Vänner på avstånd

Sitter hemma i lägenheten och väntar på ett Sverigebesök. Känns alltid lika overkligt varje gång det kommer vänner eller familj som ska hälsa på från Sverige. Man inser plötsligt att man inte sett personen/personerna på minst ett år! Man är förväntansfull. Man har städat. I alla fall hjälpligt. Och man har planerat närmaste dagarnas jobb i mer eller mindre detalj, så att man ska kunna dra från jobbet i hygglig tid för att sedan kunna umgås så mycket som möjligt. Utnyttja tiden så effektivt som möjligt. Det är alltid en speciell känsla över de här ”väntetimmarna” innan besöket ringer på ens dörr. Lite otålighet blandat med glädje. Nästan lite pirr i magen. En härlig känsla!

Häromveckan fick jag ett mail från en av mina närmaste vänner. Vi har inte hört av varandra på hur länge som helst. Trots att man ser varandra som ”bästa vänner” så är det den trista sanningen; att man ofta inte lyckas ta sig ut ur sin vardag för att ringa, maila eller höra av sig på annat vis. En otroligt lam ursäkt jag vet, men tyvärr är det så. Men det jag tycker är så fantastiskt är att man ändå, när man väl hörs av, får tillbaka den där enorma känslan av glädje. Den värmer i magen och sprider sig ut i kroppen. Och plötsligt försvinner alla dagar, alla månader som man inte hörts, och man sitter där lyckligt fånleende framför datorn. Läser mailet. En gång. Sedan en gång till. Igenkänningsfaktorn är hög. Samma ton. Samma jargong. Man läser inte längre orden på skärmen, utan istället hör man rösten i huvudet. Exakta tonläget. Pauserna. Betoningarna. Först kommer skrattet. Sedan nästan med en gång kommer saknaden. Pang! Mitt i solar plexus. Man tänker ”Vad fan gör jag här på andra sidan Atlanten egentligen?”. Man blir nästan lite arg. Känner frustration. Frustration över att inte bara kunna slå en snabb signal och bestämma en fika eller en efter-jobbet-öl i veckan. Men när man läst mailet ytterligare en gång börjar frustrationen lägga sig och en annan känsla ta överhanden. Man känner återigen glädje. Glädje över att ha sådana underbara vänner. Glädje över att man faktiskt kan fortsätta känna sig så nära trots att man är långt ifrån varandra i både tid och rum.

Så vad vill jag egentligen säga med detta? Kanske bara att jag, trots att det kan gå långt mellan mina mail eller skypesamtal, ofta tänker på er där hemma i Sverige (eller vart i världen ni nu än befinner er) och saknar er. Mycket. Men också att jag sedan jag lämnade Sverige verkligen insett att vänskap egentligen inte alls handlar om hur ofta man hörs eller ses, utan helt enkelt om tillit, och framförallt om att man fortfarande hyser en genuin nyfikenhet för varandra och varandras liv. Hur mår du – egentligen? Vad har hänt sedan sist? Så länge man har kvar den känslan spelar tid och avstånd en betydligt mindre roll. Men visst, självklart måste man få sakna alla vardagliga saker man inte längre kan göra tillsammans. Och det gör jag. Jag saknar spontaniteten. Att kunna träffas utan att man planerat det minst 4 månader i förväg. Eller att bara kunna ringa och snacka skit en kväll. Om allt eller inget. För även detta kräver såklart planering eftersom vi här borta ligger 6 timmar efter. Så alla ni där hemma. Glöm aldrig att om ni råkar ha vägarna förbi NYC – kom förbi! Slå en signal! Ring på vår dörr! Ni är alltid alltid välkomna!!!!!

…och ja, jag tänker på er. Ofta och mycket!