tisdag, februari 19, 2008

Navelsträngen - en livlina?

En sak jag såg i de där "graviditetstidningarna" jag köpte i helgen var flera annonser där olika företag gör reklam för att man ska långtidsförvara celler från barnets navelsträng, i sk "cord blood banks". Detta verkar alltså vara poppis här. Det har jag inte sett tidigare i Sverige, men kanske har det börjat bli populärt där också under se senaste åren??

Här verkar det vilket fall vara en ganska "stor grej". Jag visade en av annonserna för M och han berättade dagen efter att en av hans kollegor har köpt denna "tjänst" för båda hennes söner. Hon förespråkade den verkligen eftersom detta är ytterligare en fallskärm eller flytväst inför barnens framtida äventyr - Livet.

Tanken är att om man fryser ner celler från navelsträngen ska dessa kunna användas senare i livet vid behov. Framförallt så ska detta vara en extra "garanti" för att man ska kunna bota ev sjukdomar som kan uppträda senare i livet, t ex diabetes, leukemi, Parkinson etc. Hur kan det vara möjligt? Jo, eftersom det i navelsträngen finns s.k stamceller som man vet kan differentiera (utvecklas/mogna) till alla möjliga celltyper om man odlar dem i rätt miljö. Man hoppas alltså att man på detta viset ska kunna göra "nya reservdelar" ifall ens gamla går sönder. Stamcellsforskningen har ju varit het under flera år och hittills har man lyckats få mycket ny kunskap, men är ännu långt ifrån en verklighet där man kan "odla fram alla människans olika organ och vävnader i en petriskål". Alltså är man i nuläget långt från drömmen om att kunna bota de flesta sjukdomar som vi idag drabbas av.
Men den stora förhoppningen är självklart att man med ännu mer forskning kring detta ämne så småningom kommer att kunna använda mänskliga stamceller till att bota fler och fler sjukdomar.

Självklart handlar transplantationer alltid om problem med att hitta en donator som fungerar med mottagaren, dvs den som är sjuk. Det är alltid en risk att de transplanterade organen, vävnaderna eller cellerna stöts bort av mottagarens eget immunförsvar ifall de inte matchar tillräckligt väl. Detta problem skulle helt eller delvis försvinna ifall man kunde använda sina egna stamceller, vilket är tanken med denna typ av navelsträngscellsförvaring. Om ens barn i framtiden utvecklar en sjukdom som man då skulle kunna bota med stamcells-transplantation så ska det barnets egna stamceller från navelsträngen finnas nedfrysta i en "biobank" och enkelt kunna tinas och användas för dessa terapeutiska ändamål. Det låter självklart som något alla föräldrar vill att deras barn ska ha. En säkerhetslina inför framtida sjukdomar. Men det är inte billigt.

I de flesta av annonserna står inte ens kostnaden, men i en av dem såg jag priser på ca 1000-2000 USD för att "köpa" denna tjänst. Och sedan betalar man en avgift varje år för att fortsätta lagra cellerna.
Självklart är denna summa överkomlig för många, och det är ju väldigt lätt att man tänker och resonerar som så att "för dessa pengar kan jag kanske rädda mitt barns liv", och då känner man att man ju inte borde tänka i mynt och sedlar. För vad är ens barns liv egentligen värt?? Förhoppningsvis bra mycket mer än 2000 dollar.

Men det är ändå inte en liten struntsumma vi talar om. För min och M's del handlar det om en halv - en hel månadslön. Det är ändå inte småpotatis. Visserligen är vi långt från högavlönade här (post-docs här tjänar inte mycket) men om man jämför med många av de lågavlönade jobb som finns i landet så har vi iallafall möjligheten att fundera över detta utan att känna att det är en total omöjlighet.

Fast än så länge har vi inte tänkt så mycket över det hela. Inte på djupet. Inte aktivt. Vi är inte pålästa alls. Men eftersom man nu sett flera annonser så är det klart att man börjar fundera lite. Och vi får väl fundera vidare helt enkelt. Det handlar ju om så många saker tycker jag. Det känns verkligen som en komplex fråga utan facit. Att man vill göra 'allt' för att rädda sitt barns framtida liv är ju helt självklart för alla normala föräldrar. Men frågan är om just detta med nedfrysta stamceller ändå är en såpass "självklar" lösning ändå? I nuläget. Hittills finns det de som säger att risken att drabbas av någon sjukdom som skulle kunna avhjälpas med denna typ av transplantation är ca 1:20000, vilket såklart inte är någon särskilt hög riskfaktor. Å andra sidan vet man ju inte ifall detta forskningsfält kommer att formligen explodera inom de närmaste åren? Tänk om man inom 5-10-20 år kommer att kunna bota många fler sorters sjukdomar än de man pratar om idag? Skulle man då inte tycka det vore värt varenda öre att ha investerat i lagring av sitt/sina barns stamceller? Att ha ytterligare en möjlighet att hjälpa sitt barn. Att ha gett sitt barn en livlina.

Alla ni USA-mammor! Hur har ni gjort??? Hur resonerar/resonerade ni?

17 kommentarer:

JaCal sa...

Vi valde att inte göra det. Tyckte det låg ett skimmer av "kommersialism" över detta i förhållande till hur mycket användning man faktiskt skulle kunna ha. Och när ingen läkare faktiskt gjorde rekommendationen - utan enbart annonser i tidningar etc - kändes som om vi valde bort. Vem vet om 10-20 år om det var rätt eller fel beslut. Jag tror helt säkert att man i framtiden kan ha utvecklat möjligheter till användning, men tror också att man kan ha utvecklat andra metoder etc. Jag har inte hittills träffat på en enda mamma av alla de jag känner/umgås med här som valt att göra det.

Jag vet inte... svårt. Om det vore sjukhuset/läkaren själva som rekommenderade och inte ett företag skulle kanske beslutet varit annorlunda för oss, vad vet jag.

Saltistjejen sa...

Jacal,
ja lite så känner jag/vi också. Man vet inte hur mycket av detta som verkligen kan vara betydelsefullt i framtiden, och man är lite "rädd" att väldigt mycket handlar om att vissa företag kasnke gärna vill tjäna en hacka på blivande föräldrars oro??
Det är ju ganska stora pengar det handlar om ändå.

För min del så tror jag visserligen mycket på just stamcellsforskningen och att man kommer att kunna utveckla många nya "metoder" och terapier med just stamceller för att bota eller iallafall hjälpa sjuka i framtiden.
MEN eftersom tekniker etc alltid ändras och utvecklas så mycket är det svårt att idag säga att de stamceller man t ex fryser ner idag verkligen går att använda om t ex 10-20 år??

Så ja, lite knivigt är det allt tycker jag.
Hade egentligen inte tänkt så mycket på det hela om inte M kommit hem från jobbet och berättat att hans kollega gjort detta för båda sina barn. Ungefär som om det var något mer eller mindre "självklart".
Då började jag fundera lite mer, och insåg att jag inte har så stor aning om hur folk här "ser" på detta.

Desiree sa...

Jag ar faktiskt benagen att halla med Jacal. Jag hade nog inte valt att gora detta. Tycker att det hela fortfarande ligger pa ratt prematurt stadium. Svart att saga vad som kommer att kunna goras eller inte. Sedan far man ju ocksa fundera pa vilka oddsen ar att man faktiskt far anvanding for sina stamceller som man betalat ett ratt saftigt pris for. Jag tror fortfarande att sannolikheten att man ska raka ut for andra saker som bilolycka, hjartkarlsjukdom och cancer ar betydligt vanligare och da har man inte sa mycket nytta av sina stamceller som legat i frysen. Sedan undrar jag ocksa lite over hur celler mar som legat forvisso djupt nedfrusna man anda under en valdigt lang period. Vet man nagot om langtidseffekterna pa nedfrusna celler som legat i frysen i sag 50 ar? Jag vet inte heller om det kanske kan uppsta ytterligare problem om man inte bor i samma land som ens celler forvaras i? Kan man ta med dem? Kan man andvanda dem pa andra stallen med tanke pa lagar och etiska regler? Jag kanner trots allt att man nagot av utnyttjar folk lite val tidigt. Man tar saftigt betalt for nagot man inte riktigt vet om det kommer att kunna anvandas till nagot vettigt eller inte. Jag ar ganska saker att jag hade valt att avsta fran detta. Det ar ju dock superinteressant att du tar upp det och att disskutera vidare.

aussiekicki sa...

Hej Saltis!
Jag skriver en kommentar trots att jag inte bor i USA.
Jag har ett svagt minne av att diskussionen pågick i samband med att våra barn föddes i Sverige för drygt fyra år sedan. Vi har inte gjort det men jag tror att möjligheten finns, om man betalar förstås.
Här i Australien har jag sett enstaka annonser men vet inte om det är något man gör.

Det jag vänder mig emot är hur man utnyttjar blivande föräldrar. De allra flesta vill ju sitt/sina barn det bästa och jag minns att jag kände mig som en sämre förälder om jag inte köpte det ena eller det andra. Våra killar kunde ju få skador för livet om de inte fick åka dyr, trendig vagn eller ammades i den fantastiska amningfåtöljen för 11 000 kr....
Jag får samma känsla här fast på en helt annan nivå. Vem kan missunna sina barn att bli botad från en livhotande sjukdom?

Hade vi haft pengar som gräs hade vi antagligen gjort det. Jag tycker att stamcellsforskningen är jättespännande och hoppas verkligen att resultatet så småningom ska leda till ex diabetiker slipper ett livslångt lidande med svåra senkomplikationer. Vi donerade våra IVF-embryon (som inte gick att återföra) till forskning.

Hur ska man göra? Vem vet var forskningen hamnar om 20-30 år och om de går att använda då? Svårt att säga. Jag vet helt ärligt inte hur jag skulle göra om vi fick ett till barn.

Intressant diskussion och mycket svammel blev det...
Hur som helst. GRATTIS till bebisen i magen och tack för dina fina kommentar på min blogg! Jag länkar gärna din blogg också!

Millan sa...

Det har har jag faktiskt aldrig hort talas om eller sett nagon annons for (och jag laste MANGA graviditetstidningar nar jag var gravid ;-)) men i och for sig var det 3 ar sedan sa kanske har det andrat sig.
Jag kanner valdigt tudelat infor det har (men nu vet jag ju valdigt lite da...). Jag tycker dels att det ar oerhort spannande och intressant med stamcells forskning och tycker att det skulle vara fantastiskt om man i framtiden faktiskt skulle kunna gora sadan har saker.

Men dels tycker jag precis som Aussi Kicki att det ar att utnyttja nyblivna foraldarar lite. Man spelar ju lite pa det daliga samvetet for sjalvklart skulle man vilja gora precis vad som helst for att kunna forsakra sig om att ens barn far ett langt och lyckligt liv. Men... faktum ar att det ar inga smaslantar vi talar om och eftersom man oftast inte ar sitt mest 'rika' sjalv nar man precis fatt barn sa blir det ju en klassfraga vem som har rad att gora en san har grej.

Min tanke nar jag laste det var: Oj vad coolt, det skulle jag vilja gora. Men.. det har vi inte rad med. Tank vad hemskt i framtiden om det har blir mycket vanligare och Nils undrar varfor vi inte gjorde det for honom....

Hur som helst ar det ju spannande med den har sortens forskning och forhoppningsvis kommer vi ha mycket mer mojlighet att bota sadana har sjukdomar i framtiden! (och da lar det val dyka upp nya sjukdomar som vi da inte kan bota...)

Thy sa...

Vi fuskade. Vi donerade (kostnadsfritt) sonens blod till en öppen blodbank http://www.acbb.ca/ där det kan användas av vem som helst som är kompatibel. Jag resonerade som så att dels finns det väldigt lite praktisk användning för dessa celler i dagsläget, dels så pågår väldigt mycket forskning om att differentiera celler i olika riktningar, vilket ju skulle göra stamceller mindre intressanta, och dels tycker jag att det skumt att man skulle kunna använda kroppsegna stamceller för att bota genetiska sjukdommar som cancer. Åtminstone långsiktigt. Men det senaste har nog mer att göra med min bristande fantasi.
Det är heller inte självklart att man kan skörda navelsträngsblodet vid födslen. Rätt ofta hander det att det inte finns tid till det…

Annika sa...

Jag har inte heller gjort det. Vet inte ens om det var så "hett" som det är idag för 11 år sen. Visst hörde man om det, men det var inget man såg direkta annonser om, som man gör nu.
Det är dyrt, det tycker jag, och frågan är för vad egentligen.
Intressant är det att ta del av, även om jag alls inte är insatt.

Saltistjejen sa...

Desiree,
Ja jag tänker som du jag med. Dels känns det i nuläget som om man fortfarande vet så lite om hur man kommer att kunna använda detta i framtiden. Oddsen som du pratar om är också en fråga. Alltså hur sannolikt är det att man överhuvudtaget drabbas av någon sjukdom där ens stamceller kan bota en. Just detta tror jag iofs kommer att ändras med åren eftersom forskningen går framåt. Men däremot funderar jag en del över teknikerna. Dvs om sättet man behandlar dem idag verkligen kommer att göra att man kan använda dem senare.

Dina funderingar över var man kommer bo, leva etc är också intressant. jag kan tänka mig att om man fryser ner celler här i USA är det svårare och krångligare att komma åt dem senare ifall man inte bor här.



Aussiekicki,
Kul att se dig här! :-)
Angående detta med kostnaden så är den ju verkligen rätt hög. Det skulle fungera för oss OM vi verkligen kände övertygelse om att göra detta, men det skulle gräva ett djupt hål i budgeten helt klart. Särskilt här där man inte har någon självklar föräldraledighet heller, samt att barnomsorgen är så otroligt dyr.
Jag har också känt någon slags motvilja mot just detta att det är så lätt att man i "barnbranschen" tar fasta på och försöker sälja produkter genom att skapa dåligt samvete och skuldkänslor hos föräldrarna. "Köper ni inte detta så älskar ni inte ert barn" Självklart är det så att dessa företag gör allt för att tjäna pengar på något som för många känns som den ultimata försäkringen för sina barn. Även om jag också är övertygad om att de flesta som driver/jobbar på de här företagen också är övertygade om att det de gör/erbjuder är något fantastiskt. Vilket ju det ju faktiskt också är.
Men visst, om det varit sjukhusen som erbjudit detta till en betydligt rimligare kostnad hade man nog tänkt annorlunda, precis som Jacal skrev här ovan?

Förresten blev jag nyfiken. Har ni alltså gjort IVF?? Och fått båda (ni har två väl??) barn via IVF? Jag har vänner som genomgått/ska genomgå IVF och jag hålller såklart tummarna för dem som änmnu inte har fått "utdelning". Jättekul att se att så många som gör IVF lyckas! :-)

Och du får gärna länka till min blogg. Det är bara skoj!

Kram!




Millan,
Ja detta med allt man vill göra för sina barn men inte kan av en eller annan orsak, pengar, religion, kultur & tradition, hälsa etc etc.... Sådana beslut kan kännas jobbiga.
På ett sätt känns det ju ännu svårare med de beslut man måste fatta aktivt där man faktiskt skulle KUNNA, men man vet inte ifall det egentligen är värt det. Då har man ju verkligen ett eget val. En valmöjlighet. Då är det ännu lättare att hamna i "the guilt trap" där man känner sig usel som förälder om man inte väljer det dyraste alternativet. Som barnvagnen för 12000 eller stamceller för 14000... Men även om man skulle kunna fixa någon av alla de saker man funderar över så kan man absolut inte fixa alla. OCH den stora frågan man ställer sig själv är ju BEHÖVS verkligen allt detta? Eller ens en av alla saker?



Thy,
intressant!!!
Så det finns alltså "öppna blodbankar"??? Det kände jag inte ens till. Tror jag ska kolla upp lite mer omdet. Detta alternativ känns ju bättre eftersom om många lämnar blod till sådana banker så kan "alla" få ta del av det och kanske kunna bli hjälpta. Gissar att det fungerar som t ex "benmärgsbanker" eller så.

Jag har också funderat över det där att använda egna stamceller till en genetisk sjukdom? Det känns som om det inte borde fungera bra eftersom stamcellerna ju innehåller exakt samma kromosomfel då? Men jag har faktiskt ingen aning om ifall det använts till detta någongång. Annars är väl just typ leukemi något man ofta använder blodstamceller till (benmärgen)? Diabetes är ju också en av de sjukdomar man hoppas mycket på just stamceller i dagsläget.

Jess sa...

Här på Irland tror jag inte att detta går att göra ännu.
Jag fick något papper från mitt sjukhus där det stod att de samlar inte blod från navelsträngen vid födsel. Bara så man visste liksom.

Men alla tidningarna som jag läser (alla från UK) har dock flera annonser om detta.
Intressant ämne. Å andra sidan så vet man ju inte vad som händer i framtiden. Visst kanske de går att använda dessa nerfrysta celler, men det kanke även går att utvinna stamcellerna på annat sätt. Tekniken går ju som sagt framåt hela tiden. Kanske är denna si-fi teknik bara en av flera i framtiden.
Den som lever får se. :)

Kram!

Saltistjejen sa...

Annika,
nej jag kan tänka mig att denna marknaden exploderat mer de senaste åren eftersom stamcellsforskningen gått framåt nu. Även om jag tycker det känns som om det är långt kvar till drömscenariot.
Och ja priset, det är verkligen något man kan diskutera. Är kostnaden så hög för att den måste vara det (är det så dyrt att isolera, frysa ned och förvara dessa celler på rätt sätt?), eller tar företagen ut en saftig vinst per barn "bara för att de kan"?

Petra H sa...

Oj, vilket svårt beslut - eller kanske inte, om man inte har råd. Jag tror faktiskt inte att jag ens hade funderat på att göra det, hade nämnligen inte hört talas om valmöjligheten (men det kanske beror på att jag inte läser Mamma / graviditetstidningar).. och det känns lite för mycket sci-fi som Jess skriver. Men ni är väl mer insatta i ämnet, och då förstår jag att det kan vara svårt att fatta beslutet. Priser är väl dock avskräckande för de flesta, eller kan det tom vara mer lockande - det känns kanske mer "seriöst" pga att det är dyrt??

Saltistjejen sa...

Petra,
nja jag tycker inte riktigt det känns mer seriöst pga av priset. Snarare blir man mer misstänksam över attt det handlar mer om pengar än om vad det borde handla om...
Som jag skrev här innan så hade jag först ingen tanke på detta trots att jag sett annonserna, utan dessa tankar kom då M berättade om sin kollega. Och hur självklart hon tyckte att det var att man gjorde detta. Då började jag tänka mer på vad det egentligen innebär och även på om det kanske är supervanligt här?
Men som sagt vi har inte riktigt "grävt ner oss" i info och fakta än. Detta var mer en tanke som jag kände för att lufta här på bloggen. Särskilt som jag vet att flera av mina kära bloggläsare lever här i USA och har fått barn här.

annannan sa...

Att lämna till en öppen blodbank (se Thy ovan) är vad mina kollegor som är läkare och forskare och engagerade i den här typen av frågor rekommenderar.

En del av mina andra kollegor tackar och tar emot forskningspengar från företagen som lever på att ta betalt för att lagra navelsträngsblod...

Saltistjejen sa...

annannan,
hej! Tck för din kommentar! Jag tyckte själv att det lät intressant med detta med "öppen blodbank" faktiskt.

Så en del av de pengar som dessa privata företag får in går alltså till forskning. Det låter ju iofs bra! :-)

Saltistjejen sa...

ess,
ja eftersom man inte vet hur det hela kommer att utveckla sig så gör det ju frågan ännu knepigare såklart.

Hur är annars tongångarna på Irland ang just stamceller och stamcellsforskning? Man skulle kunna tänka sig att många är emot det p g a att Irland väl fortfarande är väldigt katolskt? Här i USA så är ju väldigt många av de jag kallar "fundametalist-kristna" emot stamcellesforskning och sådant. Eftersom de tycker att människan inte ska "agera och leka Gud".

Lullun sa...

Själv fick jag min son i Danmark (år 2004), och där var det också en hel del reklam om det. Vi fick t.o.m en broschyr om det på BB.

Själv tyckte jag dock också att det lät lite för komersiellt och konstigt; hade det varit så viktigt och bra, så hade det varit mer rop om att staten skulle gå emellan med betalning, tänkte jag. Och även om det inte var lika dyrt i Danmark (vad jag minns iaf) så hade vi inte ens haft råd till det då, som studerande och ny-exad för egen del, så vi funderade inte ens vidare...

Saltistjejen sa...

Lullun,
nej jag förstår det. Här har jag faktiskt inte hört något mer än just den kollegan till M som gjort det, så det är nog itne alls så vanligt här heller ändå.