Konsten att bygga en skyskrapa i vardagsrummet

Ja, jag vet inte ifall vi riktigt behärskar just den konsten. Men vi gör vårt bästa. Till formen är den väl iallafall lite lik åtminstone den högra skyskrapan som syns utanför vårt vardagsrumsfönster?

Nu är det mesta packat. Men vi vet att vi fortfarande har mycket kvar. Det finns alltid saker som liksom aldrig passar i lådorna. Konstigt nog.  Och rum och skrymslen man vill spara "till sist" innan man tömmer. Som köket till exempel. Men vi började på det nu ikväll ändå. Någonting vid 22-tiden. Men nu måste vi försöka sova också. Imorgon har vi iallafall barnvaktshjälp (Tacksamheten över fantastiska vänner slår mig än en gång. "hur--i-helvete-ska-vi-överleva-utan-dem????") vilket kommer att underlätta enormt mycket. För det är svårt att vara effektiv när man har en liten bebis.

Såhär under Thanksgivingshelgen kan jag säga att jag är mycket tacksam över att ha vänner på nära håll som frivilligt erbjuder sin hjälp. Igår var vi bjudna till våra fina vänner på Thanksgivingmiddag. Så gott och mysigt. Och imorgon har som sagt ett par andra vänner erbjudit sig att ta hand om Lillebror ett tag så vi kan få mer packtid. Tack Tack TACK! Jag är också tacksam över att vi har tre dagar kvar innan flyttfirman kommer. Och såklart är jag tacksam över min fantastiskt fina familj. Och inatt är jag även tacksam över att det är M som har hand om Lillebror. Så jag vet att jag kommer att få sova åtminstone ca 6 timmar ostört. Underbart! Så Godnatt!

En vecka

Ja, nu är det endast en vecka kvar. Nästa tisdag såhär dags har flyttlasset gått. Och morgonen därpå flyger M med katterna. Det är helt galet. Surrealistiskt. En sådan där Jag-kan-verkligen-bara-inte-förstå-det-känsla. Så vi packar alltså. Packar packar packar. Sorterar och packar. Packar. Packar.

Men ikväll fick vi ett väldigt trevligt avbrott. M´s labb hade nämligen en avskedsmiddag för honom. Storasyster fick ha en låååång playdate med en av sina bästa vänner och vi tog sedan med Lillebror till restaurangen i Williamsburg där avskedsmiddagen skulle vara. Väl framme möttes vi av M´s kollegor, de flesta iklädda tröjor som det stod "Mats" på.

Middagen var väldigt god och Lillebror gjorde sådan succé att jag kunde äta både varmrätt och efterrätt medan han glad gled runt mellan olika famnar. En av M´s kollegor sa till och med att han ville "klona Lillebror så att han säkert skulle få en sådan cool och mysig unge". M var väldigt nöjd med kvällen. De få tal som hölls var av hans två svenska kollegor. De hölls på svenska, men endast på grund av att M´s chef uttryckligen ville det. Självklart översattes dem. Av desamma. Och ja, även M´s tacktal hölls på svenska av samma skäl. Lite roligt.

Briskettown var namnet på restaurangen

M med sin chef

Lillebror var också uppklädd kvällen till ära. Tack Sisutaina!!

Allmänt mingel

Och som sagt, Lillebror trivdes väldigt bra i allas sällskap - en mingelbebis minsann

Middag

Efter middagen åkte jag och Lillebror hem för att hämta Storasyster. M fortsatte ut tillsammans med flera av sina kollegor. Sista kvällen med gänget. Lite vemodigt såklart. Så som avsked alltid är. Men ändå en kväll som gick i glädjens tecken. Så som det ju ska vara. Avslut och Nystart.

Mindre än två veckor kvar

Kan inte fatta att det nu är mindre än två veckor kvar tills flyttfirman kommer och tar med sig det mesta av våra personliga pinaler och kör till Kalifornien. Och att det dessutom är mindre än två veckor kvar tills M flyttar härifrån och börjar sitt Kalifornienliv. Han och katterna. Himmel! De här senaste veckorna har bara flugit förbi. Vart tog tiden vägen? Att förbereda en flytt tar verkligen all ens energi. Och tid. Praktiska saker. Ständigt något att fixa med. Någon att ringa. Kolla. Kolla igen. Konfirmera. Packa. Och så packa lite till. Här har vi fått ihop en hel del lådor nu. Men fler måste fyllas. Hittills är vi uppe ca 40 lådor nu tror jag. De flesta storlek medium och sedan en del large samt small.

Vi har beslutat att inte flytta särskilt många möbler. IKEA är bra men möblerna är inte de bästa vad gäller flytt. Och när jag kollade med flyttfirman och insåg att det skulle kosta mer att flytta hela vårt möblemang än att köpa nytt så var valet ganska lätt. Det underlättar dessutom mycket för mig eftersom jag kommer att bo kvar här i nästan 3 veckor efter att flyttlasset gått, och det känns bra att veta att vi då kommer att ha de flesta möblerna här ändå. Fast madrasserna flyttar vi så det blir till att sova på uppblåsbar luftmadrass samt i soffan. Men det ska nog gå bra.

Och ja, sedan är det ju så att man ovanpå allt även har den där vanliga vardagen också, om man så säger. Denna veckan har det varit Open School Week här i alla public schools i staden. Jag har hunnit med tre besök i Storasysters klass "reading workshop", matte samt "science". Jätteroligt och intressant att se hur lärarna arbetar och även att se hur Storasyster är på lektionerna. Känns bra att ha med sig i bagaget till skolbytet. Idag hinner jag nog inte med något besök men M ska gå på deras "technology class".

På min "att-göra-lista" idag står ett besök till Costco. Det blir handling inför morgondagens frukost på dagis (vi är värdar för den imorgon) samt även lite diverse tilltugg till vår avskedsfest som vi ska ha nu på lördag. Så för att försöka undvika alltför mycket trafik tänker jag åka strax. För det tar ju sin lilla tid detta. För som ni redan känner till så innebär en handlingstur för oss just nu att först promenera till linbanan, sedan ta denna till Roosevelt Island. Där promenera till garaget. Så köra bilen till Costco i Queens och sedan hem med varorna över Queensboro Bridge. Packa ur och sedan köra tillbaka bilen över bron och parkera i garaget på Roosevelt Island och så ta linbanan tillbaka och så promenera hem den sista biten. Som jag sagt tidigare, att få garage i sitt eget hus kommer vara en enorm lyx för oss!

Nu är kaffet urdrucket så nu bär det strax av till linbanan.
Hoppas ni alla får eller har en fin torsdag!

Hur gick det för Olgakatt?

Den frågan fick jag i en kommentar i ett inlägg nedan. Självklart gäller frågan de två dagar då Olgakatt ensam tog hand om både Storasyster och Lillebror medan jag och M var och letade bostad i San Diego. Och nej, jag har inte nämnt det tror jag. Men det är endast för att det gick strålande! Enligt alla inblandade. Olgakatt själv tyckte att de här dagarna när hon ensam fick rå om Storasyster och Lillebror var riktigt speciella.  Härliga. Mysiga. Roliga. Storasyster tyckte att det gått jättebra och att de gjort mycket kul tillsammans. Hon var även mäkta stolt över att det gått så bra att somna (och sova) trots att både mamma och pappa var borta.

Olgakatt ger Lillebror hans kvällsgröt

Enligt Olgakatt själv var den enda gången hon fick hjärtat i halsgropen när hon en av kvällarna upptäckte att ena katten var borta. Han fanns bara inte att finna i vare sig vardagsrummet eller köket. Hon letade och lockade. Men borta var han.

Då fick vi ett desperat sms från Olgakatt som frågade om vi kunde tipsa henne om några bra "gömställen" där Tazo brukade kunna ligga på kvällarna. Kalifornien ligger ju tre timmar efter New York så vi befann oss då i vår hyrbil på väg till en restaurang för att äta middag. Vår lägenhet är ju inte särskilt stor så det finns ju inte alltför många ställen ens för en katt att gömma sig. Hon var rädd att han sprungit ut och tagit hissen någonstans. Jo, för det har hänt förr...

Men redan efter att vi skickat det första svaret på eventuella krypin så visade det sig att hon hittat honom. Ljudlöst hade han smugit in i sovrummet när hon nattade barnen och sedan hade han helt sonika lagt sig att sova i sin kattsäng högt upp på ena byrån. Lilla kissen. Här kan ni läsa vad Olgakatt själv skrivit om de här dagarna med barnen och katterna.

En dag i vänskapens (och kärlekens) tecken

Igår söndag körde vi till det lilla samhället Cold Spring strax norr om NYC. Det ör ett mycket pittoreskt ställe som ligger alldeles intill Hudson River. Man kan lätt ta sig hit med tåg (Metro North) också från Grand Central, och vi har varit här flera gånger just för att det ligger såpass nära staden, är mumsigt och det finns även en del vandringsleder i närheten. Anledningen till vårt besök denna helgen var ju att våra Kära vänner Familjen K var i trakten och vi därför lyckats få till en träff med dem. Något som bestämdes ganska hastigt och lustigt för bara ett par dagar sedan.
Så fantastiskt roligt!

Cold Spring

Höstfärger längs Main Street

De här ungarna alltså, så stora de alla blivit...!

Och Mamma K tyckte att Lillebror vuxit otroligt mycket sedan de sågs sist. Vilket såklart är sant eftersom senast de träffades var Lillebror endast knappt 3 månader.

Lunchen blev pizza i eget bås

Lillebror med pappa M´s favvodryck Coca Cola

Lycka är att träffa sin bästa (och äldsta) vän samt hans Lillasyster

Vänner sedan 3 månaders ålder

Kraaam!

Efter den kylslagna promenaden blev det varm choklad. Och jo, visst blev det nästan en liten date ändå precis som de planerat...

 

Sötisarna!

Dags att säga hejdå. Men vi hoppas att det inte ska dröja alltför länge ändå tills vi får ses igen.

Ja, det känns nästan lite overkligt att vi verkligen lyckades få till denna träff. Så roligt. Att de hann med oss även fast de var här för att träffa familjen. Fast nackdelen är att efter varje gång vi setts inser jag verkligen hur mycket jag saknar dem i min vardag. Att kunna ses sådär lite spontant. Ta en middag ihop. En fika. Eller bara springa på varandra utanför huset och prata en stund på vägen hem. De lämnade ett tomrum efter sig då de flyttade. Och jag inser plötsligt att snart kommer det vara vi som flyttar. Vi som lämnar ett tomrum efter oss. Men också vi som själva kommer att flytta till ett tomrum. Ett tomrum som jag verkligen hoppas att vi ska kunna fylla. Så småningom. En ny vardag väntar på oss. Och jag undrar så hur den kommer att bli.

Bästa julklappen

Ja, årets bästa julklapp kommer lite tidigt. Redan imorgon närmare bestämt. Vi ska nämligen få träffa våra älskade vänner Familjen K! De reste hit i fredags från DC och är alltså här i trakterna för ett 80-årsfirande. Så nu är det bestämt att vi kommer att ses utanför NYC. En lunch. Tillsammans. Helt fantastiskt känns det att vi kommer kunna få chansen att träffas innan vår flytt! Det hade vi aldrig vågat hoppas på.

Storasyster deklarerade glatt att hon "Imorgon ska ha en lunch date med sin pojkvän". Och jag fick veta via email från "pojkvännens" mamma att han stolt berättat för sin 80-årsfirande farfar "I´m seeing my girlfriend on Sunday!"Hur gulligt är inte det.

Det här med skolan

Tack alla rara för era kommentarer och lyckönskningar! Tyvärr hinner jag inte svara personligt till er nu. Det är som sagt för mycket att göra på alltför kort tid. Men vill ändå säga att jag läser och uppskattar mycket att ni tar er tid att skriva här. Så Tack Tack Tack igen!!!

Istället för att svara var och en här i kommentarsfältet tänkte jag berätta lite mer allmänt om hur vi gått till väga med letandet efter en ny bostad. Som så många av er påpekat så är det just skolan som varit den drivande faktorn till vilka områden vi letat i. Precis som så många av er säger så är just skolan det viktigaste. Vi måste bo i ett bra skoldistrikt. För som här i NYC så skiftar kvaliteten på skolorna enormt mellan bra och dåliga skoldistrikt. Så man kollar helt enkelt online på de olika skoldistrikten samt de olika skolorna i respektive skoldistrikt. Och sedan får man leta bostad i de områdena.

Runt San Diego finns en del riktiga toppdistrikt. Vi letade såklart efter bostäder i dessa, men i slutänden hittade vi inga lediga som passade oss där. Skolorna vi till slut besökte tillhör båda samma skoldistrikt. San Diego Unified School District. Ett distrikt med över 200 skolor. Så självklart skiftar kvaliteten mycket mellan de olika individuella skolorna. Då får man försöka ta reda på "ratings" för den specifika skolan. Varje skola har nämligen ett upptagningsområde och om man bor inom detta är man garanterad en plats på skolan och även om det teoretiskt är möjligt att välja en annan skola en den man är "zonad" till så är det i praktiken svårt. För vår del som flyttar mitt i skolåret är det i stort sett omöjligt. De skolor vi kollade på hade 8 av 10. Inte topp alltså men ändå bra. Den skola Storasyster går i här nu är en 10:a.

Dessa ratings bygger på nationella prov och tester som görs i årskurserna och tanken är att de såklart ska spegla undervisningens kvalitet. Men vi tycker att även andra saker än just dessa testresultat är viktiga. Till exempel ville vi gärna att Storasyster skulle få fortsätta att gå i en skola som har någotsånär internationell prägel. Detta eftersom det är en av de saker vi älskar med just NYC och vår community här. Och detta att dagligen umgås med, och ha vänner, med olika bakgrund, historia, kultur och kanske språk är något som vi känner berikar. På alla plan. Det är också något Storasyster är van vid sedan hon som 3-månaders baby började på dagis där hon sedan dess mött både lärare, vänner och andra barn från skiftande kulturella och nationella bakgrunder. Hon är van att hennes vänner kanske pratar ett (eller två) andra språk än just engelska, att man äter allt från sjögräsrullar och kimchi till nudlar eller grilled cheese sandwich till lunch. Att man firar olika högtider beroende på var ens familj kommer från. Här på östkusten är ju judiska högtider stort, men även kinesiska nyåret samt andra som kanske firas mer i hemmen hos respektive familj. Så för henne är det naturligt att hon t ex firar Lucia och Midsommar även om nästan inga av hennes vänner gör det. För många av dem firar kanske någon annan högtid som hon inte firar. Så ja, internationell miljö är något vi försökte att få in i den här bostads-och-skol-letar-ekvationen. Även om vi inser att det inte alls kan bli som här i NYC.

Fast just detta med internationell bakgrund hos eleverna är något som ju faktiskt kan "dra ner" testresultaten något och därmed skolans "poäng". Detta eftersom flera barn då kanske inte har engelska som sitt modersmål och därmed inte alltid gör toppresultat på de här nationella proven. Något att ha i bakhuvudet när man kollar statistik. Så man inte stirrar sig blind på just siffrorna. Utan funderar lite mer på vad som ligger bakom dessa siffror också. Som sagt, olika saker vägs in i den totala slutbedömningen. Och vi känner att vi tycker att detta är viktigare än akademiska toppoäng för skolan hon ska gå i. Så länge undervisningen verkar bra och lärare och personal är engagerade tror jag att sådana här testpoäng enbart ska användas som vägledande. Det handlar ju om så mycket mer än provresultat. För oss var helhetsintrycket av den skola vi sedan valde viktig. Atmosfären, engagemanget, nytänkandet, känslan av att man där gärna jobbar lite "extra" för att verkligen göra "allt och lite till" för skolans elever.

Igårkväll mailade jag rektorn och fick svar nästan direkt. Trots att det var vid 21-tiden San Diego-tid. Engagemang som sagt. Love it!

Att hitta sitt nya hem

Vår tripp till San Diego förra veckan har jag knappt hunnit smälta än. Den var kort och otroligt intensiv. Vi åkte från JFK klockan 9 på onsdagmorgonen. Landade i San Diego kl 12 lokal tid (3 timmar efter NY-tid). Hämtade hyrbilen och åkte och åt lunch. Sedan första lägenhetsbesöket. Vi kände oss efter detta såpass säkra att "this is it" så vi ansökte och betalade en deposition. För att "hålla" lägenheten. Sedan blev det middag och tidig sänggång eftersom vi båda var rätt slut. Torsdagmorgon klockan 8 hade vi möte på skolan som "hörde till" bostadsområdet där vi lagt en deposition dagen innan. Vi fick en rundtur av vice rektorn. Besöket kändes ganska blandat. Vi insåg att det kommer bli väldigt annorlunda mot vad vi varit vana här. Bland annat har man i Kalifornien inte alls musik och konst i skolorna. Något som kändes otroligt negativt för oss som varit vana med att Storasyster haft just dessa ämnen ända sedan dagis. Och då av specialutbildade lärare (musik och rörelse sedan hon var strax över 1 år, och konst sedan hon var 5 år). Här på östkusten är ju både konst och musik väldigt stort inom skolan. Vi fick dessutom veta att skolan hela tiden hade barn som började och slutade (eftersom upptagningsområdet till stor del var bland familjer på universitetet) och det gjorde att mottagandet inte kändes så personligt. Vice rektorn berättade att förra läsåret hade de haft endast 3 dagar då inget barn vare sig börjat eller lämnat skolan. Så en oerhört hög turn-over-rate med andra ord. Och något som verkligen inte kändes bra var att vi fick veta att man inte på något vis förberedda nya barn innan de började i skolan. Istället  blev de hänvisade till sin klass redan samma dag som de registrerades. Direkt efter registreringen. Alltså fanns det noll chans till att förbereda vare sig barnet själv, läraren eller blivande klasskamrater inför den nystarten. Något man som förälder inte tycker känns sådär vidare bra. Alls.

Efter detta besöket var det sedan  dags för nästa lägenhetskoll. Denna gång kände vi att det inte alls var något för oss, så det hela gick ganska fort och vi hann med en fika. När vi satt med våra kaffemuggar diskuterade vi om vi helt krasst skulle avboka den tredje och sista lägenhetsvisningen. I ett område som heter Mira Mesa. Detta eftersom den låg i ett område mycket längre bort och vi ju kände oss mer eller mindre säkra över den lägenhet vi tittat på i UTC-området dagen innan. Men vi beslöt ändå att köra och se lägenheten eftersom vi hade tid för det. Det kan ju aldrig skada? Vi lämnade nu kusten och körde inåt. Mot bergen. En helt annorlunda natur. Inte alls den typen av natur jag sporadiskt tänker på och associerar till San Diego. För då tänker jag nog mest på stränder och hav. Jag tycker framförallt att det var otroligt fascinerande att så olika natur finns inom samma område. Säg ca 20-30 minuters bilkörning. Dramatiskt och vackert men på så olika vis.

Vi lämnar kusten och kör mot bergen

Vägarna omges av berg

Det var lite grönare här även om det inte syns eftersom vi kom i skymningen

Här blev vi visade en lägenhet som kändes så rätt på alla vis. Men vi var fortfarande så inställda på att vi inte skulle bo här att vi båda gick runt och tänkte att "synd att vi inte kommer bo här eftersom det var den klart bästa lägenheten vi sett både till ytan och planeringen". För som sagt, lägenheten var överlägset bäst av de vi tittat på. Större, med eget garage i anslutning till lägenheten och med en relativt stor patio (inbyggd uteplats). Plus billigare hyra.

Vi var som sagt fortfarande inställda på att vi inte skulle ta denna ändå. Trots att den var såpass mycket mer tilltalande. Främst på grund av att området ligger mycket längre bort från M´s jobb. Men vi ville ändå besöka skolan i området så det gjorde vi. Helt oannonserat faktiskt. Vi steg helt enkelt bara in på expeditionen för att ställa lite frågor. Och trots att vi inte alls förvarnat eller bokat någon tid så fick vi ett otroligt bra mottagande. Sekreteraren tog sig genast an oss. Och visade oss runt. Engagerat. Berättade om skolan, filosofin. Visade klassrum och och skolgård. Dessutom fick vi veta att man hade en otroligt stark community här vilket innebar att föräldraföreningen satsade mycket på fundraising. Detta hade bl a lett till att man hade pengar till just konstundervisning. Samt att man i de högre klasserna (från 3rd grade) hade musik och även simskola för alla barn som inte kunde simma. M hade dessutom tidigare läst lite om denna skolan och det hade då stått mycket om rektorn som verkar vara en riktig eldsjäl. När vi lämnade skolan visade det sig att det var sant. Han stod då och dirigerade trafiken (föräldrar som skulle hämta sina barn med bil) och pratade med både barn och föräldrar. Så fort han fick syn på oss ropade han och hälsade. Presenterade sig och sa att vi mer än gärna fick kontakta honom när vi ville ifall vi hade fler frågor. Inte bara om "hans" skola utan även om de andra i området eftersom han kände alla rektorer där och därmed kände till skolorna väldigt väl. Vilket mottagande vi fått. Så personligt och helt annorlunda mot den första skolan!

Efter det besöket kände vi båda två att valet plötsligt blivit betydligt svårare. Eller snarare att vi nu faktiskt HADE ett VAL. I och med att lägenheten var såpass mycket bättre för oss men framförallt att skolan kändes riktigt bra fick vi nu börja fundera på detta som ett alternativ till lägenheten vi varit så inställda på i UTC-området. Vi körde tillbaks till kusten för att äta lunch och diskuterade hit och dit. Skrev plus- och minuslistor. Vred och vände. Men landade hela tiden i just detta att skolan kändes så otroligt mycket bättre än den vi besökt på morgonen, samt att vårt boende skulle bli bättre. Så mycket att tänka på. Känna efter. Medan vi funderade tog vi även en tur till la Jolla. Promenerade längs kusten. Njöt av solen. Havet. Vyerna. Fantastiskt!

Vem kan tröttna på något såhär vackert?!

Det kändes extra exotiskt att se pelikaner på klipporna

Och solande sälar

På eftermiddagen hade vi bestämt oss såpass mycket att vi körde tillbaka och betalade en deposition även på denna lägenheten. Vi hade nu tre dagar på oss att helt bestämma oss. Sedan körde vi direkt till flygplatsen för att flyga tillbaka hem till NYC. Med 21-planet. Landade efter ca 5 timmars flygning återigen på JFK vid 5 på morgonen. Helt slut. På mindre än 48 timmar hade vi hunnit med flyg till och från Kalifornien samt att besöka både lägenheter och skolor.

Efter att ha funderat vidare ytterligare en dag bestämde vi oss. Det blir den lägenheten som ligger i Mira Mesa, alltså området längst bort, men med den helt klart bästa skolan av de två vi besökte. Och att lägenheten själv dessutom är större och med en bättre planlösning är ju ytterligare plus. Att det även är nära till ett naturreservat med vandrings- och cykelleder är ytterligare något vi tyckte om. Efter att ha bott på Manhattan i mer än nio år lockar outdoor-livet igen. Men visst, detta boende kommer innebära längre pendling för M samt att vi MÅSTE ha två bilar. Något som en f.d Stockholmsbo och sedan NYC-bo tycker känns helt galet! Men visst, flera har påpekat för oss att två bilar är det många som måste ha även i Sverige (om man inte råkar bo så att båda kan pendla till sina respektive arbeten med kommunala färdmedel). 

Här är poolen som hör till bostadsområdet

Nu är det packning och organisering som gäller. Vår plan är att flyttlasset ska gå veckan efter Thanksgiving så att våra saker ska hinna anlända i vårt nya hem innan jag och barnen kommer dit. M åker redan i början av december och börjar jobba. Så ja, nu börjar det helt klart brinna lite i knutarna. Och overklighetskänslan stiger. Men det känns skönt att veta var vårt nya hem kommer att finnas och hur det kommer att se ut. Ett steg närmare vårt nya liv.

6 veckor kvar

Att säga att det är mycket nu är en ren underdrift. I huvudet snurrar hur mycket som helst. Hela tiden. Både praktiska saker att göra, fixa, ta reda på, kolla, förbereda, avsluta. Och sedan tankar om hur det ska bli, hur man ska göra vissa saker på bästa vis, och såklart alla känslor och funderingar kring hur vårt nya liv kommer att bli där borta. Och sorgen och vemodet över att lämna detta. Alla avsked. Alla "sista gången". Samtidigt är det inte enbart "ledsamt" utan också otroligt spännande. Ena stunden är man exalterad och planerar allt möjligt (fast man egentligen inte vet något alls och inte borde kunna planera haha) och andra är man vettskrämd och känner att det kommer bli hemskt att lämna allt och alla här.

I söndags träffade vi våra kära vänner, de vi känt allra längst här i NYC och det kändes så vemodigt att veta att det nog kommer dröja väldigt länge innan vi kommer kunna träffas allihop igen samtidigt

Lillebröderna kommer nog inte minnas varandra ens

Fast storasyrrorna kommer definitivt att göra det

Däremellan, eller snarare hela tiden, är man trött trött trött. Lite som att man vandrar runt i trötthetens dimma. Allt tar sådan energi. Tankar, Känslor. Och såklart allt praktiskt som måste göras. NU. Igår. Imorgon. Snarast. Förutom själva packandet är det biltransporten och omregistrering till ny delstat för den, försäkring för både bil och hem samt katter och transport av dem. Vi ska kontakta skolan och fixa vad vi behöver inför Storasysters skolstart samt  kontakta el-, vatten- och gasbolaget för kommande boendet. Vi kommer även att behöva skaffa ytterligare en bil då vi kommer dit, och detta å det snaraste. Och så funderar vi hit och dit över logistiken. Vad ska flyttas och när. Så ja, lite stressigt känns det just nu. Minst sagt.

Inte hjälper det heller att Lillebror fortfarande vaknar en del på nätterna så man sover mindre än vanligt på grund av det också. Den där "vanliga" sömnbristen som man lider av med spädbarn. Och Storasyster får regelbundna protestutbrott. Tror det är både åldern (6-års åldern kallas ju för "lilla tonåren") och sedan flyttoro på det. Allt sådant äter den lilla energin som finns. Samtidigt hinner vi faktiskt med att drömma lite också. Om nya boendet. Och vårt "nya" liv. Ikväll hann vi även med att mysa riktigt med barnen. Först hittade M och Storasyster på ett "spel" med en ballong som de sköt mellan sig efter middagen. Sedan lekte vi charader, läste och fikade. I den ordningen. Så det hinns med annat också. Det måste det ju. Livet och vardagen stannar ju inte upp bara för att man ska flytta. Även om man önskade det ibland.