söndag, mars 01, 2009

Fredagstema - oumbärligt

Jag hann ju inte riktigt med Fredagstemat förra veckan. Men här kommer ett något försenat inlägg. Fredagstemat var Oumbärligt. Ett jättesvårt tema tycker jag. Hm.... Vad är egentligen oumbärligt? Det är månadens sista tema och därmed sista Fredagstemat som Simone står för. De nya för mars har jag nu skrivit in här i högerspalten och det är Erica i Piteå som står för dem.

Enligt Wikipedia så är definitionen på Oumbärlig: "som /är så viktig att/ man inte kan vara utan /den/"

Så dagens inlägg ska alltså handla om något eller någon som är så viktig för mig att jag inte kan vara utan den/dem/det. 
Det svåra med detta temat tycker jag är att det finns olika sorts "oumbärlighet". Kan man förresten säga så?? Vad jag menar är att det i olika skeden i livet, eller i olika situationer finns olika saker som man kan finna vara oumbärliga för just de speciella situationerna. Alltså kan viss oumbärlighet växla. Sedan finns det självklart sådant som man känner är oumbärligt i ens liv oavsett sin egen livssituation. Och sist men absolut inte minst finns sådant som känns oumbärligt för oss i vår vardag.

Christel skrev ett oerhört fint inlägg till Fredagstemat tycker jag. Hennes, samt även Millans fina inlägg var ju en vinkling av temat som beskriver sådant man tycker känns oumbärligt "på djupet". Alltså mer en livsåskådning eller ett förhållningssätt till livet och även döden, sig själv och sina medmänniskor. 

Om jag ska spinna vidare på denna typ av oumbärlighet så känner jag att något som för mig är oumbärligt är förmågan att kunna se det stora i det lilla. Att kunna känna den där oerhörda lyckan i sin egen vardag. I doften av den första snön som faller. I de första knopparna som spricker ut om våren. I den underbart varma känslan som sprider sig i magen och bröstet när jag ligger med Lill-Skruttan nära nära och håller hennes lilla lilla hand i min. Lyssnar till hennes andetag. Känslan när man får ta av sig skorna och gå barfota i gräset den där första riktigt varma försommardagen som kommer varje år. Eller att vakna upp tidigt tidigt tidigt i tältet av den alldeles för varma morgonsolen och lite småsvettig krypa ut, inse att man är den enda som är vaken. Att då ta sin handduk och sin tvål, knata iväg ensam till en skön klippa som börjar bli solvarm och ta sig ett morgondopp. Naken. Sedan torka sittande i solen på den ljumma klipphällen. Och bara titta ut över vattnet och höra måsarna ropa och njuta av just livet. Eller att komma hem efter en lång dag på jobbet och mötas av M som står i köket och fixar middag. Att få ett telefonsamtal eller ett mail från en vän man inte hört av på länge. Känslan av att inse och förstå att man faktiskt är älskad och behövd. Att man kan ge till andra men också att man faktiskt får lov att ta. Alla dessa saker plus tusen till är sådant jag känner att jag uppskattar, värdesätter och som gör att jag känner att livet är värt att leva. Och att jag faktiskt är enormt lycklig. Så ja, förmågan att kunna känna och se allt detta i mitt liv, i min vardag är något som för mig är oumbärligt. Och denna förmåga är något jag tror att jag haft i stort sett hela mitt liv. Den har hjäpt mig under perioder i livet när det varit otroligt jobbigt. Den har nog till och med utvecklats och "finslipats" under just dessa perioder. Att kunna glädja sig åt det lilla har då nästan varit en nödvändighet för att orka med vardagen och även för att kunna gå vidare.

Ännu en sak som jag känner är oumbärlig för att jag ska må bra är förmågan att känna nyfikenhet. Se nya platser. Möta nya människor. Ta del av nya livsöden och erfarenheter. Att inte stelna. Inte fastna i gamla mönster och framförallt inte i gamla tankesätt. Utan att kunna ta till sig och även lära sig av nya situationer, personer och händelser. Att ibland till och med vara tvungen att göra just de där sakerna man egentligen känner rädsla eller motstånd inför. Att kasta sig ut ur den vardagliga tryggheten. Att kasta sig in i det okända. Sjävklart är första reaktionen rädsla, nervositet, obehag, kanske till och med mer eller mindre skräck. Men känslan när man inser att man faktiskt klarar av det hela. Att man faktiskt ändå har någon form av kontroll. Den är obeskrivlig. Att känna att vingarna faktiskt bär. Kanske kommer man inte ur situationen helt "oskadd", men man faller inte helt handlöst till marken.  Man klarar åtminstone av att göra en nödlandning. Modet att våga trots sin egen rädsla är ofta något som belönas efteråt. Man utvecklas. Man lär sig en massa. Om andra, om världen och sist men inte minst om sig själv.  Så förmågan att känna såpass mycket nyfikenhet att man vågar ta klivet ut på okänd mark, den hoppas jag att jag ska bära med mig livet ut. 

Jag tänker avsluta Fredagens tema med ytterligare något som jag tycker känns oumbärligt för mig i min egen "livsåskådning", för det liv jag vill leva. Något som känns såpass viktigt att jag verkligen hoppas att jag kommer att kunna förmedla det till min dotter. Och jag gör det genom att helt enkelt kopiera exakt de ord jag skrev i min dedikation i min avhandling:


Till Pappa,

Som lärde mig att
alltid tro på min egen förmåga
och att uppskatta andras



Och med detta tackar jag Simone för hennes fredagsteman denna månad!

18 kommentarer:

Pratglad sa...

fint skrivet!!!!

*kram*

Fritt ur hjärtat sa...

Vilken otroligt fin tolkning. Tack!

Taina sa...

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH, det här ÄR ju så vackert skrivet så jag ryser! Ibland måste man stanna upp och bara "reflektera" på det vi har runtomkring oss och UPPSKATTA det mer.
En nyfiken fråga:
Vad handlade din avhandling om?
Ha en underbar söndag.
Kram!

Anne-Marie sa...

Vad fint du skriver! Så eftertänksamt och klokt. Att njuta och kunna känna livsglädje är en förmåga och en tillgång. Din pappa var en klok person. :) Kram!

Saltistjejen sa...

Pratglad,
tack! Vad glad jag blir.
kram!


Fritt ur Hjärtat,
vad roligt att du tyckte om tolkningen. Det är ju ditt sista tema denna gången så det kändes bra att jag hann skriva det även om det bliev lite försenat p g a allt som varit de senaste dagarna. Tack för dina fina teman under februari!


Taina,
oj vad jag blir glad att du tyckte om inlägget! Det va lite knepigt tycker jag eftersom oumbärligt som sagt kan vara så mycket. på så många olika nivåer.
Och ja, min avhandling känns lääänge sedan nu faktiskt. ;-) Men den handlade om att vi upptäckt ett nytt sätt som cancergener kan sprida sig mellan celler under tumörutvecklingen. Och jag studerade även lite nrämare vilka naturliga skyddsmekanismer som cellerna har för att skydda sig mot detta fenomen. Hm, svårt att beskriva enkelt, men kanske fick du en liten bild av det hela? Om du är mer nyfiken kan du googla på "horizontal transfer of DNA" eller Horizontal gene transfer". Tror det kan dyka upp ngt då.
Kram!!


Anne-Marie,
tack! Ja jag tror att om man kan se och glädja sig åt saker och ting i sin vardag så ger det ett mycket rikare liv.
kram!

m i t sa...

Tack för många tänkvärda ord! Om jag skulle sammanfatta vad jag tror verkligen är oumbärligt för en människa så blir det mat, vatten, skydd från klimatet (kläder, tak över huvudet) och - KÄRLEK från och till medmänniskor. Sen kan man klara det mesta!
Men därefter finns det ju alla nivåer av "oumbärligheter". Jag är ganska handikappad utan min kalender, t ex.
Kram

Petra H sa...

Saltis, du är verkligen så duktig på att skriva och att sätta på pränt de tankar och känslor som jag tror att många av oss delar men kanske inte alltid tänker på.
Stora kramar!

Saltistjejen sa...

m i t,
jovisst har du rätt! Det som är oumbärlit för precis ala är självklart de faktorer som handlar om överlevnad. Jag tolkade nog temat lite mer filosofiskt denna gången. ;-)
Kram!


Petra,
oj, tack! Vad glad jag blir av dina ord! :-)
Hoppas allt är bra med er där borta i Spanien!
Kram!

Marianne sa...

Ja, Saltis, så fantastiskt fint skrivet och så rätt du har. Visst är det viktigt att uppskatta de små sakerna i livet, för det är ju dem livet består av. Och att våga nosa lite utanför sin egen upptrampade stig, så berikande det är.

Jag tror du har skrivit en av de finaste dedikationer jag någonsin har läst.

Tack för att du skrev det här, du kan verkligen ge uttryck för viktiga känslor och tankar!

Stora kramar!!!

Millan sa...

Vad bra skrivet!! Sa dar levande sa att man faktiskt kan kanna precis de dar kanslorna du pratar om. Jag gar omkring med en sadan kansla i dag faktiskt eftrsom solen skiner ute och det faktiskt kanns varmt i solen... riktigt varligt alltsa. Kanslan av att man ar pa vag mot varen och sommaren och lite ljusare tider ar harlig tycker jag!
Att kunna se det stora i det lilla ar verkligen en bra formaga! Jag har insett att jag har lite svart for manniskor som aldrig kan se det dar positiva med nagot. Ett exempel ar att jag igar sa till nagon att det ar sa harligt med det fina varvadret varpa hon svarade att hon tyckte det var lite jobbigt att solen stekte in sa i hennes vardagsrum. Hm.... ja sa kan man ju ocksa se det. Fast man mar nog battre om man ser det positiva!! :-)
Jag tror ocksa som du skriver att saker som kanns oumbarliga en viss tid i ens liv ar inte alls det i andra tider. Tex alla de saker som ar viktiga for oss smabarnsforaldrar. De ar ju oumbarliga under bara den tid som barnen ar i en viss alder (barnstolar, babysitters, spjalsangar osv).
Oj vad jag svammlar idag kanner jag...
Kram pa dig!

Anna, Fair and True sa...

Vad fint! Du skriver alltså så smart och djupt! Jag orkar inte ens skriva så här långt! :)

Stor kram!

P.S. Ska få till det där mejlet till dig snart ang ditt Sverige-besök!

Saltistjejen sa...

Marianne,
å tack!! Vad roligt att du tyckte om tolkningen av temat!
Kram!!


Millan,
Javisst är det så att man kan tycka det känns väldigt nedslående när man träffar på personer som hela tiden försöker se det negativa i allt. Sådant kan få mig ur humör.
Kram!!


Anna Fair and True,
haha1 man måste ju inte skriva så långt för att skriva bra. Ofta kan ju korta texter egentligen vara mer kärnfulla. Fast jag har ibland väldigt svårt att fatta mig kort, haha! Både i tal och skrift. ;-)
Kram!

Emmama sa...

Åh, veckans vinnare är ju du! Detta var så fint och din "hälsning" till pappa är så vansinnigt bra och välformulerad! Jag är så glad att jag har förmågan att njuta av det vackra, lilla och vardagliga och jag märker att du är likadan både i detta men även i allt du skriver, det är en anledning till att jag gillar det så mycket! Kram!!

Lia sa...

Saltis: åh, om du inte vore en så inbiten naturvetare, skulle du göra dig sjukt bra som humanist! Dina texter, ditt sätt att finna orden, dina tankegångar. Jag tycker att jag ständigt fäller en tår när jag läser din blogg. Du är så himla begåvad, och jag är så väldigt glad över att få läsa! Och detta förstår jag ju mig på iaf. till skillnad från cancercellerna =)). KRAM!!

Saltistjejen sa...

Emmama,
men oj TACK! Jag blir helt rörd! Sitter här och rodnar framför skärmen av berömmet. :-)
Det känns jättefint att du tycker om bloggen eftersom jag ju gillar din väldigt mycket och är väldigt imponerad a ditt stora hjärta och engagemang!
Kramar!!!


Lia,
ja som sagt sitter här och känner mig överväldigad av ert beröm och av att ni verkligen tycker om det jag skriver! Det känns så otroligt roligt! Och tack för dina fina ord!!! Ser otroligt mycket fram emot att få träffa dig när jag kommer till Skåne nu i mars! :-) Jag hoppas verkligen att det ska gå att få till en träff!!!
Kraaam!!

Anne sa...

....supersen kommentar från mig, men vill bara säga att jag tycker ditt inlägg är SÅ bra och jättefint skrivet. Tack för en fin lässtund!! Kram!

Suzesan sa...

Åhh vilken dedikation. Så fint.
Vilken bra pappa som sa så. Fin pappa.. din pappa.
Saltis du är en sån bra och fin människa och skriver så fruktansvärt bra.
Jag känner mig berörd av det du tar upp. Berörd och rörd. Vackert och tänkvärt och det är såna saker som man kanske måste påminna sig själv om ofta så man inte tar det för givet.(Man är i det här fallet mig själv jag syftar på*fniss*)
Hoppas magsjukan är borta nu. (För vuxna när det finns magsjuka. Bara man hör ordet magsjuka i ens närhet...skall man svälja tio hela vitpepparkorn. Några dar.)
Kram
Susanne

Saltistjejen sa...

Anne,
tack! Vad glad jag blir!
Kram!


Suzesan,
Å vad gulligt sagt!
jag blir glad när jag får veta att det jag skriver faktiskt gör er läsare glada och att ni tycker om det.Ang magsjukan så fick jag en släng nu under natten och dagen. Mår bättre nu tack o lov, men istället har M börjat må riktigt dåligt. Så nej, den känns lite seglivad. Lill-Skruttan är också fortfarande sjuk tyvärr.
Vitpepprkorn! oj! Hm, det lät spännande. Tror dessvärre inte jag har några hela vitpepparkorn här....
Kramar!