Tisdag i en ny vecka. Den
första hela veckan för Storasyster i skolan. Förra veckan gick de ju bara under torsdag och fredag. För er som undrar hur det var kan jag berätta att det varit
lite blandade karameller.
Efter första dagen var hon inte alls glad. Hon tyckte det kändes jobbigt. Dels tror jag det beror på att det nu är
ny klass med nya lärare.
Här i USA splittrar man ju klasserna efter varje år. De får nya lärare och nya klasskamrater.
Tanken bakom detta är att man ska förhindra att det bildas "klickar" i varje klass och att "klasshierarkin" cementeras. Jag vet själv
hur lätt man hamnar i en roll i en klass och hur svårt (omöjligt...?) det kan vara att ta sig ur den rollen även om man försöker. Själv gick jag i
samma klass i hela grundskolan. Nio år. Samma klasskamrater även efter att vi bytte skola då vi började högstadiet. Jag hade tur och var omtyckt i klassen, men jag vet de som hade det betydligt jobbigare och att ha splittrat klassen åtminstone till skolbytet hade nog egentligen varit det mest hälsosamma för alla. Men, att som här i USA splittra klasserna varje år kan jag ändå känna är
lite väl mycket det också. Kanske känner jag så eftersom vår Stora tjej är mer av den lite blygare sorten och därmed alltid har det lite tufft med förändringar, nya miljöer och nya personer. Att man byter lärare gör ju även att det tar ett tag för varje lärare att lära känna eleverna, få koll på klassammansättningen och att vinna elevernas förtroende. Det
måste vara ganska tufft även för lärarna kan jag tänka.
En av fördelarna med att splittra klasserna varje år är väl att det är hyfsat lätt att komma in i en klass även som "ny" elev. Och om man går i skolan under ett par år så
kommer man slutligen att känna nästan alla elever i alla klasser eftersom man gått tillsammans med dem åtminstone något år sedan kindergarten.
Så en del av hennes nedstämdhet kommer säkert av förändringen i sig, och att hon saknar sina gamla klasskompisar och sin fantastiska lärare hon hade förra året. Men en annan del tror jag beror på att hon nu går i en klass där man även har
ett par elever som behöver lite extra stöd. Av olika skäl. Vissa behöver kanske lite extra hjälp med läsning och skrivning. Eller med att koncentrera sig. Man har på grund av detta även fler lärare för att kunna hjälpa dessa elever och också hjälpa resten av klassen. De är
två lärare plus en lärarassistent i klassen. Men Storasyster tror jag tycker det är lite jobbigt med särskilt en av killarna som verkar vara en ganska
utåtagerande elev. Redan första dagen kunde både hon och hennes kompis C berätta att den här killen burit sig såpass illa åt att han nästan blev skickad till rektorn. Samma sak hände dagen därpå. Och han retas en hel del också. Vilket Storasyster tycker känns jobbigt. Hittills har jag ändå förstått att han
inte sagt något elakt rent personligen till någon utan det handlar mer om att han häver ur sig saker till allt och alla. Inga allvarliga saker alltså. Men efter att Storasyster gått på vårt fantastiska dagis och sedan i en otroligt fin Kindergartenklass så är hon helt enkelt inte van vid att man kan bli "påhoppad" av sina klasskompisar. Så
detta är nytt för henne. Vi har pratat om det en del och jag hoppas det ska bli bättre med tiden. Och det är inte enbart negativa känslor hon har kring klassen och skolan. När jag hämtat henne på eftermiddagarna har hon tyckt att det varit bra både i fredags och igår. Men lite av den här "oron" kommer fram senare på kvällarna.
Vi får se hur det hela utvecklar sig. Jag tycker att sådana här saker kan
kännas lite svårt som förälder.
Hur mycket kan man påverka? Och
när ska man i såfall agera? Jag kan känna att man vill låta det gå en tid först så att alla barn i klassen hinner acklimatisera sig till det nya. För vår egen del vet jag ju med säkerhet att
just det nya är det som är ett av orosmomenten. Men om det hela fortsätter. Om det eskalerar? Då bör man väl ta upp det med lärarna? Än är jag inte nämnvärt orolig, men självklart funderar man lite framåt. Vi har hittills levt så skyddade att vi aldrig kommit i närheten av sådana här saker tidigare.
Ytterligare något som känns väldigt annorlunda nu jämfört med tidigare är att man nu
som förälder är väldigt "utestängd" från skolan. Vi har ännu inte ens tillåtits se barnens klassrum. Man lämnar ute på skolgården där barnen i respektive klass går till sin samlingsplats där lärarna väntar. Sedan troppar de in i skolbyggnaden med sin klass. Hämtning sker på samma ställe på skolgården.
Vi föräldrar är inte tillåtna in i byggnaden. Det känns som en hemlig värld där inne. Vi kommer få se klassrummet först då vi blir inbjudna till "Curriculum Night" då klassföreståndarna går igenom vad de har på sitt curriculum under detta skolåret. Självklart kan man komma in om man t ex hjälper till som
volontär i skolan vilket många föräldrar gör. Eller om man har pratat med lärarna och fått tillåtelse att komma och besöka klassen. Men detta sker oftast inte under första tiden. Men som sagt, man vänjer sig väl. Och jag hoppas iallafall att det här med den utåtagerande killen ska bli bättre med tiden.
Ni med barn i amerikanska skolsystemet. Hur tänker ni inför detta med att klasserna splittras varje år? Har fördelarna övervägt nackdelarna? Och hur mycket har ni engagerat er i skolan på volontärbasis? Mycket? Lite? Inget alls? Har ni känt att ni "stått utanför" mycket eller att ni varit en del av era barns skolgång?
Hur fungerar det i andra länder? J
ag är jätteintresserad av att få vet mer om hur andra känt och hanterat skolan i ett system så olikt det man själv har erfarenhet av och kan referera till. Så berätta gärna!
Teckningarna på baksidan av brevet säger det mesta de med. Ni vet det där med en bild säger mer än tusen ord. Så kan det verkligen vara. Jag är så otroligt glad och tacksam över att hon är såpass bra på att uttrycka sina känslor både i skrift och i bild. Jag hoppas och tror att det hjälper när livet utmanar henne. Både med stora förändringar och små.
Inlägg
