tisdag, maj 22, 2007

Lite grus i systemet?

Angående resor och flygning så undrar jag förresten lite över det där med att man inte får använda elektronisk utrustning vid start och landning. Typ mp3-spelare, laptops, mobiler etc. Detta eftersom det tydligen kan störa den elektroniska utrustningen på planet, vilket självklart vore ganska trist vid just start och landning. Man vill ju inte gärna att piloten plötsligt tror att man flyger 1000 meter högre än vad man gör. Eller att radarn slutar fungera så man inte har någon aning om var de omkringflygande planen befinner sig utan rätt som det är kan hamna i rumpan på en annan flight. Allt detta är ju helt naturligt att man vill undvika. Tycker jag. Men är det någon som egentligen vet hur de här störningarna fungerar?????

Jag är lite nyfiken. För på flera flygningar jag gjort den senaste tiden så har faktiskt medpassageraren i stolen bredvid mig tagit fram sin mp3-spelare just efter att han knäppt på sig säkerhetsbältet. Eller så har mobilen åkt fram och börjat användas antingen vid start eller just innan landning. Allt detta har alltid skett minuterna efter att man meddelat i högtalarsystemet att ”alla nu ombeds stänga av all sin elektroniska utrustning eftersom planet ska starta/landa”. Jag undrar alltid över om de som ändå just bestämmer sig för att plocka fram sina mobiler är lite döva? Kanske hör de inte vad som sägs? För inte kan det väl vara så illa att de faktiskt hör, men ändå skiter i det? Kan folk vara så dumma? Eller modiga? Eller bara provokativa? Fast kanske är det så att det inte alls är särskilt farliga störningar ändå? Jag har ju ingen aning. Kanske blir det bara lite extra brus i pilotens radio? Ungefär som när man åker bil och lyssnar på radion och plötsligt kommer in i någon liten radioskugga. Det sprakar en liten stund. Lite grus i systemet. Alla ord som sägs i radion och som har ett ”s” i sig låter knäppa, och sedan tar sprak och knaster överhanden innan rösterna återvänder igen vartefter man kör vidare och återigen har full mottagning. Kanske är det bara så det fungerar i cock-pit också? Med störningarna.

Nästa fråga är isåfall; märker de av ifall det är en eller flera mobiler som är igång? Ja, märker de ens av en enda mobil? Kanske de till och med kan avläsa på sina instrument att ”Jaha, nu sitter någon på säte 17A och pillar med sin elektronik igen, att de aldrig lär sig!” Eller kanske märker de inte av det? Kanske handlar det om att alla passagerarna på planet måste ha sina mobiler, ipods och datorer igång för att piloterna ska märka något? Så det gör inget om enbart passagerare på säte 18B lyssnar på Springsteen i sina lurar, eller om passagerare på säte 10E pratar med frugan i mobilen.
Se där, flygplanselektronik - ett modernt mysterium. Om någon har ett svar vore jag mycket tacksam! För jag undrar verkligen. Mest undrar jag om jag ska behöva vara orolig när jag flyger och grannen snackar i mobilen. Jag tänker alltid att ”Borde jag säga till?” men sedan tänker jag att ”Äsch, det fungerade ju förra flygningen så då gör det säkert det denna gången med. Lite grus i systemet har väl ingen dött av?!” Ja, i vissa lägen så är jag bara alltför svensk! Man vill inte lägga sig i. Man vill inte vara i vägen. Man vill inte uppfattas som störande eller kanske t o m stötande. Nej, framförallt vill man inte det sistnämnda herregud! Då störtar jag hellre!!!!!

Förövigt undrar jag ifall det är någon annan än jag som lagt märke till att de som pratar i sina mobiler på flyget är samma typ av personer som ihärdigt använder dem även i biosalongen? Jag tycker helt klart att jag kunnat se en viss tendens som lett till en ”profil”. Störst risk att bli störd av sin grannes mobiltelefonanvändande på planet eller på bion är helt klart ifall grannen är: Man i 18-25-års åldern (bio) och 20-30-års åldern (flyg). Ofta av latinskt ursprung. Största skillnaden är att ”flygmobilanvändarna”, av någon anledning som jag inte riktigt luskat ut än, ofta ser rätt bra ut. De är snygga med andra ord. Snygga män. Kläderna kan variera lite, men oftast verkar de hyfsat medvetna om sitt yttre, sin stil. Detta gäller inte alls på bio. OCH det ska även tilläggas att de här observationerna inte gäller fullt ut i Sverige. Där pratar ju i stort sett alla kids i sina mobiler på bio, oavsett ålder, kön, kulturellt ursprung…. Och vad gäller svenska flygningar så var det ganska länge sedan jag gjorde någon sådan, men har inget minne av att jag någonsin suttit bredvid en svensk som pratat i mobilen vid start/landning. I övrigt pladdrar ju annars svenskar i tid och otid i sina mobiler. Om både ditt och datt. Utan någon som helst tanke om vad som är okej att prata om offentligt och vad man kanske skulle ta på något mer privat ställe än just tunnelbanan, bussen, cafeterian eller spårvagnen. Men än har det inte riktigt spritt sig till flyget vad jag har märkt i alla fall. Kanske för att vi svenskar är så bra på att följa regler och förordningar? Särskilt sådana som gäller säkerhet. Jag menar, skulle det införas hjälmtvång på flyget så är jag säker på att svenskarna snart skulle tycka det kändes helt naturligt att sitta på planen iförda speciella flyghjälmar. Självklart ergonomiskt utformade för att minska påverkan på våra stackars nackar!

Jaja, vi kom ju i alla fall både upp och ned igen med livet i behåll trots min elektronikaktiva granne. Han var dessutom rätt trevlig. ”Latino”, knappt 30. Och självklart såg han ganska bra ut.

Hemkomst

Puh, så är man tillbaks hemma igen.
Har haft en helt FANTASTISK semester/bröllopsresa! Men det känns ändå skönt att komma hem. Älskar att resa men älskar även att vara hemma.
Tror att de bästa resorna är de när man längtar efter att få komma iväg och verkligen ser fram emot det hela, sedan har man en underbar tid på sin resa, men när dagen närmar sig för hemfärd så känner man att man faktiskt gärna åker hem. Inte så att man längtar ifrån det man har och där man är, men att man faktiskt ändå ser fram emot att komma hem. Då tror jag att ens semester varit som mest lyckad.

Och detta är exakt så som denna resa varit. Jag och mannen har haft det underbart på alla sätt och vis. Första ön vi besökte var till och med för bra för att vara sann. Så kändes det i alla fall. Bodde på ett Bed & Breakfast som var helt perfekt för oss. Låg vackert i ”skogen” i Lawai, och med skog menar jag i det här fallet inte gran, tall eller björk. Utan tänk er något mer åt regnskogshållet. Detta gjorde att nätterna var svala och sköna. Man hörde exotiska fåglar på morgonen och vi hade inte bara ett rum, utan mer en liten lägenhet med eget kök samt terrass.
Dagarna fyllde vi sedan med allt från att bara köra runt och ”upptäcka” ön i vår jeep, till att vandra längs sagolikt vackra stränder, snorkla i klart turkosfärgat vatten, flyga helikopter utan dörrar (!), besöka Waimea Canyon som var helt fantastisk, samt göra den absolut vackraste vandring vi någonsin upplevt vid Napali Coast!
Detta är helt klart en ö att återvända till! Någongång i framtiden. I alla fall hoppas vi kunna göra det. För det känns som om den fortfarande har mycket kvar att ge.

tisdag, maj 08, 2007

Nästan på andra sidan jorden

Så är man då framme på denna Paradisö! Känns nästan konstigt att tänka sig att man verkligen är på andra sidan jorden. Då med metropolen Sverige som utgångspunkt förstås. 12 timmars tidsskillnad. Mitt på dagen här är mitt i natten i Sverige. Vi är nu lika långt efter New York, som New York är efter Sverige. Klurigt!

Flygresan hit gick kanon även om det verkligen var den längsta resa jag någonsin gjort, med 3 byten av plan, där den längsta flygningen varade ca 8 timmar (som att flyga hem till Sverige) och den kortaste var ca 20 minuter (Honolulu-Lihue). Som alltid är det rätt intressant att studera sina medresenärer. Från New York till Houston kändes det som om det var en blandning mellan privatpersoner och folk som reste i businessärenden. På flygningen från fastlandet till Honolulu var det desto fler privatpersoner. De flesta turister, och ett fåtal som såg ut som Hawaiianer. Om de var turister eller om de skulle "tillbaka hem" vet man såklart inte. Framför oss satt iallafall en kille i kanske 25-årsåldern och han var helt klart "surfare". Det absolut lustigaste på hela resan var ändå ett amerikanskt par som satt snett bakom oss i mittenraden. Båda var rejält överviktiga utan att för den skull vara i "Texas-grotesk-ligan", och de satt med lurar och kollade en av de filmer som visades. Man insåg väldigt snart att den film de, eller iallafall mannen, tittade på var en komedi med Eddie Murphy. För plötsligt började mannen skratta högt. Och han ville aldrig sluta. Efter en stund hämtade han iallafall andan och började då istället mycket högljutt förklara handlingen för sin fru i stolen bredvid. Eftersom båda hade på sig sina hörlurar var han självklart tvungen att prata med en mycket hög volym för att överrösta både ljudet av filmen (i sina lurar) samt motorljudet i planet. Ojoj, snacka om att det var flera runtomkring som vände sig om. Vissa kastade irriterade blickar på mannen. som förövrigt endast hade ögon för den lilla skärmen på stolsryggen framför sig, och som därför inte märkte den uppmärksamhet han fick. Han pratade och skrattade därför glatt vidare. Andra var nog mest roade av hela situationen och hade redan börjat med "The Aloha-spirit", och började själva skratta. Åt mannen. Tills slut satt vi flera stycken och skrattade tilsammans i något sorts samförstånd. Men upphovet till denna munterhet tror jag aldrig själv förstod, eller ens märkte, vad som hände utanför sina egna hörlurar.

En annan lustig upptäckt gjordes av min man på flygplatsen i Houston. Närmare bestämt på herrtoaletten. Det visade sig att det på herrtoaletten satt en låda uppsatt för kanyler. Alltså en liknande låda som vi har på labbet där man lägger använda nålar. Vi funderade en del över vilken för sorts nålar man skulle lämna på herrtoaletten på flygplatsen i Houston. Det borde ju knappast vara så att man har sådana drogproblem att man sätter upp insamlingslådor så att folk inte ska trampa på gamla använda kanyler inne på allmänna toaletten? Jag hade en fundering åt det mer medicinska hållet. Är inte Texas en av de delstater i USA där man har störst problem med övervikt och diabetes? Kanske är det nu så många som har diabetes att man satt upp insamlingslådor för använda kanlyler på allmänna toaletter som någon sorts standardservice? Allmänna toaletter tillhandahåller självklart toapapper, tvål samt kanylbox. Varken mer eller mindre. Allt för att inte diskriminera diabetessjuka. De ska ju också ha rätt att resa smidigt. Man får ju inte ta med sig något vasst i handbaggaget på flyget så då är det ju väldigt smart att man kan ta sig sin insulinshot på toaletten och sedan göra sig av med nålen utan problem. Bra service helt enkelt! Man måste ju vara medveten om och känna ansvar för passagerarnas hälsotillstånd. Att man sedan tillhandahåller ett litet "tåg" som kan köra resenärerna inomhus till de olika terminalerna så man slipper röra på sig i onödan, eller att de flesta matställena på flygplatsen var typiska "hög-kolesterol-socker-ställen" som inte alls lämpar sig för diabetiker kanske spelar mindre roll?

På tal om hälsotillstånd så lyckades jag bra med min nässpray och kunde lyfta och landa tre gången utan några större problem. Trumhinnorna är fortfarande hela. Min förkylning har till och med gett med sig nu efter ett par dagar på denna fantastiska ö. Det känns verkligen bra eftersom man nu helhjärtat kan ägna sig åt att vara sådär riktigt "turistig"! Haha! Vi har redan lyckats se ett par olika typer av turister på denna ö, men det är en annan historia....

torsdag, maj 03, 2007

Snart semester

Så ska man då äntligen iväg på semester! Den första sedan vi var hemma i Sverige förra sommaren och gifte oss. Detta är därför även en "försenad bröllopsresa" eftersom vi självklart inte åkte någonstans efter bröllopet utan stannade hemma i Sverige för att umgås med familj och vänner. Har verkligen sett fram emot detta. Två veckor på Hawaii. Mmmmmm, härligt!

Men vad händer? Jo, igår började jag känna mig dålig. Vaknade med ett huvud som kändes som om det vuxit minst 3 storlekar. En näsa som var ömsom täppt ömsom rann som Niagarafallet. Iallafall ur ena borren. Lämnade jobbet tidigare och gick raka vägen till sängen och sov 3 timmar igåreftermiddag. Idag tror jag att jag känner mig lite bättre. Villvillvill så gärna känna mig bättre. Att jag har lite småont i lederna och så försöker jag tänka bortbortbort. Jag hoppas i vilket fall som helst att om jag tar det lite lugnt idag och vilar mycket medan man packar, så kanske man mår bra imorgon?!

Känner ju lite skräck över att flyga med täppta bihålor. Det är ingen hit! Jag har testat. Trodde att trumhinnorna skulle sprängas. Så det blir definitivt att inhandla nässpray till flygresan. Undrar just ifall man får ha med sig det i handbaggaget nuförtiden? Det är ju en vätska!

Jaja, vi får väl se hur det känns imorgon. Försöker såklart tänka optimistiskt. För det ska man ju göra. Då är ju hälften vunnet. Eller hur det nu var? På tal om det så har jag funderat en del på det där uttrycket om ifall ett glas som är till hälften fyllt med vätska är halvtomt eller halvfullt. Ni vet den klassiska "är du en pessimist eller optimist"? I mitt fall så tror jag att det mer handlar om vilken vätska det är där i glaset. Alltså så kan man i vissa fall tycka att det är halvtomt, men i helt andra fall att det är halvfullt. Vad säger det om mig? Är jag kanske en optimistisk pessimist? Eller en pessimistisk optimist?

Oavsett vilken etikett man känner för att sätta på mig så måste jag säga att jag i just detta fallet ändå verkligen hoppas att min näsa kommer vara halvtom hellre än halvfull imorgon när jag sätter mig på planet. Samt att nässprayen kommer göra susen på den "icke-tomma" delen.

Hawaii - Here I come!

onsdag, maj 02, 2007

Vardagsfunderingar

Jag bor ju i det som så ofta kallas ”Världens huvudstad”, och oftast så känns det verkligen just så. Varenda dag när jag ska till jobbet så inser man vilken mångkulturell stad detta är. Man trängs med folk med alla möjliga kulörer på tunnelbanan. I början var jag otroligt fascinerad av detta och tyckte verkligen att mitt pendlande till och från jobbet var fantastiskt spännande varje dag! Efter ungefär 1,5 år så har man på ett kanske lite tråkigt sätt hamnat i det som kallas ”den grå vardagen”. Man är inte längre lika fascinerad över att personen som trängs bredvid dig i tunnelbanevagnen läser en tidning med kinesiska tecken, eller att han som tränger sig före dig in genom tågdörrarna säger något argt på hindi, eller att kvinnan på sätet snett framför dig pratar spanska med sin lilla dotter. Man tycker detta är helt vanligt. Inget att lyfta på ögonbrynen för. Man har blivit blasé.

Låter säkert rätt trist, men ska sanningen fram så har jag verkligen lärt mig att uppskatta vardagen! Visst är det otroligt härligt med omväxling. Ny miljö, nya människor, nya färska upplevelser. Bort från det grå och inrutade. Det förutsägbara. Det trista. Klockan som ringer samma tid varje morgon. Lika trött som alltid pallrar man sig upp ur sängvärmen. Samma gamla frukost som alltid. Samma morgonrutin i badrummet. Samma gamla jobb med samma gamla kollegor. Man liksom bara längtar efter att något ska hända. Något nytt! Något oförutsägbart. Lite spontanitet. Lite variation. Lite spänning. Självklart kan jag känna så, och gör det lite titt som tätt. Nu. Nu när jag faktiskt har en vardag att klaga över.

Men när jag känner att vardagen känns lite för grå och lite för mycket slentrian så kan jag ibland bara tänka tillbaka på hur det var när vi just flyttat hit. Alldeles färska i en ny stad, ett nytt land, en ny kontinent. Då längtade jag faktiskt efter just vardagen. Att vakna på morgonen och liksom inte behöva tänka aktivt på allting. Att inte behöva göra aktiva val eller fatta beslut och bestämma saker, ta ställning, om och till precis allt. Att få känna att de enda val jag behöver göra idag är om jag ska ta på mig linserna eller bara slänga upp glasögonen på näsan. Om jag ska gå eller ta bussen från tunnelbanan. Om jag ska kolla 24 ikväll eller bara spela in det och kolla någongång senare när jag får mer tid.

För i början var varje dag så långt från vardagen man kunde tänkas komma. Varje dag var fylld av saker och händelser man inte riktigt hade koll på. Frågorna hopade sig. Hur fungerar egentligen biljettautomaten i tunnelbanan? Hur ska jag överhuvudtaget hitta ut från tunnelbaneperrongen? (Det tog mig förövrigt 2 veckor att lista ut detta. Varje dag prövade jag en ny utgång och hamnade på olika gator varje gång...) Vilka av alla dessa färgglada förpackningar som står uppställda längs med dessa 25 hyllmeter framför mig i affären är egentligen diskmedel?? Den där gröna ser lite ut som en diskmedelsflaska? Nej, det var ju schampo. Att handla de vanligaste varorna som mjölk, smör, bröd etc tog 3 gånger så lång tid som tidigare. Bara mjölk var en hel vetenskap. Hm, organic? Antibiotic free? Horizon eller American Choice? Och hur många olika fetthalter kan det egentligen finnas?

Nu har man lärt sig det mesta som man behöver för att kunna ha en fungerande och till och med avslappnad och riktigt BRA vardag! Jätteskönt. Så ja vardagen är verkligen underskattad. Sedan kan man alltid sätta lite Guldkant på vardagen såklart! Lite spontanitet skadar ju aldrig.
Men själv är jag barnsligt tacksam över att jag nu verkligen insett hur mycket vardagen verkligen betyder. För trots underbara äventyr, spännande upplevelser, roliga fester… så är det ju ändå vardag ungefär 99% av ens tid. Så om man kan uppskatta den så kan man ju få ett fantastiskt liv! Detta oavsett om ens vardag utspelar sig i något litet samhälle utanför Kramfors, på någon solig ort vid Medlehavet eller om man bor i "Världens huvudstad".