Wiiiihooooo!!!

Först och främst vill jag TACKA för alla tummar ni hållit! De hjälpte! I morse var det nämligen dags för vår uppkörning. Både M och jag hade våra respektive uppkörningar bokade till klockan 9 lite norr om staden. Alltså gick vi upp tidigt (för att vara oss) och gjorde oss i ordning och promenerade sedan iväg med Lill-Skruttan till våra kompisar Mr Blues och hans Fru K. Där skulle hon få vara och leka med sin kompis C fram tills att dagis öppnade. Så skönt att ha vänner såpass nära som kan hjälpa till.

Sedan blev vi upphämtade av vår vän L som skulle ta oss till uppkörningsområdet. Det var även i hennes Chevy Malibu som vi båda skulle köra upp. Eftersom jag själv ville "värma upp mig lite" körde jag upp bilen till New Rochelle (strax norr om The Bronx) där uppkörningen skulle ske. Men här är det olagligt att köra utan NY State körkort på själva uppkörningsområdet så vi bytte förare innan vi kom fram. Vi passade då även på att skaffa lite frukost Dunkin Donuts.

Ovädret som kom in över staden igårkväll hade som tur var dragit förbi under natten så morgonen var mer eller mindre klar. Skönt, för jag hade varit lite orolig för att behöva köra upp i hällregn. Men det behövdes alltså inte.

Allt gick hur smidigt som helst. Vi var där en dryg halvtimme före vår tid och det var ett par bilar som stod i kö före oss. Men vid halv niotiden började det röra sig i kön och vi fick köra upp redan tjugo minuter innan vår bokade tid. Tur att vi var där såpass tidigt! Det gjorde att vi kunde köra upp tidigare än beräknat. Själva uppkörningen var kort men jag var ändå rejält nervös innan. Men jag tycker min instruktör var bra. Hon log visserligen inte en enda gång, men var mycket korrekt och hon sa flera gånger i början att jag "bara skulle ta det lugnt och inte stressa upp mig". Mest för att lugna ner mig antar jag, men det kändes bra.

Efter knappt 10 minuter var det hela klart. Då hade jag hunnit med en fickparkering, ett antal svängar i olika korsningar med olika stoppskyltar samt en tre-punkts-vänding. M körde upp direkt efter mig och även han klarade det hela! Så fantastiskt skönt!!!! På vägen tillbaka ner till staden skickade jag ett sms till min instruktör på bilskolan där jag tagit ter lektioner. För att berätta att jag klarat mig. Han (instruktören) bad mig om det efter min sista körlektion. Väldigt fort fick jag ett "grattis-svar". Det kändes verkligen inte fel att få skicka ett sådant sms istället för att höra av mig för att boka en ny körlektion...

Nu känns det lite som om sista pusselbiten är på plats här. Social security nummer, Grönt Kort och nu NY State körkort/ID. Våra liv som New Yorkers har helt klart blivit ännu lite mer "på riktigt".



*) Bilderna här är hämtade från: 
http://www.revolutiondriving.com/rev_roadtest.html  
http://www.chasechevrolet.com/new-inventory/Chevrolet-Malibu/
http://www.salamancapress.com/news/article_f6176058-6d34-11e1-8341-001871e3ce6c.html?mode=image&photo=0
http://www.infobarrel.com/Media/Mr_Happy

Grattis alla Svenskar!

Så är det Nationaldagen då. Den Svenska. Sjätte juni. När jag var barn hette den Svenska Flaggans Dag. Minns till och med att jag skrev om den en gång i min dagbok när jag var sisådär en 8 år eller så. Inte för att det var just Svenska flaggans Dag utan för att jag var lite kär i en klasskompis och något hände just den dagen. Vad minns jag ärligt talat inte nu, men då tyckte jag tydligen det var såpass märkvärdigt att just den här dagen etsade sig fast i minnet på något vis. Lustigt!

Nationaldag. Nationalism. Ord som kan skorra lite i mångas öron. Allt beroende på delar av mänsklighetens historia som vi inte är särskilt stolta över. Men egentligen är det ju inte alls fel att vara stolt över sitt ursprung. Sitt land. Sin kultur. Sin härkomst. Istället är det något varje person borde känna stolthet över. Så länge denna stolthet inte övergår i något annat. Så länge man med denna stolthet ÄVEN förstår och känner respekt inför andras länder, andras kultur, andras härkomst.

I DN läste jag alldeles nyss en så otroligt bra artikel om detta med svenskhet. Vad är egentligen svenskhet och vad är det som gör att det det tar generationer för invandrade svenskar att verkligen känna sig svenskar? I artikeln jämförs Sverige en del med USA, landet dit immigranter från hela världen vallfärdar. Det är absolut ingen lätt sak att få tillträde till detta landet. Men det intressanta är att det nog är en stor och tydlig skillnad just i känslan av tillhörighet om man jämför en person som immigrerat hit och en som immigrerat till Sverige. Just så som det beskrivs i artikeln. Varför det är så är svårare att sätta fingret på? Ligger det på samhällsnivå? Eller på det personliga planet? Kulturella skillnader i hur länderna och dess invånare format de respektive länderna? Troligen lite av varje. Intressant är det iallafall.

Och för oss som emigrerat och lämnat Sverige för ett annat land. Vi som faktiskt ÄR invandrare nu. Vi känner säkert av detta med nationalism mer. Många utlandssvenskar jag haft kontakt med säger att de tycker att de svenska traditionerna känns ännu viktigare sedan de lämnat Sverige. Att kunna bibehålla inte alla, men åtminstone en del av dem. För att få behålla känslan av tillhörighet. Av rötter. Själv känner jag helt klart att jag är till allra största delen SVENSK. Utan tvekan. Trots att vi i höst kommer ha levt här i 7 år så är jag väldigt blågul. MEN jag har också förändrats under mina år här. Inget konstigt med det egentligen. Och ibland kan jag känna att jag hänger lite "mittemellan". Vilket är en känsla som i vissa sammanhang och vissa dagar kan vara riktigt skön. En frihetskänsla. Medan andra gånger kan den kännas som en tomhet. Som om jag amputerat en vital kroppsdel. Min 100%-iga svenskhet finns inte längre. Och jo, ibland kan jag känna fantomsmärtor i den del som saknas. Den fattas mig.

I grund och botten tror jag ändå att vi människor har fler saker gemensamt än vad det är som skiljer oss åt. Men vi måste kanske ibland öva oss i att se detta. Och det på ett vis där vi inte ignorerar våra olikheter, utan kan se dem men då som en extra tillgång. Att som Emma nyligen berörde lite, se dem som en tillgång, oavsett om det handlar om personer som försöker anpassa sig till ett nytt land, eller personer som försöker anpassa sig till dessa "nyinflyttade". Alla har vi med oss något till den gemensamma picknicken. Man behöver inte tycka om allt som bjuds, men det är ändå bra om man försöker smaka. Annars får man ingen efterrätt...

Och idag säger jag GRATTIS till alla Svenskar!

Var ni än befinner er

*) Bilderna i inlägget är lånade från nätet:
http://angeliitaa.blogg.se/2011/june/grattis-sverige.html
http://sveaborgsociety.com/wordpress/?p=436
http://kryddburken.se/tag/midsommarmat/

Följetongen om mitt Green Card

Ja, alltså det handlar just nu inte om något strul med att få "approval" för våra Green Card. För det har vi ju tack och lov redan fått. Efter att ha ansökt efter konstens alla regler (och JA vi anlitade en advokat!), betalat en hyfsad summa EXTRA för att ärendet skulle skötas snabbare (vilket behövdes eftersom vi ansökte så nära inpå min stundande arbetslöshet så jag därmed inte längre skulle ha ett giltigt arbetsvisum) kom beskedet i somras när jag var hemma i Sverige. Vi hade fått Grönt Ljus för våra Gröna Kort! Så underbart!! M fick sedan sitt faktiska kort med posten redan efter en eller två veckor från det att han fått brevet där det stod att vi var godkända som permanent residents här i landet. Men mitt kort dröjde. Och dröjde. Och dröjde.

Jag hörde av mig till USCIS (immigration) redan under tidigare delen av hösten för att höra vad som hänt med mitt kort. Fick beskedet att jag var tvungen att vänta i minst 30 arbetsdagar! De kunde tyvärr (sorry sorry!) inte hjälpa mig på något vis innan det gått 30 dagar från det att jag fått mitt "approval letter". Så jag väntade på att dessa 30 dagar skulle gå och ringde igen. Denna gång fick jag beskedet att det inte alls var 30 dagar som gällde (vilket även stod kursivt i själva brevet) utan 60 dagar. Alltså var det bara att vänta 30 dagar till. Ok, Jag tackade för hjälpen, lade på luren och väntade.

Efter att de 30 dagarna passerat ringde jag igen. Nu var vi redan inne i oktober månad. Ännu en trevlig person i andra änden av luren som talade om att jag kunde göra en s.k "service request" vilket i stort sett betyder att man ber en tjänsteman att kolla ens ärende och försöka ta reda på varför kortet inte skickats? Vad som har gått fel i processen? Och förhoppningsvis påskynda ärendet så att man får sitt kort. Jag gjorde naturligtvis genast en sådan service request varpå mannen talade om för mig att jag nu måste låta YTTERLIGARE 30 dagar passera. Men inte vilka 30 dagar som helst. Utan ARBETSDAGAR. Business days! Hallå!!! Helt otroligt. Den vänliga mannen sa att det inte var någon idé att kontakta dem innan 3 månader (vilket motsvarade 30 businessdays) hade gått. Alltså i början av februari. Han försäkrade mig dock om att jag troligtvis skulle ha fått mitt Gröna Kort låååångt innan dess. Det hela lät helt barockt, men jag tänkte att han borde veta. Han är proffset inte jag. Så jag har väntat. Och väntat. Jag fick ett brev på posten redan i höstas där det stod att de mottagit min service request. Halleluja!

Nu när jag har börjat söka jobb och varit på flera intervjuer insåg både M och jag att detta med att inte ha alla dokument klara inte kändes bra. Jag har ett Employment Authorization Card som jag fick redan i våras eftersom vi ansökte om detta för min del också, men detta gäller endast 1 år och går därmed ut nu i slutet av april. Efter det har jag ingen som helst dokumentation över att jag får arbeta här. Galet! Så därför ringde jag återigen immigration för att höra hur det egentligen går med mitt Gröna Kort. Detta trots att det ännu inte gått 30 BUSINESS DAYS... Det här var förra veckan. Men INGET kunde göras. Kvinnan jag pratade med var vänlig men hade noll befogenheter att ta reda på något alls som gällde mitt kort. Att jag hade ett "confirmation number" från min service request i höstas hjälpte föga. Det enda hon kunde hjälpa mig med var att göra ännu en service request. Ok, jag gjorde det. Bara för att. Så nu ska alltså två tjänstemän jobba med att leta rätt på mitt kort då gissar jag...?

Efter det samtalet kontaktade jag vår advokat. För att fråga hur vi skulle bära oss åt. Som tur är har den advokat vi fick rekommenderad och som hjälpt oss med vår ansökan, varit otroligt hjälpsam och kunnig. Så vi hoppades att han skulle kunna ge oss svar på våra frågor.

Frågorna vi hade var: 

Hur gör vi nu då jag söker jobb? 
Vad händer om mitt Employment Authorization Card (EAC) hinner gå ut innan jag får ett jobberbjudande? Vilken annan dokumentation får man använda för att bevisa att man får jobba i lagligt landet? 
Ska jag ansöka om en förlängning av mitt EAC? 
När måste detta ske? 
Kostnad? 
Eller finns det annan typ av dokumentation jag kan använda?

Svaret kom fort. Och det var kortfattat men med exakt den nödvändiga information vi behövde. Dessutom en handlingsplan! TACK!! Det jag ska göra är helt enkelt att:

- boka en tid på det lokala kontoret för Immmigration här i staden. Gå dit med mitt pass samt alla originalpapper som styrker och bevisar att vi fått vår ansökan om permanent residens godkänd.

- Jag ska sedan be dem stämpla mitt pass. Denna stämpel kommer då att fungera som ett temporärt Green Card och gäller ett år från det datum jag fått stämpeln. Det är sedan denna stämpel i mitt pass som kommer att fungera som mitt Green Card både för arbetstillstånd samt för resor ut och in ur landet. Under detta år.

- Under tiden kommer jag eventuellt att behöva ansöka om ett replacement card, men enligt advokaten ska jag slippa betala avgifterna för detta eftersom det inte handlar om att jag själv slarvat bort mitt kort, utan att Immigration helt enkelt aldrig skickat kortet till mig.

Alltså, jag frågar mig. Varför kunde inte alla de personer jag pratat med på Immigration informerat mig om detta? Varför? Så lätt och så enkelt. Det hade besparat oss både tid och frustration, men framförallt den oro vi känt. Så dåligt! För de måste ju ha vetat om detta. De bara måste ha gjort det. Jag är i nuläget så GLAD över att vi faktiskt har haft en bra advokat som vi nu kunde vända oss till med detta. Annars hade jag ju fortfarande inte vetat hur det hela skulle slutat! Med dessa erfarenheter i bagaget måste jag få skicka en hyllning till svenska myndigheter och svensk byråkrati! Faktiskt. Det kan kanske låta konstigt, men i Sverige kan man åtminstone få tala med folk som i rutinfall kan ta reda på information åt en. Som ofta har stor kunskap om hur man ska gå till väga och som kan ge den vanliga lilla personen råd och vägledning. Här har det varit ungefär som att köra huvudet in i väggen. Gång på gång. Inga svar. Ingen information. Ingen som kan hjälpa en på minsta sätt. Det enda svaret som återkommit gång på gång är "Vänta i XX dagar." Som på repeat. Man känner sig fruktansvärt maktlös. Inget man kan göra. Inget! Jag vill inte ens tänka på hur det varit om vi inte haft vår advokat att rådfråga.

Tiden är iallafall bokad nu och jag kunde få komma dit om ca två veckor. Nu hoppas jag att det här snart ska vara färdigt och att jag ska slippa kontakta Immigration om och om igen.


*) Bilderna i inlägget är lånade från nätet:
http://immigrationroad.com/
http://www.betterworldbooks.com/
http://voipphonesystemquote.com/
http://franzeeen.blogg.se
http://sv.wikipedia.org/wiki/Processen