Hemresa

Nu är väskan packad. Iallafall det mesta. En del saker ska stoppas ner imorgonbitti innan avfärd, men det mesta har jag packat under kvällen. De saker jag hade med mig hit trängs nu med en del saker jag ska släpa över Atlanten. Som ett par sorters löste, tunnbröd, Herbamare örtsalt, lösviktsgodis, böcker, filmer samt en del fina kläder till Lill-Snorpan. Min Sverigevistelse för denna gången är över. Slut. Nu ska man hem igen. Lämna Sverige-Hemma för att flyga till USA-Hemma. Det känns som om jag varit borta länge länge. New York känns på något underligt vis lite avlägset. Nästan lika avlägset som det kändes innan jag flyttade dit. New York. Tungan formar sig runt orden. Runt namnet. Nju Jårk. Som ett känt namn på en känd stad. 

Eller kanske känns det ändå inte riktigt så avlägset ändå? Men på något vis har dessa två veckor i Sverige gjort att jag känner mig mer svensk än vad jag gjorde när jag var hemma i julas. Fråga mig inte varför för det kan jag inte svara på. Jag har ingen aning. Men jag tror att det handlar om flera orsaker. Dels att jag var här under ett par helt "vanliga" veckor. Ingen jul med allt vad det innebär. Utan vardag. Jag gillar det faktiskt bättre. Det är mindre stress. Mindre "krav". Man har mer frihet att vara spontan och att bara ta det lugnt utan en massa förväntingar. Och då pratar jag både om egna och andras. Detta har gjort att jag faktiskt kunnat njuta mer än de jular jag varit här tidigare. Dels har jag denna gång varit här ensam med Lill-Snorpan. M var ju kvar hemma i NYC. Och visst gör det att det känns lite annorlunda. På flera vis. Det är helt klart så att jag har mina fötter djupare i den svenska myllan än vad han har. Så när jag nu var här "ensam" så tror jag att jag tagit in ännu mer av Sverige än vad jag gjort när vi varit här tillsammans. Kanske är det därför jag tycker det känns längre till New York än vad det brukar? Och visst, flygresan från Sverige till USA är ju faktiskt alltid ungefär 1 timme längre än den från USA till Sverige. Så lite rätt har jag ju i att det känns längre härifrån och dit än därifrån och hit...

Flygresan ja. Nu är det som sagt endast den kvar innan jag är hemma igen. Hemma i bullret, myllret och kanske även våren igen. Det känns skönt. Jag längtar efter M. Efter vår lägenhet. Efter Lipton och Tazo. Efter att inte bo i kappsäck längre. Efter att återigen få vara en av två föräldrar. Men jag är glad över att jag fick denna tid här i Sverige. Med familjer och vänner. Jätteglad.

Imorgonbitti bär det av. Tåget jag tänkt ta går strax innan nio. Då ska jag vara framme lite efter nio på Kastrup. Planet går lite innan halv ett. Nu hoppas jag att incheckningen ska gå fint och att Lill-Skruttan ska vara på bra humör under flygningen. Sedan möter M på Newark. Åh, jag längtar!