Enligt Wikipedia så är definitionen på Oumbärlig: "som /är så viktig att/ man inte kan vara utan /den/"
Så dagens inlägg ska alltså handla om något eller någon som är så viktig för mig att jag inte kan vara utan den/dem/det.
Det svåra med detta temat tycker jag är att det finns olika sorts "oumbärlighet". Kan man förresten säga så?? Vad jag menar är att det i olika skeden i livet, eller i olika situationer finns olika saker som man kan finna vara oumbärliga för just de speciella situationerna. Alltså kan viss oumbärlighet växla. Sedan finns det självklart sådant som man känner är oumbärligt i ens liv oavsett sin egen livssituation. Och sist men absolut inte minst finns sådant som känns oumbärligt för oss i vår vardag.
Christel skrev ett oerhört fint inlägg till Fredagstemat tycker jag. Hennes, samt även Millans fina inlägg var ju en vinkling av temat som beskriver sådant man tycker känns oumbärligt "på djupet". Alltså mer en livsåskådning eller ett förhållningssätt till livet och även döden, sig själv och sina medmänniskor.
Om jag ska spinna vidare på denna typ av oumbärlighet så känner jag att något som för mig är oumbärligt är förmågan att kunna se det stora i det lilla. Att kunna känna den där oerhörda lyckan i sin egen vardag. I doften av den första snön som faller. I de första knopparna som spricker ut om våren. I den underbart varma känslan som sprider sig i magen och bröstet när jag ligger med Lill-Skruttan nära nära och håller hennes lilla lilla hand i min. Lyssnar till hennes andetag. Känslan när man får ta av sig skorna och gå barfota i gräset den där första riktigt varma försommardagen som kommer varje år. Eller att vakna upp tidigt tidigt tidigt i tältet av den alldeles för varma morgonsolen och lite småsvettig krypa ut, inse att man är den enda som är vaken. Att då ta sin handduk och sin tvål, knata iväg ensam till en skön klippa som börjar bli solvarm och ta sig ett morgondopp. Naken. Sedan torka sittande i solen på den ljumma klipphällen. Och bara titta ut över vattnet och höra måsarna ropa och njuta av just livet. Eller att komma hem efter en lång dag på jobbet och mötas av M som står i köket och fixar middag. Att få ett telefonsamtal eller ett mail från en vän man inte hört av på länge. Känslan av att inse och förstå att man faktiskt är älskad och behövd. Att man kan ge till andra men också att man faktiskt får lov att ta. Alla dessa saker plus tusen till är sådant jag känner att jag uppskattar, värdesätter och som gör att jag känner att livet är värt att leva. Och att jag faktiskt är enormt lycklig. Så ja, förmågan att kunna känna och se allt detta i mitt liv, i min vardag är något som för mig är oumbärligt. Och denna förmåga är något jag tror att jag haft i stort sett hela mitt liv. Den har hjäpt mig under perioder i livet när det varit otroligt jobbigt. Den har nog till och med utvecklats och "finslipats" under just dessa perioder. Att kunna glädja sig åt det lilla har då nästan varit en nödvändighet för att orka med vardagen och även för att kunna gå vidare.
Ännu en sak som jag känner är oumbärlig för att jag ska må bra är förmågan att känna nyfikenhet. Se nya platser. Möta nya människor. Ta del av nya livsöden och erfarenheter. Att inte stelna. Inte fastna i gamla mönster och framförallt inte i gamla tankesätt. Utan att kunna ta till sig och även lära sig av nya situationer, personer och händelser. Att ibland till och med vara tvungen att göra just de där sakerna man egentligen känner rädsla eller motstånd inför. Att kasta sig ut ur den vardagliga tryggheten. Att kasta sig in i det okända. Sjävklart är första reaktionen rädsla, nervositet, obehag, kanske till och med mer eller mindre skräck. Men känslan när man inser att man faktiskt klarar av det hela. Att man faktiskt ändå har någon form av kontroll. Den är obeskrivlig. Att känna att vingarna faktiskt bär. Kanske kommer man inte ur situationen helt "oskadd", men man faller inte helt handlöst till marken. Man klarar åtminstone av att göra en nödlandning. Modet att våga trots sin egen rädsla är ofta något som belönas efteråt. Man utvecklas. Man lär sig en massa. Om andra, om världen och sist men inte minst om sig själv. Så förmågan att känna såpass mycket nyfikenhet att man vågar ta klivet ut på okänd mark, den hoppas jag att jag ska bära med mig livet ut. 
Jag tänker avsluta Fredagens tema med ytterligare något som jag tycker känns oumbärligt för mig i min egen "livsåskådning", för det liv jag vill leva. Något som känns såpass viktigt att jag verkligen hoppas att jag kommer att kunna förmedla det till min dotter. Och jag gör det genom att helt enkelt kopiera exakt de ord jag skrev i min dedikation i min avhandling:Till Pappa,
Som lärde mig att
alltid tro på min egen förmåga
och att uppskatta andras
Och med detta tackar jag Simone för hennes fredagsteman denna månad!
Inlägg
