Språkförbistring

Tänk vad det är lustigt med språk. Man tycker man förstår och behärskar ett språk ganska bra. Tills man plötsligt måste använda detta språk varje dag och det bland personer är "födda" med språket. Då inser man verkligen hur lite man faktiskt förstår. Som att lägga ett pussel och plötsligt se hur många pusselbitar som fattas. Det gapar tomma vita hål mot en och man hittar inget bra att fylla dem med. Om man som jag har haft en personlighet som till stor del bestått i att prata mycket, ofta, länge och intensivt med min omgivning, så kan ett språkombyte faktiskt göra att man inte riktigt känner igen "sig själv". Att inte hitta ord. Att förklara saker med förenklade ord eller uttryck bara för att man inte kan hitta det där rätta, det exakta. Det var i början rätt jobbigt. Jag kände mig till viss del hämmad i mina sociala kontakter.

Men min engelska har helt klart fått sig en rejäl ansiktslyftning sedan vi flyttde hit. Mitt ordförråd har utökats och plötsligt kan man en massa nya ord. I början lärde jag mig flera om dagen. Nu har det drastiskt minskat till kanske något eller några nya i veckan. Max. En del är verkligen användbara och bra. Sådana ord som man behöver för att kunna hålla en hyfsat normal konversation. Som t ex namn på olika kryddor, maträtter eller annat som man gillar att prata om. Medan andra är lite mer "kuriosa" och som man inte slänger in i så många meningar. Iallafall inte i min vardag. Det konstiga är att jag idag inte riktigt kan minnas vilka ord jag lärt mig under mitt ca 1,5 år här och vilka ord jag redan kände till innan jag lämnade Sverige. De har liksom smygit sig på mig. Ett och ett har de långsamt men säkert börjat stapla sig i minnet. Fyllt igen de tomma hålen. Jättebra! Engelskan började så småningom flyta på bättre och bättre och jag började komma upp i min mer normala "konversationshastighet". Jag började känna mig mer och mer som "mig själv" igen.

Men för ett tag sedan började något underligt hända. Jag märkte att jag när jag pratade med vänner och arbetskamrater plötsligt, mitt i en konversation, kunde se konstiga uttryck i deras ansikten. Rynkade pannor. Frågande miner. Som om de inte riktigt hört. Eller som om de inte förstod. I början förstod jag inte själv riktigt varför det blev så och jag pratade glatt vidare. Men så en dag insåg jag verkligen varför de såg så frågande ut. Jag hade mitt i en mening bytt från engelska till svenska. Bara sådär. Inte många ord. Men ett par. Kanske en kortare mening. Tillräckligt för att de skulle undra vad fasen jag höll på med. Shit! Jag hade inte ens märkt att jag bytte språk! När jag påpekade detta för dem sa de bara "jo vi har märkt det ett par gånger tidigare, men det gör inget för i slutändan fattar man ju ändå vad du vill ha sagt." Men himmel! Hur kan det bli så???? Min enda förklaring är att jag numer känner mig såpass hemma med min engelska att hjärnan är mer avslappnad när jag pratar och därför ibland inte riktigt "gör skillnad" på de två språken. Den registrerar liksom inte när min svenska hoppar in mitt i min engelska. Nu försöker jag att aktivt tänka på detta vilket bidragit till att mina svenska "ordinhopp" varit färre den senaste tiden. Men visst är det ett konstigt fenomen?!

Jaja, huvudsaken är ju ändå att folk förstår vad man vill ha sagt. Och det tror jag de flesta brukar göra ändå. Eller rättare sagt, om de inte förstår det så beror det nog mer på hur jag uttrycker mig (luddigt??) än på själva språket i sig. Detta eftersom min man också kan ha svårt att hänga med i svängarna ibland när jag pratar med honom. Och då är det ju ändå på svenska.

Om man däremot känner att man verkligen inte behärskar ett språk alls så kan man ju göra som en helt underbar japansk "delivery-kille" som kom med hämtmat från vår favorit sushirestaurang. Han kunde uppenbarligen ingen engelska men hade ändå, visade det sig, pluggat på en hel del "bra-att-ha-uttryck". Där stod han med vår suhsi i en brun papperspåse och bugade, log och sa "Long time no see". Glatt följt av "Happy New Year!" när han räckte fram påsen. Jag tackade såklart och tog emot påsen när jag vände mig om hörde jag ett hurtigt "Happy Birthday!". Allt uttalat med en stark japansk brytning. Eftersom jag betalade med kort men ville ge dricksen kontant så fyllde jag inte i någon summa på kvittot utan signerade bara. Vår lille japan tittade då mycket sorgset på mig, pekade på den tomma raden och upprepade "Noooooothing?????" flera gånger med darr på rösten. Men lille vän! Självklart ska du få dricks. Jag förklarade att jag ville ge honom dricks kontant och när han fick sedlarna i handen sken han upp som en sol och sa återigen med en mycket lycklig stämma "Thank you thank you! Happy New Year!". Sedan gick han baklänges ut genom dörren och bugade konstant hela tiden medan han upprepade "Thank you! Happy New Year!" tills dörren stängdes. Inte förrän då kunde jag släppa ut skrattet. Så störtskönt!!! Det var liksom bara "I love you" som saknades!