilsenhet emellanåt har varit väldigt stor. De senaste månaderna har handlat om förvirring, tacksamhet, glädje, stress, än mer förvirring, lite mer tacksamhet och faktiskt också en skön lyckokänsla. Över att ha ett jobb. Och dessutom ett jobb jag tycker om. I en miljö jag trivs i. Att jag till slut lyckades ta steget från akademisk forskning till den andra sidan. Den där som så länge kändes helt onåbar. Det kan jag fortfarande förundras över när jag tänker på det. Ibland måste jag nypa mig i armen för att försäkra mig om att detta inte bara är en dröm. Utan verklighet. Min verklighet.

Så ja, vad ska jag säga mer? Detta är det som just nu i skrivande stund överskuggar det mesta. I mitt liv. Iallafall om man ser till just förändringar under 2012.

Sedan har det såklart hänt andra stora saker också under 2012. Min härliga Svägerska har gift sig med sin Loff. En mycket vacker vigsel och ett roligt bröllop. Våra käraste vänner har under hösten flyttat härifrån så vi har "förlorat en familj". Detta medförde under framförallt senare delen av hösten att Lill-Skruttan nog gick igenom sin första "livskris" då hon insåg att saker och ting inte vara för evigt utan faktiskt förändras i livet. Det var en rätt jobbig och smärtsam upptäckt för henne. Sedan fick vår familj fick även i samband med mitt nya jobb ett nytillskott i form av en bil. Något som också bidragit till en förändrad vardag. Till det bättre.

Nu får vi se vad 2013 kommer att ha för överraskningar i bakfickan. Förhoppningsvis inga sorgliga sådana. Men livet är som alltid fullt av saker man inte kan förutse så vad vet man. Ett år går så fort. Det rusar förbi. Ändå kan så mycket hända under de där tolv månaderna. Allt kan faktiskt hända. På gott och ont. Men jag hoppas på Gott. Goda överraskningar. Goda nyheter. Goda förändringar.

Må 2013 bli ett riktigt Gott Nytt År!
Det önskar jag Er Alla!

Vart tar tiden vägen?

Så är vi framme i mitten av december. Lucia häromdagen. Och julen bakom knuten. Själv tycker jag denna hösten gått fortare än fortast. Hinner inte med. Är mentalt knappt färdig med Halloween än... Nu är detta året nästan slut. Självklart är mitt nya jobb en stor del av detta tror jag. Allt nytt. Jag har varit ganska uppslukad av både pendling, nya arbetsuppgifter, att försöka navigera rätt i den nya företagskulturen, sköta mina uppgifter och samtidigt försöka lära mig nytt nytt nytt. Varje dag nästan har det varit nya saker eller personer att lära känna. Hur gör jag? Vad gör jag? När gör jag? Vem ska jag göra saker med? Roligt. Spännande. Men mycket energikrävande också. Och tiden fortsätter gå. Eller snarare köra förbi med någon form av raketbränsle. Swiiiisch!

Jaja, det som känns skönt är att jag hittills verkligen tycker om mitt jobb. Jag trivs som fisken i vattnet. Självklart finns det saker som är mindre bra. Saker som är svåra att förstå. Saker man kanske skulle kunnat hantera annorlunda om man kunde vända ut och in på olika processer. Men så är det väl med de flesta jobb skulle jag tro. Det sköna för mig är att ändå att jag känner att jag utvecklas otroligt mycket. OCH att jag har ett enormt stöd hos mina chefer. De låter mig verkligen just utvecklas. Och de stöttar och hjälper. Just så som ett bra chefsskap ska vara.

Och nu efter ungefär 3 månader känner jag att jag till viss del kommit in i en annan balans. Jag förstår strukturen och processerna bättre. Jag har tack vare Parisresan fått träffa de flesta av mina kollegor som jag arbetar med, vilket känns otroligt bra. Så nu får vi se hur nästa år kommer att bli. Spännande helt klart.

Helgerna är dock mer eller mindre helt vigda åt familjen. Och om det är något jag verkligen känner nu så är det att det är från min fina lilla familj jag hämtar kraft och energi. Det är egentligen en fantastisk känsla och jag är otroligt glad och tacksam över att de finns och över att jag känner just så. Självklart finns det gånger då man irriterat och stressad snäser och fräser åt dem. Gånger då man känner att man inte orkar. Det är inte alltid helt lätt att kombinera sin yrkesroll med familjen. Det är många måsten och viljor från flera håll. Det krävs helt klart lite trixande och fixande. Med både tider och annat. Men även detta är ju helt naturligt och på något vis också en del av att vara just en familj. Det är upp och det är ner. Och i skuggan av de tragiska händelserna i Connecticut innan helgen så är min tacksamhet och glädje över att jag har min familj här hos mig ännu större. Det är lätt att ta alltför mycket i livet för givet. Nu hoppas jag bara att vi ska få en bra jul också. En jul som jag inser kommer emot mig i rekordfart!

Lill-Skruttan öppnar en ny lucka i sin Legokalender varje morgon.

Tankar i natten

Sitter i sängen och ser på min dotter som snusar på en madrass på golvet intill. Hon som hävdade att hon minsann inte var trött och aldrig skulle somna. Hon som berättade att "hon var törstig och bara måste upp för att dricka ett glas vatten". Och som sedan, väl tillbaka i sängen, med eftertryck berättade för mig att "nu längtade hon minsann hem igen och när ska vi egentligen åka tillbaka?" Men som sedan vände sig om och somnade på fem röda sekunder efter att jag började klia henne lite på ryggen och nynna på Taube's "Det går en dans på Sunnanö".

Nu sover hon djupt. Håret i ett virrvarr över kudden. Handen täcker en bit av ansiktet. Täcket som en korv längs med väggen, men inget över kroppen. Hon ville inte ha det. För varm. Som alltid. Min lilla Skrutta. Jag tänker på vår resa hit. På förra sommaren. På att samma känsla börjar smyga sig över mig igen trots att jag hittills haft det riktigt bra. Lugnt. Ingen direkt stress. Ändå. Det gnager lite. Där längst in. Längst bak i huvudet. Tankarna och känslorna. Sverige. USA. Hemma och inte hemma. Känslan av att vilja mer än man klarar av. Alla önskningar. Alla förväntningar. Ens egna och andras. Att det ibland känns svårt det här att ha flera hem. Och att älska en del så starkt utan att kunna dela detta med sitt barn. Att inse att ens referensramar är så oerhört olika. Att mitt Hemma, mina rötter är diametralt annorlunda jämfört med min dotters. Att försöka acceptera att det kommer att fortsätta vara just så, så länge man själv väljer att leva utanför Sverige. Att mitt Hemma aldrig kommer att bli hennes.

Mitt land. Min kultur. Mitt språk. Mina älskade platser. Så fint att vara tillbaka. Så mycket som känns så självklart. Hemtamt. Man behöver inte fundera, vissa saker bara "förstår" man utan någon som helst förklaring. Samtidigt så mycket som förändrats. Så mycket man själv förändrats. Man påminns gång på gång. Inser att man rör sig här bland sociala koder och nyanser. Utan att fundera. Man känner till det mesta. Bara "sådär". Utan att någon djupare eftertanke krävs. Hemma. Som i sin egen gamla ficka. Men ändå skaver det då och då. Sticker till. Oftast helt utan förvarning. Det här att riktigt hemma här är man ändå inte längre.

Min dotter längtar hem. Till sina katter, sin säng och sitt liv. Sitt vardagsliv. För henne är detta ett äventyr, men hon vill ha tryggheten och förutsägbarheten som vårt liv i NYC utgör. Detta är inte hemma. Detta är Annorlunda.

Själv längtar jag också hem. Till mina katter och mitt liv. Mitt vardagsliv. Men samtidigt känner jag att jag inget hellre skulle vilja än att få lite mer tid här. Kanske är det för min del den korta tiden i Sverige som gör att mina besök här så ofta är förknippade med känslor som otillräcklighet och tillkortakommande. Man vill så mycket men tiden och kraften finns inte. Och detta får mig att längta någonannanstans. Till mitt andra Hemma. Eller är det kanske mest "bort" jag längtar? Bort från just de här känslorna. Bort från allt jag skulle vilja men inte kan? Att längta Bort mer än att längta Hem? Är det det jag gör??? Jag vet faktiskt inte, men känner ikväll en stor trötthet. Trots att dagen på det hela taget varit en bra dag. Svårt att förklara och ännu svårare att förstå själv. Just nu, en känslomässig akvarell. Vått i vått. Olika sinnesstämningar flödar över och blandar sig i varandra. Utan kontroll.

Och jag längtar. Just nu längtar jag tillbaka. Till mitt eget Hem. Till min egen Familj och mitt Liv. Till det sammanhang där jag är den jag är idag. Till en annan självklarhet. Till min egen vardag där förväntningarna är mer hanterbara. Både för mig själv och för min omgivning.

Här är så lätt att förlora balansen. Alltför lätt. Man väger hit och dit. Tyngden på ena benet först. Sedan det andra.

Jag längtar efter M. Nu är det bara två dagar kvar. Sedan får vi två dagar tillsammans hela familjen igen. Och efter det är det dags för mig att åka hem igen. Till mitt vardagsliv. Två dagar ensam. Sedan kommer M och Lill-Skruttan också. Hela familjen samlad igen. Hemma. Just nu är det en trösterik tanke. Samtidigt vet jag att jag då kommer att sakna och längta efter så mycket här. Igen. Två hem. Två världar. Två kärlekar.

Utifrån - lite grand från ovan

Fick länken till denna helt FANTASTISKA film av Lisa. TACK! Jag har sett den nu. Förundrats. Känt mig liten liten liten och samtidigt stor. Det är nästan så jag blir religiös. Iallafall om religiös innebär att man känner att man är del av något större än man själv. Något till stora delar oförklarligt. Livet. Döden. Och allt däremellan. Se den gärna!


Filmen "View from the ISS at night" är gjord av fotografen Knate Myers och det är också från Knate Myers hemsida jag lånat fotot.

Drömmar, spel och casinon

Som jag skrev för ett tag sedan är jag inte någon Gambler. Min personlighet är alldeles för obenägen att ta några höga risker vilket medför att drömmen om den där Högvinsten med stort H med allra största sannolikhet aldrig kommer att slå in. Eller drömmen och drömmen...? Ärligt talat drömmer jag knappt om något sådant heller just för att jag vet att om man inte spelar kan man omöjligt vinna. Den moderna tekniken har ju annars gjort det väldigt mycket enklare att spela nu. Det finns personer som helt försörjer sig på till exempel pokerspel online. Detta har såklart både för- och nackdelar. Tillgänglighet är oftast något positivt, men i vissa fall kan självfallet en ökad tillgänglihet även öka risken för missbruk. 

På tal om tillgänglighet i spelsammanhang så är något som tydligen kommit stort nu sedan mobiltelefonmarknaden revolutionerats med olika smartphones - vadslagning just via mobilen samt olika casinoappar som kan laddas ner till bl a iPads. Där läste jag även nyligen att man beräknar att vadslagning via just mobiltelefoner och surfplattor troligen kommer att omsätta 45 miljarder dollar om fem år! DET är MYCKET pengar det! 

När man ser denna hisnande summa pengar inser man verkligen att spel och spelande är något otroligt många personer ägnar sig åt och att staten kammar hem enorma vinster i form av skatteintäkter på detta. Något som inte alltid diskuteras så mycket, men som kommer upp då och då. Detta att staten utåt sätt ofta vill påvisa att det är omoraliskt att spela, men att man ändå har ett spelmonopol i Sverige och genom detta tjänar stora pengar som sedan kan användas att finansiera många saker i statsbudgeten. Nyligen (i maj 2012) kom en bok ut “Spela Lagom” av Anton Gustavsson och Adam Svanell som handlar om spelandets utveckling i Sverige. Jag kände inte alls till boken tidigare, men min mamma skickade mig nyligen ett tidningsurklipp med en intervju med Anton Gustavsson och på så vis fick jag upp ögonen för boken. Urklippet skickade hon egentligen enbart för att Anton är barnbarn till en av mina föräldrars allra bästa vänner (grannar till mig då jag växte upp) som nu dessvärre gått bort båda två. Och det var roligt att få se vad Anton (som jag endast minns som en liten lintott på säg 4-5 år) gör idag. Men som sagt, när jag efter att ha läst tidningsartikeln har kollat upp lite mer om boken (recensioner kan hittas bl a här,  här och här) så inser jag att jag tycker den verkar otroligt intressant. Just för att den innehåller mycket historia kring spelandet i Sverige, anekdoter blandat med fakta, samt att den tydligen inte tar ställning vare sig för eller emot spelande. Utan helt enkelt belyser de fakta som finns. Tolkningen  av dessa fakta får sedan göras av läsarna.

Det mest klassiska i spelväg ju annars Casinon. Själv har jag aldrig varit på något Casino utan det närmaste en casinoupplevelse jag kommit är då jag som 14-åring var i Monte Carlo med mitt simlag och vår tränare tänkte gå in på ett av de casinon som finns där (vi andra var såklart underåriga) men blev nobbad på grund av att han inte hade slips. Sedan har även Svägerskans Loff en gång “försvunnit” på Malmös Casino vilket skapade en del rabalder. Som tur var så var visade det sig att han inte alls var försvunnen, men det tog sin tid att reda ut. 

M's stora spelupplevelse är väl annars då han som barn åkte färja (jag tror det var mellan Sverige och Danmark men jag kan ha fel...) och såg alla som stod och drog i de enarmade banditerna. Det klirrade väl lite här och där av vinster och han ville minsann också. Så småningom efter mycket tjat gav hans pappa med sig och lät honom spela. Det var bara det att M inte hade en aning om att han inte alls spelade på någon enarmad bandit utan hade fått lägga en peng i en växelautomat. Men glad som en lärka var han iallafall när mynten rasslade ner! Vinst minsann!!! Som förälder måste jag säga att jag beundrar denna fantasifulla lösning som M's pappa kom på.

Jag tycker det intressant hur detta med spel i olika sammanhang fascinerar folk. Har alltid gjort. På olika sätt och på olika plan. Men de flesta människor, oavsett kultur, tror jag känner en lite kittlande känsla när man tänker på just spel. Det kan vara allt från att dra en enarmad bandit i armen till att vadslå om olika utgångar i sport-, musik- eller andra event. Våra tankar och förhoppningar om mirakel lever än i allra högsta grad. Och självklart är det så att i modern tid räknas rikedom, eller åtminstone ekonomiskt oberoende, till en av de högsta drömmarna. Men för de allra flesta skulle en sådan dröm endast kunna uppfyllas genom just ett mirakel. Högsta Lottovinsten. Alla rätt på Tipset. Satsa på rätt häst. Skrapa fram ett par miljoner på Triss. Plötsligt händer det! Eller varför inte köpa och sälja lite aktier. Det senare känns för en oinvigd också som ett spel. Mer eller mindre iallafall. Man satsar. Köper. Hoppas. Och har man tur går man med vinst i slutänden. Har man otur förlorar man mer än vad man satsade. Vissa personer är mer riskbenägna än andra. Satsa, våga vinn! Vissa klarar detta andra inte. Tragiska människoöden kommer alltid att följa i spelandets kölvatten. Men oavsett detta tror jag att våra drömmar kring spel och den där mirakelvinsten alltid kommer att följa oss människor. Den kanske kan skifta form beroende på tidsepok, kultur och andra omständigheter. Men drömmen i sig tror jag helt klart är en del av vår mänskliga natur. 

*) Alla Bilder i detta inläggg är lånade från nätet:

http://www.wiseguyroulette.com/

http://jfslink.org/play-actual-money-poker-while-on-an-ipad/

http://spelalagom.wordpress.com/page/2/

http://lawyersusaonline.com/benchmarks/2009/11/05/casino-can’t-ban-card-counter/

http://www.flickr.com/photos/killertal/199469516/
http://www.levnadsverkstan.se/sida/?p=176