Hektisk helg med Sverigebesök & Don Corleones kind i ljumsken

Jag har inte alls hunnit blogga något i helgen. Hade ju tänkt vara med i fredags då det var "Show and Tell", men det blev en så hektisk dag att jag inte hann med. Jag tog visserligen lite bilder, men det får nog bli ett senare inlägg av dem istället.
Hela helgen har annars varit fylld av diverse aktiviteter. Fast påsken till trots så har inga av dessa aktiviteter haft någon som helst påskanknytning. Därför har naturligt nog inte heller någon påskkänsla infunnit sig. Men vädret har iallafall känts riktigt vårigt, om än fortfarande ganska kyligt.
En av de största anledningarna till att jag inte känner av påsken är såklart det att här i USA jobbar man precis som vanligt hela påsken. Alltså ingen ledig långfredag eller annandag påsk.

Fredagen började med ett besök till gynekologen för att kolla att allt var bra med mig och Lillskruttis. Jag har för kanske 2 veckor sedan börjat känna av en svullnad nere i ljumsktrakten. Det gör inte direkt ont, men jag har ändå funderat lite över vad det var och om det är något som är normalt under graviditeten. Nu passade jag på att fråga min gyn. Han tittade på svullnaden och kände på den. Sedan sa han att det var bråck! Tydligen inget farligt så länge det inte gör ont eller känns "hårt". Men om det börjar svullna mer, kännas hårt och göra ont så ska jag genast ringa för då måste man nog operera. Men förhoppningsvis blir det inte värre. Isåfall låter man det vara till efter förlossningen, då man troligen kommer göra ett ingrepp för att detta inte ska upprepa sig vid en eventuell andra gravidiet. Så sa iallafall min gyn. Så jag tänkte att det är ingen idé att oroa sig i onödan. Utan man får helt enkelt fortsätta att gå runt och känna det som om man har Don Corleones kind i ljumsken...!

På fredagkvällen kom sedan våra vänner H och M på besök från Sverige. Jätteroligt att träffa dem. Och då fick vi varsitt påskägg fyllt med svenskt lösgodis! En riktig dröm för en utomlandsboende svensk!! Så dessa underbara ägg fick nog bli vårt hela "påskfirande" i år.

På lördagen var jag tvungen att åka och jobba på förmiddagen, men anslöt till "min" M samt vännerna H och M vid Union Square på eftermiddagen. Det blev ett besök i en av de fantastiska pappersaffärerna på 18:e gatan, och senare även ett besök samt en fika på Barnes & Nobles, innan vi gav oss av hemåt igen för att sträcka ut benen lite innan middagen.
Kvällens middag intogs på den franska restaurangen Jo Jo. Ett otroligt mysigt ställe med god mat och bra service.

Idag söndag började vi med en brunch tillsammans med H och M. Sedan en promenad i parken i det underbara vädret. Eftersom jag var tvungen att jobba även idag så hade vi sällskap till tunnelbanan men där fick jag säga hejdå till vårt Sverigebesök. Kändes tråkigt, men eftersom de båda hittills tyckt att deras långhelg här i New York varit otroligt lyckad och tydligen gett mersmak, så kändes det som om de kommer att komma tillbaka! Så det tröstade jag mig med. Själv tyckte jag det var så himla mysigt och roligt att träffa dem även om det kanske blev lite kort denna gången p g a mycket jobb. De reser hem imorgonkväll, men jag har en fullspäckad dag på jobbet med möten på morgonen och eftermiddagen, så jag kommer tyvärr inte hinna säga hejdå till dem då.

Idag blev det ganska många timmar på labbet så jag känner mig rätt trött. Med andra ord blir det sänggång nu efter att jag postat detta inlägget. Vi får se hur mycket jag kommer hinna skriva i veckan. Eftersom det är rätt mycket att göra på jobbet nu så blir det kanske färre, och/eller mycket kortare inlägg som kommer dyka upp på bloggen ett tag framöver.
Men till er som fortfarande har en ledig påskdag kvar vill jag säga:
Ta vara på den och gör något roligt eller något avslappnande!



bilden ovan på restaurangen "Jo Jo" är från nymag.com

Babybjörn för katt?

Finns det Babybjörnar för katter??????
De senaste dagarna har Lipton varit så på! Så ja, klängig får man väl nästan kalla det. Sitta eller ligga i knät. Hoppa upp och ner på ens axlar. Ligga som en halsduk runt ens nacke och hals när man sitter upp. Och allra allra helst sitta i ens famn. Gärna då bli omhållen ordentligt. Båda armarna och händerna runt den lilla varma kattkroppen. Då spinns det för fullt. Då är han lugn. Men det är ju så svårt att jobba då!!!!! Att skriva vid datorn är ju stört omöjligt!
Hm, han har ju alltid varit extremt gosig och social, men som sagt de senaste dagarna har slagit rekord.

I förrgårkväll satt jag och M och försökte jobba tillsammans vid ena datorn. Det var jättejobbigt eftersom Lipton hela tiden kom och skulle gosa. Han satte sig eller studsade gärna på tangentbordet. Hoppade upp på våra axlar. Skulle pussas. Ner i våra knän.
Sådant kan vara supercharmigt och mysigt. Eller också bara sååååå irriterande!

Så om ni känner till ifall det finns någon bärsele för katter, typ Babybjörn så vore jag tacksam! Något där kissen kan ligga nära och ha kroppskontakt men där man själv ändå kan ha fria händer....


Aaarrrrgh....

Inte så mycket boknörd som man kunde trott

Läste på en av mina favoritbloggar att Sunnyswede i Florida är en riktig boknörd.
Självklart var även jag tvungen att göra detta testet.
Jag läser ju en hel del eftersom jag spenderar så mycket tid på buss och tunnelbana varje dag när jag pendlar till och från jobbet.
Det blir en blandning av böcker jag köper här och pocket som jag köper när jag är i Sverige. Min lilla mamma skickar ibland svenska böcker också vilket är mycket uppskattat!

Jag kom inte upp i riktigt samma boknördsklass som Sunnyswede, men jag var tydligen över snittet som låg strax över 50.





Ha en riktigt skön påskhelg nu!
Själv blir det nog inte så mycket påskfirande direkt. Här i USA arbetar man hela påsken, dvs det är ingen "storhelg", utan alla påskdagar är vanliga vardagar. Jag kommer även behöva jobba en del både lördag och söndag men ska försöka att begränsa arbetstimmarna något eftersom vi kommer dessutom att få besök i helgen. Storfrämmande från Sverige igen vilket ska bli roligt.

Men till alla er som är lediga nu:
Hoppas att vårsolen kommer skina på er och att ni kan njuta av ledigheten!

Ett litet mail

Fick ett mail idag. Från en av mina bästa vänner. När jag öppnade det kändes det mer eller mindre som att hoppa ner i iskallt vatten. Eller få en rejäl kallsup.
En chock helt enkelt. Inte något besked om ond bråd död eller tragisk sjukdom. Nej, inte alls något sådant. Men tankarna min vän har och som förmedlades i mailet räckte för att skaka om mig. Rejält.
Jag tänker inte gå in mer i detalj på innehållet eftersom detta var ett högst personligt mail. Men jag inser att i sådana här situtationer uppkommer så många egna tankar.

Första reaktionen var som jag redan sagt, lite chockartad.
Nästa reaktion var att jag på något vis kände mig "glad" över att min vän valt just mig att anförtro sig till. Att ha som bollplank i en svår och jobbig situation. Reaktionen därefter var att jag tyckte det var en jättejobbig situation eftersom tankarna som min vän delar med sig av väckte många egna tankar och funderingar hos mig själv, och när sådant händer är jag en sådan som helst skulle vilja dela dessa funderingar med någon som står mig nära. Men eftersom det var sådana personliga tankar min vän hade kommer jag inte att prata med någon annan om dem. Inte ens M.

Ännu en reaktion är såklart att man i dessa situationer känner att man befinner sig så långt från sina vänner. Självklart kan man ha en nära relation via e-mail. Man kan vara ett stöd. Man kan bolla tankar. Man kan fråga, stötta, komma med "råd". Allt via e-mail. Men det är ändå inte samma sak. Helst skulle man vilja träffas. Krama om. Prata live. Eller åtminstone i telefon. Men även det sistnämnda är så mycket krångligare att få till när man slåss mot en tidsskillnad.

Just nu önskar jag bara att mitt stöd kan fungera trots att det får bli via en e-mailadress och inte med en kram.
Ett litet mail. Ett. Enda. Litet. Fjuttigt. Mail. Att det kan innehålla så mycket. Förhoppningsvis innehåller mitt svarsmail också mycket. Mycket kärlek. Mycket värme. Mycket stöd.
Kramar i skriftform....

Lottovinst

Å, jag och M har i stort sett vunnit på Lotto!
Eller ja, inte bokstavligt talat, men nästan. Känslan är i stort sett densamma. Vi har nyligen fått veta att min 3 månaders mammaledighet kommer att vara "betald". Alltså jag kommer få lön för de 3 månader jag planerat att stanna hemma efter förlossningen! Denna nyhet känns helt fantastisk!
Eftersom det inte finns någon direkt policy ang detta med föräldraledighet här i USA, så kollade jag upp vad som gällde för min arbetsplats. De officiella regler som gäller där jag jobbar är att man får vara hemmma 3 månader utan att arbetsgivaren kan ge en sparken. Detta är ingen direkt föräldraledighet utan egentligen en ledighet man kan ta ut för just "familjeskäl. Så detta gäller även om man t ex vill vara hemma för att ta hand om någon nära anhörig som blivit sjuk (man, fru, barn...). Dessa 3 månader är dock obetalda.

Alltså har M och jag hela tiden räknat med att jag kommer att ha 3 månader obetald ledighet. Men nu i veckan fick jag veta av min chef att hon tänker betala mig full lön för dessa 3 månader eftersom hon tycker det är orimligt att man ska vara föräldraledig utan lön.

Det känns så otroligt bra! Hittills har vi försökt spara en del varje månad för att "fylla ut med" under dessa månader. Nu när vi vet att jag kommer få betalt under dessa månader så blir plötsligt dessa besparingar något vi kan använda som buffert istället för till löpande utgifter. Det känns verkligen som att ha vunnit på lotteri!

Detta är svårt att beskriva för andra svenskar som lever i Sverige eftersom föräldraledigheten där är så frikostig. Jag förvånas istället över hur otroligt bortskämda många svenskar är som har mage att klaga på allt möjligt i just den svenska föräldraförsäkringen. Jag förstår det inte. Självklart kan saker och ting alltid utvecklas, förbättras. Men att verkligen klaga. Där någonstans tycker jag att förbättringsivern övergår till något som mer liknar bortskämt gnäll och "mycket vill ha mer". Detta säger jag såklart med "icke-svenskens glasögon på näsan". Och självklart menar jag inte att man ska sluta jobba för förbättringar. Det ska man alltid göra. Men en hel del av svenskarnas klagomål kan det vara mycket svårt att förstå om man bor i ett land med usel eller nästintill obefintlig föräldraledighet. Eller ja, familjepolitik överhuvudtaget. Visserligen är det bra att hela tiden ha ambitionen och viljan att förbättra villkoren, men det är även en konst att ibland kunna stanna upp och inse vad man faktiskt har.

Vi är iallafall jätteglada över vår överraskande Lottovinst!
M har 1 månad betald ledighet från sitt jobb (vilket vi redan kände till sedan tidigare), så tillsammans med mina 3 så har vi faktiskt 4 månaders betald föräldraledighet vilket i detta landet känns som en ren lyx!

Att få vara hemma ett par månader och få lära känna denna lilla Skruttis ska bli så otroligt spännande! Än känner jag inte så mycket av det lilla livet i magen. Det fladdrar till lite då och då, men mer än så är det inte. Men ju mer tid som går desto mer nyfiken blir jag på vem det är som är där inne!




*Ultraljudsbilderna här är från ett av alla våra senaste ultraljud...
(för ca 2-3 veckor sedan)

Olycka på Upper East Side

Har alldeles nyss fått reda på att det varit en enorm lyftkran som kollapsat här på Upper East Side. Drygt 10 block söder om oss och ett par avenyer åt väst.
Läskigt!

Vi var ute och promenerade på stan ungefär i detta område nu idag, men märkte inget. Inte mer än att vi tyckte det var lite väl mycket trafik för att vara en lördageftermiddag. Men antagligen var det mer trafik eftersom man stängt av vägarna runt olycksplatsen.Om jag förstått det hela rätt så har denna kran som var ca 15 våningar hög(!) i stort sett pulvriserat en byggnad, och även orsakat allvarliga skador på andra omgivande byggnader. Fyra personer har hittills hittats döda och ett flertal skadade.
Att man inte hittat fler döda personer tror man att man kan tacka det otroligt vackrra vädret för, dvs de flesta i dessa omliggande byggnader var helt enkelt inte hemma, utan troligen utomhus.
Mer om detta kan man läsa om här.


M och jag mår iallafall bra och har inte ens märkt av denna olycka.

Förändring

Dagens tema i "Show and Tell" (fredagstemat) är Förändring.
Detta var ett klurigt tema tycker jag, men samtidgt så otroligt passande. Det kluriga är väl att så otroligt mycket i mitt liv har förändrats de senaste åren och nu stundar ju ytterligare förändringar som kommer att bli "major". Alltså är det lite svårt att fokusera och skriva något kort om alla dessa förändringar här i bloggen. Men jag ska göra ett försök iallafall.


Till att börja med har jag försökt summera de största förändringarna som hänt i mitt liv fram till "nutid" (i kort form):

- Flytt från mitt födelseland Sydkorea till mitt hemland Sverige.
Detta är såklart något jag inte ens minns, men självklart innebar denna flytt en enorm förändring för mitt liv och mina förutsättningar som person.

- Jag flyttar som 19-åring från Stockholm till Umeå där jag började läsa på universitetet.
Denna förändring var väl som allra störst just p g a att jag såhär i efterhand när jag ser tillbaka på det hela inser att det var nu jag verkligen började mitt mer självständiga vuxenliv. Inte så att jag blev vuxen över en natt, men detta att lämna föräldrahemmet är definitivt något som innebar en stor förändring av mitt liv och min utveckling till den person jag är idag.

- Strax efter att jag gjorde denna flytt hemifrån så gick min pappa hastigt bort.
Detta var självklart en av de största förändringarna i mitt liv. Att förlora en förälder är en förlust som på många vis "rycker bort mattan under fötterna" på en. Man inser plötsligt att man förlorat hälften av sin trygghet. Jag var ju såpass gammal att jag inte var beroende av mina föräldrar på det vis som små barn är, men det var ändå en förlust som det tog lång tid att förstå och acceptera. Kanske gjorde detta att min flytt från min hemstad verkligen utgjorde en ännu större "gräns mellan livet innan och efter" än vad det skulle varit om pappa levt. Man blev vuxen lite snabbare. Lite mer plötsligt.

- Ett antal år senare kom nästa förändring i mitt liv när mitt nästan 7-åriga förhållande tog slut med min dåvarande pojkvän.
Vi hade varit tillsammans sedan 19-årsåldern, visserligen till största delen på distans, men ändå. Man växer samman något otroligt när man är så ung. Så detta var verkligen något som kändes som en stor förändring.

- Ännu en förändring som förändrat mig mycket mer än jag någonsin kunnat förutspå var självklart när jag träffade M.
Vi var och är fortfarande, så diametralt olika. Motsatser i mångt och mycket. Med tiden har detta självklart gjort att vi båda förändrat oss och våra syn- och levnadssätt ganska mycket. Saker man såg och trodde var självklara har man plötsligt sett med nya ögon och det är något jag verkligen uppskattar än idag. Jag kan känna att jag till viss del tänker väldigt annorlunda idag än innan jag träffade M, även om jag självklart har kvar samma grundpersonlighet.

- Nästa stora förändring var strax innan vi flyttade hit, då M's pappa också gick bort.
Även denna bortgång kom mycket oväntat och hastigt. Trots att det skilde ganska många år mellan min egen pappas bortgång och M's pappa så var det så oerhört många av ens gamla känslor och tankar som växtes till liv då. Allt kaos. All sorg. Alla frågor som man inte kan få svar på. Det är dock lättare att "stå på sidan om" än att vara "mitt i". Även om jag verkligen hade lärt mig att älska och uppskatta M's pappa oerhört mycket under den tid jag haft på mig att lära känna honom, så är det lättare att vara ett stöd åt de närmast sörjande när man inte själv är lika nära. Men visst var det en otroligt jobbig tid. För alla. Men om man nu ska se något positivt som kom ur allt detta så är det att vi alla kom varandra närmare. Lärde känna varandra på ett annat sätt. Insåg att vi fanns där för varandra och kunde stötta varandra. Det är något som känns än idag.

- Den senaste stora förändringen i mitt liv var flytten från Sverige och hit till New York. Detta var ett beslut som växt fram under ett par års tid och när det väl skedde var det med en blandad känsla av skräck och förväntan. Som att stå högst upp på 10-meters trampolinen och fundera över om man verkligen ska våga ta klivet.


Denna sistnämnda förändring har verkligen i mångt och mycket förändrat inte bara vårt vardagliga liv, utan även oss som personer. Iallafall mig. Jag känner att denna flytt har förändrat mitt synsätt på många saker. Den har helt klart vidgat mina vyer. Gett mig nya perspektiv. På tillvaron. Livet. Mig själv.

Att lämna allt man "känner till" och skapa sig ett nytt liv på ett annat ställe. En främmande kultur. Ett språk man inte till fullo behärskar. Det är definitivt en utmaning. Men när pusselbitarna börjar falla på plats. När man känner att man börjar förstå och behärska sin nya situation så växer man. Man inser att man klarar av så mycket mer. Att skapa sig en ny tillvaro. Bygga ett nytt socialt nätverk. Att göra misstag, javisst. Men att lära sig av dessa och sedan gå vidare med ny kunskap. Man får en helt annan självkänsla. Självförtoende. Men samtidigt en ödmjukhet. En insikt om att allt inte är självklart här i världen. Inte ens gamla synsätt. Inte ens gamla värderingar. Inte ens gamla liv. Det skapar en mycket större förståelse för andra människor, kulturer, religioner och traditioner. Visst kan man skratta åt saker man finner otroligt knasigt eller till och med "fel". Men någonstans så vet man också att det egentligen inte alls handlar om "rätt eller fel", utan helt enkelt om att olika människor väljer olika sätt att leva. Till största del beroende på bakgrund som etnicitet och religion, men även på personliga val. Allt detta är utvecklande. Och det är något jag önskar att varje människa skulle få tillfälle att göra någongång i livet.


Nu står vi återigen inför ytterligare en otroligt häftig och stor förändring i våra liv. Den absolut största hittills faktiskt. Nämligen den att bli föräldrar. Plötsligt kommer man att ha ansvar för någon annan. En ny person. En person som till en början kommer att vara mer eller mindre helt beroende av oss. En person som först kommer vara helt främmande. Någon vi måste lära känna. Det ska självklart bli hur spännande som helst. Men det känns samtidigt som en sådan där förändring som är så stor att man faktiskt i nuläget inte ens kan greppa den riktigt. Hur mycket man än försöker fundera "hur det kanske kommer att bli" så går det bara inte. Det är stopp. Min fantasi tar slut. Troligen för att det är en så omvälvande förändring i ens liv som man dessutom vet är så kallat "irreversibel". Något som för alltid kommer förändra en. För resten av ens liv. Det känns stort!