torsdag, september 27, 2012

Ledsenledsenledsen

Inom mig en känsla av förlust. Av saknad. Redan. Ledsen ledsen ledsen. Sorgsen rent av. Fan! Jag vill inte ens tänka på det. Har försökt skjuta alla tankar ifrån mig. Hålla för mina öron. Rent mentalt. Knipa igen ögonen. Hårt. Vill inte. Lalalalalalaaaa.

Kvällen. Nu. Våra käraste finaste vänner. Här. Hos. Oss. På middag. Som så många andra liknande kvällar. Ändå så annorlunda. Ingen vill prata om det. Mer än att man snuddar vid det rent praktiska. Har allt gått bra? När kom flyttfirman i morse? Är bilen hyrd? Vad tar ni i den och vad tog flyttgubbarna? Lite lätt sådär snuddar vi vid detta. Då och då. Men i övrigt pratar vi på om allt och inget. Som vanligt. Allt från religion till blöjor och så lite småskvaller. Äter vår pasta. Lyssnar på ungarna som leker. Ingriper då och då. Vi dricker vårt te.

Kvällen blir allt senare. Ingen vill riktigt bryta upp. För vi vet. Att detta är den sista kvällen vi ses på det här viset. Och vi vet inte ens riktigt när nästa tillfälle kommer. Ingen vill kännas vid det. Ingen vill tänka på det. Ingen vill avsluta. Ändå hänger allt i luften. Tillsammans med den enorma tröttheten jag ser hos våra flyttande vänner. Som knappt sovit en blund natten till idag. Som fixat det sista under dagen. Som har tankarna halvvägs på väg redan. Som ska upp tidigt tidigt tidigt imorgon för att köra innan morgonen ens riktigt grytt ordentligt. Mot huvudstaden. Mot sitt nya liv där. En ny era. En ny tid.

Och vi är självklart glada för er skull. Vi önskar er allt gott och hoppas att allt det nya kommer att bli bra. Att barnen kommer att finna sig till rätta hyfsat fort. Att ni alla kommer att känna er Hemma. Att ni kommer att njuta av huset och att få en tomt. En som har en sandlåda på baksidan. Och ett skjul. Att förvara saker i. Herregud, efter ett antal år här i staden kan man knappt stava till ordet förvaringsutrymme. Men det kommer ni att få nu. Det och så mycket mycket mycket mer.

Och självklart är vi så glada för er skull. Det är vi verkligen.
Men fan fan fan fan fan fan - vi kommer att sakna Er!!!!! Så mycket att jag inte tror att jag förstått vidden av det än.

Jag säger som Mattis i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter:
"Ni fattas mig!"

Redan.


25 kommentarer:

Lotta sa...

Å, Saltis!!! Era vänner, Ellas bästis.

Skitjobbigt. Såklart. Förändring. Inte som man är van. Det blir inte alls lika enkelt att ses, även om ni såklart kommer att göra det.

Förstår!

Varm kram, tänker på er!

Sahra sa...

Åh. Först blev jag superporolig att ngt fruktansvärt hänt. Men det var det ju inte som tur var. Även om det känns allt annat än roligt just nu. Uppbrott och avsked är aldrig kul. Det rubbar ert liv. Saker och ting som inte kommer vara som vanligt. Jobbig omställning. Kram

eastcoastmom sa...

Massor med stödkramar!

Anna, Fair and True sa...

Vad fint du skriver, som vanligt. Sitter här med ögonen fyllda med tårar. Tur att DC inte är så långt bort men förstår, det blir ju inte det där vardagliga :( Kram!

olgakatt sa...

Å, då får jag inte träffa dem den här gången! Synd. Hoppas att plättlaggen blir en länk mellan er, för nog var det den familjen som skulle ha den? Det känns som om jag har ett litet finger med i den, haha.
Tufft för barnen med dessa uppbrott men så är ju verkligheten i den miljö ni och därmed de lever i. En dag är det er familj som bryter upp och går vidare.

Martina sa...

Jag kommer ihag, för flera ar sen da vara grannar/vänner flyttade. Det var väldigt trakigt, ledsamt och det blev sa TOMT. Hade aldrig trott att jag skulle bli sa ledsen som jag blev och sakna dem sa mycket.
Vet hur det känns.
Men tyvärr finns det ju inte sa mycket man kan göra för att paverka situationen. Det är ju bara att gilla läget även om det är svart och ledsamt.
Hoppas att ni kan fortsätta att halla en bra kontakt även om det naturligtvis inte blir som när ni bodde i samma stad.
Kramar

ettstyckevardagsliv sa...

Åh, vilken jobbig förlust! Riktiga vänner som flyttar långt bort är som att förlora en del av sin familj. Tur att det finns så mycket teknik att hålla kontakten med, även om det aldrig kan ersätta den dagliga kontakten på riktigt. Har varit i samma situation och processen är tung och det får den vara. Kram! /Penny

Millan sa...

Usch .. jobbigt med avsked! Jag ar INTE bra pa dem... och borde ju vara van vid det har laget men icke. TYcker det ar lika jobbigt varje gang.
Vart flyttar era vanner? Forstar att du kommer sakna att ha dem sa nara som nu!

Kram!!

Millan sa...

Ah nu har jag last om eran camping ocksa! Vad mysigt. Sa i sadana state parks far man alltsa sla upp sitt talt var man vill? Det ar ingen campingplats menar jag? Jag kan sakna att campa sa dar precis mitt ute i vildermarken for det gor man inte riktigt har... ingen allemansratt att tala om!

Vad mysigt ni fick det och vad skoj att lillan tyckte om att campa ocksa!

Kram

Taina sa...

Vad fint skrivet. Dina ord går rakt in i hjärtat och jag känner smärtan. Men ni har ju haft en underbar tid tillsammans och kommer så att ha i fortsättningen med, men på ett annat sätt bara. Vänner försvinner aldrig...

Kram på dig!!!

Saltistjejen sa...

Lotta,
ja det känns INTE roligt nu kan jag säga. Även om även jag vet att man kan och kommer hålla kontakten så vet jag också att det bli väldigt annorlunda. De har varit så nära både i tid och rum och ja, som vänner. Nu kommer de fortsätta vara våra underbara vänner men vi kommer inte längre att dela våra liv på samma vis. Inte vår vardag. Jag kommer att sakna det. Dem. Alla.
Kram!!


Sahra,
nej det är inget sådant där fruktansvärt som hänt. Inget av livsavgörande karaktär på DET viset. Men det känns. Det känns tungt och detta var helt klart det alla största avskedet för vår del. Vi har känt dem så länge. Vi har delat så mycket med dem. Usch, jag vill inte tänka på hur tomt det kommer att bli utan dem här.
Tack för tröst!!
Kram!!!


eastcoastmom,
tack vännen!!!
:-)


olgakatt,
ja du missar dem tyvärr. De åker idag. Haha, plättlaggen blev de jätteglada för. Förövrigt fick barnen plättar från vår lagg här igårkväll. :-)
Och visst är det tufft för barnen. Många avsked och uppbrott. E frågade mig häromdagen varför alla hennes vänner hela tiden måste flytta ifrån henne. Usch då gjorde det ont i hjärtat.
Men visst, det är en sådan miljö vi befinner oss i. Där många passerar förbi.


Desiree sa...

Alltid sorgligt och jättejobbigt att behöva ta förväl. Sådant tycker jag känns jättejobbigt. Men jag hoppas att ni kommer att kunna ses med jämna mellanrum. Är det utanför NY city de flyttar? Nu har ni ju bilen så ni har ju mer frihet och kan komma iväg på ett helt annat sätt än innan. De kanske kan komma in till city och hälsa på er förhoppningsvis.
Kram!

Annika sa...

USCH vad jag varit med om det där. ETT par ggr, en ggn flyttade min kompis till sve, och den andra till Austrailien.
DET ÄR SÅ tungt!
JAG VET!!
OCh den vänskapen man hade blir aldrig mer densamma.
Min kompis Susan flyttade till Sydney med sin familj då K var tre. K och hennes Sean var de såtaste vänner, och jag och S var sååå goda vänner. DET var ren och skär sorg.
Sen flyttade min bästis malin till sve efter tre år i USA, fan vad tungt det var...
SÅ tungt.
JAG vet hur ni alla känner. medaljens baksida av alla trevliga vänner som är här som expats.
Flyttar de inom staten?
Då ska du se att ni kommer att ses iaf.
Inte som förr, men ändå! DU ska se att ni kommer att kunna hålla bra kontakt.
Absolut!!
Kramar, kramar!!!

Saltistjejen sa...

Martina,
ja det känns så otroligt sorgligt med avsked. Jag tycker det är sååå jobbigt. Men visst är jag glad över att vi lever nu och att tekniken gör det möjligt att hålla kontakten på ett enklare vis. Det hjälper såklart.
Kram!


ettstyckevardagsliv,
ja för vår del känns detta väldigt jobbigt. Dessa vänner har vi verkligen haft som vår extrafamilj lite grand. Hjälpt varandra med barnen och vi har haft så mycket kul ihop. E och R har dessutom ett extremt stark band till varandra och det känns sorgligt attklippa det också. Men visst kommer vi ha fortsatt kontakt. Det viktigaste är ju ATT våra vänner finns och jag är säker på att vi kommer att ses igen. MEN självklart blir det annorlunda. Och ja, på ett sätt är det lite jobbigt att "bli kvar". :-/
Men jag är ändå glad över att vi har lärt känna varandra under denna tiden och har tusen fina minnen tillsammans!
Kram!


Millan,
ja det är så jävla jobbigt ren ut sagt! Jag hatar det! Våra vänner flyttar till DC. Inte superlångt, men ändå tillräckligt för att vi inte kommer ses sådär väldigt ofta. Jag hoppas vi ska kunna skypa och så ändå.
:-)
Och campingen var härlig. Jag tror att man egentligen "ska" tälta på angiven campingplats, men vi fick tips om detta stället av en kollega till M och det passade oss bra. Det låg en liten bit utanför själva campingområdet så det kändes klart roligare än att slå upp tältet på en gräsmatta... ;-)
Kram!


Taina,
tack!!
Och ja jag vet att vi haft en fantastisk tur som lärde känna varandra och fick såhär många fina år tillsammans! Det är verkligen underbart. och som du säger finns goda vänner alltid kvar. Men visst kommer de att lämna ett enormt stort tomrum efter sig. Fy, nu vill jag bara gråta...
Kram vännen!!!


Desiree,
ja detta är verkligen bland det värsta jag vet. Att ta avsked av personer man håller så mycket av. De kommer att flytta en bit bort. Inte till andra sidan jorden eller så, men tillräckligt för att vi inte kommer att kunna "spontanes" eller så. DC. Så det är ju kanske ca 500 miles fram och tillbaka. Självklart ska vi åka och hälsa på dem, men som sagt, man vet ju hur det är med vardag, jobb och barn så vi inser ju att det inte kommer att bli så ofta ändå. MEN visst är jag glad över att de finns och över att det ändå är en sträcka som är möjlig. Inte som våra andra vänner som flyttade till San Fransisco vilket helt klart är ännu mer komplicerat att ta sig till.
Kram!


Annika,
ja det ÄR verkligen sååå jobbigt!!! Att ha fått lyckan att lära känna sådana underbara vänner är stort och fantastiskt. Så det är jag glad över Men självklart gör det ont i hjärtat när man då måste ta avsked. Det gör det.
De flyttar inte så långt som till Australien. Eller Europa. Utan faktiskt till dina trakter. DC. Och det är vi glada för. Det gör att vi kommer att kunna ses. Men visst är det ändå en bra bit. Särskilt med barn så vi inser ju alla att vi inte kommer att ses sådär väldigt ofta ändå. MEN helt klart mer än om de flyttat ännu längre bort.
Kram!!!

Lisa sa...

Det är sa jobbigt at ta avsked!!! Skickar manga varma tankar & kramar!
Lisa

Saltistjejen sa...

Lisa,
tack vännen!!!
Kram!

Anna, Fair and True sa...

Skrev en kommentar i morse och får alla andras kommentar men min syns inte?! Spamfiltret?

Skrev i alla fall att du skrev så bra om det och jag förstår att det måste vara svårt. Även om ni givetvis kommer att sed igen så blir det ju inte den där vardagliga relationen. Kram!

Saltistjejen sa...

Anna FT,
ja det var jättekonstigt att din kommentar inte kom med. Kag kan se den i min mailbox men inte på bloggen, Kollade spamfitret men den satt inte där heller. Underligt. Det har hänt ibland förr med kommentarer som inte syns i bloggen. Jag förstår inte vart de tar vägen.
TACK iallafall för dina fina och värmande ord!
Kram!!!

bettankax sa...

Fy fasiken vad avsked är hemska:( Aldrig mer detsamma. Hjärteont.
KRAM!!

KARLAVAGNEN sa...

Avsked suuuuger fett (eller ja tänk om, då hade jag varit trådsmal nu) men åååh vad det suger-suger... Jag försöker säga tot kijk /hasta la proxima /until we meet again till alla de jag måste säga tjing till. Men lätt är det inte....

Glöminte att Tillsammans är ni starka och ni är rika för att ni kan prata med varandra om detta med att sakna just dessa vänner.

Syster i söder sa...

Usch Svägerskan, jag sitter här och känner mig också så ledsen för er skull. Och för Ella och Russels. Men som sagt, man vänjer sig vid det mesta till slut men ändå. Trist trist. kram!

Saltistjejen sa...

Bettankax,
nej det känns. I hjärtat. :-(
Kram!!


Karlavagnen,
ja visst är det så att man är starka tillsammans och att det är fantastiskt att HA sådana vänner även på avstånd. Men idag känns det ändå ledsamt att de inte längre finns HÄR.
Kram!!


Syster i söder,
tack! Och visst vänjer man sig det vet jag också. Men just nu känns det mest bara sorgligt och tråkigt. Tyvärr.
Tack för kramen ändå!
KRAM tillbaks!

Bodil Brink Morse sa...

Fy för vad jobbigt.
Vad bra skrivit man riktigt känner hur leden du är. Så trist!
Styrke kramar från Bodil.

Saltistjejen sa...

Bodil,
hej och välkommen till bloggen!! Tror inte jag sett dig här tidigare. KUL att du hittat hit och hoppas du vill fortsätta följa med. :-)
TACK också för din fina kommentar!
Kram!

Saltistjejen sa...

Anna FT,
jag hittade din kommentar bland spamen i min skräpkommentarsbox. Såg den bara inte där när jag tittade tidigare. Nu är den publicerad här också!
:-)