onsdag, juni 06, 2012

Grattis alla Svenskar!

Så är det Nationaldagen då. Den Svenska. Sjätte juni. När jag var barn hette den Svenska Flaggans Dag. Minns till och med att jag skrev om den en gång i min dagbok när jag var sisådär en 8 år eller så. Inte för att det var just Svenska flaggans Dag utan för att jag var lite kär i en klasskompis och något hände just den dagen. Vad minns jag ärligt talat inte nu, men tyckte jag tydligen det var såpass märkvärdigt att just den här dagen etsade sig fast i minnet på något vis. Lustigt!

Nationaldag. Nationalism. Ord som kan skorra lite i mångas öron. Allt beroende på delar av mänsklighetens historia som vi inte är särskilt stolta över. Men egentligen är det ju inte alls fel att vara stolt över sitt ursprung. Sitt land. Sin kultur. Sin härkomst. Istället är det något varje person borde känna stolthet över. Så länge denna stolthet inte övergår i något annat. Så länge man med denna stolthet ÄVEN förstår och känner respekt inför andras länder, andras kultur, andras härkomst.

I DN läste jag alldeles nyss en så otroligt bra artikel om detta med svenskhet. Vad är egentligen svenskhet och vad är det som gör att det det tar generationer för invandrade svenskar att verkligen känna sig svenskar? I artikeln jämförs Sverige en del med USA, landet dit immigranter från hela världen vallfärdar. Det är absolut ingen lätt sak att få tillträde till detta landet. Men det intressanta är att det nog är en stor och tydlig skillnad just i känslan av tillhörighet om man jämför en person som immigrerat hit och en som immigrerat till Sverige. Just så som det beskrivs i artikeln. Varför det är så är svårare att sätta fingret på? Ligger det på samhällsnivå? Eller på det personliga planet? Kulturella skillnader i hur länderna och dess invånare format de respektive länderna? Troligen lite av varje. Intressant är det iallafall.

Och för oss som emigrerat och lämnat Sverige för ett annat land. Vi som faktiskt ÄR invandrare nu. Vi känner säkert av detta med nationalism mer. Många utlandssvenskar jag haft kontakt med säger att de tycker att de svenska traditionerna känns ännu viktigare sedan de lämnat Sverige. Att kunna bibehålla inte alla, men åtminstone en del av dem. För att få behålla känslan av tillhörighet. Av rötter. Själv känner jag helt klart att jag är till allra största delen SVENSK. Utan tvekan. Trots att vi i höst kommer ha levt här i 7 år så är jag väldigt blågul. MEN jag har också förändrats under mina år här. Inget konstigt med det egentligen. Och ibland kan jag känna att jag hänger lite "mittemellan". Vilket är en känsla som i vissa sammanhang och vissa dagar kan vara riktigt skön. En frihetskänsla. Medan andra gånger kan den kännas som en tomhet. Som om jag amputerat en vital kroppsdel. Min 100%-iga svenskhet finns inte längre. Och jo, ibland kan jag känna fantomsmärtor i den del som saknas. Den fattas mig.

I grund och botten tror jag ändå att vi människor har fler saker gemensamt än vad det är som skiljer oss åt. Men vi måste kanske ibland öva oss i att se detta. Och det på ett vis där vi inte ignorerar våra olikheter, utan kan se dem men då som en extra tillgång. Att som Emma nyligen berörde lite, se dem som en tillgång, oavsett om det handlar om personer som försöker anpassa sig till ett nytt land, eller personer som försöker anpassa sig till dessa "nyinflyttade". Alla har vi med oss något till den gemensamma picknicken. Man behöver inte tycka om allt som bjuds, men det är ändå bra om man försöker smaka. Annars får man ingen efterrätt...

Och idag säger jag GRATTIS till alla Svenskar!
Var ni än befinner er


*) Bilderna i inlägget är lånade från nätet:
http://angeliitaa.blogg.se/2011/june/grattis-sverige.html
http://sveaborgsociety.com/wordpress/?p=436
http://kryddburken.se/tag/midsommarmat/

22 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Jag håller med i allt du säger! Det tråkiga tycker jag är att vår svenska nationalsång, vår flagga och vår stolthet har fått sig en törn av idioter som förstör. Det finns de som inte tycker att man ska sjunga nationalsången, vifta med flaggor och annat för då är man rasist! Jag tror inte andra nationaliteter tycker samma sak om sin flagga och sång eller ens om Sveriges nationalfirande...Vi ska fira första gången idag! Jättekul ska det bli! :)

Miss Marie sa...

Vilken bra artikel du länkat till! Det ligger väldigt mycket i den! Sen har ju USA sina problem med invandrare som aldrig lär sig prata engelska osv, men just känslan av tillhörighet är ju mkt starkare än i Sverige! Jag känner mig fortfarande helsvensk, men det ska bli kul att se hur det blir för Alfred beroende på var vi bor i framtiden. Antar att Ella kommer känna sig amerikansk mer än svensk i framtiden? Ha en bra nationaldag!

ExPIAtriate wife sa...

Laste ocksa samma artikel och jag tror USA ar ju unikt pa sitt satt att fa alla att kanna sig som amerikaner. Sverige ar nog inte ensamt land i Europa dar integrationen tar langre tid, se bara pa Tyskland och deras stora grupper av turkiska invandrare eller Frankrike med invandrare fran Nordafrika.
Haller med Trillingnoten och tycker det ar sorgligt dock nar svenska nationalsangen inte far sjungas eller man far ha skolavslutning i kyrkan, som vi hade forr. Att ge vika for att en grupp idioter anvander dessa som medel i sin propaganda kanns helt fel och ledsamt att vi inte kan sta upp for det positiva i var kultur mer och vara stolta. Ibland ar det som att folk skams over att vara svenska! Jag ar valdigt stolt over att vara svensk, var jamstalldhet och vart social trygghetsnat ar vida kant.
Som utlandssvensk ar man sjalvklart mer medveten om sin nationalitet och det ger aven en okad forstaelse for de invandrargrupper vi har i Sverige. Hur viktigt det blir med ursprung, identitet och tillhorighet. Det ar nyttigt att fa det perspektivet ocksa!
Ha en underbar dag!
Kram!

Annika sa...

Bra artikel det där, Saltis.
OCH jag känner så här. För varje år i USA blir jag mer och mer blågul, samtidigt blir jag mer och mer amerikaniserad (KONSTIGT vore det annars).
Det jag en gång kunde fnysa åt här tycker jag numera är helt OK och en del av livet här.
Jag har vant mig, och trivs så bra med att bo i USA och på den plats jag bor på. VI är många invandrare i Reston, många från hela världen. Känns så SKÖNT. Nu tänker jag snart göra slag i saken och bli medborgare. Med det behåller jag mitt svenska medborgarskap, men blir samtidigt "amerikan". Det känns helt och hållet rätt. Det hade det inte gjort för tio år sen.
Numera känner jag---fullt och fast---att jag har två länder som jag känner mig hemma i! Sverige och USA. En rikedom!
Jag kommer alltid att vara mer blågul i sinne och kynne än red-whiteand blue. Alltid.
USA är ju byggt på invandring, det ligger kanske lite sanning däri? Jag har nog alltid känt mig mkt väl emottagen här av alla.
DU och jag har exakt samma bild idag. den översta!!
Käraste Saltis, ha en bra nationaldag. Jag ska dricka en vanilla latte dagen till ära!!
OCH jag har satt min svenska träflagga på bordet.
Karolina, min fantastiska tvåkulturella dotter, älskar bägge länderna och tar till sig allt det svenska. Men frågar du henne var hon vill bo är svaret bara ett; USA. Inte så konstigt kanske, här har hon gått i skolan, här är alla kompisar, här har hon vuxit upp, trots allt. Men gissa om hennes hjärta klappar böågult också. Det är en av mina stora stoltheter i livet att jag fått henne att bli totalt tvåspråkig och att hon har benen i två länder, ja tom tre, vi har ju svenskfinland också.
Jaja, Saltis, vi har pratat om detta många gånger, och vi kommer att prata om det massor i framtiden.
STORA 6 junikramar!!!!

pennysdagar sa...

Jag som är uppvuxen nära den norska gränsen har firat den norska nationaldagen 17 maj mer än vår egen svenska nationaldag. Det tar nog ett tag innan denna nya, röda dag "sätter sig" & man hittar sina traditioner att fira denna dag.

Både norskarna & amrisarna är ju duktiga firare av sina nationaldagar - där kan man se, lära & ta efter en hel del som svensk.=)

Martina sa...

Grattis själv.
Väldigt intressant ämne och inlägg du har skrivit, och även artikeln i dn.
Det här är verkligen ämnen som man kan diskutera mycket och länge om och för oss utlandssvenskar blir det förstas nagot som man funderar och känner extra mycket för.

Jag har ju bott i Frankrike i drygt 16 ar nu och känner mig självklart fortfarande svensk. Inte fransk. Men jag har naturligtvis manga vanor och reflexer som kanske är mer franska än svenska, utan att jag för den delen känner mig som en fransk medborgare. Men jag lever ju ett väldigt franskt liv, da min man är fransman och mina barn är mer franska än svenska.

Men en väldigt stor del av mig känner sig, som du kallar det, "mittemellan". Inte fransk. Inte riktigt svensk. Eller svensk, men väldigt annorlunda mot "riktiga" svenskar. Det beror självklart pa att jag sa länge har bott utomlands och levt ett väldigt franskt liv, men jag tror ocksa att det lite bottnar i att jag alltid har känt mig lite annorlunda gentemot "riktiga" svenskar eftersom jag är adopterad och fysiskt sett inte alls ser svensk ut.

Vad som verkligen paverkar vad och framför allt hur mycket varje sak paverkar en är ju helt omöjligt att veta, men jag vet att när jag är i Frankrike känner jag mig som mest svensk, när jag är i Sverige känner jag mig väldigt mittemellan och när jag är i nagot annat land känner jag mig nog som mest fransk.

Lite rörigt i huvudet, och i hela mitt inlägg, är det allt ibland!

Kramar

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
ja att vi måste "ta tillbaka" vår svenska nationalsång och flagga från främlingsfientliga grupper är något jag verkligen håller med om! Den tillhör verkligen inte dem! jag tycker det är viktigt att man inte ger dem vår nations symbolr, utan att vi andra fyller de här symbolerna med liv - det liv VI tycker att Sverige ska stå för! :-)
Kram!


Miss Marie,
ja visst var det en intressant artikel!
Och jo självfallet finns enorma problem här med olika invandrargrupper, olika kulturer och språk vilket kan skapa barriärer. Även svårigheter att komma in i det amerikanska samhället finns ju, men bygger kanske mer då på ekonomiska problem än på just kulturella sådana?? Men visst, finns det enorma problem här också med integration. Det intressanta är i artikeln tycker jag ändå är inställningen, Alltså att invandrare i olika länder ser på sig själva och sin identitet så olika. Att man här (trots svårigheter) ändå verkar se sig som just amerikan och del av det ameriskanska samhället mycket fortare än i Sverige. Detta trots att det amerikanska samhället rent generellt är så mycket "hårdare" än det svenska. Inte samma trygghetssystem och med en högre utslagning.
Och ja, jag tycker jag känner mig mer "hemma" här nu sedan vi fick barn. Min dotter ÄR ju faktiskt amerikan. Och ja om vi stannar var här lär hon bli amerikan. Om än med ett större intresse och en större förståelse för Europeiska kulturer (förhoppningsvis iallafall). :-)
Kram!!


ExPIAtriate wife,
ne jag tror inte Sverige är unikt på något vis. Som du säger gäller det säkert i många europeiska länder. Och visst är det hemskt att främlingsfientliga grupper har "tagit över" våra svenska symboler, men jag tror ändå att det börjar att förändras igen nu? Jag hoppas det. Vi måste ta tillbaka dem! Men se på just nämnda Tyskland, där är det fortfarande väldigt laddat detta att vifta med tyska flaggor.... Möjligen då Tyskland vinner fotbolls EM så fungerar det med offentlig flaggviftning men inte annars... Historien är inte lätt att tränga undan vilket ju på sätt och vis är bra, men samtidigt tror jag man ibland måste försöka att vända blad också. Att försonas med sitt förflutna och gå vidare.
Och visst blir ens ursrpung viktigare när man inte längre lever i sitt land och i sin kultur. Det tycker även jag. Men framförallt insåg jag att det blev viktigt då vi fick barn. Att man så gärna vill föra en del traditioner vidare. Att man vill att e ska känna av den del av sin bakgrund som de delar med en själv. Kanske superego men så kan jag känna.
Kramar!!!


Annika,
visst var den intressant+! Jag förstår att du känner dig mer och mer amerikan vartefter åren går Annika. Du har ju dessutom en amerikansk familj! :-) Samtidigt så tror jag att ens nationalitet och kulturella identitet aldrig riktigt försvinner. Iallafall inte om man inte aktivt jobbar för att den ska det...
Och visst är det en rikedom att ha fler kulturer, fler länder och språk än ett att känna sig hemma i! Det tycker även jag, trots att jag fortfarande har känslan av att jag "lånar" de amerikanska traditionerna... ;-) Och dettta med tvåkulturella barn ja. DET har vi pratat mycket om. DU har verkligen gjort ett fantastiskt jobb där som mamma, men jag känner verkligen att jag själv inte riktigt kommer klara den biten lika bra. Mycket eftersom vi inte tar hem E till Sverige så långa perioder som du gjorde med K då hon var liten. Men jag är glad så länge hon ändå pratar svenska med oss och är intresserad av svenska böcker och till viss del film. Och att hon tycker om att resa till Sverige och hälsa på.
Kram och ha en fin nationaldag!

Saltistjejen sa...

Martina,
tack! Aha så du har bott såpass länge i Frankrike alltså! :-) Mer än dubbelt så länge som vi bott här i New York. Jag tror även det spelar en stor roll om man är gift med en person med den nationalitet som det land där man lever. Det är på något vis ett lättare sätt att snabbare komma in i landets kultur, seder och traditioner. Man får liksom mycket "på köpet" om man säger så. Och man har på ngt vis en kulturell guide..... ;-)
Intressant också att läsa om hur du känt dig som adopterad i Sverige. Själv har jag alltid känt mig extremt svensk trots mitt asiatiska utseende, och det har liksom blivit mycket mer påtagligt EFTER at vi lämnade Sverige. Troligen eftersom man här tror att "alla svenskar är blonda och blåögda" :-) och här i NYC finns en sådan stor asiatisk community också att de flesta tror att jag är från Kina, Japan eller Sydkorea (nu menar jag rent kulturellt då). Så här får jag ofta förklara att jag är svensk och att jag växte upp i Sverige som just adopterad (inte invandrad sydkorean).
Att du känner dig "mittemellan" i Sverige och mer svensk i Frankrike är nog inte så konstigt. Men det var himla intressant att du i första hand känner dig fransk när du är i andra länder (alltså utom i Sverige och Frankrike). På det viset låter det som om du står närmare din "franska" identitet än din svenska??
Tack för att du ville dela med dig av dina tankar här kring detta Martina!
Kramar!!

Emma sa...

"Annars får man ingen efterrätt" Touché! Bra funderat och formulerat! Har många tankar men måste precis sticka! återkommer...KRam

Martina sa...

Jag var nog lite luddig i min förra kommentar och känner att jag maste förtydliga lite.

Trots att jag är adopterad sa har jag ocksa alltid känt mig hemma i Sverige och känt mig väldigt svensk. Mitt hemland är absolut Sverige. Jag har aldrig nagonsin känt behovet att "aka tillbaka" till Sydkorea (varifran jag ocksa är adopterad) eller försöka ta reda pa mina rötter. Min familj är definitivt min svenska familj. Jag har aldrig känt nagonting annat. Men trots att jag alltid har och fortfarande känner mig svensk sa har det alltid funnits en släng av att jag ända är lite annorlunda än en "riktig" svensk pga av utseendet.

Utomlands och inte minst här i Frankrike far jag manga stora och fragande ögon när jag säger att jag är svensk. En del tror till och med att jag driver med dem när jag säger att jag är svensk.

Att jag känner mig lite fransk när jag är utomlands (ej i Sverige eller i Frankrike) beror väl kanske egentligen mest pa att var familj oftast hamnar i franska grupper (guider, nya bekantskaper...) och att jag är lite lat att förklara hela min historia. Eftersom vi i familjen alltid pratar franska, speciellt när S är med, sa antar ju folk att vi är fransmän och det är oftast enklare att bara instämma än att förklara att jag är svensk, adopterad fran Korea och nu bor i Frankrike....

Och sa har jag ju som sagt anammat manga franska vanor sa visst kan jag väl ibland reagera och verka lite fransk i beteende, smaker etc.

Men, trots allt detta, som tror jag aldrig att jag nagonsin kommer att sluta känna mig svensk, glömma svenskan eller sluta längta efter svenska traditioner och smaker. Och jag känner mig absolut närmre min svenska identitet än min franska.

Är Ella bara amerikan? Mina barn har dubbel nationalitet, men det är klart att de känner sig mest franska.

Kramar igen.

Jess sa...

Jag är nog ganska lik Martina märker jag när jag läser inläggen.
Jag är ju adopterad från Thailand och sticker som Martina och dig, Saltis, ut rent utseendemässigt.
Jag känner mig väldigt svensk när jag är här hemma i min lilla hemby men har inte varit den som hållit hårt på svenska traditioner förrens nu när barnen kommit.
Ibland har jag inte orkat dra upp att man är adoterad utan det är lättare att säga; Jo, jag är från Thailand men växte upp i Sverige så slipper jag alla frågor och det vanliga "Va, är du svensk?"
Jag tror att för min egen del så har det nog varit en liten del av mig som velat bo utomlands eftersom jag då helt enkelt ses som "utlänning" på en gång vilket jag också är än att vara svensk som inte ser svensk ut.
Oj, nu blev det lite rörigt men jag hoppas att ni förstår lite hur jag menar.

Mina barn kommer nog att se sig som irländare med en svensk mamma med asiatiskt utseende men vi får väl se.. :-D

Glad national dag. Här regnade den bort så inget firande blev av tyvärr.

KRAM!

Saltistjejen sa...

Emma,
:-)
Ser fra emot det!
Kram!


Martina,
ja jag förstår hur du menar.
Och jag kan hålla med om att det ibland är enklare att inte förklara allt i detalj om sin bakgrund. Allt beror på tillfälle och person. I vissa sammanhang har man varken tid eller lust eller motivation att berätta den "långa" historien.
:-)
Kramar!


Jess,
javisst är det svårt för många icke-svenskar att förstå att man är svensk när man har ett helasiatiskt utseende. Jag tro dessutom att "myten om den blonda svensken" fortfarande sitter djupt hos folk. ;-) Visst är majoriteten i Sverige ljusa och många väldigt ljust blonda, men sedan 60- och 70-talet har vi ju faktiskt haft en ökad invandring också vilket skapat en mer hetrogen befolkning. Men det känns det som om folk ute i världen inte riktigt känner till. ;-)
Kram!!

Anne sa...

Jättebra och klokt inlägg, har missat artikeln men ska genast läsa den. Verkar väldigt bra. Gillar sånt här.
Förresten, den där myten med den blonda, långa blåögda svensken är så tröttsam. Men som du säger, den sitter i. Jag har ursvenska kompisar som är mörkögda, brunhåriga och mer olivfärgade i hyn än blekfisar, DET räcker tydligen att se ut så för att folk ska fråga "va, är du svensk??? men du har ju mörkt hår och mörka ögon". Ja, vad säger man...Tröttsamt som sagt.

Saltistjejen sa...

Anne,
ja läs artikeln! Den var tänkvärd tycker jag. Och intressant. och visst är det svårt med sådana där myter som liksom "sitter fast"... :-)
Kram!

Anne-Marie sa...

Tack för en intressant artikel. Märkligt att det verkar vara så mycket enklare att känna sig som en amerikan än som en svensk. Sådana här saker är alltid intressanta att fundera på och höra vad andra har att säga. Märkte att jag förändrats en hel del under mina 15 år i USA när jag var i Sverige på besök. Men det har tagit lång tid för mig att förändras. Kommer man som vuxen till ett annat land tror jag att det tar sin tid. Kramar!

Saltistjejen sa...

Anne-Marie,
Visst är det intressant. Det är verkligen alltid roligt att höra folks berättelser om sina egna upplevelser då de flyttat från sina hemländer. Och som du säger tror jag det tar många många år av gradvis förändring då man byter kultur och land. Men med tiden förändras man oundvikligen. Och jag tror det är det som gör samhällen med immigranter så levande. En blandning av olika erfarenheter och synsätt.
Kram!!

Helena G sa...

Att halla kvar traditionerna fran sitt hemland, nar man bor utomlands, kan vara svart.
Dessutom saknaden av famljen och vannerna vid hogtiderna ar speciellt patagande.
Jag bor sedan 3 ar i Holland.Jag ar medlem av SWEA, internationell organisation for svensktalande kvinnor.
Jag kan varmt rekommedera medlemsskap i var organisation.
Vi talar svenska, gor roliga aktiviteter tillsammans,deltar i firandet av svenska hogtidsdagar osv.
Jag delar en link till SWEAS hemsida, dar hittar ni alla lokala avdelningar.
http://www.swea.org/
Med vanlig halsning Helena

Sofia sa...

Vilket intressant inlägg! Jag ska läsa artikeln. Jag känner mig, precis som du, väldigt svensk men samtidigt lite mittemellan. Efter att ha bott i England i 10 år där jag nu även är gift med en engelsman så känner jag mig inte engelsk, men jag tycker att jag har blivit MER engelsk sedan jag träffade honom. Och när jag är ute och reser och får frågan var jag kommer ifrån så är det nästan lättare för mig att svara 'England' eftersom det är där mitt liv är.
Jag tror nog våra barn, om vi får några, kommer att känna sig mer engelska än svenska. Min mans mamma är faktiskt halvssvensk (hennes mamma var svensk) men hon känner sig endast brittisk och kan väldigt lite om Sverige och dess kultur, hennes mamma dog när hon var bara 6 år gammal så det är nog därför.

National identiy, så intressant ämne!

Saltistjejen sa...

Helena G,
tack för att du vill dela med dig av dina erfarenheter! Kul att du hittade hit. jag tycker alltid det är lika roligt att läsa om andra utlandssvenskars upplevelser. Swea har jag självklart hört talas om och känner en del andra utlandssvenskar som är aktiva i sina lokala grupper. Jag har haft funderingar på att söka upp den här men har ännu inte kommit till skott riktigt. :-)
Tack för länken iallafall!!
Kram!!


Sofia,
roligt att höra hur du ser på din kulturella identitet efter dina år i England. Jag tror också alltid att barn känner sig mest hemma i det land där de växer upp. Det blir ju naturligast så på något vis. Men jag hoppas att vi kan ge vår dotter en känsla för Sverige och det svenska OCKSÅ. Nu vet vi ju inte ifall vi kommer stanna här för "alltid" helelr men OM så vill jag att hon ska känna sig åtminstone liiiiiite svensk också. Och det var självklart för oss att prata svenska med henne så hon är ju tvåspråkig vilket känns himla bra. Än så länge protesterar hon inte så mycket heller utan det går bra.
Kram!!

Emma sa...

Här är jag igen, lite sent. Någon häruppe nämnde det hÄr nÄr man åker utomlands -Sofia från England-att det nästan var enklare att svara att hon var engelsk. Det där har jag upplevt när jag och I har rest. Eftersom vi alltid pratar spanska eller katalanska sinsemellan så är det ofta folk som tar för givet att vi båda två är antingen spanjorer eller från Sydamerika. Detta trots att jag inte ser det minsta latina-aktig ut. En mycket underlig känsla, men språket har en sådan makt. I Mexiko ropade de "Madre Patria" efter oss - och de kallade mig "La Española" i kvarteret där vi bodde i stället för "gringa" som det hade blivit om jag varit där med en annan svensk. Här i Kanada är det alltid ett långt förklarande. Om vi är tillsammans får vi frågan "Var kommer NI ifrån" Ibland om han svarar först så nöjer de sig med svaret. Och jag känner att det inte är helt fel. Det har nämligen hänt att jag när jag varit i Sverige stött in i främmande spanjorer och katalaner och jag har verkligen upplevt det där man kan uppleva när man stöter på svenskar utomlands.(om det inte är en plats där det kryllar av dem) - som häromdagen då en svensk familj var inne på Walmart samtidigt som oss. Att man liksom känner en tilhörighet och lust att tala om att "jag är som du".

Jag ser mig själv först och främst som svensk, alla gånger, men sen faktiskt lite grann som en spanjorska...och dessutom med dimensionen katalanska. Jag är mycket mer spansk här än i Spanien Haha! KÄnner mig dock inte ett dugg som en kanadensare, vi har ju inte ens varit här i 2 år + mycket tid i Europa men jag tror aldrig att jag kommer att känna mig annat än vad jag känner mig idag.

Vilket snurr. Först och främst är jag svensk -och precis som alla andra här sÄger-det blir ännu viktigare utomlands. Ibland känner jag en sorg i det att jag och I inte delar det svenska. Vi talar ju mest hans språk och har bott tillsammans där. Så det är jÄtte-super-viktigt för mig med barnen. Att mitt i allt detta föra fram det svenska.

Heja Sverige!

Saltistjejen sa...

Emma,
välkommen tillbaks! :-)
I ditt fall förstår jag verkligen att du har olika "identiteter" vad gäller språk, kultur och traditioner. Du har ju bott såpass länge i Spanien och då även i den delen av Spanien som är katalansk (vilket ju i sig är en egen kultur och även har ett eget språk). Att du dessutom lever med I som är katalan och ni pratar katalan eller spanska tillsammans hemma gör ju självfallet att er kulturella och språkliga familjetillhörighet blir mer spansk/katalansk än svensk. Jag förstår att du därför känner att det är extra viktigt att era barn också får svenskan. Det är ju dessutom roligt att ni faktiskt bor i ett tvåspråkigt land även nu och att barnen på det viset kommer att få även franskan och engelskan ifall ni fortsätter leva i Montreal ett tag till.
Visst är det spännande, roligt och otroligt lärorikt att ta del av olika kulturer, men ibland även väldigt tröttsamt och komplicerat. Jag tror att det handlar mycket om hur man själv ser på sin situation och hur man agerar utifrån det.
KRAM!!

Anonym sa...

Hej,

Jag föreslår att du tar bort denna bild av den svenska flaggan. Jag har själv inga kopplingar till den, men det kan stå dig dyrt. Läs mer här: http://rockfashion.se/?h=bildombudsmannen+och+svenska+flaggan&id=525

MVH Dan