onsdag, september 26, 2007

Den svåra konsten att ramla oberört och att hålla sig till sanningen

Varför är man så jädrans rädd för uppmärksamhet? Och nu pratar jag inte om den där uppmärksamheten man får när man träffar en gammal kompis på stan som hejar glatt. Eller när kollegan tycker man har en fin ny tröja på sig och undrar var någonstans man köpt den. Inte heller om den där nyfikna blicken och lilla leendet man får av medpassageraren på bussen. Nej, all denna typ av uppmärksamhet är ju inom ramen för "normalt beteende" och sådan uppmärksamhet är för det mesta av det positiva slaget. Alltså man blir glad av sådan uppmärksamhet.
Vad jag tänker på är den där uppmärksamheten som liksom sticker ut. Den där när omgivningen kan få syn på dig och tänka saker om dig. Kanske till och med "döma" dig utifrån sina egna erfarenheter och fördomar.

För man vill inte sticka ut. Man vill inte göra bort sig. Man vill inte att andra personer ska veta saker om en själv som man inte vet om dem. Man vill inte att de ska se om du råkar göra en tabbe eller säga något pinsamt. För man vill inte hamna i underläge. Det skapar obalans. Obalans. Hu! Det värsta som kan hända är ju att det blir sådan där obalans... Du har bjudit på ett inte-så-roligt-ögonblick av ditt liv utan att få tillstymmelse till smakprov tillbaka. Näe, det vill man helst undvika.

Man gör verkligen allt man kan för att slippa denna typ av uppmärksamhet. Och så länge inget oväntat händer är det ju ganska enkelt. Men det är när något oförutsett sker som det kan vara knepigt att "låtsas som det regnar". Som när man råkar halka på den hala isfläcken på gatan och drattar på ändan. Eller när man glatt pratandes lyckas med konststycket att vandra rakt in i en stolpe.

Eftersom jag är en allmänt förvirrad person så händer det ganska ofta att jag hamnar i sådana situationer där det är svårt att försöka låtsas som om allt är som vanligt. En gång för flera år sedan promenerade jag genom city samtidigt som jag pratade så aktivt och fokuserat med mitt sällskap att jag vandrade baklänges. För att ha ögonkontakt med dem. Alltså gick jag baklänges ivrigt pladdrandes med dem över Plattan (Sergels Torg) men kom själv på att det kanske inte var det smartaste. Så jag vänder mig därför om för att gå med ansiktet åt samma håll som tårna pekar. Men eftersom jag gör allt detta hastigt, självklart fortfarande pratandes med de snett bakom mig, så stöter jag ihop med en mötande person. Såpass hårt att jag liksom studsar tillbaka och slutligen hamnar på rygg. med benen i vädret som en sprattlande skalbagge. Mitt på Sergels Torg. Hoppsan! Självklart gör det svinont för jag landade på svanskotan. Men för att undslippa att förbipasserande stannar till och/eller tittar, så hoppar jag bokstavligen upp från marken. Schvisssssss! Jag tror nästan att jag kom upp på fötter snabbare än vad det tog för mig att falla ner på marken. Och till den stackars mötande personen jag krockat med så lyckas jag självklart skrattand säga att "allt är bra". Han blev nog nästan mer chockad över med vilken fart jag hoppade upp från marken, än över det faktum att jag trillade omkull.

Nu när jag var i Sverige så råkade M ut för en liknande situation när han var ute och joggade här i NYC. Vi springer ofta längs med East River och där är det flera gropar i gångvägen. Eftersom M just skaffat sig en ny pulsmätare sprang han och tittade på den ganska ofta vilket gjorde att han trampade ner i en av dessa gropar och föll föll föll helt handlöst i backen. Hans fötter satt fast i gropen vilket resulterade i att han lyckades landa på sitt "heliga paket". Aoooutsch!!!!!!! Inte roligt. Efteråt beskrev han det som "att smärtan var så stor att han var väldigt nära att kräkas". Men trots detta så lyckas han ändå samla ihop sig själv och sina anletsdrag tillräckligt snabbt för att kunna svara en förbipasserande joggare som undrade hur det gick (joggaren hade självklart sett hela händelsen) att "jodå, det var inte så farligt". Sedan satt han där tills den värsta smärtan lagt sig så han skulle klara av att resa sig. Hela tiden aktivt fokuserad på att inte kräkas men självklart även på att försöka se ut som om han bara satt och vilade sig i största allmänhet. På marken bredvid gångvägen.

En annan typiskt konstig sak som jag ofta gör är att inte svara "ärligt" på frågor jag får. Det är inte så att jag ljuger medvetet eller så, utan ofta handlar det om helt oförklarliga saker som att jag får en fråga och tycker att svaret antingen är lite "pinsamt", eller att den riktiga förklaringen är för "lång och komplicerad", eller att jag är mycket stressad och svarar utan att tänka mig för, eller någon helt annan oförklarlig anledning som jag inte ens själv förstår. Självklart handlar det om situationer som egentligen är helt oviktiga, och ofta om frågor ställda av personer jag inte känner. Den här underliga och ytterst irriterande ovanan jag har brukar ofta leda till en massa konstiga och obskyra bortförklaringar. Man snärjer in sig i sitt egenhändigt vävda nät av lögner. Visserligen vita och oskyldiga sådana, men ändå. Helt oförklarligt och dessutom onödigt!

Förra veckan när jag skulle flyga till Sverige gjorde jag en sådan där typisk sak - jag trasslade in mig i totalt onödiga förklaringar bara för att "dölja" något som egentligen inte betyder ett dugg. Egentligen. För någon. Vare sig mig själv eller den jag pratade med.
Jag skulle ta en taxi från mitt hem till Grand Central som ligger på 42:a gatan. En ganska kort resa. Från Grand Central tänkte jag promenera en liten sträcka för att ta en "flygbuss" till flygplatsen. Allt detta istället för att ta en taxi hela vägen till flyget. Anledningen är framförallt att priset för en bussbiljett är 14 dollar och taxiresan till Grand Central går på ca 10-14 dollar. Så för att komma till flygplatsen betalar man mindre än 30 dollar om man tar bussen, medan en taxiresa hela vägen går på mellan 70-80 dollar.

Men självklart så hade mina tankar redan hunnit hela vägen till flygplatsen när jag var på väg att hoppa in i taxin. Så min tunga talade helt enkelt om för taxichauffören att jag ville åka till Newark (flygplatsen). Som tur var kom jag på mig själv i tid och bad om ursäkt när jag ändrade resmålet till Grand Central. Min taxichaufför tyckte tydligen att denna ändring var konstig. Kanske blev han besviken över att få en kort körning som skulle innebära mindre klirr i kassan, eller så blev han fundersam över att han fick ändra resrutt. Han fortsatte nämligen att fråga mig om varför jag plötsligt inte ville åka hela vägen till flyget utan endast till Grand Central. Varför jag ändrat mig.

Och då. Det var då det hände! Min tunga liksom bara pladdrade på av sig själv. Utan direktkontakt med hjärnan. Där sitter jag i baksätet och hör mig själv säga "Nej jag glömde att jag bestämt träff med någon på Grand Central." Varför i hela fridens nanm sa jag det??????? Som om jag inte ville erkänna att jag bara sagt fel första gången för att jag hade tankarna på annat håll. Himmel, det är ju verkligen inget konstigt med det. Inget att skämmas över. Men när jag väl kläckt ur mig den utomordentligt dumma och helt onödiga lögnen så går det ju inte att ta tillbaks det. Men jag tänkte väl i mitt stilla sinne att det inte spelar någon roll vilket skälet är till att jag ändrade mig. Taxichauffören behöver ju bara köra mig till min nya destination. Utan vidare frågor eller diskussion. Men ack vad jag bedrog mig. Denna taxichaufför satt tydligen och funderade över mitt ändrade resmål så till den milda grad att han inte kan hålla tyst utan börjar fråga ut mig om min vita lögn. Självklart helt ovetandes om att det är just en lögn, om än vit, som hoppade ur min mun i ett ögonblick av hjärnsläpp.

Sedan fortsätter min ihärdiga taxichaufför att förhöra sig om var och när jag ska möta dessa fiktiva personer. Under i stort sett hela resan. Han undrar även sjävklart över om de kanske också ska åka till Newark tillsammans med mig, eller om jag ska åka dit ensam efter mötet. Och han erbjuder sig med stort engagemang att vänta på mig/oss tills mötet är över för att sedan kunna köra oss allihop eller enbart mig vidare till flygplatsen. Det sista ifall det inte är fråga om något långt möte utan mer en kort träff. Typ sammanstrålning inför gemensam fortsättning på resan. Eller ett överlämnande av någon sak.

Och själv sitter jag bara där i baksätet och svettas, och försöker svara på hans frågor så gott jag kan (påhittade svar till en påhittad händelse) medan min hjärna febrilt försöker komma underfund med vad det var som egentligen hände? Varför varför varför kan han helt enkelt inte bara hålla tyst?! Varför bryr han sig så mycket om detta? Varför kör han helt enkelt inte bara till Grand Central och släpper av mig där? Utan följdfrågor och erbjudanden. Och framförallt, varför i alla sin dar sa jag att jag skulle träffa någon överhuvudtaget? Varför sa jag inte bara som det var. Att jag bestämt mig för att ta flygbussen eftersom det är både billigare och bekvämare än att sitta i en taxi hela vägen till flygplatsen?

Allt detta är verkligen en gåta för mig. Att min tunga kan hoppa snett då och då det är inget nytt eller ens ovanligt. Tyvärr. Men att den hoppar såpass snett att den svarar osanningsenligt på en enkel fråga det är något man kan undra över varför det sker?!?
För att man vill avleda uppmärksamheten och liksom avdramatisera hela situationen, eller vad?
Egentligen på det stora hela en ganska harmlös företeelse. Men jag tycker ändå ärligt talat att det är ett konstigt och högst opassande beteende. Det underligaste av allt är att det alltid sker när jag får frågor eller uppmärksamhet som inte betyder något. Så då spelar det ju egentligen ingen roll vad man svarar. Det finns inget att vare sig vinna eller förlora oavsett vilket svarsalternativ man väljer att ge. Och i sådana fall borde det vara så mycket enklare att automatiskt bara säga sanningen. Utan omskrivning. Så Varför detta fenomen med uppdiktade svar och fantasifulla historier????

Om någon av er där ute har någon som helst förklaring får ni mer än gärna höra av er! För jag är verkligen nyfiken. Helt ärligt.

9 kommentarer:

Thy sa...

Själv kan jag aldrig erkänna att telefonen väckte mig. Om det ringer kl fyra på morgonen (och det gör det emellanåt med sex timmars tidsskillnad) så svarar jag ändå med sömnkraxig stämma att "nejdå, jag var visst vaken" (krax). Helt onödigt, men jag KAN bara inte klämma ur mig att jag kanske sov.

Saltistjejen sa...

Visst är det helt knäppt!!! Haha! Jag gissar att de flesta som ringer någon mitt i natten inser att de kommer att väcka den personen.... ;-)

Desiree sa...

Jättekul läsning. Du är defnitivt inte ensam om det. Jag vet inte varför man gör det men det liksom bara blir så. Kanske är man rädd att sanningen ska låta konstig på något sätt och tar därför till ett uppdiktat svar som det där att du skulle träffa vänner på Grand Central. Ibland orkar man inte förklara sanningen eller rätta folk som missförstått. Ibland orkar jag inte rätta folk som missuppfattat mitt namn utan låter dem tro att jag heter vad det nu var de råkade höra. Varför gör jag så?

Jag har också gått in i en person så där som du gjorde. Det var på IKEA och gubben hade en stor och tjock pluffsig mage. Jag hade för bråttom och såg mig inte för och eftersom jag inte är så lång och gubben var ganska stor och lång var mitt ansikte i hans maghöjd mer eller mindre. Jag springer rakt in i honom och studdsar tillbaka men hamnar inte på rygg. Jag blev så chockad av händlsen att jag inte får fram ursäkta eller något annat. Jag bara stirrar på gubben och sedan vänder jag mig om med raska steg åt andra hållet. Maken börjar läxa upp mig med att jag nästa gång måste säga ursäkta sammtidigt som han går och småskrattar åt mig. En annan gång står jag vid en hiss och känner att jag har en liten smygfis som jag behöver lätta på. Normalt brukar hissen alltid vara tom på detta ställe. Men den här gången blev det helt fel. Precis när hissdörrarna öppnas råkar jag släppa på den där smygfisen som inte alls blir så diskret som jag hoppats på och i hissen står två kinesiska damer som bara stirrar på mig. Jag skäms så jag vill sjunka genom marken men får kliva in i hissen och försöka dra på mig pokerfacet. Det är verkligen ett sådant där pinsamt minne.

Saltistjejen sa...

Hahahaha!!! Desiree, jag hade verkligen velat se minerna på de där damerna i hissen!

Annika sa...

Nej, helt mänskligt...Kul att läsa om! Flera ggr i mitt liv har jag halkat på isfläckar och i nedförsbackar...Det första man gör är att titta sig omkring; såg ngn??? Sedan känner man efter om man är skadad eller inte. Det är så pinsamt och genant att falla, att göra bort sig. Usch, och dessutom händer det hela tiden...
jag har också varit med om att jag inte har velat rätta till ngt av mina misstag genom att säga till vederbörande att jag har tänkt eller gjort fel. Istället går man "with the flow"...Ack ja...Så rädd att verka dum eller bortkommen.

Desiree sa...

Saltis, jag fattar egentligen inte hur du fick mig att berätta om en sådan pinsam händelse ;-)

Anonym sa...

Hahaha, grym igenkänningsfaktor. Sitter här, läser och rodnar när jag tänker på allt sådant som jag också gör!

Trist att jag blundade mentalt på personlighetspsykologin, det finns säkert svar att finna där, men jag tror att du redan har knäckt nöten- man ljuger för att man inte vill visa sig utsatt eller svag. Man försöker dölja sådant som inte framställer oss i positiv dager. Taxigubben kunde ju tycka att du var snål och det är inte så värst positivt!

Förresten, den evolutionistiska synvnkeln inom psykologin skulle kanske hävda att det handlar om överlevnadsinstikt. Man ska inte göra sig själv till ett lätt byte.

Måste också tillägga att jag tycker att det är allas (förbipasserande, vänner) "skyldighet" att göra vad man kan för att avdramatisera pinsamheter. Det är bättre att kommentera en vurpa en att inte låtsas om den, så att man slipper stå där med skammen alldeles själv.

Saltistjejen sa...

Desiree,
jadu, haha! det är ju skönt att man inte är ensam om att göra bort sig i vardagen...! ;-)


Page,
Oj evolutionistisk synvinkel har jag inte ens tänkt på!! Hm, ja, kanske ligger det något i det? Eller så är detta ett modernt fenomen? Något den "moderna i-landsmänniskan" gör i sin strävan efter perfektionism? ;-)

Anna sa...

Men om det handlade om överlevnadsinstinkt, skulle man inte vilja ha hjälp då om man faktiskt har gjort illa sig och inte ligga som ett offer för när lejonen kommer?
"nej jag ligger här och vilar, allt is just peachy"... fast jo det kanske stämmer

På något sätt blir man ju enormt självmedveten om hur man ses av andra i sådana här situationer. Jag hjälpte en tjej hem härom veckan som blivit utsatt för sexuella trakaserier i tunnelbanan, hon skrek och grät vilket gjorde att de fulla männen blev omhändertagna av securitas. Jag blev enormt imponerad för jag hade aldrig skrikit. Enligt evolutionspsykologin har vi tre reaktioner, slåss fly eller frys. Jag hade reagerat med frys och tänkt att det går säkert snart över om jag bara är tyst och står stilla. Den här tjejen skrek så hela tunnelbanan reagerade och securitasmännen kom springande. Hon vare sig flydde eller frös, hon slogs. När man gör sig illa i sin ensamhet har man ingen att slåss eller fly ifrån, så man hamnar kanske i ngn fryssituation, en plats där man tar det lugnt innan man vet huruvida man är sårad eller inte?