Fredagstema - namn samt inspiration

Jag skrev ju inget fredagstema förra veckan då jag hade besök här, men tänkte försöka mig på att skriva något denna veckan. Det är Musikantas sista fredagstema och denna vecka är det Inspiration. Men eftersom jag skippade förra veckan är min plan att försöka få in även detta idag. Så det blir ett inlägg på både temat inspiration samt Förnamn vilket var förra fredagens tema.

Tyvärr kommer detta bli ett inlägg utan bilder. Jag håller på att försöka få ordning på min nya jobbbdator och har inte riktigt tillgång till mina bilder just nu. Använder M´s dator ibland till just detta, men det är ju lite bökigare eftersom han själv använder den rätt mycket. Vi får se när det kan bli lättare med bilder i inläggen igen. Förhoppningsvis snart.

Inspiration är för mig något som antingen kan komma av sig självt men ibland har jag insett att man faktiskt själv aktivt måste "söka upp" den. Genom att utsätta sig för saker som kan inspirera. Det kan handla om allt från att göra saker tillsammans med personer som kan inspirera en, till att läsa böcker, se på film, lyssna på musik eller bara vara ute och ta in olika saker i omgivningen. Tyvärr måste jag säga att en riktigt bra inspirationsdödare är en alltför inrutad vardag, minus på sömnkontot samt att inte få så mycket egentid. Något som de flesta med småbarn oftast upplever. Å andra sidan kan ju ens barn ge en enorm inspiration bara genom att finnas till så det kanske balanserar upp lite.

För egen del tycker jag att inspiration ofta handlar om att hålla tanken och känslan levande. Att inte låsa sig utan att vara öppen för de olika sinnesstämningar och funderingar som kan komma upp och att sedan lyckas använda sig av dessa till något kreativt. Skriva, måla, komponera musik, sporta, sy, laga mat, fota, pyssla i trädgården, berätta sagor...

Förra året innan vi hade fått träffa Lill-Skruttan försökte vi få inspiration till att hitta ett namn till henne. Det var ganska tufft. Jag tycker att detta att ge en person ett namn är något väldigt ansvarsfullt. För även om man kan byta förnamn i vuxen ålder så är detta något de flesta av oss inte gör oavsett om vi är helnöjda med våra namn eller ej. Man är på något vis lite "fast" med sitt namn. Ett sätt att först försöka få lite inspiration på ett roligt vis var att jag kollade lite vad alla hette som skickade spam till mig. ja, jag förstår självklart att de inte handlade om riktiga namn på riktiga poersoner, men det var en ganska underhållande inspirationskälla. Framförallt handlade det om att man insåg vilka namn man inte ville ge sitt barn...!

Fast det namn Lill-Skruttan fick var faktiskt ett namn som M redan ett par år innan hon var påtänkt sa att han skulle vilja ge en eventuell framtida dotter. Så detta namn var alltid vår starkaste kandidat. Men vi vile ju ändå fundera lite mer över eventuella alternativ. Mer för att verkligen ha tänkt igenom alla tänkbara och möjliga namn så vi skulle vara säkra på att det namn vår dotter skulle "bli fast med" skulle vara ett som vi hade valt med omsorg.

Så några fler namnförslag kom upp. Och vi insåg igen att detta med namn är svårt. Att man dessutom ofta har associationer till många namn gör inte saken lättare. Ett namn som egentligen är fint kan vara just det namnet man associerar med den hemska gympaläraren, eller den jobbiga tjejen i parallellklassen, eller med sin gamla morbror som man aldrig gillade, ett ex eller kanske bara någon karaktär i en bok eller film som man inte vill att ens barn ska uppkallas efter.

Vi som bor i ett engelskspråkigt land hade dessutom denna faktor att ta hänsyn till. Inte för att man måste det, utan för att vi båda ville ge Lill-Skruttan ett namn som faktiskt fungerar lika bra i Sverige som här i USA. För det är rätt jobbigt att ha ett namn som inte kan uttalas eller som man hela tiden måste bokstavera för att det ska bli rätt. Mitt förnamn fungerar jättebra här, medan M´s namn är lite knepigare. Han brukar därför ibland kalla sig för helt andra namn när han t ex bokar bord. Bara för att slippa trassel. Så för Lill-Skruttan ville vi ha ett namn som skulle fungera bra här på dagis och bland engelskspråkiga kompisar. Jag vet att det bland invandrade kineser här är mer regel än undantag att alltid ge sina barn både ett amerikanskt och ett kinesiskt namn. De brukar sedan använda det amerikanska så länge de bor här i USA, men om de flyttar tillbaks till Kina byter de ibland till det kinesiska namnet. Eftersom många svenska namn fungerar lika bra på engelska som på svenska kändes det naturligt att försöka hitta ett sådant namn. Alltså försvann namn med å, ä eller ö.

Ytterligare en faktor var att M är från Skåne och en del namn uttalas så annorlunda på skånska att det helt enkelt inte låter som ett och samma namn. Tycker iallafall jag. Så vissa namnförslag försvann faktiskt även på grund av detta.

Lill-Skruttan fick faktiskt inte bara ett namn utan har tre förnamn. Ett "eget" ett från M´s mormor och ett från min farmor. Men detta skapade faktistk lite problem här i ett land där man ska ha två förnamn. Varken mer eller mindre. Så i de flesta formulär finns endast plats för first name samt middle name. Så rent formellt här har hon bara två förnamn. Helt okej tycker jag. Men det är ändå lite lustigt att i ett land där alla värnar så mycket om den individuella friheten och att man ska bestämma över det mesta själv utan att stat eller myndighet ska "lägga sig i", så kan man inte välja att ge sina barn mer än två förnamn. Eller jo det kan man ju, men det är endast två som kommer med på officiella dokument. Lite lustigt tycker jag.

Vi fick även veta att det endast är antingen riktigt rika överklassföräldrar eller sk. "white trash" som ger sina barn mer än två förnamn. Hm, vi passar ju inte riktigt i någon av dessa kategorier men kommer säkert udnan med att vi är icke-amerikaner...

Vad gäller hennes efternamn så har hon mitt. Jag behöll ju mitt efternamn även efter att M och jag gifte oss så vi har alltså olika efternamn. Inget som är speciellt konstigt tycker jag. Det kändes snarare helt naturligt. jag hade inga som helst funderingar på att byta ut mitt efternamn och känner ingen längtan efter att vara "fru XX". Vårt beslut att ge Lill-Skruttan mitt och itne M´s efternamn var något vi diskuterat lite innan men som inte direkt var något vi bråkade om. Jag vet att denna typ av diskussion kan skapa stora problem mellan föräldrar så jag är glad att vi var överens ganska snabbt.

Något jag annars fascineras lite av är att det går så mycket mode i just tilltalsnamn. Och att man ofta inte alls tror att man påverkas men det göra man ju. Omedvetet. Jag menar det är ju inte en slump att det när jag växte upp på 70-talet fanns hur många Anna, Maria, Karin och Linda som helst i klasserna. Eller att en av mina vänner på universitetet berättade att han var en av 8(!) Fredrik i sin klass när han gick på grundskolan... Eller att det i min mammas generation finns så många dubbelnamn som Sol-Britt, Inga-Britt, Anne-Marie, Britt-Marie men att dessa namn är i stort sett helt borta hos dagens skolbarn. Någon berättade för mig att tilltalsnamn ofta hoppar över en generation. Att man ofta namnger sina barn efter far- och morföräldragenerationen, men inte efter sin föräldrageneration. Detta stämmer nog rätt bra. Så ja, om man någonsin får barnbarn så kanske man kommer att få gulla med en Kjell-Åke, en Solveig eller en Torsten.

Sist men inte minst vill jag tacka Musikanta för hennes fredagsteman denna månaden!

Nu blir det Annika och Desiree som tar över för juni!

Här nedan är länkar till fler som hänger med på Fredagstemat!

Om jag missat dig eller om du vill börja vara med så säg bara till så lägger jag till dig också.

Nilla, Simone, Desiree, Annika, Anne, Petra , Millan, Anki, Marianne, Victoria, Cecilia, Leopardia, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Lena, Erica, Marie, Saltis, Lia, Marina, Jennie, Anna, Moster Mjölgumpa, Sparkling, Taina, Christel, Musikanta, Sara, Underytan, Marskatten, Emma, Västmanländskan, Lena W, Ingabritt, Mais Oui, Norrsken och Stjärnfall, Lisa, Bollebygsbo, Birgitta, Annika life as I see it, Curieux, Minerva