onsdag, januari 07, 2015

Ett brev

I helgen skrev Storasyster ett brev till sin förra klass i New York City. Idag ska jag posta det. Så fint. Hon saknar dem såklart, men nu när det verkar som om det går bra med den nya skolan och klassen känns det mer fint än sorgligt att läsa det här brevet. Att hon skrev det helt på eget bevåg utan att vi pratat om det visar att hon tänker på sina kompisar och lärare där och att hon vill dela med sig av sina nya upplevelser, vilket jag tycker är jättefint.

Teckningarna på baksidan av brevet säger det mesta de med. Ni vet det där med en bild säger mer än tusen ord. Så kan det verkligen vara. Jag är så otroligt glad och tacksam över att hon är såpass bra på att uttrycka sina känslor både i skrift och i bild. Jag hoppas och tror att det hjälper när livet utmanar henne. Både med stora förändringar och små.

Så fin bild tycker jag. Den visar att hon känner sig låååångt bort från sitt gamla liv och hem. Även fast vi faktiskt fortfarande bor på samma kontinent...

9 kommentarer:

Desiree sa...

Väldigt fint skrivet av henne. Jag är glad att det redan känns bra i nya skolan och snart kommer hon förhoppningsvis känna sig helt hemma där också. Tycker hon är väldigt duktig på att skriva och att hon textar snyggt.
Fina teckningar också, finare än vad jag själv skulle lyckas åstakomma. En fin och värmande gest att tänka på sina gammla klasskamrater och skicka ett brev.

Steel City Anna sa...

Ett konstnärligt yrke kan det nog bli av den tösen :) gillar det där even if I'm wrong I'm pretty sure :)

Eva i Tyresö sa...

Oj så fint brev med fint innehåll! Duktigt och teckningarna så intressanta.
Hon kommer nog att trivas när det gått en liten tid.

bettankax sa...

Duktiga E och så fint hon uttrycker sig.
Jag blir så rörd, som vanligt.
All lycka med allt det nya. :)

Anonym sa...

Vilket fint brev!!! Och vilka fina teckningar! Vad gullig och omtänksam E är. Skönt att hon trivs sa bra i nya skolan.
Kramar, Lisa

Anne sa...

Lite samlad kommentar till olika inlägg. Åh, sååå skönt att skolan fungerar så bra redan. Att storasyster kommer hem och både i kroppsspråk, tal och bild deklarerar hur bra det kändes. Ja, då mår alla bra. Har barnen det bra så blir det så mycket enklare för de vuxna också att hitta sin plats.
Jätteskönt att höra att omställningen går så pass bra och er magkänsla med skolan verkar helt rätt och bra. Suveränt.
Inte för att det går att jämföra alls, absolut inte det jag menar. Inte det minsta! Men min egen erfarenhet av det som väl är den välkomnande amerikanska andan såg jag ltie själv av förra terminen då Stella mitt i terminen började förskolan och kom in som ny medan de alla andra var vana och etablerade i gruppen. Jag undrade lite hur det skulle bli men det var onödig oro. Både barn och personal var så noga och viktiga med att få Stella att känna sig som en del av gruppen, välkommande. Jag mötte faktiskt t.om. flera föräldrar som kom fram och sa att de jobbat med sina barn att alltid välkomna nya och få de nya barnen att känna sig delaktiga och som en del av gruppen så fort som möjligt för det är inte lätt att vara ny och de hoppades att Stella som den enda nya kunde känna det också. Nu är det här är en helt annan nivå än för er, så lite snedvriden jämförelse men det slår mig bara att den amerikanska andan av att faktiskt välkomna de nya, att inte ha de slutna, etablerade grupper och klasser som jag minns från min skoltid i Sverige. Där det var ovanligt med nya elever överhuvudtaget och de som kom in blev inte särskilt välkomnade utan fick nog jobba rätt hårt på att komma in i de sammanhang där alla känt varann sen första klass.
Det finns nog nackdelar med den amerikanska varianten av att byta klass varje år t.ex. men överlag tror jag den är bättre för den gynnar ju verkligen rörligheten och gör det lättare att komma in som ny när man flyttar. Det här tankesättet att välkomna nya, det tycker jag om. Om det så är tydligt när man gjort något enormt livförändrande och omvälvande som ni som flyttat över hela landet eller om det handlar om att man bara flyttat till nya områden inom sin stad och börjar om på det lilla planet. Men den finns där, den välkomnande och insläppande attityden. Jag tycker också om att man inte här är "färdig" med sina umgängen som jag upplevde många var hemma. Jag har redan mina kompisar, känner redan mina grannar så varför bry sig om lära känna nån till, har inte energi eller tid för det. Men här är det annorlunda, här välkomnas man in på ett annat sätt. Återigen, kanske för att många flyttar också, det sällan är så att man hr områden/skolor där alla alltid bott/gått och känt varann.
Fortsätt lycka till att landa i den nya verkligheten!
Kramar!!

Annika sa...

Hej Saltis!
Jag har inte läst några bloggar under helgerna, men jag har tänkt på er. Sett på Instagram har jag ju gjort.
Hur känns det?
Underligt förstås. Det där med att landa tar ju sin lilla tid. Tusen och en känslor, förstår jag.
Jag blir så glad över att höra att det går så bra i skolan för E. Vilken LÄTTNAD!!
Hoppas att ni kommer att gilla klimatet. Ja, det sägs ju att San Diego har USAs mesta klimat. DET är ju bra!!
Vilken fin lärare hon verkar ha. Förstående.
Kul att ni haft besök. Visst är Olgakatt på väg över också?
Även här hos mig har alla Public Schools egna namn. det gillar jag.
Ser fram emot fler inlägg från dig.
Tänker på er.
Stora kramar!!!! God fortsättning!!

Fröken L sa...

Vilket fint brev och bra att hon kan sätta ord på vad hon känner. Förstår att det måste vara blandade känslor att bryta upp så där och börja på nytt ställe. Jag är helt säker på att ni kommer att trivas i San Diego. God fortsättning på er!

Kram Linda

Suzesan sa...

Meeeen så fint. Så himla fint. Hon trivs så bra. Åh jag blev så glad för det och allt annat har du redan skrivit. Håller med om allt. Sol I San Diego är ju ett stort beröm. :) och en NY loftsäng. Måste ju bli härligt för Lill- Skruttan storasyster E att ha- eget rum- i det nya.

SÅ FINT hon ritar.

Glad för er skull

Kram
/Susanne