Besök på gång!

Just nu har vi riktigt ruskigt höstväder här. Grådimmigt utanför fönstret med regn som strilat ner hela dagen. Mer eller mindre konstant. Vi tröstar oss dock med att pyssla lite här inne. Och framförallt att vänta på våra underbara vänner som just nu sitter i ett flygplan över Atlanten på väg hit. Sist jag och barnen träffade dem var i somras då vi fick ett par helt fantastiska dagar tillsammans hos dem i Stockholm. Nu kommer de dock utan barn vilket Storasyster tycker är lite tråkigt. Men vi ser ändå väldigt mycket fram emot att få träffas ikväll. Tills dess kan man alltid minnas sommaren.

Dukat för sommarlunch!

Sommar när den är som bäst

Lillebror mådde finemang med all uppmärksamhet

Bad

Tre små sälar...

Gissar att "Tant M" kommer att kasta sig över Lillebror så fort hon bara kan nu ikväll...

Och kanske blir det även ett stopp i knät hos "Farbror U" 

Korv med bröd - en riktig klassiker

Under äppelträdet

En fyrklöver

Chill i skuggan

Mellanmål

Middag

Och så lite läsning

Till er alla andra önskar jag en finfin helg! I Sverige har ju nästan hela lördagen redan gått och här halva, men jag hoppas ändå att ni alla har det bra. Ta hand om varandra och kramas mycket!

Midsommarafton

Jag vet att många inte tycker om Midsommar. Inte alls. Att man tycker det är en av de högtider med alldeles för höga förväntningar som nästan aldrig infrias. Att man vill ha det som i den gamla Pripps Blå reklamen men att det ofta blir regn, tjuriga barn och stress istället för de där mysiga och roliga sammankomsterna. Stressen över att få till det där Perfekta. Men när är livet egentligen helt perfekt? Sällan? Eller kanske aldrig? Alltid är det något. Så nej, om det är den perfekta midsommaren man söker så förstår jag att man kan bli besviken. Eller hellre skippar det hela. Gör något helt annat istället. Och det är ju helt okej det med. Så länge man mår bra. Då kan man väl välja eller välja bort. Hur och vad man vill.

Själv ÄLSKAR jag faktiskt Midsommar! Som liten hade jag fantastiska midsomrar i Trosa skärgård. Varje år samma sak. Mamma bakade solkaka med skållad mandel på toppen. Sill och gräslök packades. Kaffe på termos. Vi åkte ner till vår båt som låg i sommarhamnen lite söder om Trosa. Där blev det sillunch ombord. Var vädret fint satt vi i sittbrunnen och om det var dåligt åt vi i ruffen. Sedan rodde vi in till land där det traditionella midsommarfirandet tog vid. Öppna små båtar kom från öarna runtomkring. Många klädda med blommor. Längs relingen. I årtullar. I flera spelades fiol och dragspel redan i viken på väg mot bryggan. Festklädda personer. Några i folkdräkt. Andra i finklännig och med kaffekorgen på armen. Jag själv i lackskor med knästrumpor. Och alltid en ny klänning till varje midsommar. Fika på den rutiga picknickfilten. Jordgubbar. Saft. Sedan blev det dans kring stången. Lekar med säckhoppning och annat. Och sist godispåse till alla barnen. På kvällen puttrade vi sedan ut med båten till någon av öarna i närheten. Ljuset över vattnet i den ljusa sommarnatten i skärgården. Det är fullkomligt magiskt tycker jag. Och något av det jag saknar allra mest från Sverige.

Efter att jag började på gymnasiet blev Midsommar mer något som firades med vänner. I sommarstugor runtom i Sörmland. Eller i någons hus i sta'n. Det var fortfarande midsommarstång, blomplockning, lekar och sill. Dock smög grillning in som en av kvällsaktiviteterna. Man satt ute med blomsterkrans i håret och filt eller en tjockare tröja då kvällen blev svalare. Eller vissa midsomrar firades inomhus då regnet smattrade utanför. Jag har även firat Midsommar inne i Stockholm. Ett par stycken. Staden är väldigt död då, men med rätt sällskap kan det ändå bli riktigt härligt! En Midsommar firade jag och M ensamma ute i Stockholms skärgård. Det var vi, våra hyrda kajaker och vårt himmelsblå tält uppsatt strax ovanför vattnet på en klippa. Senare blåste det upp till storm och vi kämpade under Midsommardagen i mycket hård vind och hög sjö över Nämndöfjärden. Ett tag trodde jag att vi skulle hamna i Polen... Men det hela gick ju bra. Och såhär i efterhand kan det äventyret ge en liten extra krydda till just den Midsommarhelgen. Olika firanden varje år alltså. Men ändå alltid en kärleksfull känsla.

Sedan vi lämnade Sverige och flyttade hit tappade jag Midsommar. Det kändes först inte så viktigt. Vi var ner till Battery Park kanske två gånger våra första år här men tröttnade. Det kändes inte som hemma. Jag saknade Sverige. Jag saknade mina Midsomrar där. Jag tyckte att Midsommaren här i New York City sög. Vi tyckte inte att firandet fyllde någon funktion. För oss. Den kändes mer som ett substitut. Fejk. Men, den känslan ändrades mycket då vi fick barn. Kanske inte till en början så mycket. Med en liten bebis. Då lockade inte Battery Park. Med mycket folk och resande i tunnelbana ner till sydspetesen av Manhattan. Nej då i början var vi inte så sugna. Alls. Men det kom smygande. Gradvis. Med åren.

När Lill-Skruttan blev lite äldre tyckte jag plötsligt  att det började kännas viktigt igen. Att hon skulle få en Midsommartradition. Inte min eller M's eller som andra svenska barn i Sverige. Inte alls. Men ändå NÅGOT. Jag ville att en Midsommarstång och dragspelsmusik skulle få bli en del av hennes sommarminnen. Så som det är en del av mina. Och förra året var nog första året då hon verkligen tog del av själva firandet. Trots att dansen avbröts av en superintensiv åskskur. Men då den dragit vidare blev det ändå dans kring stången. Och hon dansade. Och verkade tycka det var riktigt roligt. Och nu är jag otroligt tacksam över att vi har ett svenskt midsommarfirande på såpass nära håll. Jag kan glädjas åt det. Njuta av det svenska. OCH av det som är annorlunda också. Att se solrosor i midsommarstången och njuta av svenska "Små grodorna" samtidigt som jag ser Frihetsgudinnan i horisonten. DET har numera blivit min Midsommar. Och jag tycker mycket mycket om den. Annorlunda. Visst. Men den känns inte längre som ett substitut. Utan mer som vår nya Midsommar. Här och nu. Och där passar Frihetsgudinnan in så fint. För det är ju så vi lever vårt liv nu. Vår Midsommar. Och att få dela den med Lill-Skruttan gör den verkligen till en helt annan upplevelse.

Så i år tar vi oss också ner till Battery Park. Igen. Och denna gång tror jag vi kommer slippa regn. Vädret ser enligt prognosen ut att bli strålande med ca 27 grader och sol. I år får vi även sällskap av två svenska familjer. Vänner. Det ska bli jätteroligt!

Och med det vill jag önska en riktigt 

Glad Midsommar till er alla!

(oavsett var och hur nu firar den)

Prinsessor, lacrosse och storrensning

Helgen har varit otroligt fullmatad. Kalas igår (lördag) vilket som vanligt var ett heldagsevent. Men vi hade ändå Prinsessbröllopet på i bakgrunden (SVTplay på datorn) medan vi fixade tårta och förberedde. Lill-Skruttan var rätt imponerad av att det var en riktig prinsessa som gifte sig. Själv tycker jag det var ett vackert bröllop men allra mest fick jag hemlängtan. Stockholm en vacker sommardag. Det är svårt att slå det.

Kalaset blev superlyckat och vi hade vädergudarna på vår sida. Men bilder och mer om det kommer senare. Jag har inte ens hunnit föra över bilderna från kamerna än, och ni som känner mig väl vet att DÅ har det verkligen varit fullt upp. Vilket det har. Idag var det strålande väder här och vi tog oss ut i vår intilliggande park för att prova Lill-Skruttans Lacrosse sticks (vad heter det på svenska??). Hon har ivrigt önskat sig sådana efter att ha fått testa ett par med en av sina kompisar vars pappa spelat Lacrosse aktivt under sin collegetid. Vi hämtade upp kompisen O på vägen och tjejerna lekte först i vattenspridarna i Parken innan det blev Lacrosse.

Första testet blev tillsammans med M

Tjejerna fick till ett par riktigt bra bollar. Och de hade väldigt kul!

Lill-Skruttans kompis O följde sedan med oss hem för att äta lunch och sedan lekte tjejerna tillsammans hela eftermiddagen här hemma. Nu är de så stora att de mest leker själva utan vår inblandling alls. Så M och jag hann med att rensa ur i både sovrum och kök. Jätteskönt! Jag rensade ut Lill-Skruttans urvuxna kläder och M omorganiserade i våra köksskåp. Kvällen har sedan varit rätt lugn med småplock och annat. Imorgon ny vecka igen. Vi är redan en vecka in i juni. Otroligt vad tiden springer. Morgondagen lär bli väldigt jobbintensiv liksom resten av veckan. Nu är det bara tio dagar kvar till den stora Diabeteskonferensen som vi förbereder oss för. Så man kan säga att vi är på upploppet nu. Bara att maxa och köra hela vägen in i mål. Sedan ska jag pusta ut.

Luciabak

Hoppas ni alla har haft en fin Luciamorgon. Oavsett om ni firat traditionellt eller på alternativt vis, eller kanske inte alls. Personligen saknar jag det svenska Luciafirandet mycket. Detta är den dag på året då jag känner mig längts från Sverige. Den dag då jag längtar och saknar Sverige som mest. Om man ser till just mina svenska rötter och de svenska traditioner man vuxit upp med och som blivit en del av en själv på något vis. Högtidligheten. Det nästan lite andaktsfulla i tystnaden innan Luciatåget börjar att tassa fram och sången startar. Känslan av ett nästan frasande lucianattlinne mot huden. Doften av stearin. Och så klart sångerna. Atmosfären. För mig var luciafirandet liksom starten på julen på något vis. 

Här är det såklart inte samma sak alls. Men vi gör vårt bästa haha! Igårkväll bakade jag och Lill-Skruttan iallafall lusskatter. Jag var inte på humör alls för något bak, men kände att det ändå vore så himla fint att ha saffransbröd till Lucia. Så det blev bak. Till Lill-Skruttans glädje för hon älskar att baka. Hon var dessutom otroligt duktig på att rulla "lussekatts-S". Jag blev riktigt imponerad. Minns själv att jag tyckte det var lite knepigt när jag var liten. Och trots att jag inte alls var motiverad i början, så blev det en riktigt mysig och rolig kväll tillsammans. Julig också. Vi provsmakade såklart redan igår. Och i morse väckte jag familjen med lite lussesång och såklart åt vi lussebullar och pepparkakor till frukost. Fast Lill-Skruttan var inte alls på humör då jag väckte dem. Haha, hon klagade högljutt och ville att jag skulle släcka ljusen (hon är verkligen ingen morgonmänniska....). Men när hon vaknat till lite tror jag nog ändå hon tyckte att vår luciamorgon var åtminstone lite mysig.

Här rullas det deg till en "orm"

och vips har ormen snurrats till en lussekatt!

Att flytta lussekatten till plåten var det svåraste tyckte Lill-Skruttan

Penslingen var skoj

Sedan kavlades det också.

Detta eftersom vi även gjorde andra sorters saffransbullar. Med mandelmassa i. Och pärlsocker ovanpå.

Här är de gräddade lussekatterna. Inte så bruna dock eftersom gasugnen inte ger så mycket färg på ovansidan av det som gräddas däri.

Ikväll blir det glögg hos M´s svenska kollega och kompis några våningar ovanför oss. Det brukar vara riktigt roligt och mysigt.  Sedan får vi mer Luciafirande på lördag då vi ska på Luciakonserten som Svenska Kyrkan anordnar. Den stora frågan nu är om Lill-Skruttan kommer att våga gå med i Luciatåget eller om hon kommer att totalvägra. Hittills har det pendlat flera gånger per dag mellan att hon vill gå och att hon inte vågar och inte vill. Den som lever får se....

Tankar i natten

Sitter i sängen och ser på min dotter som snusar på en madrass på golvet intill. Hon som hävdade att hon minsann inte var trött och aldrig skulle somna. Hon som berättade att "hon var törstig och bara måste upp för att dricka ett glas vatten". Och som sedan, väl tillbaka i sängen, med eftertryck berättade för mig att "nu längtade hon minsann hem igen och när ska vi egentligen åka tillbaka?" Men som sedan vände sig om och somnade på fem röda sekunder efter att jag började klia henne lite på ryggen och nynna på Taube's "Det går en dans på Sunnanö".

Nu sover hon djupt. Håret i ett virrvarr över kudden. Handen täcker en bit av ansiktet. Täcket som en korv längs med väggen, men inget över kroppen. Hon ville inte ha det. För varm. Som alltid. Min lilla Skrutta. Jag tänker på vår resa hit. På förra sommaren. På att samma känsla börjar smyga sig över mig igen trots att jag hittills haft det riktigt bra. Lugnt. Ingen direkt stress. Ändå. Det gnager lite. Där längst in. Längst bak i huvudet. Tankarna och känslorna. Sverige. USA. Hemma och inte hemma. Känslan av att vilja mer än man klarar av. Alla önskningar. Alla förväntningar. Ens egna och andras. Att det ibland känns svårt det här att ha flera hem. Och att älska en del så starkt utan att kunna dela detta med sitt barn. Att inse att ens referensramar är så oerhört olika. Att mitt Hemma, mina rötter är diametralt annorlunda jämfört med min dotters. Att försöka acceptera att det kommer att fortsätta vara just så, så länge man själv väljer att leva utanför Sverige. Att mitt Hemma aldrig kommer att bli hennes.

Mitt land. Min kultur. Mitt språk. Mina älskade platser. Så fint att vara tillbaka. Så mycket som känns så självklart. Hemtamt. Man behöver inte fundera, vissa saker bara "förstår" man utan någon som helst förklaring. Samtidigt så mycket som förändrats. Så mycket man själv förändrats. Man påminns gång på gång. Inser att man rör sig här bland sociala koder och nyanser. Utan att fundera. Man känner till det mesta. Bara "sådär". Utan att någon djupare eftertanke krävs. Hemma. Som i sin egen gamla ficka. Men ändå skaver det då och då. Sticker till. Oftast helt utan förvarning. Det här att riktigt hemma här är man ändå inte längre.

Min dotter längtar hem. Till sina katter, sin säng och sitt liv. Sitt vardagsliv. För henne är detta ett äventyr, men hon vill ha tryggheten och förutsägbarheten som vårt liv i NYC utgör. Detta är inte hemma. Detta är Annorlunda.

Själv längtar jag också hem. Till mina katter och mitt liv. Mitt vardagsliv. Men samtidigt känner jag att jag inget hellre skulle vilja än att få lite mer tid här. Kanske är det för min del den korta tiden i Sverige som gör att mina besök här så ofta är förknippade med känslor som otillräcklighet och tillkortakommande. Man vill så mycket men tiden och kraften finns inte. Och detta får mig att längta någonannanstans. Till mitt andra Hemma. Eller är det kanske mest "bort" jag längtar? Bort från just de här känslorna. Bort från allt jag skulle vilja men inte kan? Att längta Bort mer än att längta Hem? Är det det jag gör??? Jag vet faktiskt inte, men känner ikväll en stor trötthet. Trots att dagen på det hela taget varit en bra dag. Svårt att förklara och ännu svårare att förstå själv. Just nu, en känslomässig akvarell. Vått i vått. Olika sinnesstämningar flödar över och blandar sig i varandra. Utan kontroll.

Och jag längtar. Just nu längtar jag tillbaka. Till mitt eget Hem. Till min egen Familj och mitt Liv. Till det sammanhang där jag är den jag är idag. Till en annan självklarhet. Till min egen vardag där förväntningarna är mer hanterbara. Både för mig själv och för min omgivning.

Här är så lätt att förlora balansen. Alltför lätt. Man väger hit och dit. Tyngden på ena benet först. Sedan det andra.

Jag längtar efter M. Nu är det bara två dagar kvar. Sedan får vi två dagar tillsammans hela familjen igen. Och efter det är det dags för mig att åka hem igen. Till mitt vardagsliv. Två dagar ensam. Sedan kommer M och Lill-Skruttan också. Hela familjen samlad igen. Hemma. Just nu är det en trösterik tanke. Samtidigt vet jag att jag då kommer att sakna och längta efter så mycket här. Igen. Två hem. Två världar. Två kärlekar.

Misommarafton i Battery Park - del II (efter regn kommer sol)

Här kommer fortsättningen på vårt Midsommarfirande i Battery Park. Mitt första inlägg kan ni läsa här. Efter regn kommer sol, och så även denna kvällen. Då den häftiga regn- och åskskuren passerat kom solen tillbaka igen och det blev en riktigt fin kväll. Eftersom det var såpass varmt gjorde det inget att man blivit blöt (jag var ganska genomvåt på ryggen, M på benen) för man torkade otroligt fort igen och frös inte alls. Kvällen bjöd på lite midsommarmat och dans kring stången, mer svensk midsommarmusik samt en rejäl dos svensk midsommarkänsla. Trots att vi såg Frihetsgudinnan samt Ellis Island nästan hela tiden där borta i horisonten.

Jag gillar att man ser just Ellis Island*, eftersom det var dit alla immigranter anlände då de lämnat sina hemländer där under 1800-talet och fram en bit in på 1900-talet. Detta var porten in i det "Förlovade Landet". Så mycket historia. Och en del av deras ättlingar kanske är de amerikaner som kommer hit och firar nu i modern tid? Jag gissar att de familjer och personer som då just gjort den långa resan över Atlanten från Sverige till USA, inte i sina vildaste drömmar skulle kunnat tro att det runt 120 år senare skulle firas svensk Midsommar tvärs över vattnet från Ellis Island.

Efter regnet intogs gräsmattan rätt snart igen.

Lill-Skruttan dansade en hel del själv till musiken, men vägrade att dansa runt stången.

Här svänger det minsann.

Nya dance moves...

Hm, en ny specialitet också - plättar med cheerios.... Kanske skulle den platsa på WD50?

Vi vuxna tackade vänligt men bestämt nej tack till Lill-Skruttans cheerios-plättar och valde istället att köpa mat från en av de bufféer som fanns.

Lite blandad kompott. Gott var allt, men jag hade gärna sett mer sill. Senare insåg vi att sillen skulle vi köpt från de matstånden som stått utanför själva Battery Park, men när vi upptäckte detta var vi redan på väg hem. Det får bli en annan Midsommar. Vi fick ändå väldigt god mat så jag var nöjd ändå.

Kvällssol över New Jersey

Så småningom ville Lill-Skruttan ändå testa att dansa kring Midsommarstången med alla andra.

Som synes var vi ganska många som formade ringarna kring Midsommarstången.

Så här gör Grin-Olle var han går, och var han sitter och var han står....

...Så får vi lov, så får vi lov att sjunga Grin-Olles visa!

Efter dansen

Min Midsommarmake

Även Lill-Skruttan provade Blomkransen.

Men inte särskilt länge...

Efter en riktigt härlig Midsommarafton med sol, regn, mer sol och mat, dans och härlig stämning var det dags att ta tunnelbanan hemåt igen. Alla var vi nöjda och glada.

Det känns verkligen roligt att vi kan erbjuda detta Midsommarfirande till Lill-Skruttan. Visst är det annorlunda jämfört med de midsomrar man själv vuxit upp med och de som firas runt om på olika platser i Sverige. Men det känns verkligen otroligt lyxigt ATT man ändå HAR ett Midsommarfirande som är såpass genuint som detta ändå är. Det är inte många utlandssvenskar förunnat. Själv saknar jag som sagt Sverige mycket under just Midsommar, men kanske allra allra mest sedan jag fick barn. Jag vill så gärna kunna ge Lill-Skruttan denna svenska högtid. Ge henne fina midsommarminnen att ta med sig i livet, just så som jag själv har. Det svenskaste av det allra svenskaste. För det är något alldeles alldeles speciellt och unikt med just Midsommar tycker jag. Något nästan lite magiskt. Allra helst ska den upplevas i det fantastiska sommarnattsljuset i Sverige tycker jag. Men i brist på detta duger mjuka strålar från en varm kvällssol över Frihetsgudinnan bra det med.

*) För alla som besöker New York City vill jag varmt rekommendera ett besök på just Ellis Island! Där finns ett museum som är riktigt bra och det är verkligen roligt att se denna del av USA's och New York City's historia. Detta land, och kanske framförallt denna stad, är ju verkligen verkligen sprungen ur just alla invandrares bidrag. Både kulturellt och rent arbetsmässigt. Det är dessutom en trevlig båttur ut dit om vädret är bra!