Sömnföljetongen

Klockan har just passerat midnatt. Jag borde egentligen vara trött trött trött. Men på något underligt vis är min kropp inte i fas med logikens sömnlagar.
Vi har haft ett par tuffa nätter nu. Det började med att Lil-Skruttan plötsligt ville äta stup i kvarten igen. Och att hon även vaknade upp mellan dessa nattmål. Häromnatten så ofta som varje time. När vi morgonen därpå hålögda såg på varandra jag och M bestämde vi oss för att "nej nu måste det bli ett slut på det här. Vi måste iallafall försöka". Så efter att ha pratat lite med folk vi känner som har egna barn och erfarenhet av det här med nattmål och dåligt med sömn insåg v att det enda som fanns att göra var att helt enkelt vägra ge henne ett av nattmålen. Hon skulle troligen gråta och skrika, men vi skulle inte ge henne mat. Vi siktade in oss på det mål hon ofta vaknade och vlle ha vd 3-tiden på natten. Myckt riktigt, strax efter 3 vaknade hon. Efter sina vanliga "grymtningar" övergick hennes röst till att börja gråta, sedan skrika. Högre oxh högre. Mer och mer panik i gråten. Ondare och ondare gjorde de i hjärtat och magen. Med ett par kortare avbott grät och skrek hon i ca 1,5 timme. Sedan somnade hon om. Och 5.30-tiden fick hon som sitt vanliga "morgonmål".

Igårnatt tänkte vi göra sama sak. Det enda problemet som nu tillkommit var att en liten förkylning seglat upp. Vår Lill-Snorpa hade alltså plötsligt hela näsan full med snor. Och hostade lite till och från. Ingen feber dock. Men detta gjorde ändå att hon vaknade mycket ofta under natten och snörvlade och hostade och grät. Det enda som hjälpte var att ta upp henne och bära henne upprätt en stund. Då somnade hon om ganska snabbt. Och efter att man lagt henne igen så sov hon en stund innan hon väcktes av sin snornäsa igen. Som längst sov hon runt en timme i sträck! Det var skönt. Men oftast endast mellan 20-30 minuters intevaller. Till slut funderade jag på om det var lönt att gå och lägga sig mellan "bärpromenaderna", eller om man helt enkelt skulle stanna uppe. Men tröttheten och hoppet segrade. Varje gång. Det är lustigt hur ens hjärna och psyke fungerar. Varenda gång efter att jag lagt tillaks henne i sängen tänkte jag att "nu, nu kanske kanske hon skulle sova lite längre. Denna gång skulle kanske bli en timme eller till och med mer...?!"
Jag och M kom där under sennatten fram till att v skulle dela natten mellan oss så att man åtminstone fick sova en liten stund var. Jag skulle ta de första 3 timmarna och han nästa. Men när klockan närade sig 6.30-tiden vilket var ca tre timar efter at vi kommit på denna geniala idé så kände jag att jag lika gärna skulle kunna vara