Konsten att säga nej

Jag har insett att jag väldigt ofta hellre säger "ja" än "nej". Det låter i och för sig som något ganska trevligt och glatt. Jag menar, det är ju ofta betydligt mer positivt och stämningshöjande att utbrista "JA!" än att mumla fram ett nej. Eller egentligen så behöver det ju inte vara så. Men i min "mentala ordbilderbok" så är Ja ett mycket mer positivt laddat ord än ett Nej. Det förstnämnda är skrivet med glada röda eller klart lysande gula bokstäver på sidor av prassligt papper i fina milda färger, medan det sistnämnda ordet är skrivet med antingen surmulna grå eller ibland med ilsket röda (annan färgton än glatt röda) bokstäver.

Eftersom jag förknippar Ja med något positivt och eftersom detta lilla korta ord väldigt ofta faktiskt är förenat med att personer i min omgivning blir glada när jag yttrar det, så känns det naturligt att säga det. Oftare än nej.
Tänk att jag behövde bli en bra bit över 30 innan jag äntligen fick såpass mycket självinsikt att jag inser att jag inte bara har svårt att säga just "nej", utan att jag faktiskt har har en mental blockering som gör att det ibland springer förbi ett "nej" i min hjärna, men min tunga och mina läppar formar ändå ett "ja". Jätteskonstigt! Och ytterst ytterst irriterande. Iallafall ibland.

Det som ändå är bra med denna nyvunna självinsikt är att när man väl förstått vad som är fel så kan man "jobba på att bli bättre". Så det är vad jag gör nu. Jag jobbar. Med mig själv. Och med min svaga nej-sägande sida. Det går inte alltid fort utan är ungefär som när man börjar jogga igen efter ett vinteruppehåll. Första gången går det hyfsat. Man känner sig så stolt enbart av tanken och vetskapen att man faktiskt gjort det! Det är sedan det börjar kärva till sig lite. När det fortfarande går trögt. Inga direkta framsteg alls. Och man blir trött och känner sig hängig och får tränignsvärk... Men så plötsligt så lossnar det! Man känner att man faktiskt klarar av jobbigare och jobbigare pass! Då kommer en skön känsla av glädje och stolthet och allmänt välbefinnande.

Igår var ett typsiskt sådant ögonblick när jag kände att jag ändå kommit en bit på väg. Att jag faktiskt tog ansvar för min egen situation. Jag har under det senaste året tagit på mig fler och fler "uppdrag". Alla på jobbet, men ändå "utanför" mina vanliga arbetsuppgifter. Mitt normala arbete är i sig självt både tids-och energikrävande vilket har gjort att jag inte riktigt velat ta på mig ännu fler uppgifter. Så jag har därför inte aktivt engagerat mig i en massa saker. Men i början av detta året fick jag bl a en förfrågan att ställa upp och bli representant för alla post-docs på vår institution. Självklart sa jag ja. Några månader senare kom nästa fråga; om jag även kunde bli post-doc senator (ja det heter så även om det låter jättefånigt!) och närvara vid senate meetings på universitet. Självklart sa jag ja... igen...

Nu allra senast har några entusiaster velat dra igång ett "Newsletter" och eftersom jag har en del gammal erfarenhet av detta från min gamla institution så erbjöd jag min hjälp. Det var bara det att denna hjälp plötsligt och utan förvarning hade förvandlats till en roll som "editor". När detta lades fram för mig så hjälpte min "mentalt efterblivna förmåga-att-säga-nej" till att få mig att säga, ja vad tror ni? Ja såklart. Man vill ju så gärna hjälpa till. Man vill vara duktig, hjälpsam, kompetent och bara allmänt juste. Så min oförmåga att säga nej i kombination med att jag väldigt ofta verkligen tycker att saker och ting låter så roligt, intressant och/eller viktigt att ta itu med, resulterade i att jag plötsligt satt i en sits där jag kände att det bara var för mycket. Allt! Jag insåg att jag inte skulle klara av att hantera alla de där roliga, intressanta och viktiga uppgifterna. Iallafall inte på ett bra sätt. Jag skulle säkert fixa att göra dem, men det skulle inte vara vare sig roligt eller intressant längre. För mig. Utan mer som att desperat försöka hålla näsan ovanför vattenytan. Och slutresultatet skulle säkerligen inte bli något jag skulle kunna vara stolt över.

Så tillbaka till igår. Vi skulle då ha ett möte angående detta "Newsletter". Inför detta möte hade jag verkligen tagit mig en rejäl funderare på varför jag känt mig så stressad den senaste tiden. Varför jag har en så låg "buffertkapacitet" numer. Varför jag inte längre tycker att det kändes roligt att tänka på, eller ännu mindre utföra, alla de där roliga, intressanta och viktiga uppgifterna. Och det enda svaret som envist poppade upp i skallen och liksom blinkade i neonfärger var; "du har tagit på dig alldeles för mycket! Du håller på att bli alldeles för splittrad! Allt för många saker att hålla reda på och allt för lite tid. Du måste säga nej nej nej!!!" Så sagt och gjort. Jag tog mig samman och förklarade att jag hade missbedömt min kapacitet. Att jag just nu har så mycket omkring mig att jag helt enkelt inte skulle klara av att göra ett bra jobb, och därför helst skulle vilja slippa ta på mig ansvaret som editor. Jag berättade att jag självklart fortfarande gärna hjälper till. Så som det faktiskt var sagt i början att jag skulle göra. Om de vill och behöver min hjälp.

Och vet ni, det kändes så otroligt skönt när jag väl förklarat hur jag kände och vad jag ville. Som en tyngd som lyfts från mina axlar. Det hela togs emot bra måste jag säga. Och jag känner att jag har fått lite mer andrum nu. Jätteskönt.

Så nu vet jag att jag kan säga nej! Utan att folk börjar gråta hysteriskt, skrika arga okvädesord eller slita sitt hår. Och jag har även insett att man inte alltid måste vara den där duktiga, hjälpsamma, kompetenta och bara allmänt juste personen som alltid alltid ställer upp. Man är faktiskt helt ok ändå. Ytterligare en insikt är att även de mest roliga, intressanta och viktiga uppgifter kan förvandlas till stressande, depressionsframkallande och totalt ointressanta måsten om man åtar sig för många av dem.

Så nu har jag målat nya sidor i min "mentala ordbilderbok". Nämligen sidor där Nej står med riktigt härligt positiva färger. Ordet "Nej" är inte längre ett mindre positivt laddat ord i min värld. Utan ett otroligt starkt och användbart ord, som precis som "Ja" bör användas med förnuft. Efter behov. Vid rätt tillfälle. Då kan det göra underverk!