Hur blev det då?

10-årsjublieumet alltså. Kvällen. Den barnfria. Med den goda middagen på favoritstället. Hur var den? Hur blev den?

Jo, den blev alldeles alldeles underbar... 

*ska såklart sägas med Askungens drömande tonfall...*

Det enda trista var att timmarna gick alldeles för snabbt. Hur kan dryga 3 timmar ta slut på vad som känns som 1 timme?????

Och här en liten jämförelse med 1999....

Då: Jag har sovit över hos en av mina bästa vänner och vi har haft en härlig försommardag ute i Vaxholm. Hon försöker övertala mig att stanna ännu en natt och titta på melodifestivalen med henne på kvällen, men eftersom jag redan bestämt med en vän att träffas och gå på fest på kvällen så tar jag bussen tillbaks till stan under tidiga kvällen.

Nu: Strax innan 19 kommer N som ska ta hand om Lill-Skruttan.

Det går kalasbra även om Lill-Snorpan ser väldigt förvånad ut över att se N i denna miljö - hemma!  M och jag har snabbfixat oss lite och kan komma iväg ungefär en kvart senare. Hoppar in i en taxi och åker till Chelsea.

Vi är något lite sena till vårt bord, men det är ingen fara. 

Då: Efter att träffat min kompis utanför KI där en abonnerad buss ska ta alla festdeltagarna till Solivk ute på Värmdö så känner jag att detta nog kommer bli en skoj kväll. Kvällen är sådär magiskt underbar som bara en försommarkväll i Sverige kan vara - ljummen och ljus fylld av förväntan och glädje!

Framme vid Solvik som är en gammal villa på en sjötomt blir det fördrinksfestis (extraladdad med labbsprit...) och sedan lekar.

Nu: Kommer in genom dörrarna till restaurangen och den härliga atmosfären slår emot en. Ganska dunkelt upplyst, med baren till vänster, mjuka draperier och andra dekorationer runtom i lokalen. Vackra människor, busy personal men ändå avslappnat. Vi har fått bord på ovanvåningen där man sitter så man kan se in i köket.

Innan maten blir det en Ginger Margaruita för M och en Saigon Cosmo till mig.

Då: Vi är alla indelade i lag och detta skedde på bussresan ut. Lappar med olika symboler delades ut på bussen och alla med samma symbolet bildar ett lag. Det är klassiska grenar som tipspromenad, pilkastning, någon eller några andra grenar jag inte minns och avslutningsvis Irländsk julafton.

Sedan serveras middagen inne i huset. Bordsplaceringslappar är utlagda så att alla lag ska blandas om. Maximerat för mingel alltså. Jag hamnar i ena änden av ett av borden. Bredvid mig en kille som ser himla gullig ut och som jag pratar mycket med under hela middagen. Långt senare får jag veta att han myglat sig till platsen bredvid mig genom att byta ut bordsplaceringslappen så att en lapp med hans lagsymbol hamnat där.

Ja, ni har säkert redan gissat vem han är...?

Nu: Efter våra goda drinkar följer förrätterna: spicy chicken samosas samt salmon tartar.

Varmrätterna blir fisk för både mig och M. Red snapper för mig och Halibut till M. Fast på Spice Market delar man alltid alla rätter. Så det blir faktiskt så att vi äter lika mycket av allt. Alla rätter självklart tillagade med asiatisk touch. Underbart gott!

Efter maten kaffe resp te samt varsin dessert.

Då: Minns inte vad det var för mat faktiskt. Men minns ungefär vad jag och min väldigt gulliga och charmiga "borsdherre" pratade om under middagen. Sedan blev det dans. Och självklart dansade vi. Senare på kvällen/natten var det romantisk promenad längs vattnet tills vi satte oss på en klippa och tittade på månskenet som speglade sig i det nu ganska svarta blanka vattnet. Svensk sommarkväll när den är som allra vackrast. Några myggor, ljus himmel men mörka skuggor bland träden. Skuggor som tätnar och breder ut sig vartefter natten mognar. Vattnet som olja, men med mångata. Röster på avstånd. Svagt men ändå nära. Avlägsna skratt. Musik. När myggen blev alltför envisa förflyttade vi oss in i ett lusthus som låg i sluttningen mot vattnet. Där pratade vi vidare. Om allt och inget.

Den abonnerade bussen tillbaka missade vi såklart. 

Nu: En snabb titt på klockan och vi inser båda att det inte kommer hinnas med någon drink efter maten. Vi hade en tanke på att ev hinna det på något annat ställe efter middagen, men det får vara. Vart tog timmarna vägen?!

Hoppar in i en taxi och åker hem. Allt har gått jättebra. N berättar att Lill-Snorpan somnat vid halv niotiden och det har inte varit något strul alls. När hon gått lägger vi oss på vardagsrumsmattan med varsitt glas bubbelvatten (jo ingen mer alkohol här inte...) och fortsätter prata. Vi är båda rätt trötta, men väldigt väldigt nöjda med allt. Utom just den där tidsfaktorn då. Att den skulle springa iväg så snabbt. Tiden. Det hade vi inte riktigt räknat med. Men det är väl som med åren som gått. 10 stycken. Otroligt! Kan inte fatta! Vart tog de vägen?! Men det är väl som man säger -  tiden går snabbt när man har roligt.

Undrar nu lite stilla vad man kommer göra om 10 år? Var man kommer bo och leva? Hur ens liv kommer se ut? En lätt svindlande tanke. För när jag tänker tillbaka inser jag att de här 10 åren ju ändå innehållit massor. Både roliga och fantastiska saker, men även svåra och jobbiga. Och aldrig aldrig någonsin skulle jag då ha trott, inte ens i min vildaste fantasi, att mitt liv skulle sett ut som det gör idag. Om någon på den där festen kommit fram och sagt "Denna killen kommer bli pappan till ditt barn och om 10 år kommer ni att bo och arbeta på Manhattan", så hade jag skrattat högt. Men det är väl det som är det läskiga och samtidigt det underbart härliga med livet. Att man aldrig vet vad som finns bakom nästa krök. Att leva är som att hoppa utan fallskärm. Man kan gå runt och vara livrädd. Eller så kan man bara följa med. Njuta av utsikten och hoppas att man ska landa mjukt.