tisdag, november 06, 2007

Konsten att säga nej

Jag har insett att jag väldigt ofta hellre säger "ja" än "nej". Det låter i och för sig som något ganska trevligt och glatt. Jag menar, det är ju ofta betydligt mer positivt och stämningshöjande att utbrista "JA!" än att mumla fram ett nej. Eller egentligen så behöver det ju inte vara så. Men i min "mentala ordbilderbok" så är Ja ett mycket mer positivt laddat ord än ett Nej. Det förstnämnda är skrivet med glada röda eller klart lysande gula bokstäver på sidor av prassligt papper i fina milda färger, medan det sistnämnda ordet är skrivet med antingen surmulna grå eller ibland med ilsket röda (annan färgton än glatt röda) bokstäver.

Eftersom jag förknippar Ja med något positivt och eftersom detta lilla korta ord väldigt ofta faktiskt är förenat med att personer i min omgivning blir glada när jag yttrar det, så känns det naturligt att säga det. Oftare än nej.
Tänk att jag behövde bli en bra bit över 30 innan jag äntligen fick såpass mycket självinsikt att jag inser att jag inte bara har svårt att säga just "nej", utan att jag faktiskt har har en mental blockering som gör att det ibland springer förbi ett "nej" i min hjärna, men min tunga och mina läppar formar ändå ett "ja". Jätteskonstigt! Och ytterst ytterst irriterande. Iallafall ibland.

Det som ändå är bra med denna nyvunna självinsikt är att när man väl förstått vad som är fel så kan man "jobba på att bli bättre". Så det är vad jag gör nu. Jag jobbar. Med mig själv. Och med min svaga nej-sägande sida. Det går inte alltid fort utan är ungefär som när man börjar jogga igen efter ett vinteruppehåll. Första gången går det hyfsat. Man känner sig så stolt enbart av tanken och vetskapen att man faktiskt gjort det! Det är sedan det börjar kärva till sig lite. När det fortfarande går trögt. Inga direkta framsteg alls. Och man blir trött och känner sig hängig och får tränignsvärk... Men så plötsligt så lossnar det! Man känner att man faktiskt klarar av jobbigare och jobbigare pass! Då kommer en skön känsla av glädje och stolthet och allmänt välbefinnande.

Igår var ett typsiskt sådant ögonblick när jag kände att jag ändå kommit en bit på väg. Att jag faktiskt tog ansvar för min egen situation. Jag har under det senaste året tagit på mig fler och fler "uppdrag". Alla på jobbet, men ändå "utanför" mina vanliga arbetsuppgifter. Mitt normala arbete är i sig självt både tids-och energikrävande vilket har gjort att jag inte riktigt velat ta på mig ännu fler uppgifter. Så jag har därför inte aktivt engagerat mig i en massa saker. Men i början av detta året fick jag bl a en förfrågan att ställa upp och bli representant för alla post-docs på vår institution. Självklart sa jag ja. Några månader senare kom nästa fråga; om jag även kunde bli post-doc senator (ja det heter så även om det låter jättefånigt!) och närvara vid senate meetings på universitet. Självklart sa jag ja... igen...

Nu allra senast har några entusiaster velat dra igång ett "Newsletter" och eftersom jag har en del gammal erfarenhet av detta från min gamla institution så erbjöd jag min hjälp. Det var bara det att denna hjälp plötsligt och utan förvarning hade förvandlats till en roll som "editor". När detta lades fram för mig så hjälpte min "mentalt efterblivna förmåga-att-säga-nej" till att få mig att säga, ja vad tror ni? Ja såklart. Man vill ju så gärna hjälpa till. Man vill vara duktig, hjälpsam, kompetent och bara allmänt juste. Så min oförmåga att säga nej i kombination med att jag väldigt ofta verkligen tycker att saker och ting låter så roligt, intressant och/eller viktigt att ta itu med, resulterade i att jag plötsligt satt i en sits där jag kände att det bara var för mycket. Allt! Jag insåg att jag inte skulle klara av att hantera alla de där roliga, intressanta och viktiga uppgifterna. Iallafall inte på ett bra sätt. Jag skulle säkert fixa att göra dem, men det skulle inte vara vare sig roligt eller intressant längre. För mig. Utan mer som att desperat försöka hålla näsan ovanför vattenytan. Och slutresultatet skulle säkerligen inte bli något jag skulle kunna vara stolt över.

Så tillbaka till igår. Vi skulle då ha ett möte angående detta "Newsletter". Inför detta möte hade jag verkligen tagit mig en rejäl funderare på varför jag känt mig så stressad den senaste tiden. Varför jag har en så låg "buffertkapacitet" numer. Varför jag inte längre tycker att det kändes roligt att tänka på, eller ännu mindre utföra, alla de där roliga, intressanta och viktiga uppgifterna. Och det enda svaret som envist poppade upp i skallen och liksom blinkade i neonfärger var; "du har tagit på dig alldeles för mycket! Du håller på att bli alldeles för splittrad! Allt för många saker att hålla reda på och allt för lite tid. Du måste säga nej nej nej!!!" Så sagt och gjort. Jag tog mig samman och förklarade att jag hade missbedömt min kapacitet. Att jag just nu har så mycket omkring mig att jag helt enkelt inte skulle klara av att göra ett bra jobb, och därför helst skulle vilja slippa ta på mig ansvaret som editor. Jag berättade att jag självklart fortfarande gärna hjälper till. Så som det faktiskt var sagt i början att jag skulle göra. Om de vill och behöver min hjälp.

Och vet ni, det kändes så otroligt skönt när jag väl förklarat hur jag kände och vad jag ville. Som en tyngd som lyfts från mina axlar. Det hela togs emot bra måste jag säga. Och jag känner att jag har fått lite mer andrum nu. Jätteskönt.

Så nu vet jag att jag kan säga nej! Utan att folk börjar gråta hysteriskt, skrika arga okvädesord eller slita sitt hår. Och jag har även insett att man inte alltid måste vara den där duktiga, hjälpsamma, kompetenta och bara allmänt juste personen som alltid alltid ställer upp. Man är faktiskt helt ok ändå. Ytterligare en insikt är att även de mest roliga, intressanta och viktiga uppgifter kan förvandlas till stressande, depressionsframkallande och totalt ointressanta måsten om man åtar sig för många av dem.

Så nu har jag målat nya sidor i min "mentala ordbilderbok". Nämligen sidor där Nej står med riktigt härligt positiva färger. Ordet "Nej" är inte längre ett mindre positivt laddat ord i min värld. Utan ett otroligt starkt och användbart ord, som precis som "Ja" bör användas med förnuft. Efter behov. Vid rätt tillfälle. Då kan det göra underverk!

15 kommentarer:

Desiree sa...

Åh nej nu försvann min långa kommentar som jag precis skrivit
:-(
Jag ville iallfall säga Ja vad bra att du sa Nej! Du gjorde helt rätt. Mycket bättre att säga till och förklara läget. Du blev nöjd och de andra får helt enkelt söka efter en annan editor som har tiden och möjligheten. Det är helt klart bättre att avsäga sig vissa saker än att göra ett dåligt jobb och sedan få personer som är sura på en för att man gjort ett mindre bra jobb.

Vill också passa på att fråga dig hur du gör med dina bilder. Jag tycker att du alltid hittar så mycket fina bilder att lägga in på din blogg. Ett problem som jag har när jag letar bilder på nätet är att det oftast är så himla små när man tex söker på google images. De blir så pytte när man tankar ner dem, sparar för att sedan lägga ut på bloggen. Hittar du större bilder från början eller förstorar du dem på något bra sätt? Jag tänker tex på de där tårtorna.

Anonym sa...

Bra jobbat Saltis!!

Förresten, får jag bo hos dig i två veckor? Och du lagar mat åt mig, och tar ut mig på alla möjliga roliga krogrundor och visar upp New York för mig? Kan tänka mig att hänga med till ditt jobb också...Nå, vad säger du? ;-)

Jag har ett tvärtomproblem. Min första instinkt är att säga NEJ. Det är inte helt lätt, som du säger, att hitta den perfekta balansen mellan ja och nej.

Saltistjejen sa...

Desiree,
tack för stödet! Ja, det känns alltid bra att man får lite "klapp på axdeln" när man gjort något som man egentligen inte riktigt vill. För visst känner man sig som en svikare också. När man lovat saker man sedan inte klarar av att hålla...

Och tack för att du tycker jag har fina bilder! Det var skoj. :-)
Men näe, jag gör inget särskilt faktiskt. Oftast söker jag i google images och ser om jag hittar något passande där.
Fast just tårtorna googlade jag nog fram. En webbsida från ett företag/affär som sålde just tårtor och som hade ett helt galleri med olika tårtsorter.

Saltistjejen sa...

Page!
Menar du allvar?!?!?! På riktigt?? I verkliga värllden???Funderar du på att resa hit och hälsa på?????

Självklart svarar jag JAAAAA! Oooops, just i detta fall passade inte min nyvunna "nej-kunskap" så bra. Men iallafall så vore det superskoj såklart! :-)

Men visst ett litet "nej" kanske jag får in här ändå. Det handlar då mest om att "nej, jag kan nog inte ta helledigt för att guida runt dig om dagarna." Men om du ändå vill komma och hälsa på och umgås på kvällar och helgdagar och någon vardag så går det naturligtvis utmärkt! Om du klarar av att sova på vår soffa eller vår uppblåsbara madrass. Kommer du ensam eller med J???

Och såklart beror det på NÄR du planerar att komma. Vi ahr typ sportlov och påsklov uppbokat. Samt ev slutet av april-början av maj.
Men om du funderar på att komma någongång efter jul/nyår så bör det gå bra. :-D
Och kanske kanske kanske har vi hunnit bli emd katt tills dess också.... :-)
Jaja, ifall du vekrligen funderar på riktigt allvar över detta så kan du väl maila mig om dina planer!

Anonym sa...

Hihihi Saltis, nej, jag menade inte allvar! Ville ge dig en möjlighet att öva på att säga NEJ igen! Fast nu känner jag att jag måste spara pengar och komma och besöka dig inom den närmaste framtiden (under 2008). Looovar att det inte kommer att handla om två veckor då. ;-) På riktigt! Och är det då en katt med i spelet är det bara en extrabonus!

Annika sa...

Det är inte lätt att säga Nej, jag vet...Det har tagit mig lång tid att våga säga nej. Jag har ju alltid varit en sådan snäll flicka, i hela mitt liv. Men på senare år har jag vågat säga nej till olika personer och volontärsarbeten. Just skolans värld är en sådan värld där man verkligen sugs in när man börjar hjälpa till. Nu har jag börjat säga ifrån, och det känns bra...
Du gjorde helt rätt.

Saltistjejen sa...

Aha Page. Inget NYC-besök då. men som sagt OM du vill komma under nästa år så är du välkommen!!
:-)

Annika,
Jag kan verkligen tänka mig att skolvärlden är sådan. Här tycker jag överhuvudtaget att det är mycket mer "frivilligarbete" än i Sverige. Fler välgörenhetsorganisationer etc. Och som vanligt så är det ju ofta så att om man väl börjar engagera sig så kommer plötsligt fler och fler förfrågningar på löpande band. Så det är viktigt att kunna säga nej också.

Fia sa...

Visst är det totalt UNDERBART att växa upp så mycket att man kan säga nej utan att skämmas?!?

Jag blev tillfrågad om jag inte ville vara "general" för Sverigehuset här i Atlanta under Scaninavian Festival förra året och kände med en gång att jag varken hade tid eller lust och sa som det var att jag inte kunde. Åhhhh, så skönt det var!
Kram!

Saltistjejen sa...

Fia,
ja det är verkligen en av de sakerna jag uppskattar mest med att ha blivit äldre och visare....
Man inser sina begränsingar. OCH man ar modet att visa detta och säga nej!!!! :-)

aurorabuddha sa...

Jag har ju alltid trott att jag kan saga "nej", vid ratt tillfalle alltsa... Men sa har jag ju upptackt att det kan jag inte alls! Jag sager aldrig "nej". Det ar kanske darfor jag ar sa trott? :o)
(Jag har just surfat runt pa alla era bloggar! Jag ar oxa svenska i USA och har just paborjat en blogg dar jag faktiskt kommer att skriva om... livet har i SA. <-- Ville bara introducera mig sjalv!)

Saltistjejen sa...

Hej Aurorabuddha!
Välkommen till bloggen! Så ännu en svensk i Stora landet i väst. Skoj! Jag ska kolla upp din blogg också. Hoppas du vill fortsätta hänga här lite då och då.

Anonym sa...

Bra jobbat Saltis, jag lyfter hatten av för dig och beundrar dig faktiskt! Det ÄR så svårt säga nej. Jag känner igen det du skriver och det är faktiskt upplyftande se man kan lära om sig och bli mer en nej-sägare än ja-sägare. Du verkar ha kommit långt. Jag tror också att ju mer man övar sig på detta i verkliga situationer, desto enklare och lättare blir det för varje gång. Jag jobbar själv med detta, det är mycket svårt ibland. Men man får vara nöjd med de små myrsteg man gör i alla fall.

Saltistjejen sa...

Anne,
Tack! Jag är fortfarande grymt nöjd med att jag lyckades ta mig i kragen och säga att jag faktiskt inte fixade det hela. Men visst tar det emot att göra det. Man vill ju så gärna orka med "allt". Men jag tycker att det känns bra att ha kommit såpass långt att man faktiskt inser att man inte klarar med hur mycket som helst. Och det känns bra att kunna säga ifrån.

Thy sa...

Jag kan hyra ut en nej-sägar-coach. Han är lite drygt två år och säger "nej" tvåhundrafemtiosextusentrehundratjugofem gånger per dag (uppskattningsvis) i varierande tonläge och på två språk. Inte? Priset skulle vara mycket fördelaktigt...

Saltistjejen sa...

Thy!
Hahaha!!!! :-D