Den svåra konsten att ramla oberört och att hålla sig till sanningen

Varför är man så jädrans rädd för uppmärksamhet? Och nu pratar jag inte om den där uppmärksamheten man får när man träffar en gammal kompis på stan som hejar glatt. Eller när kollegan tycker man har en fin ny tröja på sig och undrar var någonstans man köpt den. Inte heller om den där nyfikna blicken och lilla leendet man får av medpassageraren på bussen. Nej, all denna typ av uppmärksamhet är ju inom ramen för "normalt beteende" och sådan uppmärksamhet är för det mesta av det positiva slaget. Alltså man blir glad av sådan uppmärksamhet.
Vad jag tänker på är den där uppmärksamheten som liksom sticker ut. Den där när omgivningen kan få syn på dig och tänka saker om dig. Kanske till och med "döma" dig utifrån sina egna erfarenheter och fördomar.

För man vill inte sticka ut. Man vill inte göra bort sig. Man vill inte att andra personer ska veta saker om en själv som man inte vet om dem. Man vill inte att de ska se om du råkar göra en tabbe eller säga något pinsamt. För man vill inte hamna i underläge. Det skapar obalans. Obalans. Hu! Det värsta som kan hända är ju att det blir sådan där obalans... Du har bjudit på ett inte-så-roligt-ögonblick av ditt liv utan att få tillstymmelse till smakprov tillbaka. Näe, det vill man helst undvika.

Man gör verkligen allt man kan för att slippa denna typ av uppmärksamhet. Och så länge inget oväntat händer är det ju ganska enkelt. Men det är när något oförutsett sker som det kan vara knepigt att "låtsas som det regnar". Som när man råkar halka på den hala isfläcken på gatan och drattar på ändan. Eller när man glatt pratandes lyckas med konststycket att vandra rakt in i en stolpe.

Eftersom jag är en allmänt förvirrad person så händer det ganska ofta att jag hamnar i sådana situationer där det är svårt att försöka låtsas som om allt är som vanligt. En gång för flera år sedan promenerade jag genom city samtidigt som jag pratade så aktivt och fokuserat med mitt sällskap att jag vandrade baklänges. För att ha ögonkontakt med dem. Alltså gick jag baklänges ivrigt pladdrandes med dem över Plattan (Sergels Torg) men kom själv på att det kanske inte var det smartaste. Så jag vänder mig därför om för att gå med ansiktet åt samma håll som tårna pekar. Men eftersom jag gör allt detta hastigt, självklart fortfarande pratandes med de snett bakom mig, så stöter jag ihop med en mötande person. Såpass hårt att jag liksom studsar tillbaka och slutligen hamnar på rygg. med benen i vädret som en sprattlande skalbagge. Mitt på Sergels Torg. Hoppsan! Självklart gör det svinont för jag landade på svanskotan. Men för att undslippa att förbipasserande stannar till och/eller tittar, så hoppar jag bokstavligen upp från marken. Schvisssssss! Jag tror nästan att jag kom upp på fötter snabbare än vad det tog för mig att falla ner på marken. Och till den stackars mötande personen jag krockat med så lyckas jag självklart skrattand säga att "allt är bra". Han blev nog nästan mer chockad över med vilken fart jag hoppade upp från marken, än över det faktum att jag trillade omkull.

Nu när jag var i Sverige så råkade M ut för en liknande situation när han var ute och joggade här i NYC. Vi springer ofta längs med East River och där är det flera gropar i gångvägen. Eftersom M just skaffat sig en ny pulsmätare sprang han och tittade på den ganska ofta vilket gjorde att han trampade ner i en av dessa gropar och föll föll föll helt handlöst i backen. Hans fötter satt fast i gropen vilket resulterade i att han lyckades landa på sitt "heliga paket". Aoooutsch!!!!!!! Inte roligt. Efteråt beskrev han det som "att smärtan var så stor att han var väldigt nära att kräkas". Men trots detta så lyckas han ändå samla ihop sig själv och sina anletsdrag tillräckligt snabbt för att kunna svara en förbipasserande joggare som undrade hur det gick (joggaren hade självklart sett hela händelsen) att "jodå, det var inte så farligt". Sedan satt han där tills den värsta smärtan lagt sig så han skulle klara av att resa sig. Hela tiden aktivt fokuserad på att inte kräkas men självklart även på att försöka se ut som om han bara satt och vilade sig i största allmänhet. På marken bredvid gångvägen.

En annan typiskt konstig sak som jag ofta gör är att inte svara "ärligt" på frågor jag får. Det är inte så att jag ljuger medvetet eller så, utan ofta handlar det om helt oförklarliga saker som att jag får en fråga och tycker att svaret antingen är lite "pinsamt", eller att den riktiga förklaringen är för "lång och komplicerad", eller att jag är mycket stressad och svarar utan att tänka mig för, eller någon helt annan oförklarlig anledning som jag inte ens själv förstår. Självklart handlar det om situationer som egentligen är helt oviktiga, och ofta om frågor ställda av personer jag inte känner. Den här underliga och ytterst irriterande ovanan jag har brukar ofta leda till en massa konstiga och obskyra bortförklaringar. Man snärjer in sig i sitt egenhändigt vävda nät av lögner. Visserligen vita och oskyldiga sådana, men ändå. Helt oförklarligt och dessutom onödigt!

Förra veckan när jag skulle flyga till Sverige gjorde jag en sådan där typisk sak - jag trasslade in mig i totalt onödiga förklaringar bara för att "dölja" något som egentligen inte betyder ett dugg. Egentligen. För någon. Vare sig mig själv eller den jag pratade med.
Jag skulle ta en taxi från mitt hem till Grand Central som ligger på 42:a gatan. En ganska kort resa. Från Grand Central tänkte jag promenera en liten sträcka för att ta en "flygbuss" till flygplatsen. Allt detta istället för att ta en taxi hela vägen till flyget. Anledningen är framförallt att priset för en bussbiljett är 14 dollar och taxiresan till Grand Central går på ca 10-14 dollar. Så för att komma till flygplatsen betalar man mindre än 30 dollar om man tar bussen, medan en taxiresa hela vägen går på mellan 70-80 dollar.

Men självklart så hade mina tankar redan hunnit hela vägen till flygplatsen när jag var på väg att hoppa in i taxin. Så min tunga talade helt enkelt om för taxichauffören att jag ville åka till Newark (flygplatsen). Som tur var kom jag på mig själv i tid och bad om ursäkt när jag ändrade resmålet till Grand Central. Min taxichaufför tyckte tydligen att denna ändring var konstig. Kanske blev han besviken över att få en kort körning som skulle innebära mindre klirr i kassan, eller så blev han fundersam över att han fick ändra resrutt. Han fortsatte nämligen att fråga mig om varför jag plötsligt inte ville åka hela vägen till flyget utan endast till Grand Central. Varför jag ändrat mig.

Och då. Det var då det hände! Min tunga liksom bara pladdrade på av sig själv. Utan direktkontakt med hjärnan. Där sitter jag i baksätet och hör mig själv säga "Nej jag glömde att jag bestämt träff med någon på Grand Central." Varför i hela fridens nanm sa jag det??????? Som om jag inte ville erkänna att jag bara sagt fel första gången för att jag hade tankarna på annat håll. Himmel, det är ju verkligen inget konstigt med det. Inget att skämmas över. Men när jag väl kläckt ur mig den utomordentligt dumma och helt onödiga lögnen så går det ju inte att ta tillbaks det. Men jag tänkte väl i mitt stilla sinne att det inte spelar någon roll vilket skälet är till att jag ändrade mig. Taxichauffören behöver ju bara köra mig till min nya destination. Utan vidare frågor eller diskussion. Men ack vad jag bedrog mig. Denna taxichaufför satt tydligen och funderade över mitt ändrade resmål så till den milda grad att han inte kan hålla tyst utan börjar fråga ut mig om min vita lögn. Självklart helt ovetandes om att det är just en lögn, om än vit, som hoppade ur min mun i ett ögonblick av hjärnsläpp.

Sedan fortsätter min ihärdiga taxichaufför att förhöra sig om var och när jag ska möta dessa fiktiva personer. Under i stort sett hela resan. Han undrar även sjävklart över om de kanske också ska åka till Newark tillsammans med mig, eller om jag ska åka dit ensam efter mötet. Och han erbjuder sig med stort engagemang att vänta på mig/oss tills mötet är över för att sedan kunna köra oss allihop eller enbart mig vidare till flygplatsen. Det sista ifall det inte är fråga om något långt möte utan mer en kort träff. Typ sammanstrålning inför gemensam fortsättning på resan. Eller ett överlämnande av någon sak.

Och själv sitter jag bara där i baksätet och svettas, och försöker svara på hans frågor så gott jag kan (påhittade svar till en påhittad händelse) medan min hjärna febrilt försöker komma underfund med vad det var som egentligen hände? Varför varför varför kan han helt enkelt inte bara hålla tyst?! Varför bryr han sig så mycket om detta? Varför kör han helt enkelt inte bara till Grand Central och släpper av mig där? Utan följdfrågor och erbjudanden. Och framförallt, varför i alla sin dar sa jag att jag skulle träffa någon överhuvudtaget? Varför sa jag inte bara som det var. Att jag bestämt mig för att ta flygbussen eftersom det är både billigare och bekvämare än att sitta i en taxi hela vägen till flygplatsen?

Allt detta är verkligen en gåta för mig. Att min tunga kan hoppa snett då och då det är inget nytt eller ens ovanligt. Tyvärr. Men att den hoppar såpass snett att den svarar osanningsenligt på en enkel fråga det är något man kan undra över varför det sker?!?
För att man vill avleda uppmärksamheten och liksom avdramatisera hela situationen, eller vad?
Egentligen på det stora hela en ganska harmlös företeelse. Men jag tycker ändå ärligt talat att det är ett konstigt och högst opassande beteende. Det underligaste av allt är att det alltid sker när jag får frågor eller uppmärksamhet som inte betyder något. Så då spelar det ju egentligen ingen roll vad man svarar. Det finns inget att vare sig vinna eller förlora oavsett vilket svarsalternativ man väljer att ge. Och i sådana fall borde det vara så mycket enklare att automatiskt bara säga sanningen. Utan omskrivning. Så Varför detta fenomen med uppdiktade svar och fantasifulla historier????

Om någon av er där ute har någon som helst förklaring får ni mer än gärna höra av er! För jag är verkligen nyfiken. Helt ärligt.