onsdag, mars 19, 2008

Ett litet mail

Fick ett mail idag. Från en av mina bästa vänner. När jag öppnade det kändes det mer eller mindre som att hoppa ner i iskallt vatten. Eller få en rejäl kallsup.
En chock helt enkelt. Inte något besked om ond bråd död eller tragisk sjukdom. Nej, inte alls något sådant. Men tankarna min vän har och som förmedlades i mailet räckte för att skaka om mig. Rejält.
Jag tänker inte gå in mer i detalj på innehållet eftersom detta var ett högst personligt mail. Men jag inser att i sådana här situtationer uppkommer så många egna tankar.

Första reaktionen var som jag redan sagt, lite chockartad.
Nästa reaktion var att jag på något vis kände mig "glad" över att min vän valt just mig att anförtro sig till. Att ha som bollplank i en svår och jobbig situation. Reaktionen därefter var att jag tyckte det var en jättejobbig situation eftersom tankarna som min vän delar med sig av väckte många egna tankar och funderingar hos mig själv, och när sådant händer är jag en sådan som helst skulle vilja dela dessa funderingar med någon som står mig nära. Men eftersom det var sådana personliga tankar min vän hade kommer jag inte att prata med någon annan om dem. Inte ens M.

Ännu en reaktion är såklart att man i dessa situationer känner att man befinner sig så långt från sina vänner. Självklart kan man ha en nära relation via e-mail. Man kan vara ett stöd. Man kan bolla tankar. Man kan fråga, stötta, komma med "råd". Allt via e-mail. Men det är ändå inte samma sak. Helst skulle man vilja träffas. Krama om. Prata live. Eller åtminstone i telefon. Men även det sistnämnda är så mycket krångligare att få till när man slåss mot en tidsskillnad.

Just nu önskar jag bara att mitt stöd kan fungera trots att det får bli via en e-mailadress och inte med en kram.
Ett litet mail. Ett. Enda. Litet. Fjuttigt. Mail. Att det kan innehålla så mycket. Förhoppningsvis innehåller mitt svarsmail också mycket. Mycket kärlek. Mycket värme. Mycket stöd.
Kramar i skriftform....

9 kommentarer:

Desiree sa...

Jag är övertygad om att ditt mail betyder mycket för din vän som befinner sig i nöd. Jag hoppas att det löser sig för din vän. Du gör helt rätt, visar att du finns där, att du bryr dig och tänker på din vän. Självklart hade man i sådana situationer önskat att man kunde ses på riktigt och krama om men det tror jag att din vän vet. Ett mail behöver nog inte alls ses som fjuttigt.

Anne sa...

Jag är helt säker på ditt stöd, din värme och kramar märks och kommer betyda massor även i skriftform. Jag instämmer med Desiree, ett mail och något skrivet behöver inte alls ses som fjuttigt. Men jag förstår vad du menar, i vissa stunder vill man fysiskt vara nära och där. Men ett mail är som sagt inte bara ett mail. Jag vet att en kompis nyligen skrev till mig "du vet mer om mig och vad jag känner och går igenom än vad flera av mina kompisar som jag träffar ofta och som bor bara en cykelstund bort". Det värmde, det gjorde mig glad och att jag kände mig högst närvarande och viktig, avståndet till trots.
Ett fint förtroende som din vän gav dig och din respons via mail och/eller telefon kommer betyda massor för henne!!!

Saltistjejen sa...

Desiree,
tack!! Du är så gullig.
Ja jag hoppas såklart att det ska hjälpa och någonstans så vet jag ju att min vän uppskattar det lilla jag kan göra härifrån.


Anne,
Å dina ord värmer. Jag hoppas ju som sagt att man kan hjälpa även på avstånd. Och som jag svarade Desiree här ovan så vet jag att det uppskattas. Det är bara det att man själv kan känna sig lite maktlös när man vill MER.
Men som du beskrev med din vän, så kanske man ibland t o m kan ha en "tätare kontakt" när den sker via a-mail och man är mindre bunden till att hitta tid att ses eller prata i telefon??

Annika sa...

Absolut, Saltis!!! Visst kan du hjälpa på avstånd!! Och din vän uppskattar dig så mkt!! Jag vet, efter all dessa år i USA. Vänskapsband töjs, brister ibland, men de käraste vännerna finns kvar no matter what...
Visst känner man sig maktlös när man sitter här många ggr, men vänskapen består, och din vän vet att du finns där för henne. Imorrn kan du ringa!!! Och jag VET, tidskillnaden ÄR jobbig, pust...
Kramar!!!!

Saltistjejen sa...

Annika,
gulledu! Tack! Ja visst är det så att vissa vänskapsband tål avstånd andra inte. Och det är väl så att bara det att man hör av sig till någon på detta viset innebär att man känner förtroende för den personen. Jag vet det. Innerst inne. Det är bara det att avståndet ibland känns så långt. Att man skulle vilja finnas på närmre håll. Men så är det väl. Man får lära sig att acceptera det helt enkelt.

Millan sa...

Ja jag kan bara halla med ovriga. Jag tror att det gar valdigt bra att stotta, aven pa hall. Uppenbarligen sa tror din van ocksa det eftersom hon vande sig till dig trots avstandet!!
Det later hur som helst tufft och jag hoppas att det loser sig. Man kan latt kanna sig valdigt otillracklig nar nagot jobbigt hander en van och man forsoker stotta. Aven om man ar i narheten faktiskt. Jag gar igenom en mycket underlig sak med en nara van just nu. Nagot som ar helt nytt for mig som van och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Manga tankar och funderingar gar till detta just nu och jag hoppas sa, for hennes skull, att det kommer losa sig. Och jag hoppas det samma i din vans fall!

Saltistjejen sa...

Millan,
jo visst är det så. Bara för att avståndet är kort så är det inte lättare att stötta.
Det är lätt att känna sig otillräcklig oavsett. Tyvärr.
Hoppas verkligen att det löser sig även för din vän också! Och att du mår bra trots att du hamnat i en lite svårhanterlig "stöttningssituation".
Kram!!!

Petra H sa...

Det är såååå svårt när en nära vän går igenom något svårt och man är så långt borta - jag har haft många sådana erfarenheter de senaste åren, och har även just nu en vän i en svår situation borta i Bryssel. Jag försöker att maila, ringa och vara där för henne, men som du skriver, man skulle vilja krama om dem, ta en fika tillsammans och bara vara där fysiskt liksom. Men, förhoppningsvis är man till något slags stöd trots allt. Hoppas att det ordnar sig för din vän.

Saltistjejen sa...

Petra,
ja precis så känns det ju. Men som så många här redan har kommenterat så gör man ju så gott man kan, och hoppas att det iallafall hjälper!
Hoppas även att din vän lyckas komma ut ordentligt på "andra sidan"!!!
Kram!