måndag, februari 04, 2008

Kossa med noll motivation

Bläääää. Just nu sitter jag här och försöker förbereda ett föredrag som jag ska hålla på fredag. Vi har varje år s.k "work-in-progress-reports" för institutionen där vi presenterar våra projekt. Teorier, bakgrund, resultat och framtida planer. Nu är det min tur och jag har verkligen ingen lust. Inte det minsta. Nada. Noll. Snarare känner jag nästan motvilja än en endaste gnutta motivation. Varför? Normalt sett brukar jag gilla att prata och presentera saker inför folk. Tycker ofta att det ger en kick. Lite nervöst visst, men det brukar kännas skoj också. Men nu känns det enbart tråkigt, jobbigt, pest. Tja, den största orsaken är nog kanske att jag inte har några som helst nya resultat att presentera sedan sist. Eller rättare sagt lite nytt har jag väl åstadkommit men det jag har kan jag säga i två meningar vilket tar ca 15 sekunder. Och det är ju så himla trist att presentera samma sak om igen. Jag känner mig ungefär som en ko. Som idisslar samma saker igen och igen. Trist!

Så varför har jag inga nya spännande data då? Det är ju 10 månader sedan jag senast pesenterade. Himmel, hur lat eller ineffektiv är man egentligen?! Tja, det enda försvar jag har är att det projekt jag arbetar med är ett väldigt långsiktigt sådant. Vilket innebär att det tar tid att "bygga upp". Just nu håller jag på att "göra verktygen" som jag sedan ska kunna använda för att få svar på de frågor jag har. Inom biomedicinsk/biologisk forskning är detta ett faktum. Säger man nyckelorden "musgenetik", musmodeller", Knock-outs", transgener"... ja då vet folk att det handlar om år innan man förhoppningsvis kan skörda något av allt arbete man lagt ner. Låter kanske lite tröstlöst? Hm, alldeles rätt. Så kan det verkligen kännas ibland. Som nu. När man sitter här som en ko och tuggar om om om...

Men nu är ju detta ett så kallat "måste" så vad göra? Alltså sitter jag här och ska försöka få ihop något som jag kan presentera redan imorgon för min grupp. Som ett slags "första utkast till presentation". Så att de kan kritisera eller berömma. Komma med åsikter och frågor. Fy! En hel timme måste jag få ihop. Jag undrar i mitt stilla sinne hur jag ska lyckas med det?!

Har bläddrat lite sporadiskt i en bok om "human malformations" eftersom jag tänkte att jag kanske kunde hitta något matnyttigt till min inledning/bakgrund där. Jag har fått låna den av en kollega som är barnläkare. Men hon varnade mig innan och sa att många som är gravida inte klarar av att titta i den för det finns ganska många bilder som är mindre trevliga att se. Jag såg en del av dem redan när jag bläddrade lite snabbt i den tidigare idag. Och jag håller med. Många av dem känns ganska skrämmande. Men inte för att jag är gravid. Utan för att naturen verkligen kan göra sådana misstag ibland. Lite perspektiv får man ju när man läser och ser sådana bilder. Men trots det kan jag ändå inte låta bli att tycka synd om mig själv som måste sitta här och försöka klämma fram något nytt för att slippa idissla samma saker igen och igen. Patetiskt jag vet.

Men för att halvt om halvt citera en betydligt mer känd ung kvinna som även hon "arbetade med möss"... "Jaja, vad är ett seminarium på institutionen egentligen? Det kan ju bli alldeles alldeles dötrist, tråkigt och ja dötrist helt enkelt. Eller kanske alldeles alldeles underbart..."

Jaja, så länge det inte blir fruktansvärt förödmjukande så tror jag att jag kommer känna mig nöjd. Fast risken finns. Tyvärr. Med tanke på att motivationen är så låg.
Tror det kommer bli en lång natt.
Muuuuuu!

20 kommentarer:

Desiree sa...

Jag förstår dig till fullo hur det känns. Det är verkligen inget kul att presentera saker och ting när man känner att man inte har något nytt att komma med. Men lite nytt hade du trots allt även om det är sagt på två meningar. Även om du känner att du själv upprepar dig så tror jag inte att andra skulle uppfatta det så. Du är ju så insatt i ditt projekt att du kan det utan och innan de andra kommer nog inte ihåg exakt vad du sa för 10 månader sedan. Jo tack jag vet hur segt det kan vara att jobba med just möss. Allt avelsarbete tar så lång tid innan man får fram de möss man vill analysera, bläää. Du ska absolut inte se dig själv som lat. Forskning är ju så ofta fler bakåtsteg än framåtsteg ibland. Av tio olika grejer man gör lyckas kanske något eller några få med än gång och de andra får man göra om , optimera osv. Men jag gillar ditt citat och bilden. Sitt nu inte uppe för länge och jobba. Det kommer att bli bra, Saltis.

Kram
D.

Saltistjejen sa...

Desiree,
tack!!! :-)
Nu har jag iallafall fått lite struktur på det hela även om jag är långt ifrån nöjd. Men ska ändå gå och nanna nu så det blev inte sådär väldigt sent ändå.
Det blir säkert "värrre" på torsdagkväll/natt, dagen innan själva föredraget. Imorgon är ju bara lite "repetition".

aurorabuddha sa...

Dom minns inte vad du pratade om forra gangen, lita pa det. :o)

Utga fran din graviditet och gor en annorlunda presentation? Kan man gora det?

Fia sa...

Oj, vet precis hur du känner dig...ska eggentligen sitta och knåpa ihop ett framförande jag ska hålla näste vecka på ett universitet här i Atlanta, men har ingen lust. Alls. Öööörk.

Men ditt blir nog bra ska du se! Jag å andra sidan kanske måst improvisera en hel del...ujujuj

Saltistjejen sa...

Aurorabuddha,
Hm, egentligen en bra idé, men jag tror tyvärr inte att jag riktigt kan få ihop något bra med hjälp av graviditeten. Det jag gör rent handgripligen är ju egentligen musmodeller...


Fia,
Lycka till med ditt framförande då! Du verkar ändå vara en hejare på det där med att prata inför folk så lite improvisation kommer säkert gå vägen!

Annika sa...

Oj, oj...jag förstår att det är jättesvårt att komponera en föreläsning...Avundas dig inte det minsta...Nervig skulle jag vara också, men jag tror inte att du är det...OCH då är hälften vunnet!

Petchie75 sa...

Jag hoppas att du får ihop ett bra föredrag, det är nog sant vad Aurorabuddha skrev att kollegorna inte kommer ihåg vad du sa förra gången ;-)
Det värsta är början, när man sitter med ett tomt dokument och tomt i huvudet, arrggghhh! Ibland skriver jag bara lite trams för att få sidan att vara lite mindre tom och för att kunna säga att jag börjat!
Håller tummarna för dig!

Musikanta sa...

Glöm inte att det är råttans år i år i den kinesiska zodiaken!(Eftersom jag själv är råtta är det viktigt. Det ingår ju även ordet mus i mitt nickname musikanta.)

Saltistjejen sa...

Annika,
Hm, nej just nu avundas jag inte mig själv. Alls.
Men min "practice talk" idag gick väl som väntat ungefär. Det lär bli mycket att ändra påoch jobba med till fredag med andra ord. Suck!


Petra,
Nej de kanske inte minns. Men det är ju ändå såååå trist att rapa om samma saker.... Fast nu har jag fått lite mer input så jag ska sätta mig och göra en hel del nya "slides" till fredag.


Musikanta,
hm, jag har också för mig att jag är råtta. Tror jag kollade det där någongång för läääänge sedan. Och har ett svagt minne av det.
Välkommen till min blogg förresten! Tror inte jag sett dig kommentera förut?? Kul att läser här! :-)

b a n d s t i g e n sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Millan sa...

Usch ja det ar svart att fa ihop en presentation som ar intressant och som man sjalv tycker ar rolig att presentera om man inte ar motiverad och inte kanner att det ar nagot nytt. Jag hoppas att det loste sig och att du fick till en presentation trots all. Ibland kan det dock bli sa att just de dar presentationerna man inte kanner sig sa laddad infor gar battre an man tror!!

Jag har precis last ditt inlagg om adoption och maste bara saga att jag tycker att det var helt fantastiskt!! Ett sa otroligt arligt och betydelsefullt inlagg. Det ar sa svart att satta sig in i adoptionsvarlden om man sjalv inte ar adopterad att det var jatte intressant att lasa vad du, som vet vad du pratar om, tycker och tanker om situationen!!

Jag tycker att det du sager om att vissa anser sig och sina upplevelser vara sa betydelsefulla att de gor sig till sprakror for en hel grupp manniskor, fran olika bakgrunder och olika familjesituationer ar bisarr. Alla manniskor ar ju i olika och upplever sitt liv pa olika satt. Det finns ju inget som sager att bara for att ett adopterad barn blivit mobbad sa kommer alla bli det.

Alla manniskor har val en formaga att generalisera och klumpa ihop manniskor i olika grupper for att det gor livet lattare att forsta pa nagot satt. Jag var tex den anda i min klass som hade skillda foraldrar och vaxte upp med styvforaldrar och styvsyskon i familjen och kande mig alltid lite 'annorlunda' pa grund av det. Men for den sakens skull sa betyder det inte att jag skulle kunna tala for alla som har skillda foraldrar.

Jag tror aven helt pa din teori om rotter! Ett exempel ar att om vi skulle ta Nils och flytta till Sverige nu sa skulle han bli lika svensk som alla andra barn pa dagis eftersom han ar sa liten att han inte har hunnit skapa ordentliga rotter i England annu. Om vi daremot flyttar hem nar han ar 10 ar och har hunnit gora Engalnd till sitt hem sa tror jag att det skulle vara annorlunda. Likaval som jag tror att det skulle vara tuffare att komma som adoptionsbarn till ett nytt land som 10-aring an som 1 eller 2 ar gammal.

Ja nu svamlar jag en massa marker jag. Hur som helst tycker jag att det var ett kanonbra inlagg!! Jatte intressant att fa lasa hur du upplever det hela!

Mia sa...

Vad exakt studerar du?

Saltistjejen sa...

Millan,
Kul att du tyckte inlägget var bra och roligt att läsa. Jo det där med att växa upp på ett ställe och sedan flytta tror jag kan sakpa problem om man är äldre. Men det MÅSTE inte göra det per automatik.
Och med Nils är det säkert ändå annorlunda trots allt. Jag gissar att ni pratar både svenska och engelska med honom? Och så länge ett barn har språket "med" sig så tror jag en flytt går rätt smidigt även när de är äldre. Annorlunda med adoptioner i högre åldrar tror jag eftersom barnen då flyttas från sin "kända" tillvaro till något helt nytt. Nytt språk, ny kultur, nya människor. Men jag kände en kille som adopterades till Sverige från ett afrikanskt land när han var 6 år (vilket jag anser rätt gammalt för en adoption). Och han hade inga som helst problem med att acklimatisera sig. Så återigen, vad som gäller för vissa behöver inte gälla för andra.


mia,
Jag forskar om en viss typ av kromosomsjukdom som vissa barn föds med. Den kallas "1p36 deletion syndrome" och dessa barn saknar änden av sin ena kromosom nummer 1. Vi försöker ta reda på vilka genfunktioner som saknas hos dessa barn och på vilket sätt dessa gener styr olika saker under fosterutvecklingen.

Saltistjejen sa...

Kan även tillägga att jag fortfarande sitter och förbereder min presentation....
Jag hade "practice talk" igår i gruppen och fick en massa synpunkter på ändringar. Så nu försöker jag få till dessa ändringar för att få det hela mer begripligt och intressant. Hm, längtar til fredag eftermiddag då det är över...

Victoria sa...

Lycka till med din presentation, det kommer säkert att gå jättebra!!! Peppningskramar/Vic

Saltistjejen sa...

Vic,
Å tack!!!
:-)
Ja jag sitter fortfarande och kämpar. Och längtar ihjäl mig efter att det ska vara imorgon eftermidag istället. Så att allt är klart. Hm, kan ingen uppfinna en sådan dä tidsmaksin som man kan snabbspola framåt på????? Jag hade kunnat döda för en sådan idag....

Anne sa...

Läste din kommentar på min blogg att du nu haft föredrar och att det gått bra. Så skönt höra! Jag visste det skulle gå bra, visste du skulle göra bra ifrån dig!!!
Stort grattis till väl utfört arbete, nu har du en skönt helg se fram emot och bara njuta av att det gick bra, att du är fri och har det överstökat!
Kram!

Desiree sa...

Skönt att höra att det gick bra med seminariet. Där ser du det ordnade sig. Jag säger som Anne, nu får du njuta av helgen och koppla av.

Lullun sa...

Ja nu var ju jag lite sen med bloggläsandet så det hela är redan "överstökat", men kul att höra att det gick bra! Och visst känner man igen sig. Och förstår att det kan vara minst lite långsamt i framgången under forskningen. Riktigt många av dem jag pluggade med är nu på g mot doktorsgrader och andra knåpar på Astra osv. Känner igen frustrationen du beskriver. Själv "flydde" jag ifrån den. Kan verkligen tänka mig att forska, bara inte just nu, har alltför stort behov för att få saker avklarade och se resultaten med det samma! ;-)

Saltistjejen sa...

Lullun,
Ja det är ju inga snabba resultat man ser direkt när man jobbar med forskning. Man måste nog ha lite tålamod...