Galna humörsvängningar

Jag vet inte riktigt vad det är med mig idag. Hm? Vaknade i morse och var på ett strålande humör. Det är ju inte var morgon man gör det. Särskilt inte när det är lördag och man vet att man måste åka och jobba. Men jag var verkligen på ett helt otroligt bra humör. Tassade upp försiktigt för att inte väcka M och gick ut i köket och hällde upp ett glas juice. Sedan blev det lite surfning tills jag tyckte det var dags att väcka M. Mitt humör var fortfarande alldeles utomordentligt soligt, och efter en god och mysig frukost blev det till och med ännu bättre. Sedan började jag packa ihop mina saker och göra mig iordning för att åka till jobbet. M satt framför sin dator och gjorde något test. Han var djupt koncentrerad och frustade högt av ansträngningen ibland, vilket jag tyckte var lite lustigt. Jag gick in i sovrummet för att klä mig och ropade frågande till M om han visste hur många grader det var ute. Då skriker han högt, och enligt mitt tycke väldigt surt, "TYST!!!!!". Jag blev bara totalt tvärförbannad!! Tjong! Som en blixt från en klar himmel. Över hans tonfall. Över att han bara skrek åt mig att vara tyst. Ja, jag vet inte men riktigt jädrans arg blev jag. Den kom från ingenstans ilskan. Så jag dundrade ut till M och sa att jag tyckte han var jätteknäpp som bara skrek åt mig att vara tyst, och att hans test väl inte kunde vara så himla viktigt. Sedan ryckte jag upp min egen laptop för att kolla temperaturen trots att M då var klar med testet och sa till mig att det var 7 grader. Men jag var så sur att jag bara svarade honom att jag ville kolla själv och att han väl kunde fortsätta med sin test istället.
Sedan tog jag mina grejer och drog.

På vägen till tunnelbana kändes det konstigt. Sådana här grejer ligger hela tiden och skvaver på något underligt vis. Som en liten sten i skon. Man försöker att inte tänka på det, men till slut bara måste man ge upp och stanna för att skaka ur stenen. Så jag ringde upp M från mobilen i någon förhoppning om att det skulle sluta skava. Men detta samtal urartade något och det slutade med att jag fortfarande var arg som ett bi. Ja till och med ännu argare än innan och det hela slutade med att jag smällde igen telefonen i örat på M med orden "jag går ner i tunnelbanan nu så jag kan snart inte höra dig längre!".

Arg, arg, arg och sur, sur, sur. Arga steg i rulltrappan. Dumma korkade människor som inte har vett att hålla sig till ena sidan utan tror att man kan ha kafferep i rulltrappans. Arga steg på perrongen. Arg arg arg.
Tåget kom. Jag klev på. Fortfarande arg och sur. Några stationer senare insåg jag att hela situationen var fruktansvärt fånig! Ja, till och med riktigt komisk! Egentligen hade vi väl lika rätt och lika fel båda två. Jag var, precis som M så diplomatiskt (not) hade lyckats yttra med en viss syrlighet i rösten, helt enkelt överkänslig. Jag hade överreagerat på hans ordval och ton och ja, hela situationen. Okej jag erkänner. Jag gjorde det. Jag överreagerade. Men jag tycker fortfarande att han var onödigt kort och "sur" när han skrek åt mig att vara tyst, plus att jag tycker att han själv gjorde situationen värre än vad den hade behövt bli genom att inte på något vis vilja försöka be om ursäkt eller säga till mig att det inte var illa menat eller så.... Utan istället bara surt kalla mig för överkänslig och gå på. Vilket såhär i efterhand kanske inte är den smartaste repliken till någon som redan är upp över öronen förbannad.

Men men. Efter ca 15 minuter på tåget så var jag alltså inte arg längre. Inte ett dugg faktiskt. Ilskan hade försvunnit lika snabbt som den kommit. Schwiiiiiiissssch!!!!!!! Schwooooossssch! Jag blir sällan sådär riktigt arg och när jag blir det är det mer som ett tomtebloss. Det flammar upp så man kan få ont i ögonen ett tag, men lika snabbt som det tände till har det brunnit ut. Det är värre med ledsenhet. Sorgsenhet, ledsenhet och besvikelse kan stanna kvar i magen länge. Ligga där och gnaga. Mola. Bida sin tid. Ilska är skönare på så vis. Den kommer och den går. Snabbt. En mer renande känsla än att bli ledsen och besviken. Även om ilska kanske inte alltid är så väldigt kreativt det heller precis.

Väl framme på jobbet var jag iallafall på riktigt bra humör igen. Ringde även M för att säga att jag inte var arg eller sur längre. Att jag faktiskt insåg att jag varit överkänslig. På riktigt. Men han svarade inte. Humöret sjönk genast några grader, men inte helt i botten iallafall. När jag jobbat klart var det dags för nytt samtal till M. Inget svar. Jag ringde sedan med jämna mellanrum under resan hem, men inget svar. Stackars M, jag har telefonterroriserat honom. Ringt massa gånger och lämnat säkert minst 3 meddelanden. Men fortfarande i skrivandets stund har jag inte lyckats få kontakt. Nu sitter jag mest och undrar när han egentligen ska komma hem från sitt jobb? Om han fortfarande är sur och jobbar extra länge för att slippa umgås med mig - sin överkänsliga fru?

Sådana här dagar tycker jag alltid känns lite konstiga. Jag är inte van att ha superhumörsvängningar och jag är definitivt inte van att bli så arg. För ingenting! Det händer nästan aldrig! Jag kan bli riktigt arg, men då handlar det alltid om något som man faktiskt har anledning att bli arg på. Inte sådana här struntsaker. Struntsaker brukar jag bli gnällig och irriterad över. Få den där trista gnälltonen. Inte heller det särskilt smickrande men det är iallafall något jag vet kan hända. Och jag vet oftast när det är "på gång". Om man t ex inte ätit på x antal timmar, om man är stressad, trött... Men det här!?! Att gå från ett absolut strålande humör till en absolut explosionsilska på en hundradels sekund! Wow! Helt galet!

Ja, så jag har idag alltså lyckats gå längs med i stort sett hela mitt humörsspektra. Från soligt superglad till värsta surilskan och nu sitter jag här och känner mig mest fundersam. Men ändå på det hela taget rätt nöjd och glad igen. Och sugen på sushi.
Skitskumt!

Oj nu ringer mobilen!
Det är M.....