Ja i torsdags var vi på vårt första dagismöte. Någonsin. Jag har inte varit inne på ett dagis sedan jag själv slutade på mitt eget för en herrans massa år sedan. Förutom en gång för ett par år sedan då jag hjälpte en kompis att hämta sin lilla kille på hans dagis, men det gick så snabbt att jag knappt räknar det som något dagisbesök.Dagiset vi ställt oss i kö för är det dagis som Rockefeller University har. För att få möjlighet att sätta sitt barn på detta dagis måste man vara anställd av just Rockefeller universitetet, vilket M är. Ryktet säger att detta dagis är väldigt bra jämfört med många andra dagis och att det även är mycket billigare än de flesta andra dagis här i NYC. Men den stora anledningen till att de flesta ändå väljer detta dagis tror jag är att det ligger inne på själva campusområdet vilket gör det mycket enkelt för de föräldrar som arbetar här att hämta och lämna barnen. Det är ju endast ett stenkast från deras arbetsplatser. Och eftersom många bor i Rockefeller Housing så innebär det även ett stenkast från bostaden. Alltså väldigt bekvämt.
Vi ställde oss i kö direkt efter att vi kom tillbaka hit från Sverige vilket vi tyckte var tidigt. Vi vill helst ha en plats i september 2009, och det var ju ca 1,5 år fram i tiden. Men efteråt har vi förstått att här ställer par sig i kö för dagisplats långt innan de ens är gravida vilket gör att köerna är lååååånga. Jag tycker det är ett mycket konstigt system. Det mest logiska vore väl ändå att man åtminståne är gravid och har ett sk "due date" (datum för födseln) innan man kan boka upp en dagisplats?! Men så var inte fallet här, så vi får väl se ifall vi ens är framme i kön den dagen vi önskar.
Mötet vi var kallade till skedde på själva dagiset, ca 5 minuters promenad från vår lägenhet. Ingen av oss hade någon som helst aning om hur detta möte skulle vara. Vad man skulle göra. Vad skulle man få veta. Men det var väldigt seriöst insåg vi snart. De hade en del snacks och vatten i lokalen som man kunde ta, och sedan satte man sig och lyssnade till en 1 timme lång powerpoint presentation. Det var tre av de anställda (varav en var föreståndaren) som berättade om allt från deras "filosofi" till hur en dag på dagis kunde se ut. Presentationen var väldig bra och de utgick från frågor som de ofta fick från föräldrar.
Jag måste säga att jag tyckte att personalen verkade väldigt kunniga och mycket jordnära som personer vilket jag tycker om. Jag gillade även den "filosofi" som de sa att de utgick ifrån vilket var att "lära genom att göra". Detta illustrerade de t ex med att de inte sitter ner med barnen och lär sig färger utantill, utan genom att måla och prata om färger som finns runtomrking dem t ex på varandras kläder. En annan sak jag verkligen tyckte lät bra var att de verkar vara noga med att ha regler som de vill förmedla till barnen. Alltså vad man får eller inte får göra. Allt utgick mer eller mindre från att man inte får göra sådant som kan skada någon. Men att de inte tillämpar vad man här kallar "time out", vilket jag tror i Sverige skulle jämföras med skamvrå. Istället försöker de förklara för barnet varför det inte får göra vad det nu är det gjort, som att t ex klättra upp på en stol, men de "straffar" aldrig barnet. Eftersom jag är för att ha bestämda regler men emot bestraffning av barn så tyckte jag att deras synsätt passar väldigt bra in med mina egna tankar.Jag har ju inte alls någon koll på hur svenska dagis fungerar idag så det är svårt att direkt säga vad som är annorlunda eller vad som verkar likt. Men några saker som defintivt skiljer sig från de svenska daghem jag känner till är dessa:
1) Mat. Här är det föräldrarna själva som ska ta med lunchen till sina barn. Beroende på barnets ålder varierar ju såklart maten. Från bröstmjölk om barnet fortfarande ammar, till "vanlig" mat ifall barnet är något äldre.
2) Blöjor. Man är även ansvarig för att ta med de blöjor som barnet kommer behöva under dagen.
3) Lakan. Föräldrarna tar med barnets egna sängkläder till barnets sovstund på dagis.
4) Antalet lärare per barn. Här har de små barngrupper med flera lärare. Om jag minns rätt så handlar det om att ha ca 3-4 barn per lärare. Och varje barn får när det börjar en "primary teacher/caretaker" som är den person som till största del har ansvar för just detta barnet. Dvs denna person är den som "nattar" barnet när det ska sova, och som sitter med barnet när det ska äta.
5) Åldern. Eftersom det knappt finns någon föräldraledighet att tala om I USA så börjar barn väldigt ofta i mycket tidig ålder på dagis. På just detta dagis är minimiåldern för att få börja 3 månader! Detta gör ju att det finns en hel del bebisar som verkligen fortfarande "ammas", vilket förklarar varför vissa föräldrar tar med bröstmjölk som mat.
6) Terapeuter av olika slag. Det verkar som om alla daghem iallafall i NYC har tillgång till olika terapeuter som kommer regelbundet till daghemmen för att arbeta med barnen. Vissa är där mer som en allmän tillgång för alla barn, medan andra kommer till barn med speciella behov. det kan handla om allt från språkträning till mer fysisk träning av olika slag. Tydligen är detta något som inte bekostas av dagiset självt utan av "staden" eller om det var "statligt", jag minns inte riktigt.
7) Dagistiderna. Här verkar föräldrar väldigt sällan arbeta kortare arbetsdagar eller färre dagar i veckan. Alltså är dagiset öppet mellan 8.30-18 måndag - fredag, och detta är också den tid de flesta barn verkar spendera på dagiset varje dag oavsett ålder.
Som ni säkert sett av punkterna ovan så är en av de största skillnaderna mot svenska dagis att föräldrarna verkar ha mer "ansvar" för barnet även när det vistas på dagiset under dagen (måltider, blöjor etc). Min första tanke var att detta är en kostnadsfråga. I Sverige har vi höga skatter och barnomsorgen betalas med skattemedel. Här är avgifterna vädligt höga för barnomsorg och man har dessutom det ekonomiska ansvaret för mat och blöjor även när barnet inte vistas i hemmet. Men jag tror faktiskt att detta endast förklarar en liten del av varför man "lagt ut" detta ansvar på föräldrarna och inte på dagiset. Efter att ha levt i den amerikanska kulturen ett par år nu så har jag insett att här handlar det så otroligt mycket om just individualism. Vilket verkligen är ett honnörsord här. Särskilt för medelklassen och uppåt. Föräldrar här skulle absolut inte tolerera att daghemspersonalen skulle bestämma vad just deras barn skulle äta varje dag. Eller vilka blöjor just deras barn skull gå omkring i på dagarna. Nej, detta märktes redan under själva presentationen och sedan ännu mer under den frågestund som följde efter att presentationen var över. Många av de frågor och svar som kom upp handlade just om detta. "Vad händer med just mitt barn. Hur kan ni som personal tillmötesgå just de krav jag ställer på barnomsorg, barnuppfostran, vård, stimulans etc". Och man insåg att många av föräldrarna här aldrig någonsin skulle gå med på någon "allmän" lösning av saker och ting. 
Både M och jag var faktiskt lite småchockade av alla dessa "föräldrakrav" som kom fram under mötet. Man är absolut inte van vid detta, och framförallt inte van vid att höra en hel del åsikter och oro som man själv tycker låter helt barockt. Men personalen tog allt detta väldigt bra och jag gissar att de är vana. Kanske är det en typisk "New York anda" som många föräldrar, särskilt amerikaner, har här. Det har vi förstått redan sedan tidigare när man pratat med vänner här som har barn. Det handlar till mycket mycket mycket stor del om "protection". I mina öron låter det som överbeskyddande hyperoroliga föräldrar som tror att det mesta är farligt för deras barn. En väldigt jobbig och faktiskt nästan "destruktiv" inställning i mina ögon. Deras barn är ständigt utsatta för faror som de måste skyddas ifrån. Därför har man s.k "playdates" under vuxens översikt, det är farliga ämnen i maten som sak undvikas, man ska spraya bakteriedödande spray på allt så barnet inte blir sjukt, det står pedofiler eller "freaks" i varannat gathörn som man måste se upp med....hej, vart tog det sunda förnuftet vägen?? barn lär sig faktiskt hantera och lösa konflikter om de ibland utsätts för just konflikter. De flesta ämnen i maten utgör inget hot mot barnens hälsa så länge maten är hyfsat hälsosam i sig. Barn blir sjuka och det är ok. Det är ett sätt för dem att bygga upp sitt immunförsvar. Och pedofilfobin som råder i detta lkandet är verkligen inte bra. Inte konstigt ifall barn här spenderar alldeles för lite tid med män jämfört med kvinnor, eftersom så många verkar misstro varje barnintresserad man och tro att det är en potentiell pedofil.
Min förhoppning med detta dagiset är dock att det ska bli något annorlunda eftersom det är ett mycket mångkulturellt dagis. Majoriteten av barnen och därmed även föräldrarna, är inte amerikaner utan från olika delar av hela världen. Detta tror jag kan skapa en väldigt kreativ miljö för barnen såväl som för föräldrarna, och man hoppas att flera av de familjer som har sina barn på dagiset därmed har olika synsätt på detta med barn, familj etc. Inte enbart den syn som verkar regera här hos "New York-amerikaner" (kanske specifikt hos Upper-East-Side-bor?).
Till viss del kan jag även tänka mig att detta med den individuella matfrågan även är en kulturell sådan. Eftersom så många familjer från olika kulturer och religioner har barn på detta dagis så kan man helt enkelt inte ha någon "allmän" mat som skulle passa alla. Det kan finnas barn från ortodoxt judiska hem där man är mycket noga med vissa produkter och kanske äter mer eller mindre kosher. Eller barn från andra religiösa hem där man också har speciella matpreferenser. Ibland kanske det enbart handlar om att man inte äter vissa saker under vissa tider. Vissa judar äter kosher enbart under shabbat, vissa katoliker äter inte kött på fredagarna fram till påsk etc etc. Och eftersom detta är en stad där religion och kulturer tas på allra största allvar så skulle naturligtvis inte ett dagis kunna "tvinga" barn att äta sådant som går emot deras familjers kultur eller religion. Men det är även ohållbart att personalen ska kunna hålla reda på allt detta och göra mat som passar alla, och därför är det enklast att föräldrarna till respektive barn ansvarar för maten själva.Ja, i stora drag tycker jag att detta daghem verkar vara ett mycket bra sådant. OM vi nu någonsin kommer att få en plats här tror jag det kommer bli bra. Personalen verkar väldigt lyhörd och de verkar vilja ha en bra kontakt med alla föräldrar och familjer. Allt för att kunna tillmötesgå barnens behov på bästa sätt. Bland annat så berättade de att den person som sedan kommer att bli "primary teacher" för barnet gör hembesök innan barnet börjar på dagiset. Detta för att de ska få en uppfattning om vilken hemmiljö barnet har. Om det kommer från en stor eller liten familj, husdjur, syskon, kultur etc.
Den största oron M och jag kände efter detta mötet är faktiskt att man skulle råka hamna i samma grupp med ett barn till någon av dessa överbeskyddande och extremt krävande föräldrar. Men som sagt, än så länge känns dagis väldigt avlägset. Jag har ju inte ens känt av något i magen än så att tänka så långt fram som dagis känns fortfarande overkligt.
Jag är ändå glad att vi gick på detta informationsmötet eftersom jag nu har en bild av ungefär hur det går till och vad man kan vänta sig den dagen det ev blir aktuellt.
Inlägg
