Vardag - något grått och trist eller något annat?

Ibland bara ler vardagen sådär varmt, ombonat och mysigt mot en. Man tittar ut och det är inte novembermörker man ser utan en krispig himmel med gnistrande snö. Man undrar - vem är jag som har en sådan otrolig tur att jag får njuta av allt såhär? Har jag verkligen förtjänat det?

Svaret på den sista frågan är troligtvis inte "ja". För varför skulle jag förtjäna det mer än någon annan? Nej, det handlar nog tyvärr inte om att casha in några pluspoäng som man satsade för dagar, veckor eller kanske år sedan. Inte heller om att om man är en god människa som gör goda gärningar belönas för detta, medan om man gjort något elakt, egoistiskt och hemskt ska straffas. Jag tror inte på att lyckliga stunder i livet korrelerar med godhet. Lika lite som jag tror att olyckliga stunder i livet kan härledas till ondska, dumhet eller elakhet. Det handlar nog om andra faktorer.

1) Tur.
Ja, jag tror att mycket som händer i livet är en slump och om man har tur råkar man oftare ut för den "Lyckliga slumpen" än den "Olyckliga". Det är inget man kan styra över. Och det handlar absolut inte om rättvisa fördelningar. Vissa seglar runt i livet på en räkmacka medan andra får kämpa hårt och ofta. Tyvärr.

2) Sin egen syn.
Med detta menar jag framförallt hur man själv ser på sig själv, sin tillvaro och sin omgivning. Jag menar absolut inte att man ska vara "dum-glad-optimist" som inte står med fötterna på jorden, men jag tror verkligen att man har väldigt mycket att vinna på om man har en positiv grundinställning till livet. Särskilt lyckligt lottad tror jag att man är ifall man klarar av att se de små sakerna i livet och glädjas åt dem också. De vardagliga sakerna. De man så lätt glömmer bort. De som slukas upp i den allmänna stressen och tidsjakten. För det är ju ändå så att livet består av 99% vardag. Men om kan man uppskatta sin vardag så innebär ju detta att man kommer att kunna uppskatta en större del av livet.


Jag har inte alltid haft turen att uppsökas av just den "Lyckliga slumpen" utan även den "Olyckliga" så jag vet att livet även kan vara jävligt och hemskt, sorgligt och orättvist. Tyvärr. Men jag tror att detta också är något som man kan vända till något bättre. Kanske inte alltid till något bra, för vissa saker folk drabbas av är alltför hemska för att någonsin kunna förvandlas till något positivt eller bra. Men iallafall till något bättre. Man kan lära sig något. Om sig själv eller andra. Man kan få ökad förståelse för människor i sin omgivning eller för händelseförlopp man tidigare inte alls förstått.

Vissa människor har den där inre kraften som krävs för detta. Och jag tror att det är något av det mest värdefulla en person kan ha. Förmågan att ta sig ur svårigheter och tragiska händelser i livet. Kraften att läka. Att förlåta. Att återigen se ljuset i tillvaron, även om världen kanske aldrig mer kommer bli densamma som innan. Förmågan att dela med sig av sina egna erfarenheter. Att se andra. Att kunna ge av sin egen kraft. Dela med sig. Det är en gåva.

Just nu, den sista tiden, känner iallafall jag att min vardag varit mer än vanligt bra. Det har varit en tid med enormt mycket jobb, visst. Jag har arbetat nästan varje dag inklusive helgdagar i ca 2 månader. Många och långa timmar på labbet. Ofta klart mer än 50 timmar i veckan. Men det har ändå gått bra. Fram tills för ungefär en vecka sedan gjorde det mig inte ens något. Det fungerade och jag kände lust till arbetet trots de många timmarna. Men nu känner jag att jag börjar bli trött. Tappa sugen. Bli lite omotiverad på jobbet. Jag har fått lite för mycket av det goda helt enkelt. Men detta gör inte så mycket, utan timingen är rätt perfekt. För jag har planerat mina experiment så att jag kommer bli klar i tid. Jag har ju bara två veckor kvar på jobbet innan min Sverigeresa vilket känns så otroligt skönt! Och detta är ju såklart en av de saker jag just nu är så glad över. Att jag inte kommer fortsätta i detta intensiva tempo särskilt länge till. Att jag snart kommer att kunna ta det lite lugnare.

Detta samt det faktum att jag nu har en liten Lipton att mysa med när jag kommer hem efter jobbet. En liten, gosig katt som väcker mig om morgnarna genom att komma tassande och spinnande gnida sitt lilla katthuvud mot mitt. Och att jag har M. Han finns alltid där för mig, och jag vet det, men det kan ändå ibland vara lätt att ta varandra för givet. Att glömma bort att visa uppskattning. Särskilt i vardagen. Tyvärr är det ofta lättare att klaga och gnälla än att verkligen se det som är bra. Att se det man saknar men inte allt man får. Men det handlar ju i stort sett alltid om småsaker. De där man man gnäller över alltså. Egentligen. Det stora är ju att man har varandra och att man ställer upp. I vått och torrt. När det verkligen gäller. Omtanke. Omsorg. Kärlek. Och om man kan "se" detta även när man bara går runt i sina grå vardagssockor så har man återigen något att glädjas över. Något som gör vardagen mindre grå.

Jag tror att det var den "Lyckliga Slumpen" som gjorde att jag råkade träffa M just när det passade oss som bäst. Jag tror inte det var något jag förtjänade. Jag tror även att det var den "Lyckliga Slumpen" som gjorde att jag hamnade på den arbetsplats där jag är idag. På ett ställe där jag trivs som fisken i vattnet. Även om jag just för tillfället är lite slutkörd... Jag tror inte att jag fick detta jobb pga att jag varit en översvallande "god" människa. Lika lite som att det var den anledningen som låg till grund för att jag trivdes oerhört bra även på min förra arbetsplats. Nej jag tror inte det.
Däremot tror jag att en av anledningarna till att jag verkligen lyckats att trivas så bra och så länge på min förra arbetsplats, och att jag trivs så bra här nu, samt att jag under de drygt 8,5 år jag varit tillsammans med M har känt en grundläggande glädje och styrka i "oss", kan bero på min inställning. Min syn. På livet. På vardagen. På mig. Min omgivning. Min situation. Förmågan att se de små sakerna. Att uppskatta det som är bra i mitt liv.

Ja, jag mår väldigt bra just nu. Och nej, jag tror inte att jag förtjänar det. Lika lite som att jag inte skulle förtjäna det. Jag tror på slumpen. Och på att man själv kan göra väldigt mycket av sitt eget liv. Det är mycket en fråga om inställning. Att använda de kort man tilldelats av slumpen på bästa möjliga vis. Det är inte alltid rättvist eller enkelt. Men det går.

Lipton

Så är han här då. Vår egen lilla kisse! Vi tog tåget (Metro North) från Grand Central i lördagsmorse för att åka hela vägen till Poughkeepsie (uttals ungefär "Pokipsy") där uppfödarna Mindy och Dave bodde. Jag tänker alltid på TV-serien Ally McBeal när jag hör eller ser Poughkeepsie eftersom ena huvudkaraktären John upprepade just detta ord/namn för sig själv när han blev stressad eller upprörd. Allt för att lugna ner sig lite.

Det var en absolut strålande morgon om än väldigt kylig. Temperaturen låg runt nollan så man andades rök ur munnen. Tågresan från Manhattan till Poughkeepsie tar ca 2 timmar. Spåret går längs med Hudsonfloden det gör resan helt underbart vacker. Särskilt om man sitter på den sidan där floden är. Nu var det glödande höstfärger på träden så det var som att åka tåg längs en vacker tavla! Det är även många som tar detta tåget för att vandra efersom det finns flera olika vandringsleder i området mellan New York City och Poughkeepsie. Vi har t ex varit och vandrat utanför Cold Spring tidigare vilket var jättehärligt. Även på detta morgontåg såg vi flera personer och sällskap iklädda vandringskläder som hoppade av längs vägen.

När vi kom fram till slutstationen som Poughkeepsie är så blev vi upphämtade av Dave. Han körde oss sedan till deras hus där vi fick träffa Mindy och så alla deras djur. De hade förutom flera abyssinier (kattrasen) även en hund och 4 hästar.
Vårt möte med både Dave och Mindy var helt otroligt bra! Det kändes verkligen som personer som brinner för sina djur och för att de ska må så bra som möjligt. Vi tyckte att det kändes helt rätt att ta en kattunge från dem. De var även helt öppna om vilka problem de haft och åtgärdat under alla år de fött upp sina abyssinier och detta kändes väldigt skönt. Dave berättade annars att just kattuppfödare väldigt ofta försökte dölja eller ljuga om ev problem som sjukdomar eller parasiter. Han sa att det ofta handlar om väldigt snobbiga människor, och i vissa fall även personer som struntar fullständigt i djuren utan enbart vill försöka tjäna lite extra pengar på dem. Dave verkade ha halkat in på just parasiter som ett extra intresse. Han samabrbetade nu med en veterinär som forskade på just vissa typer av maskar som katter kan drabbas av, och detta hade gjort att han fått kontakt med väldigt många uppfödare runtom i hela världen.

Så till själva katterna då. Vi visste ju redan innan vi åkte att det handlade om att välja en liten kattpojke i en kull där katterna såg nästan identiska ut. Alla är s.k "Blue", vilket i mina totalt okunniga ögon såg ut ungefär som grå rygg och huvud med beige bröst, mage och ben. När vi kom fanns det 3 bröder att välja mellan. Vi hade redan innan sagt att "Oj, detta kommer bli omöjligt. Hur ska vi kunna veta vem av dessa som är just Lipton???"

Men vi stannade ganska länge och lekte med och tittade på dem. Och det dröjde faktiskt inte så lång tid innan en av bröderna valde oss! Jag satt på golvet och det var en och samma kattunge som återkom igen och igen och satte sig i mitt knä. Gosade in sig där. Medan hans bröder obekymrat lekte vidare. Hur kunde vi veta att det var samma unge ifall de såg identiska ut? Jo, Dave och Mindy hade märkt ungarna genom att klippa pälsen lite olika. Så "vår" kattunge hade blivit klippt på svansen och kallades av dem därför för "Middle Tail". De andra var "Neck" och "Tail" för de var klippta vid nacken resp svansroten. Alltså blev valet inte särskilt svårt i slutändan. Lipton valde oss helt enkelt!

Både Dave och Mindy sa att detta var väldigt vanligt. Alltså att kattungar ofta "valde ut" perosner som kom och skulle köpa en. Vad det berodde på visste de inte, men hade funderat på om det kunde vara t ex lukter?

Vi fick även gå ut och titta på Liptons pappa. Han och en annan avelshanne bodde i "ladan" i varsin bur. De kunde inte ha dem lösa eftersom kattahannar som inte blivit kastrerade går och kissar in sitt revir överallt, plus att dessa två rivaler ständigt skulle slåss. Som Dave sa "Man betalar ett ganska högt pris för att få vara avelshanne och få ha sex med honor". Liptons pappa var helt otroligt social! Han var som en hund!!!!! Så fort han släpptes ut i buren ville han bli kelad med och han skulle pussas och slickas. Ja, han kändes nästan mer som en labrador än en katt!
Vad vi förstått redan innan så är abyssiniern som ras väldigt social och kelig vilket var en av orsakerna till att vi valde just denna ras. Vi ville båda ha en gosig och social katt. Och efter att ha tillbringar en halv dag tillsammans med katterna hos Mindy och Dave så insåg vi att vår lilla Lipton definitivt kommer bli en aktiv familjemedlem.

Tågresan hem gick över förväntan. Det var inte förrän den sista halvtimmen som Lipton blev otålig och ville ut ur sin carrier. Men väl hemma i lägenheten var han nog lite "rädd". Det tog honom några timmar att utforska sitt nya hem. Men han åt och drack bra så vi var inte oroliga. På natten hoppade han självklart upp i vår säng och sov mellan oss. Och på morgonen väckte han oss genom att trampa runt och "hälsa" med pussar och spinn. Så otroligt mysigt!

Dagarna med Lipton har verkligen visat att han har blivit kaxigare och kaxigare. Och han är otroligt social! Ett busigt litet charmtroll med en oändlig gospotential! Både M och jag känner att detta verkligen var en lyckoträff! Det kommer att bli ett nöje att få lära känna honom ännu mer.

Så välkommen hem Lipton!

Kalkoner och Katter

Så nu är Thanksgiving här. Detta är nog den allra mest amerikanska högtiden av alla. Och den största helgen här skulle jag vilja säga. Detta eftersom den firas av alla amerikaner. Medan t ex julen som ju är också är en mycket stor högtid här, enbart firas av kristna och inte av personer som har en annan tro, t ex judar och många asiater (ex kineser, indier).

Självklart är det kalkon man äter och det är inte några "småkyllingar" vi pratar om här. Nejdå! Man samlar oftast mer eller mindre hela släkten och då är det klart att det går åt en hel del fågel! Min chef berättade idag på jobbet att hon köpt sin kalkon igår och den vägde 22 lb, vilket motsvarar ungefär 10 kg!!!!!! Kan ni fatta! 10 kilo kalkon! Himmel! Man tänker sig snarare en struts om man går upp i den viktklassen... Iallafall har vi insett att de amerikanska ugnarna är enorma av en anledning - att rymma dessa gigantkalkoner på Thanksgiving och jul!

För en oinvigd icke-amerikan har jag inte fått några som helst känslor för denna högtid. Alltså sådär som jag känner med julen. Som t ex att man har vissa dofter förknippade med jul och när man känner dem kan man få en otrolig julkänsla. Men den typen av känslor är inget som man kan framkalla efter enbart ett par år här tror jag. För Thanksgiving då menar jag. Iallafall inte om man inte har någon familjeanknytning här. För Thanksgiving är verkligen en Familjehögtid med stort F. I stort sett alla amerikaner jag känner här ska fira med sin familj. Det är en lika stor resehelg som t ex julhelgen, där alla tar bilen, flyget, tåget, bussen till sina hemtrakter. Om man nu inte bor nära familjen. Så jag gissar att känslan inför Thanksgiving är väldigt annorlunda om man t ex är gift med en amerikan.

Trots att jag inte har några djupare känslor för denna högtid så är det ju väldigt trevligt med ledighet och det är aldrig fel med ett tillfälle att få fira tillsammans med vänner. I år är vi bjudna till några vänner på Thanskgiving dinner. Det ska bli kalkon såklart. "Stuffed" sådan såklart. Jag tror vi blir ca 10 personer så det kommer bli riktigt roligt! Tyvärr måste jag till jobbet även under denna helgen. Både imorgon på själva Thanksgiving dagen och även på fredag och kanske söndag. Så för mig blir det ingen långhelgsledighet. Men det känns ändå rätt okej eftersom jag ser fram emot min decemberledighet när jag får åka till Sverige.

På lördag ska jag iallafall vara ledig för då ska M och jag ta tåget upp till Poughkeepsie för att hämta hem vår lilla kisse!!! Ja, vi har funderat på detta med katt länge från och till. Redan när vi bodde i Stockholm pratade vi lite löst om det. Och nu i höstas bestämde vi oss för att vi verkligen ville ha en katt. Vi kom även fram till vilken ras vi ville ha. En Abyssinier. Så vi kontaktade några uppfödare i New York området och talade om att vi var intresserade. Förra veckan ringde de från det ena stället och sa att de hade en liten kattpojke till oss om vi var intresserade. Vi var egentligen på väntelistan, men de som stod före oss hade hört av sig och sagt att de inte längre var intresserade av katt på grund av familjeskäl.

Det känns otroligt mysigt och roligt! Jag har aldrig haft katt förut, men M hade katt innan han flyttade till Stockholm. Nu ser vi fram emot lördag och att få lära känna vår lilla kattpojke!

Kontaktsvårigheter med energitjuvar

Tack vara Annika så har jag nu fått svaret på hur man ska kunna skydda sig mot de här bildtjuvarna som tidigare kommit och stulit mina foton i mina inlägg. Jättetack!!!!
Nu hoppas jag att jag kan lyckas visa de bilder jag vill visa i bloggen utan att de försvinner spårlöst igen.

Skönt när man kan göra sig av med vissa tjuvar. Det är värre med andra. Jag har upptäckt att vissa personer man har runtomkring sig är sådana enorma energitjuvar. De liksom suger i sig all energi jag har och det är verkligen jobbigt. Ofta genom att klaga eller kritisera. Eller genom att bara vara allmänt negativa. I vissa fall handlar det om personer man faktiskt kan sluta ha kontakt med. Det kan vara kollegor eller kompisar. Detta brukar oftast inte vara någon form av dramatisk "göra-slut" scen utan det brukar i de flesta fall ske ganska naturligt genom att man har mindre och mindre kontakt med personen ifråga tills man slutligen kommit till det stadiet då man säger sig ha "tappat kontakten helt".

I mitt fall så omger jag mig framförallt med personer som är energigivare! Det är så otroligt härligt! Personer som jag blir glad av när jag träffar. Personer som kan förgylla min dag. Som kan få mig på gott humör när jag känner mig lite nere eller hängig. Personer som stöttar mig i vått och torrt. Dessa personer är verkligen guld värda!
Men jag har även vissa relationer till folk som jag faktiskt älskar. Men som i många fall är riktiga energitjuvar. Det är oerhört jobbigt och känns lika sorgligt varje gång man haft kontakt eller träffats, och man inser att man känner sig helt urlakad. Ledsen, nedstämd eller bara arg. Det svåra med detta är att det handlar om personer som jag verkligen vare sig kan eller vill sluta ha kontakt med. Jag älskar dem trots dessa ganska jobbiga sidor. Oftast handlar det inte ens om att de tar energi varje gång man har kontakt, utan bara vissa gånger. Men ibland kan det kännas som att "Näe, nu orkar jag inte mer!". Men så går det en liten tid och nästa gång man ses eller hörs så är det roligt och mysigt igen.

Det som nästan är ännu jobbigare och mer energikrävande än själva mötena med dessa personer, är den tid och kraft jag lägger ner på att "gruva mig inför" dessa möten. Det kan gå dagar innan när jag försöker samla kraft att ringa. Eller att försöka se positivt och hoppas att de inte ska ha en "dålig dag" när vi ska ses. Och varje gång tänker jag för mig själv - varför? Varför ska det behöva vara så svårt? Varför ska vissa personer alltid lyckas få en ur balans redan innan man ens pratat med dem? Varför ska man behöva gå runt och "oroa" sig för att träffa dessa personer? Varför varför varför...?

Å jag tycker verkligen detta är ett stort problem, men tyvärr ser jag ingen lösning. Jag vet att den enda slutgiltiga och 100-procentiga lösningen är att säga upp kontakten med personer som dessa. För de kommer aldrig ändra sig. Detta är en del av deras personlighet. Men i mitt fall känns det helt omöjligt att inte ha kontakt längre. Av personliga skäl skulle det helt enkelt inte fungera. Antagligen skulle de då kunna stjäla ännu mer energi från mig än vad de gör nu. Jag skulle må fruktansvärt dåligt av att inte ha kontakt.
Så det känns lite som ett moment 22.

Den enda trösten jag har kommit fram till är att jag insett att det faktiskt inte handlar om mig. Utan om dem. Vad jag än gör, hur jag än är så påverkar det inte deras energistjälande beteende. Alltså försöker jag alltid att vara ungefär likadan när vi träffas. Hyfsat "neutral". För att sedan se hur det hela utvecklar sig. Ibland resulterar det i att jag går därifrån och känner att "jag orkar inte mer" och ibland känner jag mig jätteglad. Som sagt, det handlar om dem och inte om mig. Jag är glad att jag har kommit fram till detta. Och jag är glad att jag är en såpass stark person själv att jag inser att det inte är mig det hänger på. Jag känner ingen skuld och jag försöker att resonera som så att jag är glad för de bra stunder jag ändå får tillsammans med de här personerna. Jag älskar dem. Men det kan ibland kännas mycket sorgligt att personer som på vissa vis står en så nära på andra sätt är de man minst förstår sig på.

Vart tar mina foton vägen??

Jag förstår verkligen inte. I varje inlägg som jag skriver där jag lägger ut egna bilder så försvinner de spårlöst efter ett tag. Bilderna alltså. Inte inläggen. Jag förstår verkligen inte vart de tar vägen? Oftast är fotona synliga direkt efter att jag lagt ut dem, ungefär fram till en eller två dagar efter att jag "sjösatt" inlägget. Men sedan ser man endast rutor med frågetecken där bilderna nyss varit. Jag kan för mitt liv inte förstå vart de tar vägen? Det fungerar ju alltid bra med bilder jag lägger ut från nätet. Men alltså inte mina egenhändigt tagna bilder. Jätteskumt! Vem tar mina bilder? Går det runt en fototjuv på nätet som samlar på mina bloggbilder??

Om det är någon av er där ute som har något som helst förslag på vad jag gör för fel och hur detta kan åtgärdas, får ni mer än gärna tipsa mig! Hur ska jag göra för att bilderna ska ligga kvar? Hur ska jag stoppa fototjuven?

Konsten att hinna med

Redan mitten av november! Vart tar tiden egentligen vägen?? När jag var liten var jag hela tiden förundrad över att alla vuxna pratade om att "tiden sprang iväg" och att "det känns ju som igår men har redan gått flera år", men jag fattade aldrig riktigt vad de menade. En dag kändes ju hur lång som helst. Precis vad som helst kunde hända. Många gånger om. Ett sommarlov var en evighet. Så många dagar som lades till varandra i ett långt långt pärlband. Man kunde inte ens ana slutet. Men nu vet jag vad de menade. Verkligen. Nu är man fast i tidsträsket själv. Jag vet inte men jag tycker inte jag hinner med att plocka undan sommarsillen och midsommarsnapsen så är det dags för lussebullsbak och glögg. Det snurrar på för fullt.
Men ibland, ibland är det nog väldigt vettigt att stanna upp en stund. Om så bara för ett ögonblick. Ta ett steg bakåt och titta på sig själv, livet sin situation. Känna efter att man lever. Andas.

Jag har haft en superintensiv höst på jobbet och har väl fortfarande ett tag kvar i ungefär samma tempo. Det har varit långa arbetsdagar med sena kvällar och trötthet som föjd. Helgernas timmar har också till stor del lagts på jobbet. Så om jag varit en dålig vän och dotter ber jag om ursäkt! Men det blir lätt så att man inte hör av sig såpass ofta som man borde när man har mycket omkring sig. Jag blir sådan iallafall. Särskilt när jag jobbar mycket helg vilket jag ju gjort de senaste veckorna. Då räcker liksom timmarna inte riktigt till. De få timmar man har utanför jobbet går åt till att ta det lugnt och vila. Att försöka vara hyfsat social här på plats. Att även försöka få hemmet att inte sunka igen totalt. Att umgås med M.

Men nu ser jag fram emot att det snart är dags att resa till Sverige! Jag ser fram emot jul- och nyårsfirande där! Att få träffa familj och vänner. Att få känna av december-Sverige. Att få en Luciamorgon i Lucialandet! Glögg och pepparkakor. Långa promenader i skönt sällskap. Jag hoppas på lite snö eller iallafall rimfrost.
Och mitt nyårslöfte till mig själv kommer bli att jobba lite mindre åtminstone i början av nästa år. Att bara jobba kanske en helg i månaden max. Att ta det lite lugnare. Att andas.

Svenska Dagbladets Miljöfyra

Vad är det egentligen som hänt med journalistiken i Sverige???
Det har ju de senaste åren mer och mer gått över från att handla om välskrivna och väl underbyggda artiklar till att handla om skandaler av olika kaliber. Nästan veckotidningsnivå på vissa artiklar. Även de större tidningarna tycker jag tyvärr har följt denna trend. Man har även kunnat hitta stavfel och felsyftningar om man varit petig och gnetig.

Men detta tar nog ändå priset!
Surfade in på SvD's hemsida sent igårkväll (lokal tid här i NY) och möttes av detta! Haha! Ska man skratta eller gråta?!?! En av huvudrubrikerna överst på sidan... ja vad ska man säga...? Kanske behövde nattskiftet en extra stark esspresso för att vakna till??
I morse hade de iallafall rättat till det hela.

När svärmor kom till sta'n

Nyligen skrev jag ju ett inlägg om detta med barn här i USA jämfört med Sverige.
Det var skoj att få ta del av flera av era erfarenheter på barn- och familjeplanet. Tack för alla era kommentarer!!! Alltid intressant att få en inblick i hur andra löser olika situationer i livet, och just detta att få barn är ju en av de största förändringar man genomgår i livet. Jag håller verkligen med Jacals kommentar att det ibland faktiskt i slutänden kan bli bättre när man är tvingad till att verkligen tänka igenom sin situation och försöka komma på vilken lösning som är bäst för just en själv just vid detta tillfället, istället för att "automatiskt" följa strömmen.

För att fortsätta spinna på detta med familj så vill jag i detta inlägget summera lite om när Svärmor var på besök. Det var ju ungefär 3 veckor sedan hon var här men det är ändå roligt att kunna minnas tillbaka lite.
M's mamma har varit i NYC tidigare men det var i början av 70-talet och denna resa var inte någon höjdare vad jag förstår. Hon och staden kom inte riktigt överens då. Därför var vi lite spända för hur hon skulle tycka denna gången. Men det var ju å andra sidan en otroligt annorlunda stad på den tiden jämfört med idag. Nu är ju staden inte alls "farlig". Men fortfarande ganska skitig och definitvt enormt bullrig. Och i allra högsta grad en storstad med allt vad detta innebär. Rätt annorlunda mot lilla Staffanstorp där hon annars bor. Men vi hoppades såklart att hon skulle gilla staden, eller iallafall inte tycka det var såpass jobbigt att hon ville åka hem.

M's mamma kom hit tillsammans med sin vän och kollega B, och första kvällen och dagen så umgicks vi även med B's dotter som bor i Cape Cod. Dottern hade kommit ner till NYC för att träffa sin mamma och oss. Vi började första kvällen med middag på en av våra favoritkvarterskrogar "Les sans culottes". En liten fransk restaurang med otroligt god mat och mysig atmosfär. Servicen är fantastiskt bra och personlig. Det sistnämnda hör till ovanligheterna här i sta'n så det är verkligen ett stort extra plus. Det var en väldigt trevlig kväll och det var roligt att få träffa M's mamma och även B och dottern Y.

Det blev ganska tidig sänggång den kvällen eftersom jetlaggen gjorde sig påmind hos våra gäster. På grund av den tidiga nattsömnen vaknade jag väldigt tidigt på söndagen och bestämde mig för en springtur i det vackra vädret innan vi skull möta B och hennes dotter. Om det är något jag tycker är fantastiskt härligt så är det att springa i NYC. Jag sprang längs med East river och sedan genom staden till "The reservoir" i Central park. Avslutade rundan vid zoot i parken och gick hem genom en nyvaken stad. Härligt!
Efter detta promenerade vi sedan allihop till "The Boathouse" i just Central park för att äta brunch. Varken M eller jag har varit där förut men det var otroligt mysigt! Denna restaurang ligger precis vid en av dammarna i parken och det är väldigt svårt att känna att man är på Manhattan när man sitter där i grönskan och blickar ut över folk som ror små roddbåtar. Vädret var som sagt strålande så det passade utmärkt att inta sin brunch här.

Man kunde inte boka bord här utan det var "first come first serve" som gällde. Men det var ju ett strålande väder så vi satte på deras "uteservering" där man hade utsikt över vattnet. Efter en knapp timmes väntan, självklart med en s k buzzer som Desiree skrev om i sin blogg, fick vi vårt bord. Detta på deras terass också med utsikt över vattnet. En utsökt brunch på en otroligt härlig plats. Ett klart tips till er som planerar ett New York besök! Även om just "uteserveringen" är något jag rekommenderar under den varmare säsongen. Men här i sta'n sträcker den sig ju ofta från maj-november.


Resten av dagen strosade vi runt i parken. Vi passerade ett annat favoritställe i parken nämligen dammen (nära 5th avenue i östra delen av parken där de ofta seglar med radiostyrda båtar). Här brukar alltid ett par entusiaster stå med tubkikare och studera falkarna som häckar på taket till en byggnad vid 5th avenyn. Man brukar kunna få titta i dem, men eftersom det är fel tid på året så tror jag inte amn ser så mycket. Kommer man på våren är det stor sannolikhet att man får syn på dem. M's mamma som sett en dokumentär om detta falkpar ville gärna gå förbi här så det blev ett naturligt stopp.

Vi fortsatte sedan västerut i parken och passerade förbi Turtle Pond, the Swedish Cottage och Shakespear Garden samt Strwberry Fields. I sydvästra hörnet av parken såg vi även dessa små sköldpaddor i dammen, som stod i solen och värmde sig. De såg verkligen jättelustiga ut. Alldeles orörliga så att man först kunde tro att det var en liten "staty" i vattnet.

Sedan tog vi en tunnelbana ner till SoHo där vi fortsatte att promenera omkring och se på folk och gå in i diverse affärer. Bland annat ett besök i Dean & Deluca för att se på alla delikatesser där inne. Ett Starbucksbesök också såklart för att tanka kaffe. På kvällen gick vi till ett hotell i närheten av där vi bor där de har en bar högst upp så man kan sitta och dricka drinkar och ha en otroligt fin utsikt över staden.

Under resten av veckan roade sig M's mamma och B på egen hand under dagarna och sedan mötte vi dem på kvällarna. Måndagkvällen blev det middag hemma hos oss, och på tisdagen var det operabesök på schemat. Vi gick först och åt på en väldigt trevlig restaurang i närheten av operahuset Metropolitan. Opera är väldigt speciellt tycker jag. Vi hade glädjen att få gå och uppleva en operaföreställning redan förra hsöten när M's operafrälsta moster var på besök. Detta var en bröllopspresent från henne och hennes man. Jag är inte någon otrolig operafantast, utan har egentligen aldrig riktigt lyssnat på opera tidigare. Och fortfarande efter dessa två operabesök på en av världens mest kända operor så kan jag inte påstå att jag är frälst. Jag tycker fortfarande att vissa stycken kan vara ohyggligt vackra, men att vissa faktiskt kan vara ohyggligt tråkiga också... Men att gå på Metropolitan här i NYC är ändå en fantastisk upplevelse i sig! Bara att gå omkring i detta vackra hus och insupa atmosfären är härligt! De har de vackraste takkronor jag någonsin sett, och en väldigt speciell arkitektur inne. Föreställningen vi såg var "Madame Butterfly" och scenografin var helt fantastisk! Särskilt i första akten! Jag tror att M's mamma kände ungefär som jag. Att det var en häftig upplevelse och fantastiskt roligt att ha varit med om, men att det nog dröjer ett tag innan man kommer att sitta och lyssna på en operaskiva i stereon.


På fredagen hade både M och jag tagit ledigt och hyrt en bil så att vi skulle kunna ta en tur utanför staden. Vår plan var att köra längs med Hudson river lite up-state för att besöka några ställen här som vi hört talas om, läst om eller i vissa fall besökt själva och gillat. Detta var vår födelsedagspresent till M's mamma och det blev en väldigt lyckad tur.

Vi åkte som sagt uppåt längs Hudsonfloden och besökte först Sleepy Hollow. Detta är en liten stad som nog mest är känd för sin legend om "the Headless Horseman" vilket Tim Burton filmatiserade med Johnny Depp, Christina Ricci och Christopher Walkens i huvudrollerna. Vårt första stopp var dock Philipsburg Manor, som har ett "aktivitets center" som man kan besöka. Vi hade först tänkt att gå runt här men man fick inte gå omkring på egen hand utan var tvungen att ta en guidad tur, så vi gick aldrig över bron utan bestämde oss för att åka vidare.

I närheten fanns en liten kyrka "Union church of Pocantico Hills", som vi läst skulle ha originalmålade kyrkofönster av Marc Chagall och Henri Matisse. Detta var självklart värt ett besök. Det var en mycket liten stenkyrka och på något vis kändes det nästan overkligt att just denna lilla, nästan oansenliga kyrka, mitt ute i "ingenstans" skulle ha fönsterglas med målningar av sådana stora konstnärer. Fönstren var otroligt vackra och vi hade tur som hamnade mitt i ett sällskap med en äldre man som berättade om fönstren - historien bakom dem och kyrkan. Man kunde tyvärr inte se något av fönstren utifrån eftersom de var skyddade. Så utifrån såg fönstren endast mörka ut.

Här står vi utanför kyrkan; B, jag och M's mamma. Haha, vi står i kyrkotrappen utanför kyrkan alla tre, och jag var tvungen att stå ett trappsteg högre upp än de här långa och resliga kvinnorna för att M inte skulle få problem med att fånga oss på samma bild. Så kan det vara när man är en liten tjej bland ståtliga amazoner...


Vi åkte sedan vidare och stannde för en lunchpaus i den lilla staden Cold Spring. Här har jag varit med M ett par gånger och vi tycker jättemycket om den lilla pittoreska staden som ligger alldeles vid Hudsom river. Den är omringad av berg som har flera vandringsleder och vi vandrade här en dag förra hösten. En stor fördel med denna stad är att man faktiskt inte behöver bil för att ta sig hit från Manhattan. Metro North går förbi här och man kan lätt ta ett tåg från Grand Central. På ca 1 timme har man då förflyttat sig från Manhattans taxibilskaos till en liten lugn småstad och mycket vacker natur. Nu när vi besökte staden var det otroligt vackra höstfärger. Det var bara synd att vädret var så grått. Med lite mer sol skulle nog ärgerna annars ha kommit fram ännu mer.


Efter lunchen stod ett besök på Dia:Beacon, ett museum som ligger ännu en bit upp längs Hudson river på schemat. Detta museum är ursprungligen en gammal industribyggnad som man har gjort om till museum. Här visade man mycket modern konst. Som ofta när jag går på konstutställningar så uppskattar jag väldigt ofta själva byggnaden/arkitekturen, ljuset i rummen lika mycket eller i vissa fall mer än själva konsten. Likaså här. Jag tyckte att detta museum påminde lite om Arken som ligger utanför Köpenhamn. Inte utvändigt men däremot invändigt. Lite samma typ av ljus och känsla. Det fanns även en utomhusdel men denna missade vi. Kanske gjorde det inte så mycket eftersom vädret gradvis blivit sämre under dagen och regnet nu hängde i luften.

Vädret ja. Det som tidigare i veckan varit så strålande hade under fredagen förvandlats till grårusk. Under eftermiddagen började det regna så vår färd fortsatte därför efter Dia:Beacon i tilltagande regn mot en vingård Brotherhood. Här besökte vi deras vinkällare och provsmakade lite vin. Vi var tyvärr för sent ute för att kunna få någon guidad tur, men det var ändå trevligt att prova lite viner även om de flesta inte var särksilt imponerande faktiskt. Det som gladde mig och M mest var att de sålde deras eget "mulled wine" där vilket enligt var vinprovningsguide hade fått otroligt fina komplimanger från besökande svenskar; "bättre än svensk glögg". Detta varhan mäkta stolt över och vi köpte med oss en flaska hem förstås!


När vi kom ut från vinkällaren hade regnet tilltagit ännu mer och det det kändes verkligen som Halloween-väder. Ruskigt, grått och spöklikt. Utanför vinkällaren hade de lagt upp vackra pumpor i en hög som lyste upp något i gråvädret.

Vi åkte därefter tillbaka till Cold Spring (där vi stannat för lunchpaus). Här hade vi bokat ett bord på en italiensk restaurang. Nu regnade det ganska rejält och affärerna höll precis på att stänga, men vi hann in i några innan vi gick vidare mot middagen. Maten på denna lilla mysiga restaurang var väldigt god. Detta var ju vår sista middag tillsammans för denna gången, och sådant kan ju alltid kännas lite vemodigt. Men samtidigt så kände både M och jag att det hade varit en väldigt bra vecka och att både M's mamma och hennes kompis B verkade haft det otroligt bra här. Så vi kände oss trots allt glada och nöjda.

Nu dröjer det ju inte så länge innan vi får träffa M's familj igen eftersom vi ska fira jul i Sverige i år. Detta bidrog säkert också till att det inte kändes så vemodigt att säga hejdå dagen efter när M's mamma och B skulle till flygplatsen för avfärd mot Sverige.

Slutligen vill jag bara säga till M's mamma och hennes vän B;
Tack för en härlig vecka med er här i NYC!
Det var verkligen jätteskoj att ni kom och hälsade på. Ni är alltid välkomna tillbaka!!

Galna humörsvängningar

Jag vet inte riktigt vad det är med mig idag. Hm? Vaknade i morse och var på ett strålande humör. Det är ju inte var morgon man gör det. Särskilt inte när det är lördag och man vet att man måste åka och jobba. Men jag var verkligen på ett helt otroligt bra humör. Tassade upp försiktigt för att inte väcka M och gick ut i köket och hällde upp ett glas juice. Sedan blev det lite surfning tills jag tyckte det var dags att väcka M. Mitt humör var fortfarande alldeles utomordentligt soligt, och efter en god och mysig frukost blev det till och med ännu bättre. Sedan började jag packa ihop mina saker och göra mig iordning för att åka till jobbet. M satt framför sin dator och gjorde något test. Han var djupt koncentrerad och frustade högt av ansträngningen ibland, vilket jag tyckte var lite lustigt. Jag gick in i sovrummet för att klä mig och ropade frågande till M om han visste hur många grader det var ute. Då skriker han högt, och enligt mitt tycke väldigt surt, "TYST!!!!!". Jag blev bara totalt tvärförbannad!! Tjong! Som en blixt från en klar himmel. Över hans tonfall. Över att han bara skrek åt mig att vara tyst. Ja, jag vet inte men riktigt jädrans arg blev jag. Den kom från ingenstans ilskan. Så jag dundrade ut till M och sa att jag tyckte han var jätteknäpp som bara skrek åt mig att vara tyst, och att hans test väl inte kunde vara så himla viktigt. Sedan ryckte jag upp min egen laptop för att kolla temperaturen trots att M då var klar med testet och sa till mig att det var 7 grader. Men jag var så sur att jag bara svarade honom att jag ville kolla själv och att han väl kunde fortsätta med sin test istället.
Sedan tog jag mina grejer och drog.

På vägen till tunnelbana kändes det konstigt. Sådana här grejer ligger hela tiden och skvaver på något underligt vis. Som en liten sten i skon. Man försöker att inte tänka på det, men till slut bara måste man ge upp och stanna för att skaka ur stenen. Så jag ringde upp M från mobilen i någon förhoppning om att det skulle sluta skava. Men detta samtal urartade något och det slutade med att jag fortfarande var arg som ett bi. Ja till och med ännu argare än innan och det hela slutade med att jag smällde igen telefonen i örat på M med orden "jag går ner i tunnelbanan nu så jag kan snart inte höra dig längre!".

Arg, arg, arg och sur, sur, sur. Arga steg i rulltrappan. Dumma korkade människor som inte har vett att hålla sig till ena sidan utan tror att man kan ha kafferep i rulltrappans. Arga steg på perrongen. Arg arg arg.
Tåget kom. Jag klev på. Fortfarande arg och sur. Några stationer senare insåg jag att hela situationen var fruktansvärt fånig! Ja, till och med riktigt komisk! Egentligen hade vi väl lika rätt och lika fel båda två. Jag var, precis som M så diplomatiskt (not) hade lyckats yttra med en viss syrlighet i rösten, helt enkelt överkänslig. Jag hade överreagerat på hans ordval och ton och ja, hela situationen. Okej jag erkänner. Jag gjorde det. Jag överreagerade. Men jag tycker fortfarande att han var onödigt kort och "sur" när han skrek åt mig att vara tyst, plus att jag tycker att han själv gjorde situationen värre än vad den hade behövt bli genom att inte på något vis vilja försöka be om ursäkt eller säga till mig att det inte var illa menat eller så.... Utan istället bara surt kalla mig för överkänslig och gå på. Vilket såhär i efterhand kanske inte är den smartaste repliken till någon som redan är upp över öronen förbannad.

Men men. Efter ca 15 minuter på tåget så var jag alltså inte arg längre. Inte ett dugg faktiskt. Ilskan hade försvunnit lika snabbt som den kommit. Schwiiiiiiissssch!!!!!!! Schwooooossssch! Jag blir sällan sådär riktigt arg och när jag blir det är det mer som ett tomtebloss. Det flammar upp så man kan få ont i ögonen ett tag, men lika snabbt som det tände till har det brunnit ut. Det är värre med ledsenhet. Sorgsenhet, ledsenhet och besvikelse kan stanna kvar i magen länge. Ligga där och gnaga. Mola. Bida sin tid. Ilska är skönare på så vis. Den kommer och den går. Snabbt. En mer renande känsla än att bli ledsen och besviken. Även om ilska kanske inte alltid är så väldigt kreativt det heller precis.

Väl framme på jobbet var jag iallafall på riktigt bra humör igen. Ringde även M för att säga att jag inte var arg eller sur längre. Att jag faktiskt insåg att jag varit överkänslig. På riktigt. Men han svarade inte. Humöret sjönk genast några grader, men inte helt i botten iallafall. När jag jobbat klart var det dags för nytt samtal till M. Inget svar. Jag ringde sedan med jämna mellanrum under resan hem, men inget svar. Stackars M, jag har telefonterroriserat honom. Ringt massa gånger och lämnat säkert minst 3 meddelanden. Men fortfarande i skrivandets stund har jag inte lyckats få kontakt. Nu sitter jag mest och undrar när han egentligen ska komma hem från sitt jobb? Om han fortfarande är sur och jobbar extra länge för att slippa umgås med mig - sin överkänsliga fru?

Sådana här dagar tycker jag alltid känns lite konstiga. Jag är inte van att ha superhumörsvängningar och jag är definitivt inte van att bli så arg. För ingenting! Det händer nästan aldrig! Jag kan bli riktigt arg, men då handlar det alltid om något som man faktiskt har anledning att bli arg på. Inte sådana här struntsaker. Struntsaker brukar jag bli gnällig och irriterad över. Få den där trista gnälltonen. Inte heller det särskilt smickrande men det är iallafall något jag vet kan hända. Och jag vet oftast när det är "på gång". Om man t ex inte ätit på x antal timmar, om man är stressad, trött... Men det här!?! Att gå från ett absolut strålande humör till en absolut explosionsilska på en hundradels sekund! Wow! Helt galet!

Ja, så jag har idag alltså lyckats gå längs med i stort sett hela mitt humörsspektra. Från soligt superglad till värsta surilskan och nu sitter jag här och känner mig mest fundersam. Men ändå på det hela taget rätt nöjd och glad igen. Och sugen på sushi.
Skitskumt!

Oj nu ringer mobilen!
Det är M.....

Detta med barn...

Det här med barn och föräldraskap är något som verkligen skiljer sig mycket här jämfört med Europa. I Sverige går ju de flesta barn på dagis. Det är få som har en hemmavarande förälder och idag tror jag att det är mer ovanligt än när jag var liten att ha dagmamma. Rätta mig om jag har fel. Vid det universitet där M jobbar har de ett eget dagis. Det anses vara ett mycket fördelaktigt sådant eftersom det är så "billigt". Det kostar endast ca 600 dollar per månad och minimiåldern för att få ha barn där är 3 månader. Alltså barnet måste ha blivit 3 månader innan man får ha det på dagiset. Så annorlunda mot Sverige.

Här i New York City är det mycket vanligt med Nannys. Alltså om man har små barn så anställer man en nanny som tar hand om och sköter barnet/barnen. Dels beror detta såklart på en annan kultur jämfört med Sverige där barnflickor är mycket ovanligt idag. Dels beror det självklart på att barnomsorgen i form av t ex dagis och liknande är mycket dyrt här. Att ha ett barn på dagis här i NYC kostar normalt allt mellan 1000-1500 dollar. Detta skulle med dagens krona mostsvara ungefär mellan drygt 6000-9000 kronor. I månaden. Självklart är detta hutlöst mycket pengar och därför löser många barnfamiljer det hela genom att antingen låta endast ena föräldern arbeta och därmed försörja familjen medan den andre är hemma med barnen, eller så anställer man en nanny. Det senare är ofta något billigare än dagis åtminstone om man har fler än ett barn eftersom nannyn kan passa fler barn samtidgt. Många familjer här "delar" även på nannyn. Detta blir väl då lite mer likt den svenska dagmamman gissar jag?

En annan vanlig lösning, särskilt hos familjer som kommer från asiatiska länder som t ex Kina eller Indien, är att kvinnans och/eller mannens egna föräldrar kommer hit och bor tillsammans med paret som fått barn. De hjälper då till att ta hand om barnet och barnomsorgen sköts på så vis av mor- eller farföräldrar. Detta brukar oftast vara fallet tills dess att barnet är ett par år för då kan det börja pre-school vilket är gratis. Flera kineser jag känner via jobbet har berättat att det i deras community är väldigt vanligt att skicka hem barnet till sina föräldrar i Kina. Barnet tas då om hand av mor- och/eller farföräldrarna i Kina de första åren och när barnet är runt 3 år gammalt så åker man och hämtar barnet igen. Som västerlänning tycker man såklart att detta låter helt horribelt och man skulle inte kunna tänka sig denna lösning alls. Men min kinesiske kollega som fick barn för snart 2 år sedan sa helt ärligt att han egentligen velat lösa det hela så, men att hans fru (även hon från Kina) hade vägrat att skicka iväg deras son till Kina i 3 år. De löste det hela genom att hans och hennes föräldrar turats om att komma hit. De har oftast stannat ca 6 månader i taget och sedan åkt tillbaks till Kina i ett halvår (då den andres föräldrar varit här) och sedan återvänt igen.

Trots att just barnomsorgsbiten är så otroligt gammaldags och att man inte alls har någon direkt föräldraledighet att tala om här i USA så är det förvånansvärt många småbarnsfamiljer man ser på stan. Man skulle ju kunna tro att med en såpass "barnovänlig" familjepolitik skulle färre välja att skaffa barn, eller man skulle kanske välja att ha enbart ett. Men på gatorna möter man hela tiden personer som drar barnvagnar eller har småbarn. Oftast fler än ett. Här verkar 2-3 vara ett mycket vanligt antal. I vårt hus finns det hur många barn som helst. Vi känner inte så många med barn här, men en arbetskamrat till M fick barn förra sommaren och en kompis på mitt jobb fick en liten dotter nu i veckan. Det var hennes baby shower jag har bloggat om tidigare. Dessa två familjer har gjort att man ändå fått lite insikt i detta med att vara gravid, föda barn, föräldraldighet (eller snarare frånvaron av sådan)samt barnomsorg här skiljer sig väldigt mycket från Sverige.

Här i USA är föräldraledigheten som sagt nästan obefintlig. Det finns ingen direkt "allmän" regel för hur länge man får vara föräldraledig utan allt beror på flera faktorer som i vilken delstat man bor i samt vilken arbetsgivare man har. I New York City är den lagstadgade föräldraledigheten 6 veckor efter förlossning om jag förstått rätt. Detta är den tid mamman får vara borta från jobbet utan att arbetsgivaren har rätt att ge kvinnan sparken. Många arbetsgivare har dock en något bättre policy där mamman får vara hemma i 3-4 månader utan att riskera att bli av med sitt jobb. Detta handlar dock i de flesta fall om obetald ledighet. Någon pappaledighet finns överhuvudtaget inte.

Som svensk kan man inte låta bli att förfasa sig över detta så otroligt barn- och familjeovänliga system. Man förundras även över hur bra svenska barnfamiljer har det. Det sistnämnda kan vara lätt att glömma bort när man bor i Sverige. Man tar det svenska systemet för givet. Ibland när man följer debatten i svensk media eller pratar med svenskar är det ofta klagomål som förs fram. Inkomsttaket är för lågt. Fortfarande. Papporna tar inte sitt fulla ansvar. Fortfarande. Dagisköerna är långa. Man får inte börja på dagis när som helst på året, etc etc. Ja, listan kan göras lång.

Men jämfört med många länder har Sverige kommit otroligt långt. Jag tycker det är lite synd att inte fler svenskar faktiskt uppskattar vad man har utan istället beklagar sig över vad man anser vara orättvisa eller felaktiga bestämmelser. Svenskar slipper iallafall strida för att få sk "amningsrum" på sin arbetsplats. Detta är något som vi på mitt universitet just har fått tillåtelse att ha. Så att nyblivna mammor kan få ett rum i avskildhet där hon antingen kan amma eller pumpa ur bröstmjölk under dagen. Första gången jag hörde talas om detta förstod jag inte riktigt meningen med sådana rum. Men vid närmare eftertanke så insåg jag ju senare att de behövs eftersom många mammor här kommer tillbaka till jobbet efter ca 3 månader (i snitt). Och då ammar ju många fortfarande.

Även om jag tycker att USA ligger hur mycket efter som helst beträffande "familjepolitik" så upplever jag ändå en del positiva saker här jämfört med Sverige. Jag tycker framförallt att folk i allmänhet är mycket mer flexibla och öppna för individuella lösningar. Man dömer inte andra efter på vilket sätt de väljer att ta hand om sina barn. Det är lika okej att som kvinna satsa helhjärtat på karriären som att välja att bli hemmafru. Jag känner även till par där det är kvinnan som arbetar medan pappan är hemma på heltid. Det är inte särksilt vanligt, men i Sverige känner jag faktiskt inte till en enda, även om det säkert finns "hemmamän" där också.
Men jag har ändå fått uppfattningen att man i Sverige är mycket mer "noga" med att alla måste följa ett visst "mönster" eller mall. Samma mönster, samma mall. I min bekantskapskrets har t ex majoriteten av föräldrarna antingen delat lika på föräldraledigheten eller så har mamman varit hemma 1 år och pappan resten, dvs ca 6 månader. Visst det finns undantag, men ungefär så ser det ut. Om man, särskilt som kvinna, skulle säga att man skulle vilja sluta arbeta helt och vara hemma på heltid så ses det inte alls med särskilt blida ögon från omgivningen. Det finns nästan inget som är så "icke-politiskt-korrekt" i Sverige idag som om en kvinna skulle vilja vara hemmafru. Vilket i sig kan tyckas vara lite underligt. Det som inte passar för en person kanske skulle passa för en annan. Å andra sidan så rynkar folk på näsan åt de kvinnor som gärna skulle vilja börja arbeta igen efter enbart 3-4 månader. Eller att vara med flexibla med hur man arbetar medan barnen är små. Att ens vilja sätta sitt barn på dagis redan vid 1 års ålder kan ju väcka hätska debatter och diskussioner. Då är man inte en tillräckligt bra mamma, och väljer karriären framför sina barn. Ja, hur man än vrider och vänder sig så har man rumpan där bak. Här är det lika okej att vara hemmafru som att ha en högt uppsatt position på något fancy företag. Och det gillar jag!

Vad jag däremot inte gillar är att man insett att många barn här blir otroligt bortskämda när de har nannys som passar dem. Nannyn är ju anställd direkt av föräldrarna vilket gör att hon är väldigt mån om att få behålla sitt arbete. Därför vill hon göra ett bra så jobb som möjligt, vilket är helt naturligt och utomordentligt bra. Men väldigt ofta verkar det som att "ett bra jobb" är synonymt med att barnet/barnen inte ska klaga till föräldrarna, vilket ofta resulterar i att de får göra väldigt mycket mer än vad de annars kanske skulle fått. I vissa fall verkar det inte förekomma så många "regler". Sedan när barnen är med sina föräldrar så är det samma sak igen. Fast av andra orsaker. Många anser att de spenderar så lite tid med sina barn att när de väl ses (kvällar, helger etc) så vill de att barnen ska vara glada och därför får de ofta göra vad de vill. Även om detta innebär saker som jag själv tycker är väldigt märkligt. Som t ex en kollega till M som har en dotter. En dag kom kollegan till jobbet i andra glasögon än de hon brukar använda, och M frågade ifall hon nyligen köpt nya. Nej, det hade hon inte. Detta var hennes gamla par. För hennes dotter hade lekt med hennes nya så att de gått sönder. Oj, tyckte M då. Vilken otur. Råkade hon få tag på dem innan ni hann ta undan dem eller? Nejdå, så var det inte alls. Hennes dotter älskade att leka just med de glasögonen och naturligtvis kunde hon därför inte ta ifrån dem från dottern, för då skulle ju dottern bli ledsen. Sådant tycker jag är jättekonstigt. Det är väl viktigt att barn även får lära sig saker som att ta hänsyn, att man inte kan göra allt man vill, att vara rädd om både prylar och människor... Annars kommer de ju att växa upp till egotrippade vuxna! Vilket omgivningen oftast inte alls tycker är vare sig charmigt eller sött.

Ni svenskar som har barn i andra länder än Sverige. Hur tycker ni att det är? Tycker ni att det verkar väldigt annorlunda om ni jämför med personer ni känner i Sverige med barn? Bättre? Enklare? Sämre? Eller bara annorlunda

Konsten att säga nej

Jag har insett att jag väldigt ofta hellre säger "ja" än "nej". Det låter i och för sig som något ganska trevligt och glatt. Jag menar, det är ju ofta betydligt mer positivt och stämningshöjande att utbrista "JA!" än att mumla fram ett nej. Eller egentligen så behöver det ju inte vara så. Men i min "mentala ordbilderbok" så är Ja ett mycket mer positivt laddat ord än ett Nej. Det förstnämnda är skrivet med glada röda eller klart lysande gula bokstäver på sidor av prassligt papper i fina milda färger, medan det sistnämnda ordet är skrivet med antingen surmulna grå eller ibland med ilsket röda (annan färgton än glatt röda) bokstäver.

Eftersom jag förknippar Ja med något positivt och eftersom detta lilla korta ord väldigt ofta faktiskt är förenat med att personer i min omgivning blir glada när jag yttrar det, så känns det naturligt att säga det. Oftare än nej.
Tänk att jag behövde bli en bra bit över 30 innan jag äntligen fick såpass mycket självinsikt att jag inser att jag inte bara har svårt att säga just "nej", utan att jag faktiskt har har en mental blockering som gör att det ibland springer förbi ett "nej" i min hjärna, men min tunga och mina läppar formar ändå ett "ja". Jätteskonstigt! Och ytterst ytterst irriterande. Iallafall ibland.

Det som ändå är bra med denna nyvunna självinsikt är att när man väl förstått vad som är fel så kan man "jobba på att bli bättre". Så det är vad jag gör nu. Jag jobbar. Med mig själv. Och med min svaga nej-sägande sida. Det går inte alltid fort utan är ungefär som när man börjar jogga igen efter ett vinteruppehåll. Första gången går det hyfsat. Man känner sig så stolt enbart av tanken och vetskapen att man faktiskt gjort det! Det är sedan det börjar kärva till sig lite. När det fortfarande går trögt. Inga direkta framsteg alls. Och man blir trött och känner sig hängig och får tränignsvärk... Men så plötsligt så lossnar det! Man känner att man faktiskt klarar av jobbigare och jobbigare pass! Då kommer en skön känsla av glädje och stolthet och allmänt välbefinnande.

Igår var ett typsiskt sådant ögonblick när jag kände att jag ändå kommit en bit på väg. Att jag faktiskt tog ansvar för min egen situation. Jag har under det senaste året tagit på mig fler och fler "uppdrag". Alla på jobbet, men ändå "utanför" mina vanliga arbetsuppgifter. Mitt normala arbete är i sig självt både tids-och energikrävande vilket har gjort att jag inte riktigt velat ta på mig ännu fler uppgifter. Så jag har därför inte aktivt engagerat mig i en massa saker. Men i början av detta året fick jag bl a en förfrågan att ställa upp och bli representant för alla post-docs på vår institution. Självklart sa jag ja. Några månader senare kom nästa fråga; om jag även kunde bli post-doc senator (ja det heter så även om det låter jättefånigt!) och närvara vid senate meetings på universitet. Självklart sa jag ja... igen...

Nu allra senast har några entusiaster velat dra igång ett "Newsletter" och eftersom jag har en del gammal erfarenhet av detta från min gamla institution så erbjöd jag min hjälp. Det var bara det att denna hjälp plötsligt och utan förvarning hade förvandlats till en roll som "editor". När detta lades fram för mig så hjälpte min "mentalt efterblivna förmåga-att-säga-nej" till att få mig att säga, ja vad tror ni? Ja såklart. Man vill ju så gärna hjälpa till. Man vill vara duktig, hjälpsam, kompetent och bara allmänt juste. Så min oförmåga att säga nej i kombination med att jag väldigt ofta verkligen tycker att saker och ting låter så roligt, intressant och/eller viktigt att ta itu med, resulterade i att jag plötsligt satt i en sits där jag kände att det bara var för mycket. Allt! Jag insåg att jag inte skulle klara av att hantera alla de där roliga, intressanta och viktiga uppgifterna. Iallafall inte på ett bra sätt. Jag skulle säkert fixa att göra dem, men det skulle inte vara vare sig roligt eller intressant längre. För mig. Utan mer som att desperat försöka hålla näsan ovanför vattenytan. Och slutresultatet skulle säkerligen inte bli något jag skulle kunna vara stolt över.

Så tillbaka till igår. Vi skulle då ha ett möte angående detta "Newsletter". Inför detta möte hade jag verkligen tagit mig en rejäl funderare på varför jag känt mig så stressad den senaste tiden. Varför jag har en så låg "buffertkapacitet" numer. Varför jag inte längre tycker att det kändes roligt att tänka på, eller ännu mindre utföra, alla de där roliga, intressanta och viktiga uppgifterna. Och det enda svaret som envist poppade upp i skallen och liksom blinkade i neonfärger var; "du har tagit på dig alldeles för mycket! Du håller på att bli alldeles för splittrad! Allt för många saker att hålla reda på och allt för lite tid. Du måste säga nej nej nej!!!" Så sagt och gjort. Jag tog mig samman och förklarade att jag hade missbedömt min kapacitet. Att jag just nu har så mycket omkring mig att jag helt enkelt inte skulle klara av att göra ett bra jobb, och därför helst skulle vilja slippa ta på mig ansvaret som editor. Jag berättade att jag självklart fortfarande gärna hjälper till. Så som det faktiskt var sagt i början att jag skulle göra. Om de vill och behöver min hjälp.

Och vet ni, det kändes så otroligt skönt när jag väl förklarat hur jag kände och vad jag ville. Som en tyngd som lyfts från mina axlar. Det hela togs emot bra måste jag säga. Och jag känner att jag har fått lite mer andrum nu. Jätteskönt.

Så nu vet jag att jag kan säga nej! Utan att folk börjar gråta hysteriskt, skrika arga okvädesord eller slita sitt hår. Och jag har även insett att man inte alltid måste vara den där duktiga, hjälpsamma, kompetenta och bara allmänt juste personen som alltid alltid ställer upp. Man är faktiskt helt ok ändå. Ytterligare en insikt är att även de mest roliga, intressanta och viktiga uppgifter kan förvandlas till stressande, depressionsframkallande och totalt ointressanta måsten om man åtar sig för många av dem.

Så nu har jag målat nya sidor i min "mentala ordbilderbok". Nämligen sidor där Nej står med riktigt härligt positiva färger. Ordet "Nej" är inte längre ett mindre positivt laddat ord i min värld. Utan ett otroligt starkt och användbart ord, som precis som "Ja" bör användas med förnuft. Efter behov. Vid rätt tillfälle. Då kan det göra underverk!

Ingen tårta men en timme extra!

Idag är det M's födelsedag. Inte helt fel att få en extra timmes sovmorgon helt gratis sådär på sin födelsedag!! Vi har ju nämligen ställt om klockan till vintertid denna helg. En vecka senare än i Europa. Det känns så lyxigt varje gång man får tillbaka den där timmen som så nesligt tas ifrån en på våren. Fast nackdelen är att det nu kommer bli mörkt så tidigt.

Men än är det inte mörkt. Nej, ute är det strålande sol, blå himmel och just nu ca 8 grader. Ett underbart höstväder med andra ord.
Vad dagen kommer innehålla??
Ja, jag vet inte riktigt. Försökte fråga M igår vad han ville göra på sin födelsedag men han hade inga särskilda önskemål alls. Så det blir nog en väldigt spontan och "flexibel" födelsedagslösning gissar jag. En promenad i stan. Titta lite på New York maraton, som går av stapeln här i dag. Man springer förbi på avenyn strax intill vårt hus så vi brukar alltid gå ut och titta en stund. Med en Starbuckskaffe i näven.

Förra året dagen innan maraton hände en otroligt lustig sak. Vi var inne i en stor sportaffär "Paragorn sports" och tittade lite när vi plötsligt hör en röst som säger M's namn med en lite frågande ton. Självklart ser vi oss snabbt omkring för att kunna identifiera vem rösten tillhör. Vi ser en man i 40-års åldern som vi båda känner igen men inte kan placera. Han tittar på M och säger "Visst är det M??" med ett lite frågande ansiktsuttryck. Ja säger M och jag ser att han tänker febrilt över vem denna mystiska man kan vara. En svensk. Vi känner igen honom båda två. Men var var var har vi sett honom förut??? Så plötsligt går det upp ett ljus. Aha! Det är ju R! Mannen som drev Kafé Kajak där vi gifte oss för bara några månader sedan (alltså då förra året). Han var tydligen i New York för att springa maraton. Det kändes verkligen otroligt lustigt att springa på någon sådär i en stor sportaffär vid Union Square! Jag menar vad var oddsen för det?

Som sagt vi får se vad dagen kommer att innehålla. En sak är iallafall säker. Det blir INTE någon amerikansk tårta!!!!!!! Det är verkligen en av de sakerna jag bara inte klarar av att äta här. De smakar enbart socker socker socker och fett.... Ingen annan smak! Helt otroligt äckligt! Och icing är verkligen ett otyg!!!! Vackert att titta på kanske, men fy vad det smakar vidrigt! Till och med M som annars älskar allt sött, kan knappt få ner en bit.
Men trots att jag verkligen inte kan äta amerikanska tårtor utan att må illa så är det roligt att titta på dem. Här är det verkligen tradition att göra otroligt fantasifulla, vackra, personliga, roliga tårtor. Och visst, det är väl här den äckliga icingen kommer in och gör sitt. Se men inte äta. Det är mitt råd för amerikanska tårtor.
Här är några bilder på fantasifulla tårtor:



























Nej, blir det någon tårta så får M hålla till godo med någon "europeisk" variant. Det blir inte lika kul eller stilfullt, men åtminstone gott att äta. Som tur är så är det inte så svårt att få tag på det ifall man vill. Ibland är det skönt att bo i NYC. Det finns ett franskt bageri nära oss som gör jättegoda frukttårtor!

Nu ska jag nog ta och väcka M.
Och han har ju redan fått första presenten - en timme extra!

Bloggläsare i stapelform

När jag startade denna blogg så hade jag inte någon direkt tanke på att nå många läsare. Det var mest ett sätt för mig att få skriva ner tankar och funderingar (därav titeln på bloggen) samt även en del händelser och situationer man är med om här. Allt för att vänner och familj där hemma i Sverige skulle kunna ha möjlighet att ta del av mitt liv här borta på andra sidan Atlanten. Men allteftersom tiden gick så har det tillkommit fler och fler läsare. När jag insåg att jag hade en ny läsarkrets så var det plötsligt intressant att få lite statistik över hur många som verkligen läser min blogg. Jag googlade lite och hittade snart en s.k "räknare" Easy Counter (den kan ni se längre ner på sidan) som håller koll på antalet besökare. Det fiffiga med den var att man gör ett eget "konto" hos dem på deras webbsida, och sedan kan man logga in där och få ta del av lite mer statistik. Som t ex hur många läsare man har varje månad. Det kommer fram ett fint stapeldiagram så man kan lätt överblicka hur många besökare man har per dag. Både unika (vilket egentligen är det intressanta) samt totalt. Här är statistiken över de senaste 30 dagarna. Blå staplar är unika besökare och gula staplar är totala antalet. Man kan följa dag för dag och det var jätteskoj att få se detta i "bildform".

Om man tittar på alla månader jag bloggat kan man också se en stor förändring i antalet läsare. Jag kan helt klart se ett sk "genombrott" när jag började läsa Annikas blogg och därmed klickade mig vidare till flera av hennes bloggtips. Plötsligt öppnades en ny värld för mig och jag tyckte det kändes helt fantastiskt kul att få läsa om andra svenskar som lämnat Sverige och flyttat utomlands. Så hög igenkänningsfaktor. Roligt! Man blev fast. Sedan gick resten av bara farten. Efter att ha börjat läsa och kommentera dessa bloggar fick flera av Annikas trogna läsare upp ögonen även för min blogg. Och så sattes bollen i rullning. Det kan man lätt se om man tittar på stapeldiagrammet som visar antalet läsare över året. Jag började blogga i april och de första månadernas bloggande är det pinsamt få läsare. Men så plötsligt skjuter antalet läsare i höjden. Detta sammanfaller med när jag hittade Annikas blogg.

Men det absolut roligaste tyckte jag nästan ändå var att se i vilka länder flest läsare bor i. Det var en funktion jag inte alls hade förväntat mig skulle finnas, men det var jätteroligt att se! Och överraskande. Jag förstår ju självklart att jag har läsare i Sverige och även här i USA. Jag känner även till att ett par av de bloggskribenter som är utlandssvenskar bor i andra länder än USA. Så det var inte så förvånande att se att dessa länder kom upp in digagrammet. Men till min förvåning såg jag att jag även har läsare i t ex Japan, Grönland, Australien och Tyskland!!!!! Visserligen en försvinnande liten del i de flesta fall, men ändå! Jag blev ändå förvånad. Och glad. Och kände att detta var ju spännande.

Eftersom jag skriver på svenska så inser jag självklart att jag begränsar min läsekrets enormt. Svenskan är ju inte direkt något världsspråk. Men jag valde ändå att blogga på svenska. Dels för att mitt syfte med bloggen i första hand var att låta mina svenska familjemedlemmar och vänner kunna följa mitt liv, och dels även för att jag känner att svenskan ligger mig närmast hjärtat. Såklart. Jag tycker jag behärskar engelska väldigt bra nu. I stort sett utan problem. Iallafall i vardagen och på jobbet. Men jag känner ändå att jag kan uttrycka mig på svenska på tusen fler nyanserade sätt jämfört med engelskan. På grund av min svenska blogg så inser jag ju att de läsare jag har, oavsett land, alltså måste vara svenskspråkiga. Och just på grund av att svenskan inte är något stort språk drar jag helt enkelt slutsatsen att det förmodligen är svenskar som läser. Kanske svenskar som också bor "utomlands"?

Detta är ju superkul!
Eftersom jag nu känner mig väldigt nymornat nyfiken över alla er läsare där ute i världen så vore det självklart superroligt ifall en del av er (jag förstår att alla absolut inte vare sig vill, kan eller har lust) kunde lägga in en kommentar på bloggen. Det vore självklart jätteskoj ifall ni vill skriva något litet meddelande, men om ni inte vill det så kanske ni ändå bara kunde skriva in vilket land ni bor i. Då kan jag kanske lyckas få en uppfattning om ifall min "Easycounter-statistik" verkar stämma! Som en alldeles egen liten undersökning.
Helt för mitt eget stora nöjes skull såklart.