Förändring

Just nu står vi inför stora förändringar. Därav både den känslomässiga berg-o-dal-banan samt känslan av att allt snurrar allt fortare. Det är med skräckblandad förtjusning och glädje toppad med ett enormt stort vemod, och såklart en del oro som vi nu försöker ta på oss fallskärmen inför ännu ett stort hopp. Ett hopp rakt ut i det okända. Iallafall så känns det så nu även om man lite nyktert skulle kunna säga att SÅ okänt är det ju ändå inte. Men för oss handlar det om att byta allt vi byggt upp mot något nytt. Igen. Återigen pröva våra vingar.

Ja, som några av er kanske redan förstått, och några av er till och med redan känt till, så är det en flytt på gång. Vi kommer alltså att lämna vårt älskade New York City. Och ja, jag kommer att gråta så att ögonen nästan ramlar ur. En stor del av mitt hjärta kommer för alltid alltid alltid att finnas här. I den stad där jag bott allra längst under mitt vuxna liv. Ja, där jag på många vis blev vuxen. Där jag och M byggt upp vårt gemensamma hem. I den stad där jag blev mamma. Där min dotter växt upp. Gått på dagis och börjat skolan. Det enda hem hon känner till finns här. Och det känns tungt att dra upp henne från detta. Tryggheten. Vännerna. Vår community. Där alla liksom känner alla. Där man hejar på folk nästan överallt runt kvarteren.

Samtidigt var vi ändå ganska redo nu. För att lämna staden. Lämna buller, stök och dålig luft. Galen trafik och högt tempo. Och framförallt att äntligen få det lite större. För ja, det som just nu kanske lockar allra mest är yta. För mer yta kommer vi att få. Att inte behöva trängas två vuxna, två barn och två katter i en lägenhet som har endast ett sovrum och ett vardagsrum. En yta som inte är mycket större än ca 40 kvadratmeter. Det känns fantastiskt lyxigt att veta att vi nu kommer att kunna få ett barnrum till barnen. Och även ett gästrum. För jo, vi kollar boende nu och vi tror det kommer att bli en 3-bedroom vilket skulle motsvara en 4:a med svenska definitioner. Vilket med svenska mått mätt fortfarande är litet, men som vi känner är underbart stort!

Och anledningen i sig är också fantastiskt positiv. Det är att M fått ett jobberbjudande som vi bara inte kunde tacka nej till. Lite av ett "Once-in-a-life-time-erbjudande". Iallafall för den slags jobb han varit intresserad av. Ett jobb M varken kunde eller ville tacka nej till. Så vi är båda otroligt exalterade över detta. Såklart. Men som sagt, självklart är det med mycket blandade känslor vi kommer att lämna allt här. För så är det ju. Man reser både TILL något och FRÅN något på samma gång.

Vart ska flyttlasset gå då? Jo, det blir till den andra kusten. Närmare bestämt San Diego i Kalifornien. Som att flytta till ett annat land säger många amerikaner. Så stor skillnad kan det alltså vara enligt folk här. Annat klimat. Annan kultur. Annan livsstil. Det känns spännande och läskigt på samma gång. Busy busy East Coast mot den mer avslappnade West Coast. Storstad mot en mindre stad. Skyskrapor och taxibilar mot mer natur inpå knuten. Kollektivtrafik och promenader mot bilåkande. Fyra årstider mot "evig sommar". Picknick i Central Park mot strandhäng. Annorlunda. Väldigt annorlunda. Men vi känner båda att det ska bli både spännande och roligt att få se och ta del av västkusten nu. Även om det självklart medför en del nackdelar också som t ex att avståndet till familj och vänner i Sverige kommer att bli ännu längre. Något som naturligtvis inte känns roligt alls. Vare sig för oss eller dem. Men vi hoppas ändå att vi ska fortsätta få besök. Fördelen är ju att vi nu kommer att bo större så att de som hälsar på kommer att kunna bo hos oss. Och vi kommer såklart även i fortsättningen att resa till Sverige som tidigare. Men visst, resan kommer att bli längre.

Så om ni tyckt att det verkat lite upp och ner och hit och dit här på bloggen den senaste tiden så vet ni nu varför. Emotional roller coaster. Minst sagt. Ena stunden pirr i magen av förväntan. Andra av oro. Och på toppen av detta börjar nu flyttstressen sätta in. Allt som ska hinnas. Det ska planeras och förberedas. Packas och kollas bostäder. Skola ska kontaktas. Och det är inte enbart vi och hemmet som ska flyttas. Utan. Också. Katterna. Bilen. Den senare måste vi också omregistrera från New York till Kalifornien. Mycket med andra ord. För flytten går redan nu i december. Om ca två månader nästan exakt. M kommer att flytta redan i början av december. Jag stannar med barnen ett par veckor till. Så att Storasyster kan gå färdigt skolan här fram till jullovet. Det kändes som ett mer naturligt avslut för henne än att flytta tidigare. Jag hoppas det ska gå bra. Att vara kvar här ensam med barnen. M flyger dock hit innan vår avresa så att vi alla kan flyga tillsammans när den dagen kommer. Vilket känns otroligt skönt. Att inte göra den resan ensam med barnen. Istället flyttar vi då som en hel familj.

Tillsammans. Vänder. Vi. Blad. 
Ett nytt kapitel. Börjar. Nu.
På med fallskärmen så hoppar vi!

Trött på den här hinderbanan

Just nu känns humöret ungefär lika grått som himlen utanför mitt fönster. Jag varken kan, vill eller orkar gå in på några detaljer här men jag kan säga som så att i vissa stunder känner man sig liten, betydelselös, utnyttjad och ja helt enkelt mer eller mindre försvarslös. Samtidigt gör det mig heligt förbannad! David och Goliat ni vet. Hoppas bara att jag har en tillräckligt bra sten i min slangbella och att jag kan få till ett bra skott. Fast helst slipper jag ju strida överhuvudtaget. Jag kan ju hoppas på ett sådant där tuggummirosa fluffigt slut där vi alla dansar hand i hand i solnedgången. Men ett realistiskt "best case scenario" är väl att de personer som har ett jobb att sköta verkligen sköter det. Med både hjärta och hjärna. Och kanske framförallt SAMVETE!!!! För frågan är om hindren i denna hinderbana som aldrig tar slut, är där på grund av ren och skär inkompetens eller om det handlar om inte så vackra "baktankar". Jag hoppas på det första för det går åtminstone att rätta till. Misstag kan vi alla göra. Det är värre med sådana där baksluga agendor. De rättar inte så gärna till sig i efterhand. Tyvärr. "Worst case scenario" vill jag just nu inte fundera så mycket över. Än lever hoppet om än i de grå bakvattnen.

The Truth is Out There...

Anledning att fira

Igår hade vi orsak att fira. Då publicerades nämligen den artikel där M presenterar sina forskningsresultat. Inom forskning så är det just så man gör - man har en frågeställning som man studerar. Oftast länge. Vi pratar år. Och när man, OM man, lyckas visa något nytt, något som tidigare inte varit känt, då presenterar man det i form av en vetenskaplig artikel. Denna skickas in till en vetenskaplig tidning och så hoppas man att den ska accepteras. Ofta är det editorn som först läser manuset och bestämmer ifall det är värt att skickas vidare till sakkunniga experter som sedan nagelfar den vetenskapliga biten. Kollar metoder, att rätt kontroller är gjorda, att man kan svara på frågor som eventuellt kommer upp etc. Vid ett "godkännande" av de här experterna inom forskningsfältet är ändå det vanligaste att de har mer eller mindre ingående kommentarer som måste besvaras innan man kan publicera det hela. I många fall kan det handla om att man måste visa fler resultat. Alltså göra fler experiment och det kan i en del fall ta flera månader innan man har fått fram dem. OM de här experterna sedan godkänner manuset samt senare de ev nya resultaten/svaren accepteras manuset oftast av tidningen.

Men detta är alltså fråga om en oerhört lång process. Och om man vill publicera i en högt rankad tidning innebär det otroligt hård konkurrens. Att M nu har ett s.k "första namn" (dvs han är första författare alltså den som står först i författarlistan*) i tidskriften Cell är Enormt Stort! Cell är en av de allra högst rankade vetenskapliga tidskrifter som finns. Att bli publicerad där är en otrolig framgång eftersom denna tidskrift endast publicerar "State of the Art forskning". Andra mycket kända vetenskapliga tidskrifter är "Nature" och "Science".

Så detta var och är stort för honom. Och för oss. Äntligen får han lön för alla de timmar, månader, år han lagt ner på jobbet. Alla helger, kvällar, sena nätter. Alla "icke-semestrar" och all frustration då saker inte fungerar. Faktum är att det är såpass stort att jag nog inte riktigt riktigt riktigt har förstått det än. För mig har ett "Cell pek" varit ungefär lika med ouppnåeligt. En dröm. Som en månresa är för en astronaut. Eller en stor Broadwayroll är för en skådespelare. Eller en roll på Metropolitan Opera för en operasångare. Ja, så stort

Den som vill läsa om artikeln och M´s forskningsprojekt kan hitta det här på Rockefeller University´s egen sida (se första bilden i detta inlägget). Och den som vill läsa själva artikeln i Cell kan göra det här. Fast för att få tillgång till artiklar i Cell måste man ha en prenumeration eller så kan man köpa själva artikeln. Har man inte det kan man endast se en "summary".

Detta är från Rockefeller´s sida:
Cell 157, 1230–1242
Molecular Profiling of Neurons Based on Connectivity
Mats I. Ekstrand, Alexander R. Nectow, Zachary A. Knight, Kaamashri N. Latcha, Lisa E. Pomeranz and Jeffrey M. Friedman

Retro-TRAP merges two approaches to understanding the brain: mapping all of the connections within it and profiling gene expression within populations of neurons, Friedman says.  “We hope that Retro-TRAP will be broadly used and provide a more granular understanding of how complex neural circuits function and ultimately lead to better treatments for neurological and neuropsychiatric disorders.”

*) Ordningen i författarlistan visar hur mycket arbete man har lagt ner på forskningen som presenteras i artikeln. Första författare är den som har huvudansvaret för de presenterade resultaten. Den som drivit projektet. Sedan följer medförfattarna i "fallande ordning". Dock är även sista författaren viktig! Lika viktig som första författaren eftersom sista författaren alltid är den seniora forskare i vilkens labb arbetet skett. Det är alltså oftast den professor som ekonomiskt (samt intellektuellt) har stöttat projektet och forskarna som arbetat med projektet ifråga.


**) Bilden på tidskriften Cell´s framsida är inte från det nummer där M´s artikel är publicerad utan ett äldre och den är lånad från nätet: http://embargowatch.wordpress.com/2010/11/19/whats-going-on-at-the-cell-press-office/

En överraskning och en namnsdag

Igår fick jag en helt otrolig överraskning. Det var mina fina kollegor som ordnat en Baby Shower! Jag var kallad till ett möte på eftermiddagen och intet ont anande stegade jag iväg dit med min laptop i händerna. Men då jag steg in genom dörren visade det sig att mötesrummet var dekorerat med en massa Baby Shower dekorationer i milda pasteller och det var fyllt av folk som jag arbetar antingen direkt eller indirekt med. Det tog en bra stund för mig att faktiskt förstå vad det handlade om. Att vi inte skulle ha något möte. Att alla var där för min skull. Jag hade verkligen inte misstänkt något alls. Rörd, glad och tacksam. I just den ordningen. Det kändes nästan lite overkligt. Sådär som det kan göra när något händer som man absolut inte förväntat sig. Inte ens tänkt en tanke på. Baby Showers är ju tradition här. Man firar och uppvaktar den blivande mamman (ibland även båda föräldrarna) och ger presenter. Jag tror det börjat bli lite vanligare även i Sverige men fortfarande är det väl inte något "alla gör".  Jag lovar visa lite mer bilder (jag tog dock inte särskilt många, men ett par blev det) och skriva mer senare.

Igår var det ytterligare ett firande. Fast då ett typiskt svenskt. Eller iallafall "icke-amerikanskt". Nämligen för Lill-Skruttan som hade sin namnsdag. Vad jag vet firas inte namnsdagar alls här i USA. De har liksom inte namn i kalendern så som vi har i Sverige. När jag kom hem på kvällen efter jobbet hade M och Namnsdagsbarnet beställt en pizza (middagsvalet från namnsdagsfiraren) och hon hade även fått en lite present. En "Hello Kitty PEZ". Efter middagen blev det även glass samt ytterligare en present från oss. En bok. Och hon överraskade oss fullkomligt genom att börja läsa högt ur den för oss. Felfritt. Helt otroligt! Det är precis som om hon nu mer eller mindre knäckt läskoden. Även för engelskan. Hittills har hennes läsning gått bättre på svenska, men det har varit lite småtraggligt på engelska. Vi har ju "shared reading" med henne regelbundet (det är för närvarande i stort sett enda läxan) men någonstans har jag tänkt att böckerna hon har med sig från skolan är antingen extremt lätta eller att hon säkert läst dem flera gånger och därmed kan de mer eller mindre utantill. Men nu läste hon verkligen direkt ur en ny bok och ja, både M och jag tittade på varandra över bordet och såg nog båda rätt överraskade ut.

Det blev en tidig sänggång igår. Jag var helt slut. Och idag kör jag återigen in till jobbet, men längtar till imorgon då jag slipper. Nu måste jag fundera ut ett sätt att tacka alla kollegor. Ett massemail tycker jag känns lite futtigt. Men jag vet inte riktigt vad som är vanligt för en sådan här typ av Baby Shower på jobbet? Tackkort känns å andra sidan nästan lite väl pretentiöst? Eller är det vad man borde göra? Om någon där ute vet så tas tips tacksamt emot.

Kort promenad i Paris

Nu är det ju närmare tre veckor sedan jag var i Paris, men tänkte ändå att jag skulle visa några bilder från den korta promenad jag hann med sista dagen innan jag skulle ta mig till flygplatsen igen för att resa vidare till Barcelona. Tror jag gick i hastig takt i 20-30 minuter och tog då en del (väldigt turistiga) bilder. Vädret var milt. Runt 8-9 plusgrader eller så. Skönt till skillnad mot kylan som då rådde här i NYC. Kändes nästan lite som vår i luften. Molnigt var det förvisso, men inget regn. Vårt huvudkontor ligger verkligen mitt i centrala Paris (ca 5 minuters gångväg från Champs-Élysées) så man kan verkligen få en glimt av Eiffeltornet, Triumfbågen och Seine även vid en kort promenad. Jag valde att promenera lite längs med Seine och använda min alldeles nya kamera. Häng med!

Det blev som sagt en rätt rask promenad, men det kändes fint att iallafall ha sett lite av Paris så att man mentalt insåg att man ändå varit där. Haha! Annars är det lätt så att jobbresor blir sådana där man i stort sett endast ser kontor och olika konferensrum, men inget av själva staden man för tillfället besöker. Tyvärr.

Idag har vi för övrigt ledigt. Det är President's Day och skolorna är stängda. För en gångs skull har även jag officiellt ledigt. Min arbetsplats är stängd idag. Holiday. Det känns himla skönt. Nu på morgonen ska jag med bilen till service medan M är hemma med Lill-Skruttan. Sedan tar jag över hemma-rejset så att M kan gå och jobba. För han är inte ledig. Fast det är mer eller mindre självvalt för hans del så det är inte så jättesynd om honom ändå. Ute strålar solen från en klarblå himmel så just nu känns det inte så jobbigt att gå iväg. Det finns klart värre måndagar.

Firad i Paris

Jag hade ju min mastodontdag när jag kom till Paris förra veckan. Den som gick i ett fram till en bra bit efter midnatt. Dels för att vi jobbade ända fram till halv åttatiden på kvällen (vilket inte alls är sent med Parismått mätt, iallafall inte i för mina kollegor som ofta har planerade möten fram till minst 20-tiden på kvällarna). En av orsakerna till att det blev en såpass sen kväll var att mitt team ville fira mig och min födelsedag. Det blev alltså middag på fina Ladurée* på självaste Champs-Elysée mitt i Paris. Så trots att jag var trött blev det en riktigt härlig kväll med roligt sällskap (mina kollegor är alla sååå himla gulliga, roliga och bra), god mat och i en fantastisk miljö.

I ingången har man byggt upp dessa torn av macaroner

Vi satt på övervåningen

Som sagt, franska middagstider är lite sena....

Smöret till brödet serverades som en liten "karamellrulle". Väldigt passande på ett ställe som Ladurée!

Och ja, de överraskade mig med en liten födelsedagsmacaron också! Samt skönsång både på franska och engelska.

På väg hem till hotellet lyckades jag även fånga Triumfbågen på bild. Och att promenera hem genom Parisnatten kändes ändå rätt magiskt.

Det känns så otroligt fint att jag arbetar med ett så fint team. Mina Pariskollegor ser jag ju ytterst sällan. Några av dem såg jag faktiskt för första gången i verkliga livet nu eftersom de blivit anställda efter min senaste Parisresa. Och de andra har jag inte sett på länge de heller. Vi jobbar ju mest via email och telefon samt har videokonferenser. Men det är en bra sammanhållning i gruppen och det märks när man ses. Vi hade både roliga och intressanta diskussioner under kvällen. Så det kändes lite tråkigt att säga hejdå när middagen var över. För jag har ingen aning om när jag kommer att träffa dem igen.

*) Ladurée har förresten öppnat även här i New York City. Självklart på Madison Avenue. Fint ska det vara...

Födelsedag i luften

Nu är det redan en vecka sedan jag anlände till Paris. Jag flög ju dit på min födelsedag förra tisdagskvällen, och eftersom jag flög Air France (business class) fick jag en riktigt god födelsedagsmiddag. Flygplansmat är ju annars inte sådär väldigt imponerande när man flyger "som vanligt", men business class är helt klart ett bra snäpp upp på alla vis. Och vad gäller maten så är Air France otroliga! Det är nästan som att gå på restaurang.  Vit linneduk, porslin, tygservetter, riktiga bestick (inget plast där inte) viner som en sommelier har valt ut till att passa de olika rätterna man kan välja på (fast den här gången drack jag bara perrier). Och själva måltiden består av flera rätter. Först en liten "snack" vilket är ungefär som en liten förrätt. Sedan själva förrätten, sedan sallad och soppa, och så varmrätt, dessert samt såklart franska ostar. Allt dessutom otroligt vällagat och GOTT!

Menyn man får när man gått ombord på planet är som en liten bok

Här är middagen

Min förrätt bestod av Champagne foie gras terrine, poached shrimp with mayonnaise cream sauce and coconut-fig chutney on cranberry-raisin bread

Varmrätten jag valde var Pan-seared tournedos of beef with burgundy-style butter, buttered flat beans and mushroom risotto. Självfallet var köttet perfekt stekt (de frågar innan om man vill ha det medium, rare eller well done). Desserten och ostarna på sidan om.

Eftersom de val man har i huvudmenyn inte verkar tillräckligt finns även "Today's Suggestion" som man också kan välja om inget i vanliga menyn verkar tilltala ens smaklökar... 

(Den röda diskreta texten är kockens namn)

Vinerna presenteras såklart detaljerat. och självklart finns en champagne, och sedan både vitt och rött vin (här syns bara det vita men de två röda presenterades på sidan efter)

Okej, så att flyga såhär är verkligen ingen konst! Det är rena rama lyxen. Att man dessutom kan reglera sin stol så att man sitter riktigt bekvämt plus att den senare på kvällen då man vill försöka sova kan fälla den till en"säng" gör det synnerligen enkelt att ta sig över Atlanten. Så för min del var det okej att spendera min födelsedagskväll ensam på ett plan på väg till Europa. Även om jag självklart allra helst varit med familjen, men som sagt en sådan här flygning känns inte alls jobbig. Dessutom passade jag på att se filmen "The Butler" vilken var väldigt bra! Om ni inte sett den rekommenderar jag den verkligen.

Sista kvallen i Barcelona

Idag var det sista dagen har i Barcelona. Fullt schema hela dagen aven idag. Sista dagen pa den "Summit" foretaget har anordnat har. Tycker det varit otroligt bra och jag har lart mig mycket! Traffat folk ocksa. Bade gamla "bekanta" kollegor och de jag aldrig tidigare traffat. Roigt och nyttigt. Dock har jag knappt hunnit se nagot alls av staden. Tyvarr. Men denna resan har gett mersmak. Skulle mer an garna atervanda hit. Men da med tid att verkligen se staden. Dock hann jag med en kort promenad till stranden igarkvall precis innan solen gick ner. Det var ljuvligt. Idag har det regnat hela dagen och aven nu under kvallen. Min StorStorStorchef har dessutom bjudit med mig samt tva andra kollegor pa middag ikvall. Sa jag har agnat mig at att packa eftersom mitt flyg gar imorgon formiddag och det lar bli en sen hemkomst ikvall. Bord ar tydligen reserverat pa restaurangen klockan 21.30. Och detta har jag fatt veta ar TIDIGT sett med "Barcelonatid". Kanns lite vemodigt att lamna denna staden utan att hunnit med den. Men det ska samtidigt bli skont att fa komma hem. Saknar familjen. Och jag ser fram emot att inte ha riktigt lika langa och intensiva dagar som de senaste har varit. Lite trott ar jag allt.

Lite kort uppdatering fran Paris

Igar var ett av mina langsta dygn tror jag. Reste ju fran New York i tisdagskvall och var framme i Paris igar morse. Checkade in pa hotellet och tog mig sedan till huvudkontoret. Dar vantade en lang dag fylld med moten. I stort sett hade vi moten i ett fran ca 12 till 19 pa kvallen. Kan saga att jag var ratt trott dar runt fyra fem tiden pa eftermiddagen. Hann dock till hotellet en stund vd halv atta och kraschade i sangen i ca 20 minuter (somnade direkt) innan det var dags att ta sig till middagen. Det ar ju franska tider som galler har sa bord var reserverat pa Restaurang Laduree klockan 20.30. Alla var samlade vid niotiden och det blev en otroligt trevlig kvall med supergod mat! Mina gulliga kollegor firade mig ocksa pa restaurangen med sang och jag fick en Laduree-macaron dar man tant ett litet tartljus. Strax efter midnatt promenerade jag hem till hotellet igen. Trott men glad. Parisnatten var fortfarande vid liv da men sjalv ville jag bara lagga mig. Dock hann jag med att facetima med M och Lill-Skruttan. Sedan skicka ett par jobbmail ocksa innan jag stupade i sang. Idag har jag tagit det lugnt nu pa formiddagen. Sov till atta men var egentligen fortfarande trott da. Kanns som om jag skullle kunna sova minst tva dagar i strack... Har nu jobbat fran hotellrummet och atit frukost. Nu ska jag strax checka ut fran hotellet och dra vidare mot Barcelona.

Kort och koncist...

...men dock POSITIVT. Kärnfullt skulle man också kunna säga. Detta väntade i min inbox då jag vaknade i morse (amerikansk tid...).

From: XXXXXXX, XXXX PH/FR
Sent: Friday, January 24, 2014 2:46 AM
To: Anna R&D/US
Cc: XXXXXXXX, XXXX PH/US
Subject: RE: publication planning slide

Excellent Anna!

Thank you

XXXX

_______________________________________________

Och visst väger beröm och positiva ord så mycket tyngre då det kommer från personer som man vet även ger negativ kritik då de inte gillar det man gör. Som sagt, rak kommunikation kan svida rejält (som för en vecka sedan), men det är också något jag uppskattar eftersom jag känner att jag faktiskt kan lita på just sådana här reaktioner också.

I och med detta, go'vänner infann sig definitivt en känsla av HELG. En vintrig sådan. Med ca -12 grader, skinande sol och snö. Fredagskänslan är här för att stanna och jag tänker banne mig njuta av dagen och den kommande helgen. Att få ta det lite lugnare. Inte sitta uppe och jobba till halv två på natten. Eller gå upp klockan halv fyra på morgonen för att påbörja arbetsdagen. Nej, nu blir det tre dagar av lugnare takt. M däremot har en jobbhelg framför sig. Och efter hans heroiska insatser under min senaste intensiva jobbvecka så kommer jag självklart att ta på mig "hemmapasset" här under helgen. Och jag gör det med glädje. Trots att jag kommer missa en Bloggbrunch. Så Kära Bloggvänner som jag vet kommer ses imorgon här i staden för en brunch. Jag kommer alltså inte att kunna komma. Tyvärr. Men ni kommer ha det underbart roligt, tjattrigt och mysigt det vet jag. Nästa gång hoppas jag kunna vara med. För min del står pulkaåkning i Central Park på schemat imorgon om kylan inte blir värre. Ihop med Lill-Skruttan och några av hennes vänner. Jag kan återigen vara en närvarande-och-inte-så-stressad-mamma och det känns just nu som prio nummer ett.

Vill ni kan ni gissa vad hon är Lill-Skruttan...!

Avslutar dagens inlägg med en bild från onsdagens Drama Kids då vi ju var på deras avslutning. Så ROLIGT att se barnen "in action". Mer om det kommer senare. Men här ett litet smakprov.

Och med detta önskar jag Er Alla en riktigt fin Fredag och en ännu skönare helg!

Äntligen!

Så har jag äntligen avslutat mitt senaste jobbuppdrag. Det känns otroligt skönt! Ska helt klart erkänna att jag känt mig lite småstressad och "nervös" för detta sedan förra fredagen då "incidenten" med Storchefen hände. MEN det gjorde också att jag verkligen lagt ner både tid och energi på att få detta bra. Och själv är jag nöjd. Satt dock uppe ända till halvtvå igårnatt för att få färdigt det och kunde sedan klicka på "send" för att få iväg det till henne. Hon ville ha det torsdag morgon EUROPEISK tid.

Energigivande frukost i morse mitt i jobbandet

Idag har jag jobbat med annat medan jag väntat (lite spänt) på svar från henne. Hon är på stort möte "off-site" så jag förstod att det skulle kunna ta tid innan hon hade tid att kolla igenom och sedan svara. Vid halvfyratiden i eftermiddags plingade det till i min mobil. Hon skickade ett sms med tack samt de förändringar hon ville jag skulle göra. Till min stora lycka verkade hon nöjd och det var mest mindre saker hon ville jag skulle ändra. Så underbart! Jag hann klart det mesta innan jag hämtade Lill-Skruttan i skolan, och resten kunde jag slutföra efter middagen. Sedan återigen - KLICK! Det känns som en stor sten nu rullat iväg och det känns perfekt att det är fredag imorgon. Jag hoppas då till och med kunna få tid att träffa Annika på eftermiddagen. Men nu börjar det grusa till sig i ögonen så nu blir det nog sängen. Konstigt nog har jag inte känt mig särskilt trött trots den sena uppesittarkvällen igår. Men jag har nog gått lite på någon form av "stressadrenalin" tror jag. Fram tills nu.

Som väntat

Detta damp just ner i min inbox.

"Dear Families,

The New York City DOE has cancelled all after school programs due to the weather.  

Please pick up your children at 2:50pm dismissal time or if your child participates in extended day, at 3:40pm.

The school administration and staff will be leaving the building as soon as all children have been picked up so everyone can travel home safely as the storm develops.
DO NOT REPLY TO THIS EMAIL."

Kan bara konstatera att "Snow Days" och deadlines på jobbet INTE är någon bra kombo. Alls! Aaaargggh!!!! Frågan är om skolorna kommer vara helt stängda imorgon också.

Oledig ledig måndag

Idag är det Martin Luther King Day. Skolorna är stängda. Så är även vissa arbetsplatser. Dock inte min. Jag har ju dessutom mycket jobb (igen) eftersom jag fått en ny uppgift av Storchefen i Paris som ska vara färdig till på onsdag. Och denna gången vill jag verkligen göra ett bra jobb. Allt för att uppväga missförståndet och riset jag fick i fredags. Men det känns ok. Förutom att det alltid är lite krångligt när skolorna är stängda fast man själv måste jobba. Dock har en av Lill-Skruttans vänner sitt 5-års kalas idag så det blir åtminstone ett par timmar för henne med sociala aktiviteter. M och hon kommer gå dit medan jag jobbar vidare. Sedan får det väl blir hemmasittaraktiviteter här hemma för henne. Hon brukar kunna roa sig ett tag med någon film eller med iPaden eller datorn. Det är mer eller mindre nödvändigt eftersom även M måste jobba en del. Jag hoppas det ska gå bra. Kanske inte det mest eftersträvansvärda föräldraskapet, men ibland får man helt enkelt försöka jonglera med de bollar man råkar ha tillgängliga.

Hoppas ni alla där ute får en fin vecka!

Ris & Ros

Igår var en riktig jädrans dag! Och det om man använder sig av underdrifter. För att göra en lång historia kort så skulle man kunna sammanfatta gårdagen såhär ungefär. Det här med att arbeta i olika tidszoner är lite speciellt. Ibland kan det vara fördelar med att kunna arbeta dygnet runt, men ibland är det banne mig mest jobbigt. Och det lägger en bra grund till att missuppfattningar ska kunna äga rum. Vilket var vad som hände igår. Att utföra något och vara färdig "by the end of today" fick igår en ny innebörd. Slutet av dagen kan ju vara slutet av ens egen arbetsdag, men det kan även vara slutet av arbetsdagen i den andra tidszonen. I vårt fall en skillnad om 6 timmar. Som i detta fallet inte var till min fördel om man säger så... Så note to self: kolla alltid vems arbetsdag man pratar om.

Som ni kanske minns har jag tidigare nämnt att min Storchef är fantastisk på många vis. Och det är hon verkligen. Jag har även nämnt att hon är "direkt", rak och ärlig. Hon säger vad hon tycker. Och det gäller både beröm och kritik. Ros och Ris. Tidigare har jag ju mest fått ros av henne. Bara för ett par dagar sedan fick jag faktiskt just en ros. En riktig. Liten buskros i korg. Skickad med ett "Tack för väl utfört arbete". Det gällde vårt stora projekt som jag ju skrivit om tidigare här på bloggen. Det som pågått under senare delen av hösten, över jul och med en deadline nu i början av januari. Hon visar sin uppskattning. Härligt! Sådant sporrar och känns roligt. Alltför många chefer är dåliga på att visa uppskattning tycker jag. Tyvärr. Men inte min Storchef.

Tillbaka till gårdagen då. Vad var det som hände? Jo, då var vi långt ifrån den där rosen skulle man kunna säga. Väldigt långt. Rak kommunikation. Minst sagt. Ris. Mitt första Ris. Tänker inte gå in på några detaljer, men ni förstår säkert ungefär vad som hände. Efter ett par email och senare även ett telefonsamtal försökte jag samla ihop mig. Försökte inse vad som hänt. Vad det var för orkan som just dragit förbi? Som svensk är det ytterligare lite ovant, ja rent av svårt med sådana här stormar tycker jag. Rent kulturellt är man mer van vid konflikträddhet. Passivitet. Eller i bästa fall (om man har tur) kritik framförd på ett mer diplomatiskt vis. Men orkanbyar som viner in i ens liv är iallafall inte jag så van vid. Och därmed kanske inte så bra på att hantera. Efteråt var tvungen att ringa min närmsta chef. Självklart var jag upprörd. Självklart kom det tårar. Vilket kändes väldigt oproffsigt. Men min Närchef är så otroligt gullig. Så förstående. Och så klok. Stöd och perspektiv. Samt ett par råd. Det var vad jag fick. Just då behövdes det verkligen. Ett par av dessa råd var att så fort som möjligt få ut detta ur huvudet. Ur systemet. Att inte analysera för mycket. Och framförallt att inte ta det personligt. För sådan är hon helt enkelt. Storchefen. Hon skräder inte orden. Det är dock en storm som bedarrar. Och hon är tydligen inte långsint. Men hon har höga krav.  På sig själv. Och därmed också på sin omgivning. Så nu gäller det i veckan som kommer. Att jag lyckas leverera. Min nästa deadline är på onsdag. Och jag känner mig redan lite nervös. Men samtidigt väckte gårdagens händelser även en "jävlaranamma-glöd" i mig. Jag vill verkligen visa att jag kommer att fixa detta. För Storchefen. Men kanske allra mest för mig själv. Min egen skull. För sådana här saker kan verkligen ge självförtroendet en knäck. Eller åtminstone en rejäl buckla. Så nu gäller det att försöka hamra ut den så snabbt som möjligt.

Senare under kvällen hörde Närchefen av sig. Igen. För att höra hur det var med mig. Så gulligt! Hon har verkligen hjärtat på rätta stället. Och ännu ett av gårdagens råd var guld värt. Det där "ursäkts-emailet". Det var bra. Inte för mycket. Inte för lite. I morse hade jag fått svar och det känns som om det nu är dags att ta tag i plåthammaren för att få ordning på den där bucklan. Sådana här upplevelser är inte särskilt trevliga. Men, alltid lär man sig något. Iallafall väljer jag att se på det så. Och idag är det betydligt lättare att faktiskt göra just det. Att se på det som något man ändå kan försöka få ut något positivt av menar jag. När man fått lite distans. Vi får väl se hur det går. Med hammarsvinget.

Så mycket bättre

Japp. Idag känns det verkligen så mycket bättre. Somnade relativt tidigt igårkväll och en natts sömn hjälpte. Körde in till jobbet i superdimma i morse men det gick bra det med. Sedan har det varit en rätt busy dag men den har känts bra. Piggare. Mer alert. Och det känns skönt att det är torsdag imorgon och att jag kommer kunna arbeta hemifrån både då och på fredag. Inte behöva gå upp i ottan. Det är skönt. Även om jag faktiskt uppskattar bilkörningen till jobbet på morgnarna. När trafiken är okej. Jag har lärt mig gilla den där timmen i bilen. Det är liksom "me-time". Men nu dröjer det ett par dagar innan det blir morgonkörning igen. Eftersom det är Martin Luther King Day på måndag blir det en hemmajobbardag även då. För då är skolorna stängda.

Insåg just NU att jag plötsligt blev sugen på choklad! Och om jag inte somnar när jag nattar Lill-Skruttan kan jag nog smyga till mig någon bit eller två. En anledning till att faktiskt inte somna riktigt lika tidigt som igårkväll....

Lite smålåg

Ja, ni. Lite smålågt är det hos oss just nu. Inget allvarligt. Alls. Egentligen. Bara sådär lite sparlåga. Låga energinivåer helt enkelt. Det har varit en intensiv period. Hela hösten fylld av det ena efter det andra. Tillsammans med nya rutiner för hela familjen samt extra intensiva jobbperioder för både mig och M gör det att man nu känner av det tror jag. Min deadline som var förra måndagen. Efter det tänkte jag ju att det skulle lugna ner sig lite. Och det har det ju gjort. Lite iallafall. På jobbfronten. Fast förra veckans blindtarmsinflammation gjorde ju inte direkt att det blev lugnare ändå. Här på hemmafronten. Men det hela gick ju ändå strålande bra och det är vi tacksamma över. M mår bra nu. Otroligt egentligen vad modern sjukvård kan göra. In för operation på tisdagkvällen. Redan nästa dag hemgång (promenad...!) med tre bowlinghål i magen och tröttare än vanligt, men ändå på det hela taget bra. Fantastiskt egentligen!

Nu förbereder vi oss lite inför nästa händelse. Jag ska nämligen på jobbresa om två veckor. Det hela kom lite hastigt och lustigt (min chef tog upp detta med mig precis innan jul och sa att hon ville att jag skulle få åka och därmed tänkte ta upp det med senior management) och så blev det bestämt och klart förra veckan. Flyg och hotell bokat. Så på min födelsedag (det råkade bli så med datumen) tar jag flyget från JFK till Paris. En "nattresa". Där blir det möte samma dag jag anländer och dagen därpå flyger jag vidare till Barcelona. Där själva orsaken till resan ska gå av stapeln. Ett symposium som företaget har anordnat. Det känns jätteroligt att få vara med på detta. Tror det kommer bli otroligt lärorikt. Flyger sedan tillbaka på söndagen. Har fått klartecken från min gynekolog också, även om han sa att villkoret är att allt är ok med mig och graviditeten nästa vecka också då han ska kolla mig. Men om ingen förändring skett ska det vara ok för mig att resa. Jag kommer då att vara i vecka 26-27 under resan och Lill-Skruttan kom inte förrän i vecka 33 så jag hoppas det hela kommer gå helt utan några komplikationer.

Nu ska jag fortsätta min hemmajobbartisdag. Grått och småregnigt ute. Så vädret hjälper inte heller till att boosta energinivåerna direkt. Tyvärr. Men det är skönt att arbeta hemifrån ändå dagar som denna. När man är lite smålåg.

Blindtarmsblommor

Alltså, min chef. Vad ska man säga?!?
 VILKEN CHEF!!!!! Idag ringde ett blomsterbud på dörren. Jag tog emot eftersom jag jobbade hemifrån. När jag såg blombudet var jag i stort sett säker på att det var blommor till M. Antingen skickade från familjen i Sverige eller från hans kollegor här. Trodde jag. Jag hade rätt i att det var blommor till M. Men jag hade helt fel beträffande avsändaren. De var nämligen från min Storchef i Paris! Som aldrig någonsin ens träffat M. Jag hade inte heller berättat om hans blindtarmsoperation för henne. Men min gulliga chef här i USA, måste ha berättat för Parischefen som då gått iväg och skickat blommor till honom. Med en hälsning om "Speedy recovery". Alltså, hur gullig får man vara? Jag blev helt rörd. 

Om jag någonsin någonsin någonsin blir någon form av chef önskar och hoppas jag verkligen att jag ska komma ihåg min Parischefs otroligt fina egenskaper. Både de rent professionella och de här andra. De. Personliga. Egenskaperna. Ja, hon är lite som vår "Team-mamma". Hon bryr sig verkligen. Hon månar om oss. Utan att "hönsa". Hennes inställning är att jobbet är viktigt viktigt viktigt. Man slöar inte där inte. Man levererar. Raka rör och direkt kommunikation. Kritik måste man vara beredd på att få om man inte presterar på den nivån hon tycker att man borde. MEN, hon har också ett hjärta av guld. Och hennes filosofi är verkligen att familjen och livet utanför jobbet ändå går först. Det finns "Jobbet". Och så finns "Livet". Ens egen och familjens hälsa går alltid först. Alltid. 

Och denna inställning är väl den som ligger bakom att hon nu skickat en bukett blommor till min M och en hälsning om ett snabbt tillfrisknande. Hon är fasiken min idol!

Årets första måndag

Idag var det dagen D för oss. D. Som. I. Deadline. Nu blev den faktiskt uppskjuten till imorgon p g a vädret i Chigaco (fråga mig inte om logiken i det när alla "submittar online", men så var det). Det sköna i kråksången var ändå att vi nu har skickat in alla våra abstrakt iallafall så inget är kvar till imorgon. Nu är det bara att vänta och se om de blir accepterade.

Det fanns alltså dubbel anledning att fira idag. Jag och Lill-Skruttan bakade muffins igår som jag sedan fyllde (gjorde en fyllning av gräddfil, jordgubbssylt, florsocker och lite vaniljsocker som blev riktigt god) och dekorerade idag. Det var för att fira min underbara chef som ju fyllde år på Nyårsdagen. Bilden är från de muffins som blev över efter vår lunch med teamet idag.

Något som är mindre kul är att M är riktigt dålig. Magen. Det började redan igåreftermiddags och har fortsatt. Hela natten och dagen. Sängläge. Utom i morse då han lyckades masa sig till skolan för att lämna Lill-Skruttan. Men han sa att det var med nöd och näppe. Imorgon måste jag in till jobbet för ett möte klockan 8 så vi har bett våra fina vänner om hjälp. De kommer och hämtar Lill-Skruttan på morgonen och tar henne till skolan ifall M fortfarande är såpass dålig att han inte kan följa henne dit. Jag har sagt det förr, och säger det igen, vad gjorde man utan vänner?! Nu hoppas vi att han snart ska vara bättre igen och inte ha så jädrans ont. Stackarn!

Ännu något jag inte gillar riktigt är temperaturomslaget som kommer ske nu inta. Från att ha varit 12 PLUSgrader idag ska det bli ungefär 12 MINUS imorgon. GALET!!!!! Det blir till att köra försiktigt imorgonbitti för de har varnat för halka. Blir tidig sänggång kväll. Känner mig trött men det är skönt att vi nu passerat vår deadline. Mer jobb står på vänt, men förhoppningsvis ska det vara något lugnare åtminstone ett litet tag. Och jag längtar redan till helgen....

Snow Day

Så är stormen här. Den kom inatt. Snön började falla igårkväll och snöplogarna har mullrat runt i staden hela natten. Alla public schools här i NYC är stängda idag p g a snön. En s.k Snow Day. Som svensk kan det vara svårt att förstå detta. Särskilt som vädret utanför mitt fönster inte ser sådär otroligt katastrofalt ut. Visst, Det yr snö. Och ser allmänt oinbjudande ut. Kallt. Blåsigt. Ruggigt. Men det är inga metervis med snö som kommit. Skillnaden mot Sverige är ändå att allt mer eller mindre kollapsar här vid sådana här oväder. Särskilt vägarna. De blir ofta nästintill oframkomliga. Bilarna har inte heller dubbdäck. Vilket gör det rent av farligt att vistas ute på vägarna. Många barn åker skolbuss till skolan, och då dessa inte kan köra så kan barnen inte heller komma. Detsamma gäller många vanliga bussar och andra färdmedel i staden, vilket gör att folk har svårt att ta sig till sina arbeten. Lärare och skolpersonal kan i vilket fall stanna hemma med tanke på att skolorna stängts.

Svårigheten är väl för de föräldrar som ändå måste försöka ta sig till sina jobb. Trots att barnen inte ska till skolan. Antingen får man själv stanna hemma eller så måste man försöka fixa hjälp. Släkt, vänner eller barnvakter. Inte helt lätt alla gånger. Jag och M är ju lyckligt lottade här eftersom vi båda har flexibla jobb och även ett bra kontaktnät de gånger det eventuellt skulle visa sig svårt för oss båda att vara hemma om skolan är stängd.

Så idag får vi alltså improvisera lite. M och jag får ta halva dagen var verkar det som. Men det ska nog gå bra. Imorgon hoppas vi att temperaturen stigit något och att vinden lagt sig så att vi ska kunna gå till Central Park och leka i snön.

Just nu...

...längtar jag till att det ska stillna lite runt mig. Runt oss. Denna hösten har varit den absolut mest intensiva sedan vi flyttade hit tror jag. Det känns iallafall så. M har haft otroligt mycket att göra på jobbet. Ett tag mer eller mindre "bodde" han ju där. Då när han skrev artikeln. Sedan när den äntligen var färdig var det ju dags för honom att göra sin poster till den stora konferensen. Och så åkte han på den. Under tiden trappades arbetsbördan på mitt jobb upp eftersom vi närmade oss vår mest hektiska period som ligger i slutet av året. Och eftersom M hade så mycket försökte jag sköta markservicen lite mer än vanligt vilket inte alltid är det lättaste att få ihop med jobb, pendling och långa dagar.

Anledningen till att vi har så extremt mycket att göra i slutet av året är att vi har en deadline i början av januari. Det är den stora "Årliga Diabeteskonferensen" här i USA vars deadline för att skicka in abstrakt som man vill presentera på själva konferensen i juni, ligger där. Ungefär en vecka efter nyår. Tills dess ska vi hinna planera samt färdigställa våra abstrakt. I år har vi faktiskt en bit över 20 stycken! Detta arbete innebär en massa interaktion med författare, forskare, interna kollegor, våra medical writers samt såklart all strategisk planering kring allt. Emails far hit och dit. Kors och tvärs. Telefonkonferenserna avlöser varandra. Däremellan ska man ju ha koll på de vetenskapliga data vi har och även försöka få ihop allas tider och scheman. Att jag ju jobbar i ett globalt team gör också att jobbet aldrig sover. Det är ju alltid någon vaken någonstans på jorden, så email droppar in i en stadig ström under dygnets 24 timmar.

Igår hade jag en sådan där mastodontdag. Klockan ringde som vanligt 04.45. Klev upp. Körde in till jobbet. Försökte hinna med en del jobb innan klockan 9 för efter det hade vi möten i stort sett fram till klockan ett på dagen. Dessutom en gemensam lunch med en inbjuden person. Klockan var alltså över två på eftermiddagen innan jag kunde fortsätta ta itu med "mitt jobb". Körde hem hyfsat tidigt eftersom M var på hans arbetsgivares årliga julfest och jag skulle hämta Lill-Skruttan i skolan vid 17.30-tiden. Sedan tog vi oss också till julfesten en stund vilket kändes roligt trots att jag egentligen var trött. Senare på kvällen efter 21.30-tiden då M nattat Lill-Skruttan var det dags att jobba vidare. Sedan jobbade jag fram till en bit efter midnatt. Stöp i säng.

Idag känner jag mig lite mosig. Och som sagt, längtar tills att den värsta stormen ska vara över. Och jag hoppas att det ändå kommer att bli något lugnare nästa vecka då det faktiskt är julhelg. I eftermiddag hämtar jag Lill-Skruttan och hennes kompis vid 15-tiden. Vi har planerat att baka pepparkakor och sedan kommer även föräldrarna över på middag. Pepparkaksbak för att vi ska få åtminstone lite julkänsla här också mitt i allt jobbandet. Tror det behövs.