torsdag, augusti 07, 2014

Ett år bakåt i tiden


Idag för exakt ett år sedan var en speciell dag för mig. För oss. Men i första hand för just mig. Det var dagen då jag var Värphöna. Dagen då mina ägg skulle plockas. De som jag på artificiell väg försökt att få till. Växa. Mogna. The more the merrier. Fast det såklart, även här fanns en balans. Gärna många ägg men inte på bekostnad av kvaliteten. Kvantitet är inget utan kvalitet. Iallafall inte på äggfronten.

Jag har ju tidigare nämnt att vår väg till föräldraskap inte varit någon lätt och enkel väg. Istället har det varit både upp och ner. Vi har gått i cirklar och kommit tillbaks till utgångspunkten många gånger. Hoppet och Längtan har varit starka drivkrafter. Men med sin styrka har de även varit de faktorer jag själv personligen också tyckt varit jobbigast att bära. För ju starkare de lyser upp vägen framför en desto mer nattsvart blir omgivningen då de slocknar. Allra störst var längtan innan vi hade fått Storasyster. När vi ville gå från tvåsamhet till tresamhet. Tanken, rädslan att vi kanske aldrig någonsin skulle kunna bli föräldrar var som en skugga som förföljde mig. Bet mig i hoppet. Naggade det inte bara i kanten utan tog rejäla munsbitar då och då.

Andra gången. Alltså nu. När vi ville bli föräldrar ännu en gång. Då var vi förberedda på den krokiga vägen. Ja, vi insåg ju även att vägen denna gången troligtvis skulle vara ännu svårare att gå. Och att det skulle vara ännu större sannolikhet att vi aldrig skulle nå fram till målet. Men vi ville ändå försöka. Längtan och Hopp fanns där även denna gång. Starka. Fast jag tycker ändå det var annorlunda. Denna här gången var jag mamma. Jag hade en älskad dotter. Och visst gjorde det skillnad. Längtan efter att få ännu ett barn kan vara oändligt stor, men den är ändå inte tillnärmelsevis lika mäktig eller alltomslukande som längtan efter att gå från att vara barnlös till att få bli förälder. Iallafall inte för mig.

Men det var ändå inte helt enkelt. Vare sig rent fysiskt eller mentalt. Särskilt inte det senare. Det var också den biten jag var mest oroad för innan vi påbörjade vår resa. Nu såhär i efterhand inser jag att jag nog stängde av. Så gott jag kunde. Försökte att inte vare sig känna eller tänka särskilt mycket. Och min hektiska vardag hjälpte mig med detta. Men visst fanns det stunder när tankar och känslor hann ikapp. Stunder då skalet krackelerade. Stunder då hopp blandades med tvivel. Stunder då jag gjorde det mest förbjudna av det förbjudna. Jag Googlade. Läste. Och försökte sedan att inte tänka på vad jag läst. Det gick sådär. Och rent fysiskt var det inte någon höjdare heller även om jag inser att det kunnat vara så otroligt mycket jobbigare.

Och så idag. Idag tänker jag tillbaka på förra sommaren och inser hur långt bort den är. En annan tid. Ett annat liv. Då satt jag i ett väntrum. Med tusen tankar som jag försökte att inte tänka och tusen känslor jag försökte att inte känna. Idag är jag så långt ifrån det där väntrummet man kan komma. Idag kan jag klaga på sömnbrist, såriga bröstvårtor, obefintlig tvåsamhetstid. Men är ändå genuint lycklig. Över att vår resa fick ett lyckligt slut. Eller slut och slut. Vår resa tog oss snarare till ett vägskäl. Ett vägskäl där vi fick ynnesten att få slå in på den väg vi så länge drömt om. Och kunna fortsätta resan längs med denna nya väg. Jag vet att det inte är alla förunnat.



15 kommentarer:

Anonym sa...

Du skriver så vackert!
Jag känner inte alls dig. Jag hamnade på din sida av en slump för några år sedan och kan inte sluta följa dina inlägg. Du lyckas ofta beröra mig med dina inlägg
Lycka till i ditt liv som tvåbarnsmamma!
Hälsningar från Anna

Miss Marie sa...

Herrejösses, sitter och grinar här! Ja, visst är föräldraskap något man inte ska ta för givet, vi har några par i vår bekantskapskrets som har haft svårt att bli gravida, ett par har inte lyckats än, trots över 4 år av ihärdiga försök. Vad kan man egentligen säga til dom? Det är så lätt att säga "det ordnar sig nog ska ni se", men det gör ju inte alltid det, hur mycket man än försöker. Åh, gör ont i hjärtat. Jag vet hur min barnlängtan bara slog till en dag o för oss gick det fort, men ibland funderar jag på hur vi hade pallat om det inte gått bra för oss? Och jag förstår vad du menar med att det var annnorlunda andra gången. Vi har väl drömmar om ett till barn någon gång, men samtidigt har vi redan Alfred nu och det känns som om det skulle räcka för oss. Men man vet ju aldrig hur det känns längre fram! Bra av dig att dela med dig av er story! Tack!

Saltistjejen sa...

Anna,
Stort TACK för din fina kommentar! Och för att du läser här. Jag blir verkligen glad av att läsa att du tycker min blogg ger dig något. Och det är som alltid roligt att få "se" er läsare här via era kommentarer.
Kram!


Miss Marie,
Ja det är inte lätt detta. Detta med att vilja få barn men inte riktigt "kunna" är ett väldigt laddat ämne. Så otroligt många starka känslor inblandade och mycket stress. En av mina vänner försökte i drygt 8 år!! Som tur var ställde de sig även i adoptionskö medan de försökte. Det tar ju flera år där också och man har ju en övre åldersgräns vilket gör att man inte kan ställa sig alltför sent för då kan man hinna bli för gammal. Men de hann fram i kön i tid och fick sin son. Men visst, det är svårt att förstå att man orkar kämpa så länge som de gjorde.
Att få bli förälder är verkligen en ynnest och jag är så otroligt tacksam för mina två små underverk.
Kram!!

Kattas Betraktelser sa...

Stor kram!

Desiree sa...

Jag är lycklig för er skull att ni äntligen har lillebror hos er nu. Jag vet att ni hade en lång resa som ni genomgick inna E kom till er. Jag glädjer mig därför extra mycket att ni nu har två jättefina och underbara barn. Vi har delvis kämpat och genomfört en sådan resa men i slutänden fanns varken fysisk eller pyskisk ork att fortsätta. Numer känner jag mig till freds med det jag har i mitt liv och känner att jag kan glädjas och uppskatta vad som finns snarare än att sakna vad som inte finns.
Stor kram

Emma sa...

Vad fint Anna! Gråter, jag också. Tack för att du delar med dig, så glad för er skull.

Suzesan sa...

Tårarna rinner på mig för du skriver så vackert. Så öppet och känslofyllt. Jag är så glad för er skull. Er fyra. Mamma pappa och er dotter och er son. Grattis.

Min storasyster är- barnlös- och har i en annan tid gått igenom likvärdigt. Men som sagt i en annan tid när det inte var så som det är nu. Nu är ju förutsättningarna andra även om det ännu då är samma exakt samma längtan och allt sånt känslomässigt runt om. Men nu är hon nöjd med sitt liv ändå och hon jag har "tillåtit" henne "befogenheterna" att låna mina barn. Så som att när jag blev mormor så sa jag att hon blev mormor med. Då skrattade min syster.

Kram
/Susanne

Pernilla sa...

Så fint du skriver om er längtan och väg till barn! Och så väl jag känner igen mig.
Det är svårt att tackla när man får frågor om barn, oftast är det i all välmening men ibland undrar jag varför det är så viktigt att veta om någon annan har barn. Många gånger hade jag lust att bara fräsa ifrån för frågan om barn gjorde alldeles för ont.

Jag valde bort barn efter ett ultimatum från mannen jag levde med (var över 40 år, hade försökt som ensamstående innan men inte lyckats, jag trodde inte jag skulle hinna träffa någon ny man i tid eller att lyckas få barn som ensamstående). Det var tufft och jag mådde periodvis dåligt, jag skulle ju ha fyra barn!

Åren gick och sorgen blev lättare att leva med tills vi separerade och jag insåg att han haft en annan över ett år innan vi flyttade isär. Då var jag 44,5 år och alla fertilitetsprover visade på att det var försent för ett barn....
Men mot alla odds blev jag gravid och min lille mirakelkille föddes i februari 2014! =)
Kunde/vågade dock inte ta till mig det till fullo förrän jag hörde hans hjärtljud för första gången.
Nu lever jag min dröm, ofantligt tacksam och glad över vändningen livet tog. Vissa dagar är väl inte himmelskt roliga men i grunden och inom mig är jag lycklig.
Att vara ensamstående mamma är lättare än jag väntade mig men visst kan jag vara trött och irriterad. Tålamodet prövas, saknar vuxenstimulans då jag fortfarande är föräldraledig och vännerna arbetar, släkten på annan ort med liten möjlighet att avlasta.
MEN tröttheten över att inte sova på grund av sorg över barnlösheten var tusenfalt värre.

De är så fina E och O och så lika varandra!

Kram,
Pernilla i Göteborg


Trillingnöten sa...

Tänk vad ni har gått igenom! Det måste vara jättesvårt på alla sätt och mycket vänta och oro! Så modigt att berätta och dela med er tycker jag. Det är ingen lätt resa ni gjort. Nu har ni ett litet mirakel ialla fall och det är fantastiskt! Jag är så glad för er skull! Kram

Annika sa...

Anna, du skriver så vackert. Jag får också en liten tår i ögonvrån.
Vi talade ju lite om detta i vintras då vi sågs i ett iskallt NYC.
Jag är så otroligt glad att den fine lillebroren :-) har kommit till er.
He's loved!
Stora och varmt kramar ifrån mig!!

Pernilla sa...

Februari 2013 är han ju född, dags att börja jobba så jag får stimulera hjärnan! =)
//Pernilla

Anonym sa...

Kärlek! :-)
Kram från koko

Anonym sa...

Jag plockade ut mina ägg igår, för att gå igenom samma resa. Jag hoppas och tror att det ska sluta lika lyckligt som för er!

Saltistjejen sa...

Katta,
KRAM!!


Desiree,
Tack söta fina du!! Både för dina fina ord om vår resa men också för att du här delar med dig om din egen erfarenhet och dina val. Så strongt och modigt!
Jag är glad över att ni nu har ett sådant fantastiskt liv och att du verkar så tillfreds och lycklig med allt du verkligen har.
KRAM!!!


Emma,
Åh, Tack vad rar du är.
Kram!


Suzesan,
så fint med din syster!!!!
Självklart är hon mormor hon också! :-)
Kram!!


Pernilla,
TACK för din fina kommentar. Och vad glad jag blir av att läsa om din resa!!! Och att den slutade på ett så mirakulöst vis. :-)
Tack för att du vill dela med dig!
Många Kramar!!


Trillingnöten,
Tack!! Det känns inte särskilt modigt nu faktiskt. Detta är en del av vårt liv och vår familj. På många sätt känns det naturligt för mig att vara öppen om det. Jag tycker tyvärr det är alldeles för mycket hysch och skuld över barnlöshet. Men visst, när man står mitt uppe i det hela kan man välja att vara tyst på grund av att det känns än mer stressande att berätta. Så var det för oss. Men nu med ett lyckligt "slut" känner jag att jag vill vara öppen.
Kram!!


Annika,
Tack! Och ja vi pratade ju om detta lite när vi sågs senast. Det här med barn, familjebildning, val och att ha tur.
Kram!!


Koko,
VÄNNEN!! Miss you! Och ja Kärlek tillbaka!!
Roligt att du faktiskt fortfarande tittar in här ibland.
KRAM!!


Anonym,
ååååh! Håller mina tummar och tår för dig!!!!!!!
Kram!!

Anna, Fair and True sa...

Vad glad man blir att läsa detta och även om andras kamp som lyckats (i kommentarerna) men även ledsamt för de som inte lyckats och även hur alla haft det så jobbigt på vägen. Tycker också att man borde kunna vara så mer öppen med det. Men lätt för mig att säga kanske som inte varit i den sisten. Och samtidigt förstår man ju att det kanske inte alltid är så kul att prata om det, när man är ledsen och mår dåligt både psykiskt och fysiskt (av behandlingarna). Men ingen ska ju behöva skämmas eller hyscha om det, definitivt inte!

Så glad att fina O är hos er nu!