Snabb rapport från Sverige

Har varit i Sverige i en dryg vecka nu. Men det känns helt klart som om jag varit här mycket längre än så. Jag anlände på onsdagmorgonen till ett kyligt och frostigt Arlanda. Sedan har det varit full fart kan man säga. Har redan hunnit med pepparkaks- och lussebullebak med mamma, en disputation med tillhörande fest (vilket var den egentliga och huvudsakliga anledningen till min Sverigevistelse), en supermysig slottsweekend med mitt gamla "gäng" från universitetstiden i Umeå, en spikning (en av mina bästa vänner från mitt förra labb spikade sin avhandling i början av veckan), diverse fikor, luncher o middagar med en hel drös med vänner.....
Å så roligt att ses!!!!

Nu idag har jag tagit tåget ner till Skåne och bytt ut rimfrost mot varmare temperatur. Här kommer jag att befinna mig en vecka och fira jul (dock ingen vit sådan) tillsammans med M's familj. Det ska bli mysigt. Och sedan bär det av tillbaks till Stockholmstrakten igen en vecka, innan hemfärd. Då följer ju M med såklart. Han anlände från USA idag så han är lite jetlaggad. Kändes himla mysigt att träffas igen även om det bara gått en vecka sedan vi sågs senast.

Jag kommer nog inte skriva så mycket under kommande veckor heller. Har lite för mycket omkring mig för det, men jag önskar er alla en God Jul!
Och till alla er som julstressar vill jag bara säga:
Tänk på att det finns ett liv efter jul också!

Glögg & lussebullar

I helgen hade vi en liten glöggfest. Tyckte det passade bra att ha en fest för vännerna innan jag skulle åka till Sverige. M åker ju inte förrän en vecka senare, men jag åker faktiskt redan idag så vi ville passa på innan dess.

Vi gjorde egen glögg enligt samma recept som förra året. Jag gillar verkligen hemmagjord glögg eftersom man kan få den precis som man vill ha den. Jag tycker t ex ofta att svenska "köpeglöggar" som t ex Blossa är lite för söta. Självklart skulle jag inte tacka nej till Blossaglögg, men om jag får välja själv så är den egna glöggen godare! Man kan ju själv välja hur mycket socker man vill söta den med, så då kan man få exakt så söt/icke söt som man vill. Jättebra! Det finns ju tusen olika recept på glögg. Vissa är mer komplicerade och andra enkla. Jag har tidigare i Sverige gjort en glögg av svagdrikca med jäst, socker och kryddor som ska stå i minst en månad innan den är klar. Men här har vi gjort den snabbare och enklare varianten med rödvin, vodka och kryddor.

Eftersom vi visste att det skulle komma ungefär 20-30 personer under kvällen-natten så köpte vi ungefär 10 flaskor rödvin. Billigaste sorten.
Dagen innan lade vi alla kryddorna i vodka för att dra under natten, och sedan filtrerade vi denna nu kryddiga vodka och mixade med vinet. Så smakade vi av med socker tills glöggen smakade som vi ville. Det var M som stod för glöggtillverkningen och själv bakade jag lussebullar. Jag gjorde dubbel mängd så att det verkligen skulle räcka. Även iår lyckades jag med torrjästen och gasugnen så bullarna blev riktigt goda och inte alls torra.

Pepparkakorna fuskade vi med och hade köpt "Annas" och "Lars" pepparkakor. Det lustiga var att de fanns väldigt få vanliga neutrala "Annas pepparkakor" i affären. De flesta vi hittade var smaksatta. Orange, Almond & cinnamon, Mint, Lemon... Hm, det känns väldigt amerikanskt tycker jag. Att man måste smaksätta allt med nya andra smaker. Vi köpte ett par apelsinsmaksatta och Mandel-kanel, men resten var vanliga gamla hederliga peppisar.

Det blev en väldigt lyckad kväll! I stort sett alla som kom älskade glöggen och M fick göra mer på löpande band vartefter fler gäster kom.
Lipton var helt klart Stjärnan under kvällen. Vi var ju inte säkra på hur han skulle ta detta att lägenheten skulle invaderas av så mycket folk, men han verkade älska uppmärksamheten. Så många som vill leka med honom, klappa honom... Han var alldeles lycklig.

Folk kom och gick i omgångar under hela kvällen. Ett par har barn och som vanligt anlitade vi Skype som barnvakt (som jag skrivit om i ett tidigare inlägg).
Kan enbart konstatera att det hela blev en otroligt lyckad kväll. Det är alltid så roligt att samla vänner omkring sig!

Nu i eftermiddag bär det av mot Sverige vilket ska bli jätteroligt det med! Så jag ska nog sluta detta blogginlägget och börja packa.
Jag har ingen aning om ifall jag komemr blogga något under min Sverigevistelse. Det kan hända att det blir något inlägg, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag ha ganska fullt upp och självklart är högprio att umgås med vänner och familj IRL när man väl ses! Så jag gissar att det lär bli ganska få inlägg eftersom min tid vid datorn antagligen kommer bli väldigt minimerad.

Därför vill jag passa på att önska er alla en Skön och Mysig Jul! Och ett Gott Nytt 2008!


Glöggreceptet vi använde oss av är enkelt:

3 cinnemon sticks (kanelstänger)
15-20 cloves (kryddnejlikor)
1-2 teaspoons cardemom (tsk kardemumma)
skin peeled from about 1/4 orange (apelsinskal)
Some raisins (russin)

Add all spices in 2 dl vodka. Let stay over night. Filtrate and transfer the spiced vodka to a pot. Add 2-4 bottles of red wine and heat. If you would like a "weaker" Glögg just add more wine to this amount of vodka. If you on the other hand would like a stronger Glögg then you can always add some extra vodka later while heating the Glögg. Add sugar until you think the taste is good. Swedish "glögg" should be very sweet so don´t be scared of the amount of sugar you will need. About 2 dl or more for 2 bottles of wine.
Heat everything up but don´t boil! Serve together with raisins and almonds without skin!

Fika på Manhattan

I söndags gick M och jag ut för att ta en adventsfika. Vi hade fått tipset om ett litet svenskt fik här på Manhattan som heter just Fika. Eftersom det snöat under natten och även under dagen så var det lätt att komma i adventsstämning. Jag kan verkligen rekommendera Fika för alla er som är på Manhattan och längtar efter svenskt fika!!!! De hade lunchmat också som verkade supergod, samt smarriga mackor! Väldigt svenska såg de ut. Iallafall i jämförelse med de typiska amerikanska "deli-smörgåsar" man kan få här där de ofta har 2 kg kött (kyckling, rostbiff, kalkon, skinka) mellan bröden, och så självklart majonäs eller senap... Så att se dessa "svenska" smörgåsar i disken gjorde att man ångrade att man just ätit lunch.
Vi kommer definitivt gå dit för lunch också så småningom.

Denna gången blev det enbart en fika dock. Kaffe latte (som var suveränt god!) och så dagen till ära Lussebulle! Mmmmm! Så otroligt gott. De sålde även en del svenska varor som t ex julmust (vi köpte två flaskor) och glöggessens, köpte en sådan till oss och en som present till en kollega som älskar glögg. Där fanns även pepparkakor och svenska kryddblandningar att köpa. Samt kaffe.

Ja, det var ett riktigt mysigt ställe om än litet. Men det lustigaste var att det var så många som pratade svenska där! Både bland kunder och i personalen. Jag tror faktiskt att alla som jbbade där var svenskar, men det var även många kunder som var svenskar. Såklart. En liten svensk oas mitt på Manhattan.

På vägen hem gick vi genom södra delen av Central Park (Parken kallad i dagligt tal) och jag älskar verkligen parken när det har snöat! Det är så otroligt härlig stämning där då. Nästan lite sagolik med gatlyktorna tända och nu innan julen är det en hel del ljusslingor i träden också. Till och med hästarna som kör turister är rikigt mysigt såhär i vintertid med lite snö och julstämning runtomkring.

Juldekorationer

Här i USA så är det ju väldigt vanligt att man juldekorerar sitt hus (fasad, tak, på och runt fönster och dörrar) samt i trädgården (ofta upplysta renar, uppblåsbara figurer som tomtar, snögubbar etc) ungefär som på bilden här intill. De flesta har ljusslingor i träden och på sitt hus. En del är riktigt mysigt och ser väldigt fint ut tycker jag, medan vissa drar mer åt det riktigt kitchiga hållet. Första året vi bodde här i NYC så promenerade vi runt i bostadsområdet kring mitt jobb eftersom det är många där som har juldekorerat. Det är färre juldekorationer på Manhattan eftersom de flesta bor i flerbostadshus, men just runt mitt arbete i Bronx så är det många hus som liknar "engelska radhus" där varje familj har egen trädgård och en trappa som leder upp till en liten veranda. Här brukar de flesta dekorera ganska friskt. Vi såg allt från hus där man hade mer sparsamma dekorationer (liknande sådana man ser även i Sverige) med ljusslingor i träden samt kanske någon på sin veranda och lite i fönstren, till de som hade ljusslingor längs med alla husets "hörn" och tak så att hela huset såg ut som det lyste. Ett hus hade till och med klätt in hela ena långsidan i röda ljusslingor så att det såg randigt ut! Dessa liknade verkligen Coca Cola reklamen. En del hade ljusslingor runt fönstren så att de såg ut som paket och vissa hade ganska cheesy statyer med Maria och Jesusbarnet i sin trädgård som någon slags jättekrubba. Ofta med lite upplysta renar och kanske någon tomte också. Hm, en väldig blandning. Som svensk är det väldigt roligt att gå runt och titta på allt detta. Man blir ofta lite stum av förvåning över att ens smak skiljer sig så dramatiskt från mycket av det man ser!

Det finns dock ett särskilt hus som ligger i närheten av min arbetsplats i Bronx. Detta hus är välkänt och folk kommer i strida strömmar för att titta. Ofta är det t o m en liten bilkö med förbipasserande bilar som stannar upp för att titta. Här snackar vi inte några ljusslingor, eller upplysta Rudolfar. Nejdå! Sådant är för amatörer!!!! Här är det fråga om Disneyland i miniatyr!!! Jag har åkt förbi huset med bil förra vintern när vi passerade det efter vår jobb-jullunch och berättade då om det för M. Halvt "chockad" över att det finns någon som "dekorerar" sitt hus och sin trädgård så! En privatperson!!!
Igår tog jag med mig M dit eftersom han inte sett huset tidigare, och vi promenerade dit i bitande kyla. Kändes verkligen vintrigt. Huset ligger längs Pelham Parkway en rätt stor väg som går genom denna delen av Bronx, och redan på långt håll kunde man se ett starkt sken från ett av husen. Jag pekade ut det för M och sa att "Jag tror det är där det är" men han sa, "Är du verkligen säker? Det där ser ju ut som en affär eller resturang så, det är ju så otroligt starkt upplyst." Men när vi närmade oss så visade det sig såklart att det var rätt hus.

Jag har hört att det är en tant som bor där och som har detta som sin hobby. Hon börjar tydligen att sätta ut alla dockor ganska tidigt på hösten och fortsätter sedan att fylla på fram till jul. Jag och M diskuterade att hon ändå måste få hjälp på något vis. Ekonomisk? Särskilda tillstånd? För så mycket el som det krävs för att ha detta igång måste man ha specialkopplingar i trädgården gissar jag. Hela trädgården runt huset är fyllt med dockor. I skyltdockestorlek! I år verkade hon ha tema som "bal och fest". Vi kunde även se Askungen som kom i sin vagn efter vita hästar. troligtvis var det "Askungen på bal" som var hennes tema?? I bakgrunden längs med ena kortsidan av huset ser man en tomte med värsta "benspratteldansarna" runt sig, och på "framsidan" av huset fortsätter balgästerna att dansa, spela, sjunga och mingla. Ovanför detta har hon förvandlat sin "balkong" till en gigantisk julkrubba med Jesus, Maria, Josef, vise män samt några djur som bla kameler och lamm. Alla även här i skyltdockestorlek!
Detta är verkligen kitch! Eller inte bara kitch. Det är fullkomligt galet! Insane! Ofattbart! Och väldigt väldigt roligt att titta på!! Självklart spelas det även smörig amerikansk julmusik högt ur högtalare i trädgården, vilket hörs en bra bit från huset, och många av dockorna rör sig. Antingen huvuden som nickar eller vrider på sig, armar som höjer glas till munnen eller som i vissa fall där ett par kvinnliga fiolspelare spelade fiol med stråkar som rörde sig. Vissa av de dansande paren stod även på "snurrskivor" så att de såg ut som de dansade eftersom de snurrade runt. Stora spot lights är uppsatta runt omkring för att lysa upp hela sceneriet, och självklart är det staket samt bevakningskameror också. Vi tog en del bilder men eftersom det var nätstaket runt så är en del bilder kanske inte superbra, men det kan iallafall ge en liten blick för hur otroligt galet detta hus verkligen är! Ja, jag säger det igen. Detta är verkligen Disneyland i miniatyr!

Jag måste säga att jag är oerhört glad att jag inte bor granne med denna dam! Det måste vara oerhört jobbigt att bo i huset intill. Särskilt som det ligger väldigt nära. Grannarna måste verkligen stå ut med att ha en ständig ström av folk och bilar som stannar här och tittar. Men också att höra denna julmusik i timtal från trädgården samt se allt detta så fort de tittar ut från sitt hus. I Svergie tror jag inte ens det är tillåtet att ha det så. Men här verkar det ju vara okej.

Ja, en bit av Amerika, Disneys förlovade land. Här proudly presented to you. Titta på bilderna nedan. Förfasas eller njut.
Och ha en fortsatt skön första advent!

Vardag - något grått och trist eller något annat?

Ibland bara ler vardagen sådär varmt, ombonat och mysigt mot en. Man tittar ut och det är inte novembermörker man ser utan en krispig himmel med gnistrande snö. Man undrar - vem är jag som har en sådan otrolig tur att jag får njuta av allt såhär? Har jag verkligen förtjänat det?

Svaret på den sista frågan är troligtvis inte "ja". För varför skulle jag förtjäna det mer än någon annan? Nej, det handlar nog tyvärr inte om att casha in några pluspoäng som man satsade för dagar, veckor eller kanske år sedan. Inte heller om att om man är en god människa som gör goda gärningar belönas för detta, medan om man gjort något elakt, egoistiskt och hemskt ska straffas. Jag tror inte på att lyckliga stunder i livet korrelerar med godhet. Lika lite som jag tror att olyckliga stunder i livet kan härledas till ondska, dumhet eller elakhet. Det handlar nog om andra faktorer.

1) Tur.
Ja, jag tror att mycket som händer i livet är en slump och om man har tur råkar man oftare ut för den "Lyckliga slumpen" än den "Olyckliga". Det är inget man kan styra över. Och det handlar absolut inte om rättvisa fördelningar. Vissa seglar runt i livet på en räkmacka medan andra får kämpa hårt och ofta. Tyvärr.

2) Sin egen syn.
Med detta menar jag framförallt hur man själv ser på sig själv, sin tillvaro och sin omgivning. Jag menar absolut inte att man ska vara "dum-glad-optimist" som inte står med fötterna på jorden, men jag tror verkligen att man har väldigt mycket att vinna på om man har en positiv grundinställning till livet. Särskilt lyckligt lottad tror jag att man är ifall man klarar av att se de små sakerna i livet och glädjas åt dem också. De vardagliga sakerna. De man så lätt glömmer bort. De som slukas upp i den allmänna stressen och tidsjakten. För det är ju ändå så att livet består av 99% vardag. Men om kan man uppskatta sin vardag så innebär ju detta att man kommer att kunna uppskatta en större del av livet.


Jag har inte alltid haft turen att uppsökas av just den "Lyckliga slumpen" utan även den "Olyckliga" så jag vet att livet även kan vara jävligt och hemskt, sorgligt och orättvist. Tyvärr. Men jag tror att detta också är något som man kan vända till något bättre. Kanske inte alltid till något bra, för vissa saker folk drabbas av är alltför hemska för att någonsin kunna förvandlas till något positivt eller bra. Men iallafall till något bättre. Man kan lära sig något. Om sig själv eller andra. Man kan få ökad förståelse för människor i sin omgivning eller för händelseförlopp man tidigare inte alls förstått.

Vissa människor har den där inre kraften som krävs för detta. Och jag tror att det är något av det mest värdefulla en person kan ha. Förmågan att ta sig ur svårigheter och tragiska händelser i livet. Kraften att läka. Att förlåta. Att återigen se ljuset i tillvaron, även om världen kanske aldrig mer kommer bli densamma som innan. Förmågan att dela med sig av sina egna erfarenheter. Att se andra. Att kunna ge av sin egen kraft. Dela med sig. Det är en gåva.

Just nu, den sista tiden, känner iallafall jag att min vardag varit mer än vanligt bra. Det har varit en tid med enormt mycket jobb, visst. Jag har arbetat nästan varje dag inklusive helgdagar i ca 2 månader. Många och långa timmar på labbet. Ofta klart mer än 50 timmar i veckan. Men det har ändå gått bra. Fram tills för ungefär en vecka sedan gjorde det mig inte ens något. Det fungerade och jag kände lust till arbetet trots de många timmarna. Men nu känner jag att jag börjar bli trött. Tappa sugen. Bli lite omotiverad på jobbet. Jag har fått lite för mycket av det goda helt enkelt. Men detta gör inte så mycket, utan timingen är rätt perfekt. För jag har planerat mina experiment så att jag kommer bli klar i tid. Jag har ju bara två veckor kvar på jobbet innan min Sverigeresa vilket känns så otroligt skönt! Och detta är ju såklart en av de saker jag just nu är så glad över. Att jag inte kommer fortsätta i detta intensiva tempo särskilt länge till. Att jag snart kommer att kunna ta det lite lugnare.

Detta samt det faktum att jag nu har en liten Lipton att mysa med när jag kommer hem efter jobbet. En liten, gosig katt som väcker mig om morgnarna genom att komma tassande och spinnande gnida sitt lilla katthuvud mot mitt. Och att jag har M. Han finns alltid där för mig, och jag vet det, men det kan ändå ibland vara lätt att ta varandra för givet. Att glömma bort att visa uppskattning. Särskilt i vardagen. Tyvärr är det ofta lättare att klaga och gnälla än att verkligen se det som är bra. Att se det man saknar men inte allt man får. Men det handlar ju i stort sett alltid om småsaker. De där man man gnäller över alltså. Egentligen. Det stora är ju att man har varandra och att man ställer upp. I vått och torrt. När det verkligen gäller. Omtanke. Omsorg. Kärlek. Och om man kan "se" detta även när man bara går runt i sina grå vardagssockor så har man återigen något att glädjas över. Något som gör vardagen mindre grå.

Jag tror att det var den "Lyckliga Slumpen" som gjorde att jag råkade träffa M just när det passade oss som bäst. Jag tror inte det var något jag förtjänade. Jag tror även att det var den "Lyckliga Slumpen" som gjorde att jag hamnade på den arbetsplats där jag är idag. På ett ställe där jag trivs som fisken i vattnet. Även om jag just för tillfället är lite slutkörd... Jag tror inte att jag fick detta jobb pga att jag varit en översvallande "god" människa. Lika lite som att det var den anledningen som låg till grund för att jag trivdes oerhört bra även på min förra arbetsplats. Nej jag tror inte det.
Däremot tror jag att en av anledningarna till att jag verkligen lyckats att trivas så bra och så länge på min förra arbetsplats, och att jag trivs så bra här nu, samt att jag under de drygt 8,5 år jag varit tillsammans med M har känt en grundläggande glädje och styrka i "oss", kan bero på min inställning. Min syn. På livet. På vardagen. På mig. Min omgivning. Min situation. Förmågan att se de små sakerna. Att uppskatta det som är bra i mitt liv.

Ja, jag mår väldigt bra just nu. Och nej, jag tror inte att jag förtjänar det. Lika lite som att jag inte skulle förtjäna det. Jag tror på slumpen. Och på att man själv kan göra väldigt mycket av sitt eget liv. Det är mycket en fråga om inställning. Att använda de kort man tilldelats av slumpen på bästa möjliga vis. Det är inte alltid rättvist eller enkelt. Men det går.

Lipton

Så är han här då. Vår egen lilla kisse! Vi tog tåget (Metro North) från Grand Central i lördagsmorse för att åka hela vägen till Poughkeepsie (uttals ungefär "Pokipsy") där uppfödarna Mindy och Dave bodde. Jag tänker alltid på TV-serien Ally McBeal när jag hör eller ser Poughkeepsie eftersom ena huvudkaraktären John upprepade just detta ord/namn för sig själv när han blev stressad eller upprörd. Allt för att lugna ner sig lite.

Det var en absolut strålande morgon om än väldigt kylig. Temperaturen låg runt nollan så man andades rök ur munnen. Tågresan från Manhattan till Poughkeepsie tar ca 2 timmar. Spåret går längs med Hudsonfloden det gör resan helt underbart vacker. Särskilt om man sitter på den sidan där floden är. Nu var det glödande höstfärger på träden så det var som att åka tåg längs en vacker tavla! Det är även många som tar detta tåget för att vandra efersom det finns flera olika vandringsleder i området mellan New York City och Poughkeepsie. Vi har t ex varit och vandrat utanför Cold Spring tidigare vilket var jättehärligt. Även på detta morgontåg såg vi flera personer och sällskap iklädda vandringskläder som hoppade av längs vägen.

När vi kom fram till slutstationen som Poughkeepsie är så blev vi upphämtade av Dave. Han körde oss sedan till deras hus där vi fick träffa Mindy och så alla deras djur. De hade förutom flera abyssinier (kattrasen) även en hund och 4 hästar.
Vårt möte med både Dave och Mindy var helt otroligt bra! Det kändes verkligen som personer som brinner för sina djur och för att de ska må så bra som möjligt. Vi tyckte att det kändes helt rätt att ta en kattunge från dem. De var även helt öppna om vilka problem de haft och åtgärdat under alla år de fött upp sina abyssinier och detta kändes väldigt skönt. Dave berättade annars att just kattuppfödare väldigt ofta försökte dölja eller ljuga om ev problem som sjukdomar eller parasiter. Han sa att det ofta handlar om väldigt snobbiga människor, och i vissa fall även personer som struntar fullständigt i djuren utan enbart vill försöka tjäna lite extra pengar på dem. Dave verkade ha halkat in på just parasiter som ett extra intresse. Han samabrbetade nu med en veterinär som forskade på just vissa typer av maskar som katter kan drabbas av, och detta hade gjort att han fått kontakt med väldigt många uppfödare runtom i hela världen.

Så till själva katterna då. Vi visste ju redan innan vi åkte att det handlade om att välja en liten kattpojke i en kull där katterna såg nästan identiska ut. Alla är s.k "Blue", vilket i mina totalt okunniga ögon såg ut ungefär som grå rygg och huvud med beige bröst, mage och ben. När vi kom fanns det 3 bröder att välja mellan. Vi hade redan innan sagt att "Oj, detta kommer bli omöjligt. Hur ska vi kunna veta vem av dessa som är just Lipton???"

Men vi stannade ganska länge och lekte med och tittade på dem. Och det dröjde faktiskt inte så lång tid innan en av bröderna valde oss! Jag satt på golvet och det var en och samma kattunge som återkom igen och igen och satte sig i mitt knä. Gosade in sig där. Medan hans bröder obekymrat lekte vidare. Hur kunde vi veta att det var samma unge ifall de såg identiska ut? Jo, Dave och Mindy hade märkt ungarna genom att klippa pälsen lite olika. Så "vår" kattunge hade blivit klippt på svansen och kallades av dem därför för "Middle Tail". De andra var "Neck" och "Tail" för de var klippta vid nacken resp svansroten. Alltså blev valet inte särskilt svårt i slutändan. Lipton valde oss helt enkelt!

Både Dave och Mindy sa att detta var väldigt vanligt. Alltså att kattungar ofta "valde ut" perosner som kom och skulle köpa en. Vad det berodde på visste de inte, men hade funderat på om det kunde vara t ex lukter?

Vi fick även gå ut och titta på Liptons pappa. Han och en annan avelshanne bodde i "ladan" i varsin bur. De kunde inte ha dem lösa eftersom kattahannar som inte blivit kastrerade går och kissar in sitt revir överallt, plus att dessa två rivaler ständigt skulle slåss. Som Dave sa "Man betalar ett ganska högt pris för att få vara avelshanne och få ha sex med honor". Liptons pappa var helt otroligt social! Han var som en hund!!!!! Så fort han släpptes ut i buren ville han bli kelad med och han skulle pussas och slickas. Ja, han kändes nästan mer som en labrador än en katt!
Vad vi förstått redan innan så är abyssiniern som ras väldigt social och kelig vilket var en av orsakerna till att vi valde just denna ras. Vi ville båda ha en gosig och social katt. Och efter att ha tillbringar en halv dag tillsammans med katterna hos Mindy och Dave så insåg vi att vår lilla Lipton definitivt kommer bli en aktiv familjemedlem.

Tågresan hem gick över förväntan. Det var inte förrän den sista halvtimmen som Lipton blev otålig och ville ut ur sin carrier. Men väl hemma i lägenheten var han nog lite "rädd". Det tog honom några timmar att utforska sitt nya hem. Men han åt och drack bra så vi var inte oroliga. På natten hoppade han självklart upp i vår säng och sov mellan oss. Och på morgonen väckte han oss genom att trampa runt och "hälsa" med pussar och spinn. Så otroligt mysigt!

Dagarna med Lipton har verkligen visat att han har blivit kaxigare och kaxigare. Och han är otroligt social! Ett busigt litet charmtroll med en oändlig gospotential! Både M och jag känner att detta verkligen var en lyckoträff! Det kommer att bli ett nöje att få lära känna honom ännu mer.

Så välkommen hem Lipton!

Kalkoner och Katter

Så nu är Thanksgiving här. Detta är nog den allra mest amerikanska högtiden av alla. Och den största helgen här skulle jag vilja säga. Detta eftersom den firas av alla amerikaner. Medan t ex julen som ju är också är en mycket stor högtid här, enbart firas av kristna och inte av personer som har en annan tro, t ex judar och många asiater (ex kineser, indier).

Självklart är det kalkon man äter och det är inte några "småkyllingar" vi pratar om här. Nejdå! Man samlar oftast mer eller mindre hela släkten och då är det klart att det går åt en hel del fågel! Min chef berättade idag på jobbet att hon köpt sin kalkon igår och den vägde 22 lb, vilket motsvarar ungefär 10 kg!!!!!! Kan ni fatta! 10 kilo kalkon! Himmel! Man tänker sig snarare en struts om man går upp i den viktklassen... Iallafall har vi insett att de amerikanska ugnarna är enorma av en anledning - att rymma dessa gigantkalkoner på Thanksgiving och jul!

För en oinvigd icke-amerikan har jag inte fått några som helst känslor för denna högtid. Alltså sådär som jag känner med julen. Som t ex att man har vissa dofter förknippade med jul och när man känner dem kan man få en otrolig julkänsla. Men den typen av känslor är inget som man kan framkalla efter enbart ett par år här tror jag. För Thanksgiving då menar jag. Iallafall inte om man inte har någon familjeanknytning här. För Thanksgiving är verkligen en Familjehögtid med stort F. I stort sett alla amerikaner jag känner här ska fira med sin familj. Det är en lika stor resehelg som t ex julhelgen, där alla tar bilen, flyget, tåget, bussen till sina hemtrakter. Om man nu inte bor nära familjen. Så jag gissar att känslan inför Thanksgiving är väldigt annorlunda om man t ex är gift med en amerikan.

Trots att jag inte har några djupare känslor för denna högtid så är det ju väldigt trevligt med ledighet och det är aldrig fel med ett tillfälle att få fira tillsammans med vänner. I år är vi bjudna till några vänner på Thanskgiving dinner. Det ska bli kalkon såklart. "Stuffed" sådan såklart. Jag tror vi blir ca 10 personer så det kommer bli riktigt roligt! Tyvärr måste jag till jobbet även under denna helgen. Både imorgon på själva Thanksgiving dagen och även på fredag och kanske söndag. Så för mig blir det ingen långhelgsledighet. Men det känns ändå rätt okej eftersom jag ser fram emot min decemberledighet när jag får åka till Sverige.

På lördag ska jag iallafall vara ledig för då ska M och jag ta tåget upp till Poughkeepsie för att hämta hem vår lilla kisse!!! Ja, vi har funderat på detta med katt länge från och till. Redan när vi bodde i Stockholm pratade vi lite löst om det. Och nu i höstas bestämde vi oss för att vi verkligen ville ha en katt. Vi kom även fram till vilken ras vi ville ha. En Abyssinier. Så vi kontaktade några uppfödare i New York området och talade om att vi var intresserade. Förra veckan ringde de från det ena stället och sa att de hade en liten kattpojke till oss om vi var intresserade. Vi var egentligen på väntelistan, men de som stod före oss hade hört av sig och sagt att de inte längre var intresserade av katt på grund av familjeskäl.

Det känns otroligt mysigt och roligt! Jag har aldrig haft katt förut, men M hade katt innan han flyttade till Stockholm. Nu ser vi fram emot lördag och att få lära känna vår lilla kattpojke!

Kontaktsvårigheter med energitjuvar

Tack vara Annika så har jag nu fått svaret på hur man ska kunna skydda sig mot de här bildtjuvarna som tidigare kommit och stulit mina foton i mina inlägg. Jättetack!!!!
Nu hoppas jag att jag kan lyckas visa de bilder jag vill visa i bloggen utan att de försvinner spårlöst igen.

Skönt när man kan göra sig av med vissa tjuvar. Det är värre med andra. Jag har upptäckt att vissa personer man har runtomkring sig är sådana enorma energitjuvar. De liksom suger i sig all energi jag har och det är verkligen jobbigt. Ofta genom att klaga eller kritisera. Eller genom att bara vara allmänt negativa. I vissa fall handlar det om personer man faktiskt kan sluta ha kontakt med. Det kan vara kollegor eller kompisar. Detta brukar oftast inte vara någon form av dramatisk "göra-slut" scen utan det brukar i de flesta fall ske ganska naturligt genom att man har mindre och mindre kontakt med personen ifråga tills man slutligen kommit till det stadiet då man säger sig ha "tappat kontakten helt".

I mitt fall så omger jag mig framförallt med personer som är energigivare! Det är så otroligt härligt! Personer som jag blir glad av när jag träffar. Personer som kan förgylla min dag. Som kan få mig på gott humör när jag känner mig lite nere eller hängig. Personer som stöttar mig i vått och torrt. Dessa personer är verkligen guld värda!
Men jag har även vissa relationer till folk som jag faktiskt älskar. Men som i många fall är riktiga energitjuvar. Det är oerhört jobbigt och känns lika sorgligt varje gång man haft kontakt eller träffats, och man inser att man känner sig helt urlakad. Ledsen, nedstämd eller bara arg. Det svåra med detta är att det handlar om personer som jag verkligen vare sig kan eller vill sluta ha kontakt med. Jag älskar dem trots dessa ganska jobbiga sidor. Oftast handlar det inte ens om att de tar energi varje gång man har kontakt, utan bara vissa gånger. Men ibland kan det kännas som att "Näe, nu orkar jag inte mer!". Men så går det en liten tid och nästa gång man ses eller hörs så är det roligt och mysigt igen.

Det som nästan är ännu jobbigare och mer energikrävande än själva mötena med dessa personer, är den tid och kraft jag lägger ner på att "gruva mig inför" dessa möten. Det kan gå dagar innan när jag försöker samla kraft att ringa. Eller att försöka se positivt och hoppas att de inte ska ha en "dålig dag" när vi ska ses. Och varje gång tänker jag för mig själv - varför? Varför ska det behöva vara så svårt? Varför ska vissa personer alltid lyckas få en ur balans redan innan man ens pratat med dem? Varför ska man behöva gå runt och "oroa" sig för att träffa dessa personer? Varför varför varför...?

Å jag tycker verkligen detta är ett stort problem, men tyvärr ser jag ingen lösning. Jag vet att den enda slutgiltiga och 100-procentiga lösningen är att säga upp kontakten med personer som dessa. För de kommer aldrig ändra sig. Detta är en del av deras personlighet. Men i mitt fall känns det helt omöjligt att inte ha kontakt längre. Av personliga skäl skulle det helt enkelt inte fungera. Antagligen skulle de då kunna stjäla ännu mer energi från mig än vad de gör nu. Jag skulle må fruktansvärt dåligt av att inte ha kontakt.
Så det känns lite som ett moment 22.

Den enda trösten jag har kommit fram till är att jag insett att det faktiskt inte handlar om mig. Utan om dem. Vad jag än gör, hur jag än är så påverkar det inte deras energistjälande beteende. Alltså försöker jag alltid att vara ungefär likadan när vi träffas. Hyfsat "neutral". För att sedan se hur det hela utvecklar sig. Ibland resulterar det i att jag går därifrån och känner att "jag orkar inte mer" och ibland känner jag mig jätteglad. Som sagt, det handlar om dem och inte om mig. Jag är glad att jag har kommit fram till detta. Och jag är glad att jag är en såpass stark person själv att jag inser att det inte är mig det hänger på. Jag känner ingen skuld och jag försöker att resonera som så att jag är glad för de bra stunder jag ändå får tillsammans med de här personerna. Jag älskar dem. Men det kan ibland kännas mycket sorgligt att personer som på vissa vis står en så nära på andra sätt är de man minst förstår sig på.

Vart tar mina foton vägen??

Jag förstår verkligen inte. I varje inlägg som jag skriver där jag lägger ut egna bilder så försvinner de spårlöst efter ett tag. Bilderna alltså. Inte inläggen. Jag förstår verkligen inte vart de tar vägen? Oftast är fotona synliga direkt efter att jag lagt ut dem, ungefär fram till en eller två dagar efter att jag "sjösatt" inlägget. Men sedan ser man endast rutor med frågetecken där bilderna nyss varit. Jag kan för mitt liv inte förstå vart de tar vägen? Det fungerar ju alltid bra med bilder jag lägger ut från nätet. Men alltså inte mina egenhändigt tagna bilder. Jätteskumt! Vem tar mina bilder? Går det runt en fototjuv på nätet som samlar på mina bloggbilder??

Om det är någon av er där ute som har något som helst förslag på vad jag gör för fel och hur detta kan åtgärdas, får ni mer än gärna tipsa mig! Hur ska jag göra för att bilderna ska ligga kvar? Hur ska jag stoppa fototjuven?

Konsten att hinna med

Redan mitten av november! Vart tar tiden egentligen vägen?? När jag var liten var jag hela tiden förundrad över att alla vuxna pratade om att "tiden sprang iväg" och att "det känns ju som igår men har redan gått flera år", men jag fattade aldrig riktigt vad de menade. En dag kändes ju hur lång som helst. Precis vad som helst kunde hända. Många gånger om. Ett sommarlov var en evighet. Så många dagar som lades till varandra i ett långt långt pärlband. Man kunde inte ens ana slutet. Men nu vet jag vad de menade. Verkligen. Nu är man fast i tidsträsket själv. Jag vet inte men jag tycker inte jag hinner med att plocka undan sommarsillen och midsommarsnapsen så är det dags för lussebullsbak och glögg. Det snurrar på för fullt.
Men ibland, ibland är det nog väldigt vettigt att stanna upp en stund. Om så bara för ett ögonblick. Ta ett steg bakåt och titta på sig själv, livet sin situation. Känna efter att man lever. Andas.

Jag har haft en superintensiv höst på jobbet och har väl fortfarande ett tag kvar i ungefär samma tempo. Det har varit långa arbetsdagar med sena kvällar och trötthet som föjd. Helgernas timmar har också till stor del lagts på jobbet. Så om jag varit en dålig vän och dotter ber jag om ursäkt! Men det blir lätt så att man inte hör av sig såpass ofta som man borde när man har mycket omkring sig. Jag blir sådan iallafall. Särskilt när jag jobbar mycket helg vilket jag ju gjort de senaste veckorna. Då räcker liksom timmarna inte riktigt till. De få timmar man har utanför jobbet går åt till att ta det lugnt och vila. Att försöka vara hyfsat social här på plats. Att även försöka få hemmet att inte sunka igen totalt. Att umgås med M.

Men nu ser jag fram emot att det snart är dags att resa till Sverige! Jag ser fram emot jul- och nyårsfirande där! Att få träffa familj och vänner. Att få känna av december-Sverige. Att få en Luciamorgon i Lucialandet! Glögg och pepparkakor. Långa promenader i skönt sällskap. Jag hoppas på lite snö eller iallafall rimfrost.
Och mitt nyårslöfte till mig själv kommer bli att jobba lite mindre åtminstone i början av nästa år. Att bara jobba kanske en helg i månaden max. Att ta det lite lugnare. Att andas.

Svenska Dagbladets Miljöfyra

Vad är det egentligen som hänt med journalistiken i Sverige???
Det har ju de senaste åren mer och mer gått över från att handla om välskrivna och väl underbyggda artiklar till att handla om skandaler av olika kaliber. Nästan veckotidningsnivå på vissa artiklar. Även de större tidningarna tycker jag tyvärr har följt denna trend. Man har även kunnat hitta stavfel och felsyftningar om man varit petig och gnetig.

Men detta tar nog ändå priset!
Surfade in på SvD's hemsida sent igårkväll (lokal tid här i NY) och möttes av detta! Haha! Ska man skratta eller gråta?!?! En av huvudrubrikerna överst på sidan... ja vad ska man säga...? Kanske behövde nattskiftet en extra stark esspresso för att vakna till??
I morse hade de iallafall rättat till det hela.

När svärmor kom till sta'n

Nyligen skrev jag ju ett inlägg om detta med barn här i USA jämfört med Sverige.
Det var skoj att få ta del av flera av era erfarenheter på barn- och familjeplanet. Tack för alla era kommentarer!!! Alltid intressant att få en inblick i hur andra löser olika situationer i livet, och just detta att få barn är ju en av de största förändringar man genomgår i livet. Jag håller verkligen med Jacals kommentar att det ibland faktiskt i slutänden kan bli bättre när man är tvingad till att verkligen tänka igenom sin situation och försöka komma på vilken lösning som är bäst för just en själv just vid detta tillfället, istället för att "automatiskt" följa strömmen.

För att fortsätta spinna på detta med familj så vill jag i detta inlägget summera lite om när Svärmor var på besök. Det var ju ungefär 3 veckor sedan hon var här men det är ändå roligt att kunna minnas tillbaka lite.
M's mamma har varit i NYC tidigare men det var i början av 70-talet och denna resa var inte någon höjdare vad jag förstår. Hon och staden kom inte riktigt överens då. Därför var vi lite spända för hur hon skulle tycka denna gången. Men det var ju å andra sidan en otroligt annorlunda stad på den tiden jämfört med idag. Nu är ju staden inte alls "farlig". Men fortfarande ganska skitig och definitvt enormt bullrig. Och i allra högsta grad en storstad med allt vad detta innebär. Rätt annorlunda mot lilla Staffanstorp där hon annars bor. Men vi hoppades såklart att hon skulle gilla staden, eller iallafall inte tycka det var såpass jobbigt att hon ville åka hem.

M's mamma kom hit tillsammans med sin vän och kollega B, och första kvällen och dagen så umgicks vi även med B's dotter som bor i Cape Cod. Dottern hade kommit ner till NYC för att träffa sin mamma och oss. Vi började första kvällen med middag på en av våra favoritkvarterskrogar "Les sans culottes". En liten fransk restaurang med otroligt god mat och mysig atmosfär. Servicen är fantastiskt bra och personlig. Det sistnämnda hör till ovanligheterna här i sta'n så det är verkligen ett stort extra plus. Det var en väldigt trevlig kväll och det var roligt att få träffa M's mamma och även B och dottern Y.

Det blev ganska tidig sänggång den kvällen eftersom jetlaggen gjorde sig påmind hos våra gäster. På grund av den tidiga nattsömnen vaknade jag väldigt tidigt på söndagen och bestämde mig för en springtur i det vackra vädret innan vi skull möta B och hennes dotter. Om det är något jag tycker är fantastiskt härligt så är det att springa i NYC. Jag sprang längs med East river och sedan genom staden till "The reservoir" i Central park. Avslutade rundan vid zoot i parken och gick hem genom en nyvaken stad. Härligt!
Efter detta promenerade vi sedan allihop till "The Boathouse" i just Central park för att äta brunch. Varken M eller jag har varit där förut men det var otroligt mysigt! Denna restaurang ligger precis vid en av dammarna i parken och det är väldigt svårt att känna att man är på Manhattan när man sitter där i grönskan och blickar ut över folk som ror små roddbåtar. Vädret var som sagt strålande så det passade utmärkt att inta sin brunch här.

Man kunde inte boka bord här utan det var "first come first serve" som gällde. Men det var ju ett strålande väder så vi satte på deras "uteservering" där man hade utsikt över vattnet. Efter en knapp timmes väntan, självklart med en s k buzzer som Desiree skrev om i sin blogg, fick vi vårt bord. Detta på deras terass också med utsikt över vattnet. En utsökt brunch på en otroligt härlig plats. Ett klart tips till er som planerar ett New York besök! Även om just "uteserveringen" är något jag rekommenderar under den varmare säsongen. Men här i sta'n sträcker den sig ju ofta från maj-november.


Resten av dagen strosade vi runt i parken. Vi passerade ett annat favoritställe i parken nämligen dammen (nära 5th avenue i östra delen av parken där de ofta seglar med radiostyrda båtar). Här brukar alltid ett par entusiaster stå med tubkikare och studera falkarna som häckar på taket till en byggnad vid 5th avenyn. Man brukar kunna få titta i dem, men eftersom det är fel tid på året så tror jag inte amn ser så mycket. Kommer man på våren är det stor sannolikhet att man får syn på dem. M's mamma som sett en dokumentär om detta falkpar ville gärna gå förbi här så det blev ett naturligt stopp.

Vi fortsatte sedan västerut i parken och passerade förbi Turtle Pond, the Swedish Cottage och Shakespear Garden samt Strwberry Fields. I sydvästra hörnet av parken såg vi även dessa små sköldpaddor i dammen, som stod i solen och värmde sig. De såg verkligen jättelustiga ut. Alldeles orörliga så att man först kunde tro att det var en liten "staty" i vattnet.

Sedan tog vi en tunnelbana ner till SoHo där vi fortsatte att promenera omkring och se på folk och gå in i diverse affärer. Bland annat ett besök i Dean & Deluca för att se på alla delikatesser där inne. Ett Starbucksbesök också såklart för att tanka kaffe. På kvällen gick vi till ett hotell i närheten av där vi bor där de har en bar högst upp så man kan sitta och dricka drinkar och ha en otroligt fin utsikt över staden.

Under resten av veckan roade sig M's mamma och B på egen hand under dagarna och sedan mötte vi dem på kvällarna. Måndagkvällen blev det middag hemma hos oss, och på tisdagen var det operabesök på schemat. Vi gick först och åt på en väldigt trevlig restaurang i närheten av operahuset Metropolitan. Opera är väldigt speciellt tycker jag. Vi hade glädjen att få gå och uppleva en operaföreställning redan förra hsöten när M's operafrälsta moster var på besök. Detta var en bröllopspresent från henne och hennes man. Jag är inte någon otrolig operafantast, utan har egentligen aldrig riktigt lyssnat på opera tidigare. Och fortfarande efter dessa två operabesök på en av världens mest kända operor så kan jag inte påstå att jag är frälst. Jag tycker fortfarande att vissa stycken kan vara ohyggligt vackra, men att vissa faktiskt kan vara ohyggligt tråkiga också... Men att gå på Metropolitan här i NYC är ändå en fantastisk upplevelse i sig! Bara att gå omkring i detta vackra hus och insupa atmosfären är härligt! De har de vackraste takkronor jag någonsin sett, och en väldigt speciell arkitektur inne. Föreställningen vi såg var "Madame Butterfly" och scenografin var helt fantastisk! Särskilt i första akten! Jag tror att M's mamma kände ungefär som jag. Att det var en häftig upplevelse och fantastiskt roligt att ha varit med om, men att det nog dröjer ett tag innan man kommer att sitta och lyssna på en operaskiva i stereon.


På fredagen hade både M och jag tagit ledigt och hyrt en bil så att vi skulle kunna ta en tur utanför staden. Vår plan var att köra längs med Hudson river lite up-state för att besöka några ställen här som vi hört talas om, läst om eller i vissa fall besökt själva och gillat. Detta var vår födelsedagspresent till M's mamma och det blev en väldigt lyckad tur.

Vi åkte som sagt uppåt längs Hudsonfloden och besökte först Sleepy Hollow. Detta är en liten stad som nog mest är känd för sin legend om "the Headless Horseman" vilket Tim Burton filmatiserade med Johnny Depp, Christina Ricci och Christopher Walkens i huvudrollerna. Vårt första stopp var dock Philipsburg Manor, som har ett "aktivitets center" som man kan besöka. Vi hade först tänkt att gå runt här men man fick inte gå omkring på egen hand utan var tvungen att ta en guidad tur, så vi gick aldrig över bron utan bestämde oss för att åka vidare.

I närheten fanns en liten kyrka "Union church of Pocantico Hills", som vi läst skulle ha originalmålade kyrkofönster av Marc Chagall och Henri Matisse. Detta var självklart värt ett besök. Det var en mycket liten stenkyrka och på något vis kändes det nästan overkligt att just denna lilla, nästan oansenliga kyrka, mitt ute i "ingenstans" skulle ha fönsterglas med målningar av sådana stora konstnärer. Fönstren var otroligt vackra och vi hade tur som hamnade mitt i ett sällskap med en äldre man som berättade om fönstren - historien bakom dem och kyrkan. Man kunde tyvärr inte se något av fönstren utifrån eftersom de var skyddade. Så utifrån såg fönstren endast mörka ut.

Här står vi utanför kyrkan; B, jag och M's mamma. Haha, vi står i kyrkotrappen utanför kyrkan alla tre, och jag var tvungen att stå ett trappsteg högre upp än de här långa och resliga kvinnorna för att M inte skulle få problem med att fånga oss på samma bild. Så kan det vara när man är en liten tjej bland ståtliga amazoner...


Vi åkte sedan vidare och stannde för en lunchpaus i den lilla staden Cold Spring. Här har jag varit med M ett par gånger och vi tycker jättemycket om den lilla pittoreska staden som ligger alldeles vid Hudsom river. Den är omringad av berg som har flera vandringsleder och vi vandrade här en dag förra hösten. En stor fördel med denna stad är att man faktiskt inte behöver bil för att ta sig hit från Manhattan. Metro North går förbi här och man kan lätt ta ett tåg från Grand Central. På ca 1 timme har man då förflyttat sig från Manhattans taxibilskaos till en liten lugn småstad och mycket vacker natur. Nu när vi besökte staden var det otroligt vackra höstfärger. Det var bara synd att vädret var så grått. Med lite mer sol skulle nog ärgerna annars ha kommit fram ännu mer.


Efter lunchen stod ett besök på Dia:Beacon, ett museum som ligger ännu en bit upp längs Hudson river på schemat. Detta museum är ursprungligen en gammal industribyggnad som man har gjort om till museum. Här visade man mycket modern konst. Som ofta när jag går på konstutställningar så uppskattar jag väldigt ofta själva byggnaden/arkitekturen, ljuset i rummen lika mycket eller i vissa fall mer än själva konsten. Likaså här. Jag tyckte att detta museum påminde lite om Arken som ligger utanför Köpenhamn. Inte utvändigt men däremot invändigt. Lite samma typ av ljus och känsla. Det fanns även en utomhusdel men denna missade vi. Kanske gjorde det inte så mycket eftersom vädret gradvis blivit sämre under dagen och regnet nu hängde i luften.

Vädret ja. Det som tidigare i veckan varit så strålande hade under fredagen förvandlats till grårusk. Under eftermiddagen började det regna så vår färd fortsatte därför efter Dia:Beacon i tilltagande regn mot en vingård Brotherhood. Här besökte vi deras vinkällare och provsmakade lite vin. Vi var tyvärr för sent ute för att kunna få någon guidad tur, men det var ändå trevligt att prova lite viner även om de flesta inte var särksilt imponerande faktiskt. Det som gladde mig och M mest var att de sålde deras eget "mulled wine" där vilket enligt var vinprovningsguide hade fått otroligt fina komplimanger från besökande svenskar; "bättre än svensk glögg". Detta varhan mäkta stolt över och vi köpte med oss en flaska hem förstås!


När vi kom ut från vinkällaren hade regnet tilltagit ännu mer och det det kändes verkligen som Halloween-väder. Ruskigt, grått och spöklikt. Utanför vinkällaren hade de lagt upp vackra pumpor i en hög som lyste upp något i gråvädret.

Vi åkte därefter tillbaka till Cold Spring (där vi stannat för lunchpaus). Här hade vi bokat ett bord på en italiensk restaurang. Nu regnade det ganska rejält och affärerna höll precis på att stänga, men vi hann in i några innan vi gick vidare mot middagen. Maten på denna lilla mysiga restaurang var väldigt god. Detta var ju vår sista middag tillsammans för denna gången, och sådant kan ju alltid kännas lite vemodigt. Men samtidigt så kände både M och jag att det hade varit en väldigt bra vecka och att både M's mamma och hennes kompis B verkade haft det otroligt bra här. Så vi kände oss trots allt glada och nöjda.

Nu dröjer det ju inte så länge innan vi får träffa M's familj igen eftersom vi ska fira jul i Sverige i år. Detta bidrog säkert också till att det inte kändes så vemodigt att säga hejdå dagen efter när M's mamma och B skulle till flygplatsen för avfärd mot Sverige.

Slutligen vill jag bara säga till M's mamma och hennes vän B;
Tack för en härlig vecka med er här i NYC!
Det var verkligen jätteskoj att ni kom och hälsade på. Ni är alltid välkomna tillbaka!!