tisdag, augusti 21, 2007

Paraplyetikett


Å jag är så otroligt Glad!
Fick veta för ett antal dagar sedan att båda mina vänner L & E nu har bokat biljetter hit i oktober! Jehooooo!!!!!!! Tjejhelg! Haha, tror minsann jag ska ta och inhandla ett par öronproppar till M som han kan ha i reserv där hemma. Attifallatt. Man vet aldrig, men de kan faktiskt komma att bli en överlevnadsdetalj. För det lär nog tjatas som attsikens. Och jag kan kan inte tänka mig en mer neslig död än att förblöda p g a skavsår i öronen…

Så nu längtar jag så mycket till oktober att man nästan tycker det är dumt eftersom september oftast är en härlig månad här i New York, så det är ju knäppt att bara ”längta bort den”. Oftast har den där luftfuktigheten som lägrar sig i staden under senare delen av sommaren hunnit försvinna, men värmen är kvar. Så det brukar vara härligt väder! Och i början av september är det ju långhelg här eftersom det är Labor Day då. Vi har inget inplanerat alls då. Men det finns ju ett par olika ”options” såklart;

- jobba som ett djur hela helgen (om det går lika trögt på jobbet då som nu kanske man panikjobbar för att man hoppas få några som helst resultat alls…ehrrrm)

- Åka och hälsa på en kompis i Philly (Philadelphia)

- Dra iväg på en helgtur någonstans, kanske ”up state” för att kolla in höstfärgerna lite

- Bara vara ledig och göra ingenting



Men än är det ju bara augusti även om det just idag känns mer som höst. Regn. Rusk. Dimma. Snålblåst. Hm? Låter lite som den sydsvenska sommaren i år tror jag bestämt????
Ville egentligen inte alls gå till jobbet imorse utan hellre stanna hemma i sängen med min bok som förresten är helt otroligt bra! Men, så snart tanken passerat genom första lagret av hjärnceller så var Luther genast där och knackade mig på axeln och viftade med sitt feta pekfinger. Ajabaja! Inte stanna hemma i sängen. Jobbet väntar! Så man packade snällt ihop sina saker, fällde upp paraplyet och begav sig ut i den regnvåta staden.

Det är alltid en fight på liv och död i stan när det regnar. Folk som springer runt med paraplyer och ska försöka komma förbi eller mötas på trottoarerna. För att inte tala om när man ska upp eller ner i tunnelbanan! Trapporna är branta och hala (när det är blött) och det är trångt även när man går där utan paraply. Men att försöka fälla ihop sitt eget paraply på vägen ner, samtidigt som man försöker att inte droppa vatten på den som går framför (nedanför en i trappan) och att på samma gång försöka undvika paraplyerna från de personer som kommer upp ur tunnelbanan, det är en konst!

När man möter folk på trottoaren och alla runtomkring en bär på varsitt paraply kan det bli ganska trångt och förvirrande även om paraplyerna är sådana små ihopfällbara saker. Ofta försöker man få ögonkontakt med de man möter för att sedan lite fint signalera om man ska luta sitt paraply åt t ex höger. Så att den man möter kan luta sitt lite åt vänster. En annan variant är annars att en av de mötande lyfter upp sitt paraply lite så att den andra personen kan komma förbi utan att det blir paraplykrock. Oftast går dessa möten otroligt smidigt faktiskt.

Hatobjektet nummer ett i regnväder är annars stora ”golfparaplyer”! Jag menar varför måste man gå runt med ett paraply som man rymmer en hel familj under när man går omkring på stan?! Otroligt irriterande för alla andra eftersom man omöjligt kan passera dessa personer med sina gigantiska paraplyer! Oftast går dessa personer dessutom obeskrivligt långsamt! Ja, de liknar verkligen stora färgglada vinbärssnäckor, med paraplyet som "skal", där de masar sig fram i slow-motion i regnet. Och det är ju helt naturligt att om man går omkring under ett paraply i samma storlek som typ Globen, så har man ingen brådska för man blir ju inte det minsta blöt. Så varför stressa fram?

Jaja, i morse klarade jag iallafall av att komma till jobbet utan att vara genomblöt trots hällande regn. Inte illa! Får väl se hur det går på hemvägen ikväll. Och imorgon hoppas jag att solen tittar fram igen. För säga vad man vill om vädret här, men det är rätt ombytligt.

5 kommentarer:

mina sa...

Oj det såg läskigt ut!

mina sa...

Hm, jag menade egentligen denna kommentaren till inlägget nedanför såklart. Såg att jag lyckats klicka fel. Sorry!

Anonym sa...

Varför det blev saltistjejen? jag får inte riktigt ihop det! // Målaroverallen

Anonym sa...

Heeej! Vad roligt att få kolla hemsidan och bloggen! Måste bara säga att jag blev helt tårögd när jag så bilderna på midsommarfirandet i Battery Park (fånig och känslig, jag? ..) och era bröllopsbilder. vilken fantastiskt bra idé att ha vigseln där ni hade den!
Hörs senare!
Kram Pirr

Saltistjejen sa...

Haha! saltistjejen blev för att jag älskar saltlakrits!!!! :)